Innan han dödar

KAPITEL FEM

Mackenzie blev förvånad när hon kom in i Hailey Lizbrooks lägenhet. Det såg inte ut som hon hade förväntad sig. Det var prydligt och välstädat, möblerna var smakfullt utplacerade och putsade. Inredningsstilen var typisk för en huslig kvinna, från de matchande kaffemuggarna med gulliga livsvisdomar till kastrullhängare med snirkliga krokar vid spisen. Det var tydligt att hon hade haft ordning och reda i allt från heminredningen till sönernas frisyrer och pyjamasar.

Det var på många sätt den familj hon själv alltid drömt om att ha.

Mackenzie drog sig till minnes från dokumentationen att pojkarna var nio och femton, den äldre var Kevin och den yngre var Dalton. När hon träffade Dalton var det tydligt att han hade gråtit mycket, hans blå ögon var pösiga och rödsprängda.

Kevin, däremot, såg mest arg ut. Detta visade sig inte minst när de satt sig ner och Porter hade tagit kommandot. Han började prata med pojkarna på ett sätt som lät både nedlåtande och som en förskolelärare som försökte för mycket. Mackenzie rös till när hon hörde Porter prata.

"Nu skulle jag behöva veta om er mamma hade några manliga vänner", sa Porter.

Han stod i mitten av rummet medan pojkarna satt i vardagsrumssoffan. Haileys syster, Jennifer, stod i det angränsade köket och rökte en cigarett under köksfläkten.

"Menar du som en pojkvän?" frågade Dalton.

"Javisst, det skulle kunna vara en manlig vän", sa Porter. "Men det är inte riktigt det jag tänker på. Jag menar vilken man som helst som hon kan ha pratat med mer än en gång. Även någon som exempelvis brevbäraren eller någon i mataffären."

Båda pojkarna tittade på Porter som om de förväntade sig att han snart skulle utföra ett trolleritrick eller plötsligt gå upp i rök. Mackenzie gjorde det samma. Hon hade aldrig hört honom prata med en så mjuk röst. Det var nästan komiskt att höra en så mild stämma komma ur hans mun.

"Nej, jag tror inte det", sa Dalton.

"Nej", instämde Kevin. "Och hon hade inte någon pojkvän heller. Inte som jag känner till."

Mackenzie och Porter tittade mot spisen och Jennifer efter ett svar. Hon svarade med en axelryckning. Mackenzie var ganska säker på att Jennifer var i någon form av chock. Det fick henne att fundera på ifall det möjligen skulle finnas någon annan familjemedlem som skulle kunna ta hand om pojkarna ett tag, eftersom Jennifer uppenbarligen inte verkade vara en lämplig vårdnadshavare för tillfället.

"Okej, människor som ni och er mamma var ovänner med då?" frågade Porter. "Hörde ni henne någonsin gräla med någon?"

Dalton skakade bara på huvudet. Mackenzie var rätt säker på att killen var på väg att börja gråta igen. Kevin, däremot, himlade med ögonen mot Porter.

"Nej", sa han. "Vi är inte dumma i huvudet. Vi vet vad du försöker få fram. Du vill veta om vi kan komma på vem som kan ha dödat vår morsa, eller hur?"

Porter såg ut som om han hade fått ett slag i magen. Han sneglade nervöst på Mackenzie men lyckades återfå fattningen hyfsat snabbt.

"Tja, jo", sa han. "Det är vad jag försöker få fram. Men det verkar ju stå klart att ni inte har någon information att ge."

"Tror du det?" sa Kevin sarkastiskt.

Ett spänt ögonblick infann sig där Mackenzie var säker på att Porter skulle ryta ifrån. Kevin såg på Porter med en ansträngd blick, nästan som om han utmanade Porter att fortsätta försöka.

"Ja, ja", sa Porter, "Jag tror bestämt att jag har besvärat er nog, pojkar. Tack ska ni ha."

"Vänta", sa Mackenzie. Hennes invändning kom reflexmässigt och hon blev förvånad själv när hon hörde sin röst.

Porter gav henne en blick som hade kunnat smälta vax. Det var tydligt att han kände att det var slöseri med tid att prata med dessa två sörjande pojkar, särskilt med en femtonårig som hade uppenbart svårt för auktoriteter. Mackenzie skakade av sig hans blick och satte sig på knä så att hon hamnade i ögonhöjd med Dalton.

"Tror du att du skulle kunna gå ut i köket till din moster, en liten stund?"

"Ja", sa Dalton. Hans röst var skör och hes.

"Inspektör Porter, kan inte du gå med honom?"

Återigen fick hon en hatfull blick från Porter. Mackenzie stirrade tillbaka på honom utan att blinka. Hon spände sitt ansikte så att det kändes som sten och hon visade bestämt att den här gången skulle hon inte backa. Ville han tjafsa skulle hon ta diskussionen utanför. Men det var tydligt att han inte ville riskera att generas framför två barn och en nästan katatonisk kvinna.

"Självfallet", väste han mellan tänderna.

Mackenzie väntade en stund medan Porter och Dalton gick in i köket.

Hon reste sig upp igen. Hon visste att när barn kommit upp i runt tolvårsåldern så fungerade inte längre taktiken att sitta på knä och prata.

Hon såg på Kevin och märkte att trotsigheten han visat Porter fortfarande satt i.

Mackenzie hade ingenting emot tonåringar, men hon visste att de ofta var svåra att prata med, särskilt när de var mitt uppe i sorgearbetet. Men hon hade sett hur Kevin svarat Porter och tänkte att hon visste hur hon skulle kunna nå fram till honom.

"Jag tror att jag fattar, Kevin", sa hon. "Känner du att vi dök upp här för fort? Tycker du att vi är okänsliga som kommer här och ställer frågor så snart efter att ni fick höra nyheterna om er mamma?"

"Typ", sa han.

"Känner du inte för att prata just nu?"

"Jo, jag är okej med det", sa Kevin. "Men den där gubben är en idiot."

Mackenzie såg en öppning. Hon skulle kunna ta sin vanliga professionella och formella roll, eller så skulle hon ta vara på det här tillfället och bli bundis med en arg tonårspojke. Hon visste att i tonåringars värld så var ärlighet det viktigaste av allt. De gick med på vad som helst när deras känslor fick styra.

"Du har rätt", sa hon. "Han är en idiot."

Kevin tittade storögt på henne. Hon hade överraskat honom. Det var tydligt att detta inte var ett svar han hade väntat sig.

"Men det ändrar inte faktumet att jag måste jobba med honom", tillade hon med sin mest inkännande röst. "Det ändrar inte heller faktumet att vi är här för att hjälpa er. Vi vill få reda på vem som gjorde det här mot din mamma, vill inte du det?"

Han var tyst en lång stund, sedan nickade han.

"Tror du att du skulle kunna prata med mig, då?" frågade Mackenzie. "Bara några snabba frågor, sen sticker vi härifrån."

"Och vem kommer hit efter det?" frågade Kevin misstänksamt.

"Ska jag vara ärlig?"

Kevin nickade och hon såg att han var nära att börja gråta. Hon undrade ifall han hade hållit tillbaka tårarna under hela den här tiden, för att framstå som stark inför sin bror och moster.

"Tja, efter att vi åker härifrån så kommer vi att rapportera in den information som vi fått, och sedan kommer socialtjänsten att komma hit för att kunna säkerställa att din moster Jennifer är lämplig att ta hand om er under tiden som de sista förberedelserna görs för din mamma."

"För det mesta är hon lugn", sa Kevin och tittade mot Jennifer. "Men hon och morsan var riktigt nära. Typ som bästa vänner."

"Så är det med systrar ibland", sa Mackenzie, utan att ha en aning om ifall det var sant eller inte. "Men nu behöver jag veta om du kan fokusera på mina frågor. Kan du det?"

"Ja."

"Vad bra. Så, jag tycker inte om att behöva fråga dig om det här, men det är rätt viktigt. Vet du vad din mamma arbetade med?"

Kevin nickade samtidigt som han stirrade ner mot golvet.

"Ja", sa han. "Och jag vet inte hur, men andra i skolan visste också. Någons kåta farsa var antagligen på klubben och såg henne och kände igen henne från något föräldramöte eller något. Det suger. Jag blev retad för det jämt."

Mackenzie kunde bara föreställa sig vilken plåga det måste ha varit, men hon fick också förbannat mycket större respekt för Hailey Lizbrook. Visst, hon strippade mot betalning på kvällarna men under dagtid var hon uppenbarligen en mamma som var engagerad i sina barn.

"Okej", sa Mackenzie. "Eftersom du känner till hennes arbetsplats, så kan du föreställa dig vilken typ av män som går till den ett sånt ställe, eller hur?"

Kevin nickade, och Mackenzie såg hur den första tåren gled nedför hans vänstra kind. Hon var nära att sträcka ut sin hand mot honom för att ge tröst, men hon ville inte riskera att det skulle göra honom upprörd.

"Jag vill att du hjälper mig genom att fundera på om din mamma någonsin kom hem och var arg eller upprörd över någonting. Jag vill också att du funderar på några män som kan ha... ja, om några män följde med henne hem."

"Ingen följde någonsin med henne hem", sa han. "Jag såg typ aldrig morsan arg eller upprörd över någonting. Enda gången jag såg henne upprörd var när hon höll på att tjafsa med juristerna förra året."

"Juristerna?" frågade Mackenzie. "Vet du varför hon pratade med jurister?"

"Typ. Jag vet att någonting hände på jobbet en kväll och att hon vände sig till några jurister efter det. Jag hörde delar av det när hon pratade i telefon. Jag är rätt säker på att hon pratade med dem om ett besöksförbud."

"Och tror du att detta handlade om något som hänt på arbetsplatsen?"

"Jag är inte helt säker", sa Kevin. Han verkade lite uppmuntrad när han märkte att han hade berättat något som skulle kunna vara till hjälp. "Men jag tror det."

"Detta var till stor hjälp, Kevin", sa Mackenzie. "Finns det något annat du kan komma på?"

Han skakade långsamt på huvudet och tittade sedan Mackenzie i ögonen. Han försökte vara stark men det fanns så mycket sorg i pojkens ögon att det fick Mackenzie att undra hur det var möjligt att han ännu inte hade brutit ihop.

"Mamma skämdes över det, vet du." sa Kevin. "Hon jobbade hemifrån litegrann under dagarna. Hon var någon slags teknisk skribent, gjorde hemsidor och så. Men jag tror inte att hon tjänade så mycket pengar. Hon gjorde det andra för att tjäna pengar för att vår pappa... ja, han stack för längesen. Han skickar aldrig pengar längre. Så mamma... hon var tvungen att ta det här andra jobbet. Hon gjorde det för mig och Dalton och..."

"Jag vet", sa Mackenzie, och den här gången sträckte hon ut handen. Hon lade sin hand på hans axel och han verkade vara tacksam över det. Hon märkte att han verkligen ville gråta men att han antagligen inte tänkte låta det hända framför främlingar.

"Inspektör Porter", sa Mackenzie. Han kom ut från det andra rummet och stirrande på henne.

"Hade du några fler frågor?" Hon skakade subtilt på huvudet när hon ställde frågan, i hopp om att han skulle fatta vinken.

"Nej, jag tror att vi är klara här", sa Porter.

"Okej", sa Mackenzie. "Återigen, stort tack för vi fick prata med er, killar."

"Ja, tack", sa Porter och anslöt till Mackenzie i vardagsrummet. "Jennifer, du har ju mitt nummer så om du kommer på någonting som skulle kunna vara till hjälp för oss, tveka inte att höra av dig. Även de minsta sakerna kan vara till stor hjälp."

Jennifer nickade och kraxade fram ett "tack."

Mackenzie och Porter lämnade och gick några trätrappor ner mot lägenhetskomplexets parkeringsplats. När de var på tillräckligt långt avstånd från lägenheten, gick Mackenzie närmare Porter. Hon kunde känna hur han nästan kokade över av ilska, men hon valde att strunta i det.

"Jag fick en ledtråd", sa hon. "Kevin sa att hans mamma jobbade på att få igenom ett besöksförbud mot någon på arbetsplatsen förra året. Han sa att det var den enda gången han sett henne verkligt upprörd eller arg över någonting."

"Bra", sa Porter. "Det betyder att någonting gott kom ur att du underminerade mig."

"Jag underminerade dig inte", sa Mackenzie. "Det var helt enkelt så att jag såg att situationen mellan dig och den äldste sonen höll på att spåra ur, så jag bröt in för att lösa det."

"Skitsnack", sa Porter. "Du fick mig att verka svag och underlägsen inför ungarna och deras moster."

"Det är inte sant", sa Mackenzie. "Och även om det var sant, vad spelar det för roll? Du pratade med barnen som att de var idioter och knappt förstod språket."

"Du agerade på ett uppenbart respektlöst sätt", sa Porter. "Låt mig påminna dig om att jag har haft det här yrket längre än vad du har levt. Om jag behöver någon som bryter in och hjälper mig, så kan du vara jävligt säker på att jag frågar först."

"Du avslutade det, Porter" svarade hon. "Det var över, minns du det? Det fanns inget kvar att underminera. Du var på väg ut genom dörren. Det var ditt beslut. Och det var fel beslut."

De hade nått bilen nu, och medan Porter låste upp stirrade han med brinnande ögon på Mackenzie över taket.

"När vi kommer tillbaka till stationen kommer jag att gå till Nelson och lämna in en förfrågan om att bli omplacerad. Jag är färdig med den här respektlösheten."

"Respektlösheten", sa Mackenzie och skakade på huvudet. "Du vet inte ens vad det ordet betyder. Du skulle ju kunna börja med att fundera på hur du behandlar mig."

Porter gav ifrån sig en skälvande suck och satte sig i bilen, utan att säga något mer. Mackenzie var fast besluten att inte låta Porters stela humör få henne ur balans, när även hon satte sig i bilen. Hon tittade över axeln mot lägenheten och undrade om Kevin hade tillåtit sig själv att gråta ännu. I det stora hela så framstod bråket med Porter inte som särskilt viktigt.

"Vill du avrapportera?" frågade Porter, tydligt förbannad över att ha blivit trampad på.

"Ja," sa hon och tag fram sin telefon. Medan hon letade fram Nelsons nummer kunde hon inte förneka att en viss tillfredställelse långsamt växte i henne. En ansökan om besöksförbud hade lämnats in för ett år sedan och nu var Hailey Lizbrook död.

Vi har den jäveln, tänkte hon.

Men samtidigt undrade hon om det verkligen skulle vara så enkelt att lösa det här saken.

KAPITEL SEX

Mackenzie kom hem klockan 22:45, utmattad. Det hade varit en lång och krävande dag, men hon visste att hon inte skulle kunna sova ännu på ett tag. Hon var alldeles för fokuserad på ledtråden som Kevin Lizbrook hade lämnat. Hon hade ringt in informationen till Nelson, som hade lovat att han skulle ordna så att någon ringde till strippklubben och den av advokatfirmorna som hade arbetat med att ta fram hennes ansökan om besöksförbud.

Medan hennes hjärna jobbade på högvarv satte Mackenzie på lite musik, tog en öl från kylskåpet och tappade upp ett bad. Vanligtvis var hon inte förtjust i att bada, men ikväll kändes musklerna i hennes kropp alldeles för spända. Under tiden som badkaret fylldes med vatten gick hon runt och plockade upp efter Zack, som uppenbarligen hade väntat till sista sekunden igen med att ta sig iväg till jobbet.

Hon och Zack hade flyttat ihop för lite över ett år sedan, i ett försök att vidta alla tänkbara åtgärder i sin relation för att avvärja frågan om giftermål så länge som möjligt. Mackenzie kände sig redo att gifta sig, men Zack verkade livrädd. De hade varit tillsammans i tre år nu, och medan de två första åren varit jättebra, hade det senaste året snarare definierats av monotoni och Zacks rädsla för att vara ensam och att gifta sig. Om han fick möjligheten att befinna sig någonstans mellan de två alternativen, med Mackenzie som sin trygghet, så verkade han vara nöjd.

Samtidigt som hon samlade ihop två smutsiga tallrikar från soffbordet och klev över en Xbox-skiva på golvet, funderade Mackenzie på om hon var färdig med att vara en snuttefilt. Det var dessutom så att hon inte längre sig säker på att hon skulle vilja gifta sig med Zack om han skulle fråga henne imorgon. Hon kände honom allt för väl, hon hade föreställt sig hur livet som gift med honom skulle vara, och ärligt talat såg det inte särskilt lovande ut.

Hon hade fastnat i ett dött förhållande, med en partner som inte satte värde på henne. På samma sätt, insåg hon, satt hon fast i ett jobb där kollegorna inte uppskattade henne. Det kändes som att hela hennes liv hade hakat upp sig. Hon visste att hon behövde förändra saker och ting men det kändes skrämmande. Och med tanke på hur utmattad hon var, så hade hon helt enkelt inte energin som krävdes.

Mackenzie gick tillbaka till badrummet och vred av vattenkranen. Ångan steg upp från vattenytan, som om den ville välkomna henne att kliva i. Hon klädde av sig, såg sig i spegeln och blev genast än mer påmind om att hon hade spenderat åtta år av sitt liv med en man som inte hade någon direkt vilja att binda sig. Hon kände att hon var attraktiv, på ett alldagligt sätt. Hon hade ett snyggt ansikte (kanske särskilt när hon hade håret uppsatt) och hon hade en fast kropp, även om den var lite smal och muskulös. Hennes mage var platt och hård — till den grad att Zack ibland skämtade om att hennes magrutor fick honom att känna sig hotad.

Hon gled i badkaret, med ölen vilande på ett litet bord bredvid henne. Hon andades ut tungt och lät vattnet omsluta henne. Hon blundade och slappnade av så gott hon kunde, men bilden av Kevin Lizbrooks ögon återkom ständigt framför henne, som i en loop.

Sorgen i dem hade varit nästan outhärdlig. Den påminde om en smärta som Mackenzie burit en gång, men som hon hade lyckats pressa tillbaka någonstans djupt inom sig.

Hon blundade och halvsov, bilden förföljde henne under hela tiden. Hon kände en tydlig närvaro, som om Hailey Lizbrook fanns i rummet med henne och uppmanade henne att lösa mordet.

*

Zack kom hem en timme senare, direkt från ett tolvtimmarspass på en lokal textilfabrik. Varje gång Mackenzie kände doften av smuts, svett och smörjmedel på honom, påmindes hon om att Zack saknade ambition. Mackenzie hade inget problem med jobbet i sig, det var ett respektabelt yrke för män som var byggda för hårt arbete och hängivenhet. Men Zack hade en kandidatexamen som han hade planerat att använda för att komma in på ett masterprogram och bli lärare. Den planen hade fallit i glömska för fem år sedan och han hade varit fast i rollen som arbetsledare på textilfabriken sedan dess.

Mackenzie var inne på sin andra öl när han kom hem, och hon satt i sängen och läste en bok. Hon tänkte att hon skulle försöka somna runt tretiden, vilket skulle ge henne en stabil nattsömn på fem timmar, innan hon skulle åka till jobbet vid nio nästa morgon. Hon hade aldrig brytt sig om sömnen särskilt mycket och hade upptäckt att om hon sov mer än sex timmar så var hon snarare slö och surmulen dagen efter.

Zack kom in i rummet med sina smutsiga arbetskläder. Han sparkade av sig skorna vid sidan av sängen och tittade på henne. Hon hade på sig ett linne och ett par cykelshorts.

"Hej älskling", sa han och studerade henne ingående. "Det här är trevligt ju att komma hem till."

"Hur var din dag?" frågade hon, utan att knappt titta upp från sin bok.

"Den var okej", sa han. "Men sen kom jag hem och hittade dig så här och då blev den plötsligt mycket bättre." Med de orden kröp han ner i sängen och mot henne. Han förde sin hand mot hennes kind och vinklade sitt huvud för att kyssa henne.

Hon släppte boken och drog sig genast undan. "Zack, är du galen?" frågade hon.

"Vadå?" frågade han konfunderat.

"Du är ju jättesmutsig. Inte nog med att jag precis har tagit ett bad, du smutsar ju ner lakanen med gud vet vad för all äcklig sörja."

"Herregud", sa han irriterat. Han såg medvetet till att smutsa av sig så mycket han kunde på lakanen när han rullade av sängen. "Varför är du så petig?"

"Jag är inte petig", sa hon. "Men jag skulle föredra att inte bo i en svinstia. Tack så mycket för att du städade efter dig innan du stack till jobbet, förresten."

"Åh, vad det är härligt att vara hemma", hånlog Zack, innan han gick till badrummet och stängde dörren efter sig.

Mackenzie suckade och drack det sista ur ölen. Hon såg sig sedan omkring i rummet. Zacks smutsiga arbetskängor låg fortfarande på golvet — där skulle de ligga tills han tog på sig dem nästa dag. Hon visste också att när hon skulle vakna imorgon och gå till badrummet, så skulle hon hittade hans smutsiga kläder i en hög på golvet där.

Skit samma, tänkte hon och återvände till sin bok. Hon läste bara några sidor, medan hon lyssnade på ljudet av rinnande vatten från badrummet där Zack duschade. Hon lade undan boken och gick ut till vardagsrummet. Hon plockade sin portfölj, bar den till sovrummet och tog fram den senaste akten om Lizbrook-mordet som hon hade hämtat på stationen innan hon åkte hem. Även fast hon behövde vila, om så bara för några timmar, kunde hon inte låta bli.

Hon läste igenom dokumenten, borrade sig djupt ner i detaljerna i hopp om att hitta något nytt. När hon var säker på att alla spår hade undersökts, såg hon Kevins tårfyllda ögon framför sig och det drev henne till att gå igenom alla dokumenten en gång till. Mackenzie var så uppslukad av sina papper att hon inte märkte när Zack kom in i rummet. Han luktade mycket bättre nu, och med handduken virad kring midjan såg han mycket bättre ut också.

"Förlåt för det där med lakanen", sa Zack, nästan frånvarande, medan han lät handduken falla och tog på sig ett par boxershorts. "Jag... jag vet inte... det är bara det att jag inte kan komma ihåg när du senast faktiskt gav mig någon uppmärksamhet."

"Pratar du om sex?" frågade hon. Till hennes förvåning kom hon på sig själv med att faktiskt vilja ha sex. Det kanske var det som skulle krävas för att hon skulle kunna slappna av och sedan kunna somna.

"Inte bara sex", sa Zack. "Jag menar all typ av uppmärksamhet. Jag kommer hem och antingen sover du eller så läser du brottsakter."

"Tja, det gör jag ju efter jag plockat upp din skit som du lämnat under dagen", sa hon. Du lever ditt liv som en liten pojke som väntar på att mamma ska städa upp efter honom. Så, jo, ibland jobbar istället för att glömma hur frustrerande du kan vara."

"Så, tillbaka till det här igen, alltså?" frågade han.

"Tillbaka till vad?"

"Tillbaka till att du gräver ner dig i arbete som ett sätt att ignorera mig."

"Jag använder det inte som ett sätt att ignorera dig, Zack. Just nu bryr jag mig mer om att ta reda på vem som brutalt mördade en tvåbarnsmamma än att säkerställa att du får den uppmärksamhet du behöver."

"Precis det här", sa Zack, "är anledningen till varför jag inte har bråttom att gifta mig. Du är redan gift med ditt jobb."

Det fanns tusentals kommentarer hon skulle kunna ge honom som svar, men Mackenzie visste att det var meningslöst. Hon visste att han, på ett sätt, hade rätt. I princip varje kväll fann hon sig mer intresserad av brottsakter som hon tagit hem, än av Zack. Hon älskade honom fortfarande, utan tvekan, men det fanns inget med honom som var nytt eller utmanande.

"God natt", sa han bittert och kröp ner i sängen.

Hon tittade på hans nakna rygg och undrade om det, på något sätt, var hennes ansvar att ge honom uppmärksamhet. Skulle det göra henne till en bra flickvän? Skulle det göra henne till ett bättre kap för en man som var livrädd för att gifta sig?

Den plötsliga impulsen att vilja ha sex var glömd. Mackenzie ryckte på axlarna och återgick till brottsakterna.

Om hennes privatliv höll på att tyna bort, så fick det väl vara så. Det här livet, inuti brottsfallet, kändes mer på riktigt för henne i vilket fall som helst.

*

Mackenzie gick mot hennes föräldrars sovrum, och innan hon kommit över tröskeln så kände hon lukten av någonting som fick hennes sjuåriga mage att vända sig ut och in. Det var en skarp doft, som påminde om den som fanns inuti hennes spargris — en doft av kopparmynt.

Hon klev in i rummet och såg fotändan av sängen, en säng som hennes mamma inte hade sovit i sedan ett år tillbaka eller så — en säng som såg ut att vara alldeles för stor för bara hennes pappa.

Hon såg honom där, benen hängde över ena sidan av sängen, armarna var utsträckta som om han försökte flyga. Det var blod överallt. På sängen, på väggen, till och med en del i taket. Hans ansikte var vänt åt höger, som om han försökte att inte titta på henne.

Hon visste omedelbart att han var död.

Hon tog ett steg mot honom, hennes bara fötter trampade i blodstänket, ovilliga att gå närmare, men tvungna att göra det.

"Pappa", viskade hon. Hon grät redan.

Hon sträckte sig mot honom, livrädd, men hon drogs mot honom som en magnet.

Plötsligt vände han sig om och stirrade på henne, fast han var död.

Mackenzie skrek.

Hon öppnade sina ögon och såg sig omkring i rummet med förvirring. Brottsakterna låg fortfarande utspridda i hennes knä. Zack sov bredvid henne, hans rygg var fortfarande vänd mot henne. Hon tog ett djupt andetag och torkade svetten ur pannan. Det var bara en dröm.

Sedan hörde hon ett knarrande.

Mackenzie stelnade till. Hon tittade mot dörren till sovrummet och gick sakta ur sängen. Hon hade hört knarret från den lösa brädan i vardagsrummet, ett ljud hon bara hörde när någon gick i vardagsrummet. Visst, hon hade sovit och varit mitt uppe i en mardröm, men hon hade hört det.

Eller hade hon det?

Hon var på benen och tog fram sin tjänstepistol från den översta byrålådan där den låg bredvid hennes bricka och lilla handväska. Hon lutade sig ljudlöst runt dörrkarmen och gick sedan ut i hallen. Skenet från gatubelysningen utanför filtrerades genom vardagsrummets persienner och avslöjade att rummet var tomt.

Hon gick in i rummet, med pistolen i ett stadigt grepp framför sig. Magkänslan sa att det inte fanns någon i rummet, men hon var fortfarande skakad. Hon visste att hon hade hört knarret från golvplankan. Hon fram gick till den delen av rummet, precis framför soffbordet, och hon hörde knarret.

Från ingenstans kom hon att tänka på synen av Hailey Lizbrook. Hon såg framför sig piskrappen på kvinnans rygg och spåren i marken. Hon började skaka. Hon tittade stumt ner på pistolen i sina händer och försökte komma på när ett fall senast hade påverkat henne så här mycket. Vad hade hon trott egentligen? Att mördaren hade varit där i hennes vardagsrum och smugit på henne?

Mackenzie återvände irriterad till sovrummet. Hon placerade tyst pistolen i den översta byrålådan och gick till sin sida av sängen.

Hon kände sig fortfarande lite uppskrämd och hade resterna från mardrömmen surrande i huvudet, när hon lade sig ner. Hon stängde ögonen och försökte somna igen.

Men hon visste att det väntade tuffa tider. Hon var plågad, av de levande och de döda.