Det perfekta kvarteret

det perfekta kvarteret

(en thrillerserie om jessie hunt – bok två)

b l a k e p i e r c e

översättning av petter mattsson

Blake Pierce

Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av två böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); och de två psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).

Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

Copyright © 2018 av Blake Pierce. Alla rättigheter förbehållna. Med undantag för vad som tillåts enligt US Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, spridas eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller ett hämtningssystem, utan att ha föregåtts av tillstånd från författaren. Denna e-bok är licensierad endast för personligt bruk. Denna e-bok får inte säljas vidare eller ges bort till andra människor. Om du vill dela denna bok med en annan person, vänligen köp en extra kopia för varje mottagare. Om du läser den här boken och inte köpte den, eller om den inte köptes för endast din användning, vänligen returnera den och köp din egen kopia. Tack för att du respekterar det hårda arbete som denna författare lagt ner på att färdigställa boken. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser och incidenter är antingen produkter av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Alla likheter med faktiska personer, levande eller döda, är rent slumpmässiga. Jacket image Copyright hurricanehank, används under licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

LOCKAD (Bok #4)

EN SERIE AV PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSTHRILLERS OM JESSIE HUNT

DEN PERFEKTA HUSTRUN (Bok #1)

DET PERFEKTA KVARTERET (Bok #2)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

ÅTERVÄNDNINGSGRÄND (Bok #3)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

OM HON SÅG (Bok #2)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

INNAN HAN SER (Bok #2)

En återblick till den första delen av Jessie Hunt-serien

I "Den perfekta hustrun" lämnar mastersstudenten inom rättspsykologi Jessie Hunt och hennes make, investeringsbankiren Kyle Voss, sin lägenhet i centrala Los Angeles för en vräkig villa i Orange County, efter att han blivit befordrad och omplacerad.

Medan Kyle är exalterad över deras nya liv har Jessie sina tvivel och känner sig obekväm bland den priviligierade eliten. Trots det försöker hon att anamma den nya livsstilen, skaffa vänner i kvarteret och gå med i den lokala yachtklubben, med sina hemliga och till synes grymma ritualer.

I skolan imponerar Jessie på gästföreläsaren och kriminalpolisen på LAPD, Ryan Hernandez, genom att lösa en komplicerad fallstudie. För att kunna slutföra sina fältstudier lyckas hon få tillträde till ett närliggande mentalsjukhus där den ökända seriemördaren Bolton Crutchfield sitter inspärrad.

Crutchfields brott påminner henne om en man som kallas Bödeln från Ozarkbergen, som kidnappade och mördade ett dussintal människor när hon var ett barn i Missouri. Bland de kidnappade fanns Jessie och hennes mamma, som mördades framför henne. Jessie träffar regelbundet doktor Janice Lemmon för att hantera traumat.

Crutchfield berättar under intervjuer att han beundrar Bödeln från Ozarkbergen, som aldrig greps, och att de på något sätt har kommunicerat med varandra. Han antyder också, endast genom att observera och prata med Jessie, att de misstankar hon känner mot sin nya rika livsstil är helt legitima.

När hon blir allt skickligare på gärningsmannaprofilering upptäcker den nu gravida Jessie att yachtklubben faktiskt är en fasad för en exklusiv prostitutionsring. Hon gräver också fram den mörka sanningen om sin make: Kyle är en sociopat som har mördat en klubbanställd som han legat med, och han har försökt att sätta dit Jessie för mordet. Jessie får missfall efter att ha blivit drogad av Kyle. Det enda som hindrar att även Jessie mördas av Kyle är hennes snabbtänkthet samt två grannar. Hon skadas, men Kyle grips.

Jessie återvänder till sitt gamla kvarter i centrala Los Angeles för att börja om. Kort därefter får hon besök av chefen för mentalsjukhusets säkerhetsavdelning, Kat Gentry. Hon vidarebefordrar ett meddelande från Crutchfield: Bödeln från Ozarkbergen letar efter henne. Jessie avslöjar sin djupaste hemlighet för Kat: anledningen till att Bödeln från Ozarkbergen letar efter henne är för att han är hennes pappa.

Jessie Hunt är en snart frånskild aspirerande kriminalprofilerare.

Kyle Voss är hennes sociopatiska, nu fängslade, blivande exmake.

Bolton Crutchfield är en grym seriemördare som idoliserar Jessies blodtörstiga far.

Kat Gentry är säkerhetschef på mentalsjukhuset där Crutchfield sitter inspärrad.

Doktor Janice Lemmon är Jessies psykiatriker och har tidigare varit profilerare.

Lacy Cartwright är Jessies kompis från högskolan, som hon nu bor tillsammans med.

Ryan Hernandez är kriminalpolisen från LAPD som har gästföreläst på Jessies utbildning.

Bödeln från Ozarkbergen är en ökänd seriemördare som aldrig har gripits – och Jessies pappa.

INNEHÅLL

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIO

KAPITEL TRETTIOETT

KAPITEL TRETTIOTVÅ

KAPITEL TRETTIOTRE

KAPITEL TRETTIOFYRA

KAPITEL ETT

Träflisor från stolens armstöd stack i Jessica Thurmans underarmar som var fastbundna i stolen med ett kraftigt rep. Huden på hennes armar hade skavts av och blödde på flera ställen efter hennes konstanta försök att rycka sig loss.

Jessica var stark för en sexåring. Men inte tillräckligt stark för att ta sig loss från repen som hennes kidnappare hade bundit henne med. Hon kunde inte göra annat än att sitta där med sina ögonlock som hölls öppna med tejp, och titta på sin egen mamma som hängde hjälplös framför henne. Hennes armar var fastbundna i träbjälkarna under den ödsliga stugans tak, uppe i Ozarkbergen där de hölls fångna.

Hon kunde höra viskningarna från sin kidnappare. Han stod bakom henne och beordrade henne att titta, medan han mjukt kallade henne "skalbaggen". Hon kände till rösten väl.

Den tillhörde ju trots allt hennes pappa.

Plötsligt fick Jessica krafter som hon inte visste att hon hade. Hon lutade sin kropp åt sidan, tippade stolen – och sig själv – mot golvet. Hon kände inte någon smärta när hon slog i golvet, vilket hon tyckte var märkligt.

Hon tittade upp och såg att hon inte längre låg i stugan. Istället befann hon sig på hallgolvet i en imponerande, modern villa. Och hon var inte längre sexåriga Jessica Thurman. Hon var nu tjugoåttaåriga Jessie Hunt, som låg på golvet i sitt eget hem och stirrade på en man som höll en eldgaffel ovanför sitt huvud och var i full färd att svinga den mot henne. Men mannen var inte längre hennes pappa.

Det var hennes make, Kyle.

Hans ögon var galna när han frenetiskt svingade eldgaffeln mot hennes ansikte.

Hon lyfte upp armarna för att skydda sig, men hon visste att det var för sent.

*

Jessie vaknade med ett ryck. Hon höll sina händer ovanför huvudet som att hon försökte blockera en attack. Men hon var ensam i lägenhetens sovrum. Hon drog sig framåt i sängen och satte sig upp. Hon var blöt av svett, och lakanen med. Hennes hjärta bultade som att det ville tränga sig ut genom bröstet.

Hon lyfte benen över sängkanten och placerade sina fötter på golvet, medan hon böjde sig framåt med armbågarna vilande på låren och huvudet i händerna. Efter att hon gett sin kropp några sekunder att vänja sig vid den verkliga omgivningen – lägenheten i centrala Los Angeles som tillhörde henne kompis Lacy – så tittade hon på klockan på nattduksbordet. Den var 03.54.

Medan hon kände hur svetten började torka in i huden så försökte lugna sig själv.

Jag är inte längre i den där stugan. Jag är inte längre i det där huset. Jag är trygg. Det är bara mardrömmar. De där männen kan inte skada mig längre.

Men det var förstås bara nästan sant. Även fast henne make (som snart skulle vara exmake) Kyle satt i fängelse och inväntade rättegång för olika brott, inklusive mordförsök på henne, så hade hennes pappa aldrig gripits.

Han besökte henne regelbundet i drömmar. Ännu värre var att hon nyligen fått reda på att även fast hon hade fått vittnesskydd som barn, ett nytt hem och ett nytt namn, så letade han fortfarande efter henne där ute.

Jessie reste sig upp och gick mot duschen. Det var ingen idé att försöka somna om. Hon visste att det inte skulle gå.

Dessutom florerade en idé i hennes huvud och hon ville fundera mer på den. Kanske var det dags att hon slutade acceptera de där mardrömmarna som oundvikliga. Kanske skulle hon behöva frångå rädslan över dagen då hennes pappa till slut skulle hitta henne.

Kanske var det dags att jaga ifatt honom.

KAPITEL TVÅ

När hennes gamla kompis från högskolan och nuvarande rumskamrat Lacy Cartwright satte sig vid frukostbordet, hade Jessie redan varit upp i över tre timmar. Hon hade satt på en ny kanna kaffe och hällt upp en kopp till Lacy, som tacksamt greppade koppen och gav henne ett välvilligt leende.

"Ännu en mardröm?" frågade hon.

Jessie nickade. Under de sex veckor som Jessie hade bott i Lacys lägenhet för att försöka komma på fötter igen, så hade hennes vän vant sig vid de halvregelbundna skriken mitt i natten och de tidiga morgnarna. Det hade hänt då och då under högskoletiden också, så det var inte en total överraskning. Men det hade blivit mycket värre sedan hennes make försökte mörda henne.

"Förde jag mycket oväsen?" frågade Jessie ursäktande.

"En del", medgav Lacy. "Men du slutade skrika efter några sekunder. Jag somnade om direkt."

"Jag är verkligen ledsen, Lace. Jag kanske kan köpa bättre öronproppar till dig, tills jag flyttar ut. Eller en brusmaskin som låter högre. Jag lovar och svär att det inte kommer dröja så mycket längre till."

"Tänk inte på det. Du hanterar saker och ting mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha gjort", insisterade Lacy medan hon knöt sitt långa hår i en tofs.

"Det var snällt sagt av dig."

"Jag försöker inte var artig, vännen. Tänk på det. Under de senaste två månaderna mördade din man en kvinna, försökte sätta dit dig för det, och försökte sen mörda dig när du kom på honom. Och då inkluderar jag inte missfallet."

Jessie nickade men sa ingenting. Lacys lista av fruktansvärda saker inkluderade inte heller hennes seriemördare till far, för Lacy kände inte till honom; nästan ingen gjorde det. Jessie föredrog att ha det så – för sin egen säkerhet och för deras med. Lacy fortsatte.

"Om det var jag så skulle jag fortfarande ligga hopkurad i fosterställning. Faktumet att du snart är klar med fysioterapin och ska påbörja ett särskilt träningsprogram inom FBI får mig att fundera på om du är någon slags cyborg."

Jessie fick erkänna att när saker och ting lades upp på det sättet så var det faktiskt ganska imponerande att hon fungerade så bra som hon gjorde. Hennes hand drogs ofrivilligt mot den sida av buken där Kyle hade slungat eldgaffeln. Läkarna hade sagt att hon var tursam som inte hade fått några inre organ skadade.

Hon hade ett långt ärr. Det blev ett fult komplement till det ärr hon hade sedan barndomen, längs nyckelbenet. Hon kände ett kraftigt stick i magen ibland. Men för det mesta mådde hon okej. Hon hade fått tillåtelse att sluta använda stödkäppen för en vecka sedan och hennes fysioterapeut hade bara bokat en rehabträff till, vilket var i dag. Efter det förväntades hon kunna utföra de nödvändiga övningarna på egen hand. Vad beträffade den mentala och känslomässiga återhämtningen som krävdes efter att hon fått reda på att hennes man var en sociopatisk mördare, återstod dock mycket arbete.

"Jag antar att saker och ting inte är så dåliga", svarade hon till slut på ett icke övertygande sätt, medan hon tittade på när hennes vän klädde på sig.

Lacy drog på sig sina skor med sjucentimetersklackar, och förvandlades från en lång kvinna till en fullkomlig amazonkvinna.

Med sina långa ben och kraftiga käkben såg hon mer ut som en modell redo för catwalken än en aspirerande modedesigner.

Hennes hår var knutet i en hög tofs som blottade hennes nacke.

Hon såg perfekt ut i sin egendesignade utstyrsel. Hon hade lätt kunnat få sålt sina kreationer till exklusiva modebutiker, men hon hade planer på att starta sin egen verksamhet innan hon fyllde trettio, och bli den mest välrenommerade lesbiska afroamerikanska modeskaparen i landet strax efter det.

"Jag förstår mig inte på dig, Jessie", sa hon medan hon tog på sig sin kappa. "Du blir antagen till en prestigefullt FBI-utbildning i Quantico för lovande kriminalprofilerare, men du verkar likgiltig inför det. Jag tycker att du borde ta chansen att byta miljö ett tag. Dessutom är det ju bara tio veckor. Det är ju inte som att du behöver flytta dit."

"Du har rätt", medgav Jessie och drack ur det sista ur sin tredje kopp kaffe. "Det är bara det att det är så mycket som pågår just nu att jag inte vet om det är rätt tidpunkt. Skilsmässan från Kyle är inte klar än. Jag behöver fortfarande slutföra försäljningen av huset i Westport Beach. Jag är inte hundra procent återhämtad fysiskt. Och jag vaknar och skriker nästan varje natt. Jag vet inte om jag skulle klara av ett rigoröst beteendeanalysprogram i FBI just nu."

"Okej, men du behöver bestämma dig snart", sa Lacy och gick mot ytterdörren. "De behöver svar i slutet av veckan, eller hur?"

"Ja, det stämmer."

"Låt mig veta vad du bestämmer dig för att göra, i vilket fall som helst. Och kan du öppna fönstret i ditt sovrum innan du går ut sen? Ta inte illa upp, men det luktar som på ett gym där inne."

Hon var borta innan Jessie hann svara, men hon visste inte vad hon skulle ha svarat i vilket fall som helst. Lacy var en fantastisk vän som alltid var ärlig och uppriktig. Men taktfullhet var inte hennes starka sida.

Jessie reste sig upp och gick mot sitt rum för att byta om. Hon fick syn på sig själv i helkroppsspegeln på baksidan av dörren och hon kände inte omedelbart igen sig själv. På utsidan såg hon ut som vanligt, med sitt bruna hår i axellängd, sina gröna ögon och sina hundrasjuttioåtta centimetrar.

Men ögonen var röda av utmattning och håret var risigt och fett till den grad att hon bestämde sig för att sätta upp det i en hästsvans och ta på sig en keps. Och hon kände sig krökt, som ett resultat av att ständig oro över att buken plötsligt skulle pulsera av smärta.

Kommer jag någonsin att återgå till den jag var? Existerar ens den personen fortfarande?

Hon skakade av sig tanken omedelbart och tvingade sin självömkan åt sidan, åtminstone för en liten stund.

Hon hade för mycket att göra för att ägna sig åt den nu.

Just nu behövde hon göra sig redo för sin fysioterapisession, mötet med lägenhetsmäklaren, boka tid med psykiatrikern och även med mottagningen för obstetrik och gynekologi. Det skulle bli en fullspäckad dag av att låtsas vara en fungerande normal människa.

*

Lägenhetsmäklaren, en snabbpratande liten kvinna i byxdress vid namn Bridget, visade den tredje lägenheten för morgonen, samtidigt som Jessie började få lust att hoppa från en balkong.

Till en början hade allt gått bra. Hon hade känt sig upplyft efter den sista fysioterapin, som hade avslutats med förkunnandet att hon var "i det stora hela kapabel att självständigt klara av vardagsrutinerna." Bridget hade hållit igång snacket under de två första lägenhetsvisningarna, och fokuserat på detaljer, pris och artighetsfraser. Men när de kom till den tredje lägenheten hade de personliga frågorna kommit.

"Är du säker på att du bara är intresserad av ettor?" frågade Bridget. "Jag kan se att du gillar den här. Men det finns en tvårummare en våning upp med i princip samma planlösning. Den kostar bara trettiotusen dollar mer och skulle ge mer pengar tillbaka vid vidareförsäljning. Dessutom vet du ju aldrig hur din situation kan komma att se ut om ett par år."

"Det är sant", erkände Jessie, och påminde sig om att för bara två månader sedan hade hon faktiskt varit gift, gravid och bott i en stor villa i Orange County. Nu var hon skild från en mördare, hade förlorat sitt ofödda barn och delade lya med en kompis från skolan.

"Men jag är nöjd med en etta."

"Självklart", sa Bridget med en ton som avslöjade att hon inte tänkte nöja sig med det svaret. "Får jag fråga dig hur din situation ser ut? Det skulle kunna vara till hjälp för mig när jag letar försöker hitta ett hem efter just dina preferenser. Jag kan inte undgå att se att huden på ditt finger är vitare där en äktenskapsring kanske nyligen suttit. Jag skulle kunna välja andra områden baserat på var du vill få en total nystart eller... gömma dig."

"Vi är i rätt område", sa Jessie med en röst som avslöjade att det började tjockna i halsen. "Jag vill bara kolla på ettor häromkring. Du behöver ingen annan information just nu, Bridget."

"Självklart. Jag ber om ursäkt", sa Bridget häpet.

"Jag behöver låna badrummet en stund", sa Jessie. Klumpen i halsen hade nu växt och kändes även i bröstet. Hon visste inte vad som höll på att hända med henne. "Är det okej?"

"Inga problem", sa Bridget. "Du minns var det ligger? En bit ner i hallen?"

Jessie nickade och gick dit så snabbt hon kunde utan att springa. När hon kom in i badrummet och låste dörren trodde hon att hon skulle svimma. Det kändes som att en panikattack var på väg.

Vad fan händer med mig?

Hon skvätte kallt vatten i ansiktet och lade sedan handflatorna på tvättstället, samtidigt som hon tvingade sig själv att ta långsamma, djupa andetag.

Bilder från hennes förflutna for i ett virrvarr i huvudet på henne: soffmys med Kyle, huttrande i en enslig stuga i Ozarkbergen, ultraljudsbilder av det ofödda barnet som aldrig heller kom att födas, sagostund i en gungstol med sin adoptivpappa, Kyle som dumpar ett lik från en yacht i vattnet utanför kusten, ljudet av hur hennes pappa viskar "skalbaggen" i hennes öra.

Varför Bridgets harmlösa fråga om hennes nuvarande situation och referenser till att gömma sig hade fått henne att drabbas av panik visste inte Jessie. Men så var det, och nu kallsvettades hon och skakade okontrollerat, samtidigt som hon stirrade på sin egen spegelbild som hon knappt kände igen.

Det var bra att nästa möte för dagen var hos psykiatrikern. Den tanken lugnade Jessie lite, och hon tog några fler djupa andetag innan hon öppnade badrumsdörren och fortsatte ner för hallen mot ytterdörren.

"Jag hör av mig", ropade hon till Bridget innan hon stängde dörren bakom sig. Men hon var inte säker på att hon skulle göra det. Just nu var hon inte säker på någonting.