Innan han dödar

KAPITEL ELVA

Det visade sig att Nelson hade haft fel angående FBI. Mackenzie fick telefonsamtalet 06:35 med uppmaningen om att köra till flygplatsen och hämta upp agenten som hade flugits in. Hon hade blivit tvungen att jäkta eftersom flyget landade 08:05, och hon kände sig besvärad över att första intrycket av henne skulle vara att hon inte ens hunnit fixa håret.

Håret var dock det minsta bekymret för henne, där hon satt i den obekväma stolen på flygplatsen och väntade vid gaten. Hon drack hetsigt ur sin kaffemugg och hoppades att det skulle hjälpa henne att tänka bort faktumet att hennes kropp bara fått fem timmars sömn natten innan. Det var hennes tredje kaffe den här morgonen och hon visste att hon skulle börja darra om hon inte saktade ner. Men hon hade inte råd att vara trött och hafsig.

Hon gick igenom allt hon hade i huvudet medan hon väntade på att agenten skulle kliva av planet. Hon tänkte på den hemska brottsplatsen från gårdagskvällen och kunde inte undkomma känslan av att hon missat något. Förhoppningsvis skulle FBI-agenten kunna hjälpa till med att leda in dem på rätt spår.

Nelson hade mailat henne agentens dossié, som hon hade läst som hastigast över sin frukost som bestod av en banan och en skål havregrynsgröt. Därför kände hon direkt igen agenten när han kom gående på ombordstigningsbryggan och in på flygplatsen. Jared Ellington, trettioett år gammal, examen från Georgetown och med en bakgrund som bland annat inkluderade en kort period av profileringsarbete inom terrorismbekämpning. Han hade svart, bakåtslickat hår, precis som på bilden, och hans kostym skvallrade om att det här var en man på tjänsteuppdrag.

Mackenzie gick över till gaten för att hälsa på honom. Hon störde sig på faktumet att hon så självmedvetet hela tiden tänkte på hur hennes hår såg ut. Hon kände sig sliten och småsur över att ha fått jäkta iväg under morgonen. Hon var för övrigt inte en person som någonsin hade brytt sig särskilt mycket om första intryck eller hur hon såg ut. Så varför gjorde hon det nu?

Kanske för att han kom från FBI, en myndighet hon kände vördnad inför. Eller så var det kanske för att hon inte kunde undgå att bländas av hans utseende. Det fick henne att känna avsmak över sig själv, inte bara på grund av Zack, utan också på grund av det brådskande och allvarliga arbetet som borde få all fokus.

"Agent Ellington", sa hon och sträckte fram handen. Hon försökte låta så professionell hon bara kunde. "Jag är Mackenzie White, en av kriminalinspektörerna som arbetar med fallet."

"Trevligt att träffas", sa Ellington. "Kommissarien har berättat för mig att du har huvudansvaret för det här fallet, stämmer det?"

Hon gjorde sitt bästa för att dölja förvåningen, men nickade.

"Det stämmer", sa hon. "Jag vet att du precis klivit av planet, men vi måste skynda oss så att du kommer till stationen."

"Självklart", sa han. "Visa vägen."

De gick genom flygplatsen och ut till parkeringsplatsen. De var tysta under hela promenaden och Mackenzie passade på att studera honom. Han verkade ganska avslappnad, inte formell och rigid som de få andra FBI-agenterna hon träffat på. Han verkade också vara väldigt seriös och intensiv. Hans frisyr gav ett mycket mer professionellt intryck än några av hennes manliga kollegor.

Medan de körde ut på motorvägen och kämpade sig fram i morgontrafiken, började Ellington skrolla igenom en serie av mail och dokument på telefonen.

"Berätta för mig, inspektör White", sa han, "vad för typ av person tror du att vi letar efter? Jag har kollat igenom anteckningarna som kommissarie Nelson skickat till mig och jag måste säga att du verkar vara rätt skarp."

"Tack", sa hon. Hon var snabb med att borsta av sig komplimangen och fortsatte: "Beträffande vilken typ av person, så tänker jag att det härrör från missförhållanden i uppväxten. När man betänker att offren inte blivit sexuellt utnyttjade, men avklädda till underkläderna, så indikerar det att de här morden är baserade på ett hämndbehov mot någon kvinna som kränkt honom tidigt i livet. Så jag tror att det kan vara en man som känner skam inför sex, eller åtminstone tycker att det är äckligt."

"Jag märker att du inte har uteslutit en religiös kontext", sa Ellington.

"Nej, inte än. Själva sättet han visar upp offren på anspelar tydligt på korsfästelse. Plus faktumet att alla de kvinnor han mördar är symboler för manliga begär. Det gör det svårt att utesluta den religiösa kontexten."

Han nickade, fortfarande skrollande i telefonen. Hon sneglade åt hans håll medan hon tog sig fram genom trafiken, och hon slogs över hur snygg han var. Det var inte tydligt vid en första anblick, men det fanns någonting väldigt alldagligt och samtidigt oborstat med honom. Han skulle aldrig få huvudrollen, men skulle definitivt fungera som en attraktiv birollskaraktär i hjältelaget.

"Jag vet att det här är oartigt", sa han, "men jag försöker se till att jag är välinsatt i detta. Som du säkert vet, så blev jag inkopplad på ärendet för mindre än sex timmar sedan. Det har varit intensivt."

"Nej då, det är inte oartigt alls", sa Mackenzie. Hon kände att det var uppfriskande att befinna sig i bilen med man utan att ha konversationer fulla av gliringar och sexism. "Får jag fråga dig vad dina första tankar om mördaren är?"

"Min stora fråga är varför han väljer att visa upp kropparna alls", sa Ellington. "Det får mig att tänka att morden inte bara handlar om någon personlig vendetta. Han vill att folk ska se vad han har gjort. Han vill göra det till ett skådespel, vilket antyder att han känner stolthet över det här. Jag skulle gå så långt som att säga att han känner att han gör världen en tjänst."

Mackenzie kände en bubblande upprymdhet när de närmade sig polisdistriktet. Ellington var raka motsatsen till Porter och verkade ha samma synsätt och porträtt av mördaren som hon hade. Hon kunde inte dra sig till minnes är hon senast fått möjligheten att fritt dela med sig av sina tankar med en kollega utan att behöva vara rädd för att förlöjligas eller få något nedlåtande svar. Hon hade redan märkt att Ellington var lätt att prata med och att han uppskattade att höra andras åsikter. Och ärligt talat gjorde det inte heller någonting att han var trevlig att titta på.

"Jag tycker att det verkar som att du är på rätt spår här", sa Ellington. "Bara mellan oss, så tror jag att vi kan ta fast den här killen. Om vi ser till informationen om knoparna, faktumet att han kör en pickup eller skåpbil och uppenbarligen använder samma vapen varje gång, så finns det mycket att gå efter. Jag ser fram emot att jobba med dig, inspektör White."

"Det samma", sa hon, och kastade ännu en blick mot honom, medan han fortsatte att plikttroget läsa sina mail i telefonen.

Hennes upprymdhet var nu i full blom; hon kände sig motiverad till arbetet på ett sätt hon inte känt på väldigt länge. Hon kände sig inspirerad, pånyttfödd — och som att saker och ting i hennes liv var på väg att förändras.

*

Lite mindre än en timme senare kastades Mackenzie tillbaka till verkligheten, när hon såg hur agent Jared Ellington stod upp längst fram i konferensrummet som var packat med lokala poliser som tydligt visade att de inte behövde hans hjälp. Några runt bordet antecknade, men det fanns en spänning i luften som avspeglade sig på allas ansikten. Hon noterade att Nelson såg nervös och obekväm ut vid bordsänden. Beslutet att kontakta FBI hade varit hans att fatta, och det var tydligt att han var osäker på om det varit rätt val.

Ellington gjorde samtidigt sitt bästa för att försöka ta kontroll över rummet genom att återberätta materialet som han och Mackenzie diskuterat på vägen från flygplatsen — att de letade efter en mördare som troligtvis hade någon typ av aversion mot sex och som dessutom var stolt över morden. Han gick också igenom vilka ledtrådar som de hade och vad de kunde betyda. Det var inte förrän han kom in på ämnet om att analysera träet från pålarna som han fick någon respons från poliserna som satt runt bordet.

"Vad beträffar träslagsanalyserna", sa Nelson, "så borde vi kunna ha resultat klara inom några timmar."

"Men vad skulle det leda till?" frågade Porter.

Nelson tittade mot Mackenzie och nickade, för att visa att hon fick tillåtelse att svara på frågan. "Tja, baserat på provsvaren kan vi kika på företag inom skogsavverkning eller sågverk och få fram information om ifall någon nyligen köpt den typen av trästycke.

"Det verkar långsökt", kommenterade en äldre polis längst bak.

"Det gör det" sa Ellington och återfick snabbt allas uppmärksamhet. "Men bättre att agera på långsökta idéer än att inte agera alls. Och snälla, missförstå mig inte; jag är inte här för att ta över det här fallet. Jag är bara här som en del av lösningen, en bundsförvant som kan säkerställa att ni har full åtkomst till vilka som helst av de resurser som finns hos FBI. Det inkluderar faktainsamling, arbetskraft och allt annat som kan vara till hjälp för att gripa den här mördaren. Jag är bara här tillfälligt — förmodligen inte längre än trettiosex till fyrtioåtta timmar — och sen försvinner jag. Det här är er uppvisning, gänget. Jag är bara den inhyrda hjälpen."

"Så hur börjar vi?" frågade en annan polis.

"Efter den här informationsgenomgången kommer jag, tillsammans med kommissarie Nelson, arbeta med att dela upp er på lämpligt sätt", sa Ellington. "Några av er kommer att åka ut och prata med Hailey Lizbrooks kollegor. Som jag har förstått det så har vi en fullständig obduktionsrapport från den avlidna som hittades igår kväll. Så fort vi säkerställt vem hon är kommer några av er att behöva besöka hennes familj och vänner för att försöka få fram mer information. Vi kommer också behöva att någon av er kollar närmare på lokala sågverk efter att vi får tillbaka resultaten från träslagsanalysen."

Mackenzie noterade återigen de negativa attityderna hos poliserna runt bordet. Hon hade svårt att förstå hur de kunde vara för stolta (eller kanske för lata, tänkte hon) för att ta direkta order från någon de inte kände, oavsett hans plats i näringskedjan. Var småstadsmentaliteten verkligen så svår att bryta sig loss från? Hon hade ofta funderat på det när hon varit måltavla för det förnedrande sätt som de flesta männen i det här rummet hade uppvisat sedan hennes första dag.

"Det var allt jag hade för den här gången", sa Ellington. "Några frågor?"

Givetvis var det ingen som hade några frågor. Men Nelson reste sig och ställde sig bredvid Ellington längst fram i rummet.

"Agent Ellington kommer att jobba med inspektör White. Om ni behöver prata med honom kan ni hitta honom på hennes kontor. Jag vet att det här är lite oortodoxt, men låt oss ta det för vad det är och utnyttja generositeten från FBI."

Det mumlades och muttrades som svar, när poliserna reste sig runt bordet. Medan de köade upp och började lämna konferensrummet märkte Mackenzie att några av dem tittade på henne mer ogillande och obekvämt än vanligt. Hon tittade bort och anslöt till Nelson och Ellington längst fram i rummet.

"Är det något jag borde få veta?" frågade hon Nelson.

"Vad menar du?"

"Jag får otrevligare blickar än vanligt", sa hon.

"Otrevliga blickar?" frågade Ellington. "Varför brukar du få otrevliga blickar?"

"För att jag är en handlingskraftig yngre kvinna som säger vad jag tycker", sa Mackenzie. "Det gillar inte männen som jobbar här. Det finns några som tycker att jag borde vara hemma, i köket."

Nelson såg mycket generad ut, och ganska förbannad också. Hon tänkte att han nog skulle säga något för att försvara sig själv och poliserna, men han fick inte chansen, för Porter kom fram till dem och slängde dagens tidning på bordet.

"Jag tror att detta är anledningen till de otrevliga blickarna", sa han.

De tittade ner på tidningen. Mackenzie stelnade till och Nelson började svära bakom henne.

På framsidan stod det "ÅKERMÖRDAREN HÄRJAR FORTFARANDE FRITT". Underrubriken löd: "Orolig polisstyrka står handfallen när ännu ett offer hittas."

Bilden under visade Mackenzie som klev in i bilen som hon och Porter hade åkt ut till fältet med under gårdagen. Fotografen hade fångat hela vänstra sidan av hennes ansikte. Det värsta var att hon var ganska snygg på bilden. Oavsett om hon ville erkänna det eller ej, så gjorde placeringen av bilden under rubriken att hon mer eller mindre utmålades som ansiktet utåt för mordutredningen.

"Det är orättvist", sa hon och avskydde hur orden lät när de kom ur hennes mun.

"Killarna tror att du får en kick av det här", sa Porter. "De tror att du är så angelägen om att lösa det här fallet för att få publicitet."

"Känner du så?" frågade Nelson honom.

Porter tog ett steg tillbaka och suckade. "Nej, personligen inte. White har bevisat mycket för mig de senaste dagarna. Hon vill fånga den här killen, oavsett vad."

"Så varför står du inte upp för henne?" sa Nelson. "Ta lite konflikter medan vi väntar in svaret på vem det senaste offret är och resultatet av träslagsanalysen."

Porter såg ut som ett barn som just fått en utskällning för att ha ljugit. Han böjde ner huvudet och sa "ja, sir." Sedan lämnade han rummet utan att titta upp.

Nelson tittade åter ner på tidningen och sedan på Mackenzie. "Jag tycker du ska ta tillvara på det här. Om media vill sätta ett vackert ansikte på utredningen, låt dem göra det. Det kommer bara vara positivt för dig när du väl fångat in den där jäveln."

"Ja, sir."

"Agent Ellington, vad behöver du ha av mig?" frågade Nelson.

"Bara din bästa kriminalinspektör."

Nelson flinade och pekade med tummen mot Mackenzie. "Du tittar på henne."

"Då har jag troligtvis allt jag behöver."

Nelson gick ut från konferensrummet och lämnade Ellington och Mackenzie ensamma. Mackenzie började samla ihop sin laptop och sina anteckningar medan Ellington såg sig omkring i rummet. Det var tydligt att han kände sig malplacerad och inte visste hur han skulle hantera det. Hon var lite malplacerad själv. Hon var glad över att alla andra lämnat rummet. Hon tyckte om att vara ensam med honom; det fick henne att känna som att hon hade en förtrogen mitt uppe i allt, någon som såg henne som en jämlike.

"Så", sa han, "ser de verkligen ner på dig för att du är ung och kvinna?"

Hon ryckte på axlarna.

"Det verkar så. Jag har sett nyanställda, män förstås, som får en del gliringar, men de tilltalas inte på samma nedlåtande sätt som jag. Jag är ung, motiverad, och enligt somliga ser jag rätt bra ut. Det är något med den kombinationen som stör dem. Det är enklare för dem att bara förminska mig till någon överambitiös bimbo än att se mig som en kvinna under trettio som har högre arbetsmoral än dem."

"Det är olyckligt", sa han.

"Jag har märkt av lite förändring de senaste dagarna", sa hon. "Särskilt Porter verkar ha ändrat uppfattning."

"Tja, låt oss lösa det här fallet, så kommer resten att ändra uppfattning också", sa Ellington. "Kan du ordna så att vi får alla foton från båda brottsplatserna inlämnade på ditt kontor?"

"Ja", sa hon. "Möt mig där om tio minuter."

"Det kan du lita på."

Mackenzie insåg där och då att hon tyckte om Jared Ellington lite för mycket för hennes eget bästa. Att jobba med honom de kommande dagarna skulle bli utmanande och intressant — men av andra anledningar än utredningsarbetet.

KAPITEL TOLV

Mackenzie kom hem strax efter klockan sju den kvällen, fullt medveten om att hon kunde bli inkallad igen när som helst. Det fanns så många öppna dörrar nu, så många potentiella ledtrådar som krävde hennes uppmärksamhet. Hon kände hur hennes kropp började bli trött. Hon hade inte sovit bra sedan hon besökt den första mordplatsen och hon visste att om inte gav sig själv tid att vila, så skulle det sluta med att hon gjorde något klumpigt misstag på jobbet.

När hon steg in genom dörren såg hon Zack sitta på soffan med en Xbox-kontroll i händerna. En ölflaska stod på soffbordet framför honom, och två urdruckna flaskor stod uppradade på golvet. Hon visste att han hade haft en ledig dag och hon antog att det var så här han hade spenderat den. I hennes ögon fick det honom att framstå som ett ansvarslöst barn och det var inte vad hon ville se när hon kom hem efter en dag som den här.

"Hej älskling", sa Zack och tittade knappt upp.

"Hej", sa hon torrt och gick mot köket. Synen av ölen på soffbordet hade fått henne att vilja ha en också. Men hon kände sig både utmattad och på helspänn, så hon beslutade att ta en kopp pepparmyntste istället.

Medan hon väntade på att vattnet skulle koka upp, gick Mackenzie till sovrummet och bytte kläder. Hon hade inte ens tänkt på middag, men slogs nu av insikten att det fanns väldigt lite att äta hemma. Det var ett tag sedan hon senast varit i mataffären och handlat, och hon kunde ge sig fan på att Zack inte tänkt tanken att köpa hem något heller.

När hon bytt om till träningsshorts och t-shirt gick hon tillbaka ut till den visslande kitteln. Medan hon hällde det kokande vattnet över tepåsen hörde hon ljudet av skottlossning i bakgrunden, från Zacks spel. Hon ville åtminstone ta upp ämnet och kände sig nyfiken på hur han skulle svara. Hon kunde inte hålla frustrationen inom sig.

"Vad åt du till middag?" frågade hon.

"Har inte ätit än", sa han med ögonen fixerade vid tv-skärmen. "Hade du tänkt laga något?"

Hon stirrade på hans bakhuvud och hon undrade för en sekund vad Ellington hade för sig. Hon hade svårt att tänka sig att han spelade tv-spel som någon misslyckad tonåring. Hon väntade en stund, lät ilskan rinna av henne och tog sedan ett steg in i vardagsrummet.

"Nej, jag lagar ingenting. Vad har du gjort hela eftermiddagen?"

Hon kunde höra hans suck över explosionerna i spelet. Zack pausade spelet och vände sig för första gången om för att titta på henne. "Och vad fan ska det betyda?"

"Det var bara en fråga", sa hon. "Jag frågade vad du har gjort den här eftermiddagen. Om du inte hade spelat ditt lilla spel så kanske du hade kunnat laga middag. Eller åtminstone hämtat en pizza eller något."

"Förlåt mig", sa han högt och sarkastiskt. "Hur ska jag kunna veta när du kommer hem? Du låter mig aldrig få veta såna saker."

"Tja, ring och fråga", fräste hon.

"Vad fan skulle jag göra det för?" frågade Zack medan han släppte handkontrollen och reste sig upp. "De få gånger jag faktiskt ringt till dig på arbetstid går samtalet direkt till röstbrevlådan och du bryr dig aldrig om att ringa tillbaka."

"Det är för att jag jobbar Zack", sa hon.

"Jag jobbar också", sa han. "Jag sliter häcken av mig på den jävla fabriken. Du har ingen aning om hur hårt jag jobbar."

"Jo det har jag", sa hon. "Men berätta en sak för mig: när såg du mig senast sitta på röven? Jag kommer hem och nästan alltid är det första jag ser dina smutskläder på golvet och massa disk i diskhon. Och vet du en sak Zack? Jag jobbar också hårt. Jag jobbar jävligt hårt och jag ser skit varje dag som skulle få dig att bryta ihop. Jag behöver inte dessutom komma hem till en liten pojke som spelar tv-spel och frågar vad det blir till middag."

"Liten pojke?" frågade han nästan skrikande.

Mackenzie hade inte menat att ta det så långt, men där var det. Det var helt enkelt en sanning som hon hållit inom sig i flera månader, och nu när hon släppt ut den så kände hon en lättnad.

"Det är så det känns ibland", sa hon.

"Din fitta."

Mackenzie skakade på huvudet och tog ett steg tillbaka. "Du har tre sekunder att ta tillbaka det där", sa hon.

"Äh, dra åt helvete", sa Zack. Han gick runt soffan och mot henne. Hon märkte att han ville konfrontera henne, men han visste bättre än att göra det. Han visste att hon lätt skulle kunna vinna över honom i ett slagsmål; det var en av sakerna som han inte hade några problem med att säga till henne när han ventilerade saker som han störde sig på i deras förhållande.

"Ursäkta mig?" sa Mackenzie, och hoppades nästan att han skulle bli aggressiv och ge sig på henne. Och när hon kände det kom också en annan tydlig insikt till henne: förhållandet var över.

"Du hörde mig", sa han. "Du är inte lycklig och inte jag heller. Det har varit så ett tag Mackenzie. Och helt ärligt så är jag trött på att ha det så. Jag är trött på att komma på andra plats och jag vet att jag inte kan tävla mot ditt jobb."

Hon sa ingenting. Hon ville inte säga något mer som skulle kunna provocera honom. Kanske skulle hon ha sådan tur att bråket skulle vara över snart och det hela skulle avslutas utan en utdragen kamp.

Till slut var allt hon sa: "Du har rätt. Jag är inte lycklig. Just nu har jag inte tid för ett samboförhållande. Och verkligen inte för bråk som det här."

"Okej, då så. Ledsen att jag tagit upp så här mycket av din tid", sa Zack tyst. Han plockade upp sin ölflaska, drack ur resten och dunkade sedan ner den i bordet igen — med sådan kraft att Mackenzie trodde att glaset på bordet skulle spricka.

"Jag tror att det är bäst att du går nu", sa Mackenzie. Hon spände ögonen i honom och släppte honom inte med blicken, för att visa att detta inte var förhandlingsbart. De hade haft bråk förr där det nästan slutat med att han packat sina saker och lämnat. Men den här gången var det tvunget att hända. Den här gången skulle hon se till att det inte blev några ursäkter, inget försoningssex, inga manipulativa konversationer om hur mycket de behövde varandra.

Zack tittade till slut bort, och när han gjorde det såg han rasande ut. Han höll dock avståndet mellan dem med några centimeter och klampade iväg mot sovrummet. Mackenzie hörde hur han gjorde sig redo att ge sig av. Hon stod i köket och rörde passivt i sin tekopp och lyssnade på honom.

Så det här är vad jag har blivit, tänkte hon. Ensam och känslokall.

Hon rynkade ansiktet och hatade den oundvikliga situationen som uppstått. Hon hade haft en mentor en gång som varnat henne för just det här — hur en karriär med höga ambitioner inom polisyrket skulle leda till ett alldeles för hektiskt och upptaget liv för att kunna ha något som ens liknade en hälsosam kärleksrelation.

Efter några minuter hörde Mackenzie hur Zack började muttra för sig själv. Medan byrålådor drogs ut och stängdes igen, hörde hon orden jävla fitta, arbetsnarkoman och hjärtlös jävla robot.

Orden gjorde ont (hon hyste inga illusioner om att hon var så hårdhudad att de inte gjorde det), men hon skakade av sig dem. Istället för att fokusera på dem började hon plocka upp efter röran som Zack skapat under dagen. Hon städade upp tomma ölflaskor, lite smutsig disk och ett par strumpor, medan mannen som skapat oredan — en man som hon en gång i tiden blivit förälskad i — fortsatte att svära och kalla henne för fula saker i sovrummet.

*

Vid 20:30 var Zack borta och Mackenzie hade gått och lagt sig en timme senare. Hon kollade sina mail och såg lite rapporter som skickats fram och tillbaka mellan Nelson och andra poliser, men det var inget som förtjänade någon större uppmärksamhet. Nöjd över att det faktiskt verkade som att hon skulle få en handfull timmar av oavbruten sömn, släckte hon lampan på nattduksbordet och slöt ögonen.

Hon provade att sträcka ut sig och känna på den tomma sidan av sängen. Det var inte särskilt uppskakande att ha Zacks sida av sängen tom. Han var ofta iväg och jobbade något sent skift när hon somnade. Men nu när hon visste att han var borta för alltid, kändes sängen plötsligt mycket större. Medan hon sträckte ut sig och kände den tomma sidan av sängen, funderade hon på när hon egentligen slutat vara kär i honom. Det var åtminstone en månad sedan, det var hon säker på. Men hon hade inte haft några förhoppningar om att det de en gång haft skulle komma tillbaka.

Istället hade det bara blivit värre. Hon hade ofta tänkt att Zack hade känt av att hon blivit allt mer distanserad allt eftersom hennes känslor svalnade. Men Zack var inte typen som tog upp sådana saker. Han undvek konflikter till varje pris, och även om det tog emot att behöva erkänna det, så var hon ganska säker på att han hade stannat kvar så länge som möjligt av rädsla för förändring och för att han var för lat för att flytta ut.

Just som hon försökte få klarhet i de där sakerna, ringde telefonen. Fantastiskt, tänkte hon. Det var den sömnen.

Hon tände lampan igen och förväntade sig att se Nelsons eller Porters nummer på telefondisplayen. Eller kanske var det Zack som ringde för att be om en andra chans. Istället såg hon ett nummer som hon inte kände igen.

"Hallå?" sa hon och gjorde sitt bästa för att inte låta trött.

"Hej inspektör White" sa en mansröst. "Det här är Jared Ellington."

"Jaha, hej."

"Ringer jag för sent?"

"Nej", sa hon. "Vad händer? Har du några nyheter?"

"Nej, tyvärr inte. Faktiskt så fick jag veta ikväll att vi inte får resultaten från analysen på det där träet förrän imorgon bitti."

"Okej, då vet vi i alla fall hur morgondagen ser ut", sa hon.

"Exakt. Men du, jag undrar om vi skulle kunna träffas över frukost", sa han. "Jag skulle vilja gå igenom detaljerna i brottsfallet med dig. Jag vill säkerställa att vi tänker på samma sätt kring det här och har koll även på smådetaljerna.

"Visst", sa hon. "Vilken tid vill du—"

Hon avbröt sig själv och tittade mot sovrumsdörren.

För en sekund hade hon hört något som rörde sig där ute. Återigen hade hon hört den där jäkla golvplankan knarra. Men hon hade också hört ett hasande ljud. Hon klev sakta ur sängen, med telefonen fortfarande tryckt mot örat.

"White, är du kvar?" frågade Ellington.

"Ja, jag är här", sa hon. "Förlåt. Jag frågade vilken tid du vill träffas."

"Vad sägs om klockan sju på Carol’s Diner? Vet du var det är?"

"Det vet jag", sa hon medan hon gick mot dörröppningen. Hon tittade ut och såg bara skuggor och dämpade konturer. "Och klockan sju låter bra."

"Vad bra", sa han. "Då ses vi."

Hon hörde honom knappt när hon gick ut från sovrummet och ut i den lilla hallen som ledde till köket. Men hon lyckades få ur sig ett "låter bra", innan hon avslutade samtalet.

Hon slog på ljuset i hallen. Ljuset avslöjade att köket var tomt och gav ett svagt sken till vardagsrummet. För bara några nätter sedan hade det inte varit någon där. Men bara för att vara på den säkra sidan gick hon till vardagsrummet och tände ljuset.

Självklart var det ingen där. Det fanns ingenstans att gömma sig i rummet och det enda som saknades där var Xbox-konsolen som Zack tagit med sig. Mackenzie såg sig omkring i rummet en gång till, och gillade inte faktumet att hon var så lättskrämd. Hon trampade till och med på den lösa golvplankan för att jämföra knarrandet mot det hon hört tidigare.

Hon kollade låset på ytterdörren och gick sedan tillbaka till sovrummet. Hon tittade bakom sig en sista gång innan hon släckte lampan och lade sig för att sova igen. Innan hon hade släckt lampan hade hon plockat fram sitt tjänstevapen ur byrålådan och lagt den ovanpå nattduksbordet, på en armlängds avstånd.

Hon såg den blänka i det dunkla sovrummet. Hon visste att hon inte skulle behöva använda den, men det kändes säkrare att ha den framme.

Vad höll på att hända med henne?