Grannens Lögn

g r a n n e n s l ö g n

(en chloe fine psykologisk spänningsroman - bok 2)

b l a k e p i e r c e

Blake Pierce

Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av tre böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); den psykologiska spänningsserien JESSE HUNT) som består av tre böcker (det kommer fler); och de tre psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).

Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

Copyright © 2018 by Blake Pierce. Alla rättigheter förbehålles. Med undantag tillåtna i enlighet med U.S. Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation återskapas, distribueras eller vidarebefordras på något vis, eller förvaras på en databas eller informationssökningssystem, utan författarens medgivande. Denna e-bok är endast ämnad för personlig njutning. Denna e-bok får inte vidaresäljas eller vidarebefordras till andra personer. Om du skulle vilja dela boken med någon, var snäll och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. OM du läser denna bok och inte har köpt den, eller om den inte var inköpt till dig, var vänlig och återlämna den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter, är antingen en produkt av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Varje likhet med faktiska personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet. Omslagsbild Copyright Emin Kuliyev, använd med licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

KAPITEL

PROLOG

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIO

KAPITEL TRETTIOETT

PROLOG

Kim Wielding hade inte planerat ett liv som barnflicka, men det var faktiskt ganska njutbart. Det var också lite oväntat, med tanke på att hon hade ställt in sig på en politisk karriär i Washington DC när hon var yngre. På den tiden hade hon brunnit för att hjälpa underdog-kandidater med sina välskrivna politiska tal. Och det hade nästan blivit hennes karriär.

Nästan.

Ibland tog livet plötsliga vändningar.

Nu var hon trettiosex och hade kommit långt ifrån sina drömmar om Washington. Istället hade hon en annan dröm: att skriva en storslagen amerikansk roman, som hon jobbade på under sin fritid mellan arbetsskiften. Hon hade mer eller mindre halkat in på ett liv som barnflicka när en lovande kandidat, som hon hade jobbat för, led av en rejäl förlust. Det var allt som behövdes för att hon skulle tappa sitt momentum. I väntan på nästa arbetstillfälle, blev hon erbjuden ett jobb som barnflicka, vilket var ett lätt sätt att tjäna pengar på. Och även om det inte var det hon hade planerat att göra, hade det ändå varit bra tajming.

Kim tänkte tillbaka på sitt första jobb som barnflicka när hon satt vid köksön, hemma hos Bill och Sandra Carver. Det var svårt att tänka sig att det redan hade gått över tio år sedan dess. Tiden hade flugit iväg och nu var minnena från Washington suddiga. Hon kunde knappt minnas den tiden då hon hade skrivit politiska tal fulla av hopp - och lite smålögner för kryddans skull.

Hennes laptop låg framför henne på bordskivan. Hon hade kommit upp till fyrtio tusen ord i sin roman. Det kändes som att hon hade kommit ungefär halvvägs och den kanske skulle vara färdigskriven om sex månader. Det berodde helt på familjen Carvers tre barn. Det äldsta barnet, Zack, gick i nionde klass och hade ett växande intresse för amerikansk fotboll. Mittenbarnet, Declat, spelade fotboll. Och om den yngsta, Madeline, fortsatte med gymnastiken, då skulle Kim ha fullt upp under de kommande månaderna.

Hon stängde igen sin laptop och såg sig omkring i köket. Hon tinade kyckling till middag. Köksbänkarna hade hon redan torkat av, disken var fixad och den fjärde laddningen med smutstvätt snurrade runt i tvättmaskinen. Nu var allting gjort fram till ungarna kom hem. Det var därför hon hade kunnat ägna de senaste fyrtiofem minuterna åt sin bok.

Hon sneglade på klockan och insåg återigen att dagen hade flugit förbi - någonting hon började förstå var ganska typiskt när man jobbade som barnflicka. Hon skulle behöva åka iväg om femton minuter och hämta barnen från skolan... och det var ingen kort biltur, eftersom Carver-barnens åldrar var vitt utspridda - den yngsta gick i lågstadiet, mittenbarnet gick på mellanstadiet och den äldsta gick på högstadiet. Sammanlagt tog det en timme att hämta upp alla barnen och komma hem igen, inklusive vanliga trafikförseningar. Men det var inte så farligt, för Kim hade nyligen upptäckt hur härligt det var att sitta i bilen när man hade en bra ljudbok.

Hon ställde sig upp och tog en titt på kycklingen, som nästan hade tinat helt i diskhon. Sedan la hon in tvätten i torktumlaren och plockade fram alla kryddor hon skulle använda till middagen. När hon ställde ner paprikaburken på diskbänken, knackade det på ytterdörren.

Det var inte så ovanligt att det knackade på dörren hemma hos Carver. Sandra Carver var helt beroende av Amazon och Bill Carver fick alltid scheman och ritningar levererade av FedEx. Kim greppade tag i handväskan innan hon gick fram till ytterdörren, eftersom hon tänkte köra iväg direkt efter att hon hade tagit emot paketen.

Hon öppnade dörren och letade automatiskt efter Amazon-kartongerna på verandan med blicken. Det var därför det tog hennes hjärna en hel sekund att förstå att det stod en människa framför henne. När hon tittade upp för att se vem det var som stod där, blockerades hennes synfält.

Vad det än var för något, slog det henne hårt i huvudet. Slaget landade mitt emellan hennes ögon, på toppen av näsbenet. Ljudet av benet som krossades var öronbedövande, men hon hade knappt tid att registrera det, eftersom känslan av att falla neråt fyllde hennes medvetande.

När hon slog emot trägolvet hemma i familjen Carvers hus, landade hon hårt på bakhuvudet. Hon kunde känna att blodet sprutade från näsan när hon försökte kravla sig bakåt.

Personen som stod ute på verandan kom in. Den stängde dörren bakom sig, som om ingenting hade hänt. Kim försökte skrika men det var för mycket blod i hennes näsa, som rann ner och fyllde hennes hals och mun. Hon försökte hosta, men det var som att hon skulle kvävas. Då tog personen ett stort steg framåt.

Det trubbiga objektet lyftes upp i luften igen - ett rör, tänkte Kim avlägset, samtidigt som smärtan svepte genom hennes hjärna som en orkan - och det var det sista hon såg.

Innan det sista slaget tänkte hon en underlig tanke. Kim Wielding tog sitt sista andetag och frågade sig själv vad som skulle hända med kycklingen, som fortfarande låg och tinade i familjen Carvers diskho.

KAPITEL ETT

På grund av den start hon hade fått i livet - med en död mamma, en fängslad pappa och överbeskyddande morföräldrar - föredrog Chloe Fine att göra saker och ting för sig själv. Folk brukade säga att hon var extremt introvert och det hade hon ingenting emot. Det var hennes karaktär som hade hjälpt henne att få utmärkta betyg i skolan och det hade hjälpt henne att göra väldigt bra ifrån sig hela vägen fram till FBI-akademin.

Men det var också samma karaktärsdrag som hade fått henne att flytta till sin nya lägenhet utan någon hjälp. Visst, hon hade kunnat använda sig av en flyttfirma, men hennes morföräldrar hade lärt henne att vara sparsam. Och eftersom hon hade starka armar, en stark rygg och en envis personlighet, hade hon beslutat sig för att flytta helt på egen hand. Hon hade trots allt bara två tunga möbler. Allting annat skulle vara enkelt att flytta.

Det visade sig vara helt fel när det äntligen var dags att släpa upp byrån för alla trapporna - med hjälp av en liten släpvagn, spärrband och, tack och lov, en vid trappuppgång, som ledde till hennes lägenhet på andra våningen. Ja, hon lyckades få in den, men hon var ganska säker på att hon hade skadat sig på minst ett par ställen.

Hon sparade byrån till sist, eftersom hon visste att den skulle vara värst. Hon hade åtminstone planerat i förväg genom att bara packa halvtunga kartonger, för att underlätta för sig själv. Hon hade kunnat ringa Danielle som säkert hade ställt upp, men Chloe tyckte inte om att be familjemedlemmar om hjälp.

Chloe trängde sig förbi några kartonger med böcker och anteckningsblock och slängde sig ner i en fåtölj hon hade haft sedan första året på gymnasiet. Tanken på att ha Danielle med sig i lägenheten och att få hjälp med att arrangera allting var riktigt lockande. Det hade inte varit lika anspänt mellan dem, sedan de hade avslöjat vad som egentligen hade hänt med deras föräldrar när de var små. Men de var båda plågade av vad deras pappa hade gjort och hans fruktansvärda hemligheter. Chloe kände att de båda hade sitt eget sätt att hantera allting på - och de visste att deras åsikter var vitt åtskilda - även om de inte hade pratat om det. Det var nästan som om de kunde läsa varandras tankar, på det där sättet som bara syskon kan.

Någonting hon aldrig hade vågat berätta för Danielle var hur mycket hon saknade deras pappa. Danielle hade mer eller mindre alltid hatat honom, ända sedan han blev fängslad. Men Chloe hade alltid saknat en fadersfigur i sitt liv. Hon hade varit den som aldrig hade velat sluta hoppas att polisen kanske hade gjort ett misstag - hennes känsla hade varit att det inte kunde varit han som dödade deras mamma.

Och hennes hoppfullhet hade resulterat i det lilla äventyret de hade haft tillsammans, som hade slutat med att Ruthanne Carwile hade blivit gripen för mordet på hennes mamma, och Aiden Fine hade fått ett reducerat straff. Men trots alla nya hemligheter som hade kommit upp till ytan, hade Chloe börjat sakna honom ännu mer. Och hon visste att Danielle skulle tycka att det var förfärligt och kanske till och med masochistiskt, på något vis.

Men nu när hon hade lyckats flytta in till sitt nya hem, även om det hade varit lite motigt, så ville hon ringa Danielle och bjuda över henne, så att de kunde fira. Det var bara en liten tvårummare i området Mount Pleasant, som låg i Washington DC - litet, nästan för dyrt, men exakt vad hon hade varit ute efter. Det hade gått två månader sedan de hade umgåtts - vilket verkade konstigt, med tanke på allting de nyligen hade gått igenom tillsammans. De hade pratat i telefon några gånger och det hade varit ganska trevligt, men det hade också varit väldigt ytligt. Chloe var inte bra på ytlighet.

Vafan, tänkte hon, och sträckte sig efter mobilen. Det kunde väl inte skada?

När hon tryckte fram Danielles nummer, insåg hon hur det egentligen låg till. Visst, det hade bara gått två månader sedan allting hade hänt, men de var som nya människor nu. Danielle hade börjat ta tag i sitt liv. Hon hade ett jobb som skulle kunna generera en ganska bra lön i sinom tid - som bartender och biträdande chef på en lyxigare bar i Reston, Virginia. Chloe försökte fortfarande vänja sig vid att vara singel från att nyligen ha varit förlovad. Hon hade till och med glömt bort hur man gör för att hitta en dejt.

Du kan inte tvinga fram något såhär, tänkte hon för sig själv. Speciellt inte när det gäller Danielle.

Även om hon kände sig lite splittrad, så ringde hon sin syster ändå. Hon var övertygad om att hon skulle komma till röstbrevlådan. Så när Danielle svarade med hurtig röst redan efter två ringsignaler, tog det ett ögonblick för Chloe att vakna till.

“Hej, Danielle.”

“Chloe, hur är det?” frågade hon. Det var så konstigt att höra Danielle låta så glad i telefonen.

“Ganska bra. Jag flyttade in i lägenheten idag. Jag tänkte på hur kul det vore att fira med att bjuda över dig på en flaska vin och riktigt onyttig mat. Men sedan kom jag på att du har ett nytt jobb.”

“Javisst, man stretar på”, sa Danielle med ett skratt.

“Gillar du det?”

“Chloe, jag älskar det. Jag menar, visst, jag har bara varit här i tre veckor men det är som gjort för mig. Jag vet att det bara är ett bartenderjobb men...”

“Tja, du väl biträdande chef också, eller hur?”

“Ja. Det ansvaret skrämmer mig fortfarande.”

“Vad kul att du gillar det.”

“Visst. Hur är det med dig då? Hur är lägenheten? Gick flytten bra?”

Hon ville inte berätta för Danielle att hon hade flyttat in helt själv, så hon gav henne ett kortfattat svar - vilket hon hatade att göra. “Inte så farligt. Jag måste fortfarande packa upp, men det är skönt att vara inflyttad, förstår du vad menar?”

“Ja, men jag måste absolut komma över snart, så vi kan fira med vin och flottig mat. Hur är det med allting annat?”

“Ärligt?”

Danielle var tyst en liten stund innan hon svarade med ett: “Ojdå.”

“Jag har tänkt en del på pappa. Jag har funderat på att besöka honom.”

“Och varför i allsin dar skulle du göra det?”

“Jag önskar att jag hade ett bra svar”, sa Chloe. “Efter allt som har hänt känns det bara som att jag måste göra det. Jag vill bara försöka förstå.”

“Men Gud, Chloe. Låt det vara. Ska inte ditt nya jobb hålla dig upptagen med andra brott som måste lösas? Och jag som trodde att jag var den som inte kunde släppa det förflutna.”

“Varför blir du så upprörd?” frågade Chloe. “Om jag besöker honom...”

“För att det känns som att vi redan har slösat bort för stor del av våra liv på honom. Och jag vet att om du besöker honom, kommer någon av er att börja prata om mig och jag vill helst inte det. Jag vill inte ha med honom att göra, Chloe. Och jag önskar att du kände likadant.”

Ja, det önskar jag med, tänkte Chloe tyst för sig själv.

“Chloe, jag älskar dig, men om du vill prata mer om honom då lägger jag på.”

“Hur ser ditt schema ut på jobbet?” frågade Chloe.

“Varje kväll den här veckan, förutom lördag.”

“Jag kanske kommer förbi på fredag eftermiddag. Då förväntar jag mig att du bjuder på vad det nu är för drink som är din specialitet.”

“Då kan du inte köra hem”, sa Danielle.

“Ok.”

“Själv då? När börjar ditt nya jobb?”

“Imorgon bitti, faktiskt.”

“Mitt i veckan?” frågade Danielle.

“Det är som en orienteringsgrej. Mestadels möten och sådant den första dagen eller så.”

“Jag är glad för din skull”, sa Danielle. “Jag vet hur hårt du har jobbat för det här.”

Det var fint att höra Danielle tala så väl om hennes arbete. Inte bara det, men hon låtsades till och med vara intresserad av det.

Det uppstod en påtaglig tystnad mellan dem, som äntligen avbröts med att Danielle sa någonting som var väldigt olikt henne. “Var försiktig, Chloe. Med jobbet... med pappa... med allt det där.”

“Det ska jag”, sa Chloe, väldigt förvånad över kommentaren.

Danielle avslutade samtalet och Chloe såg sig omkring i den nya lägenheten. Det var svårt att få en känsla för stället på grund av röran, men hon kände sig redan hemma.

Inget får mig att känna mig så hemma som en underlig konversation med Danielle, tänkte hon frånvarande.

Sakta sträckte hon på ryggen och reste sig upp ur fåtöljen. Chloe gick fram till kartongen som stod närmast henne. Hon började packa upp och tänkte på hur hennes liv skulle se ut om hon inte kunde lära sig hur man fixar trasiga relationer. För när det gällde nära relationer, hade hon inte gjort så bra ifrån sig med varken sin syster, sin far eller sin före detta fästman, Steven.

Samtidigt som hon kom att tänka på Steven, hittade hon några inramade foton längst ner i kartongen. Det var totalt tre foton av henne och Steven; två var från när de just hade träffats, när de bara dejtade varandra. Men det tredje fotot hade tagits efter han hade friat till henne... efter hon hade sagt ja och nästan började gråta.

Hon samlade ihop bilderna och ställde dem på köksbänken. Hon rotade runt och hittade en papperskorg på andra sidan av rummet, bredvid madrassen. Hon tog med sig de inramade fotografierna och slängde dem i papperskorgen. Det kändes lite för bra när glaset i ramarna krossades i fallet.

Det var enkelt, tänkte hon. Det ska bli skönt att lämna det fiaskot bakom sig. Så, varför kan du inte släppa det här med pappa lika enkelt?

Hon hade inget svar på den frågan. Och det som skrämde henne allra mest var att det kändes som att hon bara kunde hitta svaret genom att prata med honom.

Med dessa tankar i huvudet kändes lägenheten tommare än tidigare och Chloe kände sig otroligt ensam. Bara tanken på det fick henne att gå till kylskåpet och öppna sex-packet hon hade köpt tidigare samma dag. Hon öppnade en flaska, lite orolig över hur otroligt gott den första klunken smakade.

Hon gjorde sitt bästa för att aktivera sig själv den eftermiddagen och långt in på kvällen; inte genom att packa upp, utan istället valde hon att gå igenom alla kartonger noggrant, en i taget, och bestämma vad hon verkligen behövde. Debatt-trofén från gymnasiet åkte ner i soporna. cd:n med Fiona Apple, som hon hade lyssnat på när hon förlorade sin oskuld första året på gymnasiet, behöll hon.

Alla bilder av hennes pappa åkte ner i soporna. Först gjorde det lite ont att slänga dem, men när hon var inne på sin fjärde öl, gick det lite lättare.

Hon gick igenom två kartonger... och hade säkert gått igenom minst en till om hon inte hade gått fram till kylen och sett att hon på något vis hade lyckats dricka upp hela sex-packet. Hon kollade på ugnsklockan och flämtade till lite när hon såg hur mycket den var.

Klockan var 00:45 på natten. Nu kommer jag verkligen vara utvilad första dagen på jobbet, tänkte hon.

Men det värsta var att hon kände sig mer upprörd över att ölen hade tagit slut, än att hon inte skulle vakna pigg och fräsch första dagen på FBI. Hon borstade tänderna och kastade sig i sängen. Rummet snurrade lite och plötsligt insåg hon att det hon egentligen hade försökt göra hela kvällen var att radera alla minnen av sin pappa, och därmed sin koppling till honom.

KAPITEL TVÅ

Chloe var inte säker på vad hon hade förväntat sig när hon klev in på FBI:s högkvarter följande morgon. Men hon hade absolut inte förväntat sig att bli välkomnad av en äldre agent i lobbyn. Hon såg att han lade märke till henne när hon kom in och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till när han gick raka vägen fram till henne. Ett ögonblick tänkte hon att det var Agent Greene, mannen som hade varit hennes instruktör och partner i utredningen som hade lett till att hon äntligen hade fått veta sanningen om sin pappa.

Men när hon kunde se hans ansikte mer ordentligt insåg hon att det var en helt annan man. Han hade ett hårdare utseende, som om han var gjord av sten, med hårt åtstramande läppar.

“Chloe Fine?” frågade agenten.

“Ja?”

“Direktör Johnson skulle vilja tala med dig innan orienteringen.”

Hon kände sig både uppspelt och skrämd på samma gång. Direktör Johnson hade gjort ett undantag för hennes skull när hon hade jobbat ihop med Greene. Hade han ångrat sig? Kanske hade hennes handlingar i förra utredningen varit problematiska på något sätt? Hade hon kommit så här långt bara för att få sina drömmar krossade redan första dagen på FBI?

“Varför då? frågade Chloe.

Agenten ryckte på axlarna, som om han inte riktigt brydde sig. “Följ med mig, är du snäll”, sa han.

De gick tillsammans fram till hissarna, och Chloe fick en känsla av att hon hade åkt tillbaka i tiden. Hon kunde se sig själv kliva in i samma hissar för drygt två månader sedan, med exakt samma oroliga känsla i maggropen, på vägen till ett möte med Direktör Johnson. Och precis som den gången, började oron sprida sig ut i resten av kroppen samtidigt som hissen rörde sig uppåt.

Hon följde med agenten med stenansiktet ut ur hissen på andra våningen. De gick förbi flera kontor och rum på vägen fram till Johnsons avdelning. Sekreteraren bakom skrivbordet nickade hövligt och sa: “Du kan stiga på. Han väntar på dig.”

Agenten med stenansiktet gav henne en liknande nick - men inte alls lika hövlig - och pekade menande mot kontorsdörren. Han skulle uppenbarligen inte följa med in.

Chloe gjorde sitt bästa för att samla sig och hålla sig lugn, när hon gick fram till Direktör Johnsons dörr. Vad är jag så rädd för? undrade hon. Sist jag blev kallad tills han kontor fick jag nya uppgifter och mer ansvar än vad de flesta agenterna får på min nivå. Även om det var sant, kände hon sig ändå inte lugnare.

Direktör Johnson satt vid sitt skrivbord och läste noggrant någonting på sin laptop när hon kom in. När han tittade upp, vände han all uppmärksamhet mot henne: han stängde till och med laptoppen.

“Agent Fine”, sa han. “Tack för att du kom. Det här kommer bara att ta en sekund. Jag vill inte att du missar någonting av din orientering - vilket, jag kan informera dig om - är ganska snabb och smärtfri.”

När hon hörde honom kalla henne för Agent Fine, kände hon sig stolt, men hon försökte dölja det. Hon satte sig ner i stolen framför hans skrivbord och log så avslappnat hon kunde. “Inga problem”, sa hon. “Jag... tja, är det något som är fel?”

“Nej, nej, inte alls”, sa han. “Jag ville erbjuda dig en möjlighet att välja en ny inriktning, om det är i ditt intresse. Jag har förstått att du har riktat in dig på en karriär med den Kriminaltekniska Expertgruppen. Har det varit din preferens?”

“Ja, det stämmer. Jag har alltid haft ett öga för detaljer.”

“Ja, det är bra det. Agent Greene har talat väl om dig. Och trots att det uppstod några frågetecken i samband med utredningen för ett par månader sedan, måste jag erkänna att jag också var väldigt imponerad. Du besitter en viss självsäkerhet och du har ett orubbligt förtroende som är ovanligt att se i nya agenter. Och det är på grund av detta, samt feedbacken jag har fått från Agent Greene och några andra av dina instruktörer från akademin, som jag vill be dig att överväga ett annat departement.”

“Är det något specifikt departement du har i åtanke?” frågade Chloe.

“Känner du till GVG-programmet?”

“Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän? Ja, jag känner till det.”

“Namnet talar för sig självt, men din förmåga att hantera bevisning är också viktig i sammanhanget. Dessutom, om jag är helt ärlig, har den Kriminaltekniska Expertgruppen ganska många nyutexaminerade agenter i år. Istället för att du försvinner in i mängden där, tror jag att du skulle passa väldigt väl i GVG-programmet. Är det någonting som skulle kunna intressera dig?”

“Om jag ska vara helt ärlig, så vet jag inte. Det är ingenting jag har tänkt på.”

Johnson nickade, men Chloe var ganska säker på att han redan hade bestämt sig. “Om du kan tänka dig det, skulle jag vilja att du gav det en chans. Efter några dagar, om du känner att det inte är för dig, ska jag personligen se till att du genast dirigeras tillbaka till din plats i den Kriminaltekniska Expertgruppen.”

Hon visste verkligen inte vad hon skulle säga eller göra. Men hon var ändå riktigt stolt och imponerad över att Direktören var så övertygad om att hon var rätt för jobbet, baserat på hennes färdigheter och den positiva feedbacken hon fått från sina arbetskamrater.

“Ja, jag kan göra ett försök”, svarade hon slutligen.

“Fantastiskt. Jag vet redan vilket fall jag vill tilldela dig. Du kan börja redan imorgon bitti. Maryland-polisen har hanterat fallet hittills, men de kontaktade oss imorse och begärde assistens. Jag kommer att para ihop dig med den andra agenten som inte har någon partner ännu. Den som skulle jobba ihop med henne kunde inte hantera stressen och lämnade in sin uppsägning igår.”

“Får jag fråga varför?”

“Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän arbetar med en del riktigt hemska fall. Ibland uppstår det en sådan situation med nya agenter... de klarar av utbildningen, test-fall och även några riktiga scenarier. Men när de inser hur tufft det är att leva med det på permanent basis... då blir det helt enkelt för mycket för vissa.”

Chloe sa ingenting. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara att ta det beslutet, men det var för mycket för henne. Hon hade velat jobba för FBI så länge hon kunde minnas - ända sedan hon lärde sig att skilja mellan rätt och fel.

“Kommer jag att behöva komplettera min utbildning?”

“Jag kommer att rekommendera ytterligare vapenutbildning”, sa Johnson. “Jag kommer organisera allt för dig. Dina tidigare betyg från Kriminaltekniska Expertgruppen ser bra ut på vapenfronten, men du kan behöva några ytterligare färdigheter på det området när du arbetar med GVG - om du skulle välja att stanna där.”

“Jag förstår.”

“Så, om du inte har några frågor, antar jag att du kan gå ner till orienteringen. Du har fortfarande tre minuter innan den startar.”

“Inga fler frågor för tillfället. Och tack för möjligheten. Och för tilliten.”

“Självklart. Jag tar hand om allt pappersarbete, så kommer någon att ringa dig angående uppdraget senare idag. Och Agent Fine... jag har en bra känsla av det här. Jag tror att du kommer att vara en anmärkningsvärd tillgång till GVG.”

Det var då, när hon ställde sig upp för att gå ut från hans kontor, som hon insåg att hon aldrig hade varit bra på att ta emot komplimanger. Det kanske var för att hon inte hade fått så många komplimanger när hon var yngre. Hon log lite besvärat och gick ut. Klumpen av oro som hon hade känt i maggropen var borta nu, och istället kändes det som om hon svävade över marken när hon gick tillbaka till hissen.

***

Orienteringen var ungefär så som hon hade väntat sig. Det var några erfarna agenter som gav dem en lista över vad man skulle och inte skulle göra. De gav exempel på fall som hade gått snett, så snett att det var agenter som hade sagt upp sig och till och med hade begått självmord. Instruktörerna berättade om fruktansvärda fall med mördade barn och serievåldtäktsmän som inte, än idag, hade blivit gripna.

Under orienteringens gång kunde Chloe höra en del ängsliga kommentarer i folkmassan. Två säten till vänster om henne hörde hon att en kvinna viskade till mannen som satt bredvid henne: “Min partner hade tydligen redan hört de här historierna. Det kanske var därför han slutade.”

Hon sa det med dålig attityd, på ett taskigt sätt, som genast irriterade Chloe.

Med min vanliga tur är det där så klart partnern-utan-partner, som Johnson vill para ihop mig med, tänkte Chloe.

Orienteringen pausade sedan för lunch. När den gjorde det delade instruktörerna upp alla nya agenter enligt alla specifika departement. När Chloe hörde att de sa Kriminaltekniska Expertgruppen, kände hon ett styng av sorg. Hon såg på när ungefär tjugo rekryter gick ner till podiet och samlades på höger sida. Tanken på att hon fram till ungefär tre timmar sedan hade varit inställd på att vara en del av den gruppen, fick henne att känna sig lite isolerad, speciellt när hon såg att några av agenterna redan verkade vara kompisar med varandra.

När agenterna i Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän ropades upp, ställde hon sig upp och rörde sig mot podiet. Gruppen hon gick med var mindre än den Kriminaltekniska Expertgruppen. Henne själv inkluderad, var de bara nio stycken. Och en av dem var så klart kvinnan som hade yttrat kommentaren om partnern som hade slutat.

Hon var så fokuserad på den kvinnan att hon inte märkte mannen som gick upp till henne samtidigt som de rörde sig mot uppsamlingspunkten.

“Jag vet inte hur du känner”, sa han, “men för mig känns det som att jag vill gömma mitt ansikte lite. Det känns som att folk dömer ut mig... eftersom jag är en den av ett program som har ordet våldsam i sig...”

“Jag har nog aldrig tänkt på det så”, sa Chloe.

“Ok, men är du själv lite våldsam?”

Han flinade samtidigt och det var hans leende som fick henne att inse hur extremt snygg den där mannen var. Men å andra sidan, blev det hela lite skevt med tanke på att han hade frågat henne om hon var lite våldsam.

“Inte så vitt jag vet”, sa hon lite förläget när de kom fram till uppsamlingsplatsen för sin grupp.

“Ok”, sa instruktören, som var en äldre man klädd i jeans och svart t-shirt. “Lunch först, sedan träffas vi i Konferensrum Tre för att gå igenom lite detaljer och vi kommer även svara på lite frågor. Men först och främst...” Han pausade och letade efter något på ett pappersark med sitt pekfinger. “Har vi en Chloe Fine här?”

“Det är jag”, sa Chloe, och började nästan svettas av nervositeten, eftersom hon hade blivit utpekad inför en grupp av främmande människor.