Innan han dödar

"Så", sa Ellis Pope, när han insåg att han långsamt började få kontrollen över situationen. "Vem av er grisar ska jag prata med för att väcka åtal?"

KAPITEL SEXTON

Mackenzie kände sig lite ur slag i Ellingtons sällskap, och märkligt nog förstärktes den känslan ytterligare när de satt sida vid sida i en bar två timmar senare. Hon visste att de båda såg trötta och lite slitna ut, vilket fick dem att smälta in väl bland de övriga gästerna. De var inte de enda som var relativt propert klädda; människor som kom direkt från jobbet var också lite överklädda där de dök upp till baren skjortor, slipsar och byxdressar de burit under arbetsdagen. Ljuset från eftermiddagssolen sken in genom de två fönstren på andra sidan baren, men det var neonljuset och reflektionen från lamporna ovanför hyllan med spritflaskor bakom baren som skapade stämningen.

"Har du någon idé om hur Pope fick reda på var mordplatsen låg så snabbt?" frågade Ellington henne.

"Ingen aning. Det måste finnas en mullvad i kåren."

"Det var det jag tänkte", sa Ellington. "Och på grund av det kan jag inte föreställa mig att Nelson kommer att straffa dig särskilt hårt för det här. Det fanns ju ingen möjlighet att du kunde misstänkt att den som rörde sig i skogen var journalist. Särskilt inte när Pope stack iväg sådär."

"Vi får hoppas det", sa hon.

Mackenzie visste att hon hade sluppit lätt undan. Hennes överordnade hade sett henne tackla ner en knubbig och försvarslös online-journalist hårt till marken. Och även fast Pope inte hade fått mer än ett litet sår på tinningen efter att han landat på en trädrot, och även fast han befann sig på privat mark, så fanns det fortfarande fog för att straffa henne. Men hon hade inte fått mer än motsvarande en smäll på fingrarna. Hon hade sett Nelson dela ut mycket värre straff för mindre än det. Det fick henne att undra hur mycket förtroende han hade för henne egentligen. Att hon fick fortsätta som att ingenting hade hänt, medan Ellis Pope högst troligen höll på att ringa runt, tydde på att Nelson hade ett enormt förtroende för henne.

Men det klart, han hade också krävt att hon skulle sticka någonstans utom hans synhåll och ta en ordentlig funderare, innan hon skulle misshandla nästa arma krake som bara råkade stå i hennes väg. Eftersom hon såg det som en chans att komma undan innan han kom på andra tankar än att låta henne fortsätta jobba med fallet, så hade hon gjort precis det.

Medan hon smuttade så ansvarsfullt det bara var möjligt på en stout på fat från ett lokalt bryggeri, försökte hon komma på när hon senast gått till en bar som ett sätt att fly undan världen. Vanligtvis använde hon jobbet för detta ändamål — vilket var lättare att erkänna för sig själv nu när Zack var ute ur bilden. Men nu när jobbet hade skickat iväg henne ett tag, kändes det surrealistiskt att sitta i en bar.

Det var än mer konstigt att sitta bredvid en FBI-agent som hon träffat igår för första gången. Under den korta tiden hon spenderat med agent Ellington, hade hon listat ut ett par saker om honom. Först och främst var han en gammaldags gentleman: han öppnade dörrar för henne, frågade alltid efter hennes åsikt innan han tog beslut, refererade till de som var äldre än honom som herr och fru, och han verkade också vara beskyddande gentemot henne. När de hade kommit in på baren hade två män gjort väldigt lite för att dölja att de kollade in henne. Då hade Ellington tagit ett kliv åt sidan och blockerat henne från deras vy.

"Du vet varför männen i din poliskår visar sån avsky mot dig, va?" sa Ellington.

"Jag har antagit att det bara var så de blivit uppfostrade", sa Mackenzie. "Om jag inte har förkläde på mig och serverar dem en macka eller en öl, vad gör jag då för nytta?"

Han ryckte på axlarna. "Det kan vara en del av det, men nej, jag tror att det handlar om något annat. Jag tror att det är för att du är ett hot mot dem. Dessutom tror jag att de är rädda för dig, på något vis. De är rädda för att du ska få dem att verka dumma eller odugliga."

"Hur tänker du då?"

Han log mot henne. Och även fast det inte fanns något särskilt romantisk bakom leendet, så var det trevligt att få en sådan blick. Hon mindes inte när Zack senast tittat på henne på det sättet — som något att uppskatta snarare än att utnyttja eller tolerera.

"Tja, låt oss få de uppenbara skälen ur världen: du är ung och du är kvinna. Du är mer eller mindre den sprillans nya datorn som kommit till kontoret för att ta alla jobb. Du är också en vandrande encyklopedi över kriminalteknik och brottsutredningar, efter vad jag har förstått. Lägg därtill att du jagade ifatt en stackars journalist idag, så har du hela paketet. Du är den nya modellen och de är de gamla trötta maskinerna. Ungefär så."

"Så det handlar om rädsla för utveckling?"

"Visst. Jag tror nog inte att de skulle se det så, men det är vad det handlar om i grunden."

"Jag antar att det här är en komplimang?", frågade hon.

"Självklart. Det här är den tredje gången som jag har parats ihop med en högmotiverad kriminalinspektör och du är utan tvekan den mest kompetenta och drivna som jag har träffat. Jag är glad över att vi parades ihop."

Hon nickade bara, eftersom hon ännu inte visste hur hon skulle hantera hans komplimanger och utvärderingar. I jobbet hade han varit väldigt professionell och regelmässig — inte bara i hur han hanterade jobbet, men också hur han hade varit mot henne. Men när han nu pratade på ett sätt som var mindre reserverat så hade Mackenzie svårt att förstå var på jobbet-Ellington slutade och var ledig-Ellington började.

"Har du någonsin funderat på att börja jobba på FBI?" frågade Ellington.

Frågan slog henne med sådan häpnad att hon inte kunde svara på en stund. Självklart hade hon tänkt på det. En gång i tiden hade det varit hennes dröm. Men inte ens som bestämd tjugotvååring med målet att göra karriär inom polisyrket, hade FBI verkat som en dröm som gick att nå.

"Det har du alltså?" frågade han.

"Är det så tydligt?"

"Ganska. Du såg precis generad ut. Det får mig att tro att du har tänkt på det men aldrig försökt nå dit."

"Det var en dröm som jag hade ett tag", sa hon.

Det var pinsamt att erkänna det, men det fanns någonting med hur han läste henne som fick henne att inte bry sig så mycket om det.

"Du har vad som krävs", sa Ellington.

"Tack", sa hon. "Men jag tror att mina rötter växt sig för starka här. Det känns som att det är för sent."

"Det är aldrig för sent, vet du."

Han tittade på henne, professionell och intensiv.

"Jag kan rekommendera dig och se om det faller i god jord."

Hon blev alldeles tagen av hans erbjudande. Å ena sidan ville hon, mer än något annat, å andra sidan kom hennes gamla osäkerhet upp till ytan. Trodde hon verkligen att hon var kompetent nog för FBI?

Hon skakade långsamt på huvudet.

"Tack", svarade hon. "Men nej."

"Varför inte?" frågade han. "Inte för att prata illa om männen du jobbar med, men du används på fel sätt."

"Vad skulle jag göra på FBI?" frågade hon.

"Du skulle vara en enastående agent på fältet", sa han. "Fan, du kanske skulle kunna bli profilerare också."

Mackenzie tittade eftertänksamt ner i sitt glas, och kände sig ganska förvånad. Återigen hade hon chockats till tystnad och nu kände hon att hon hade mycket att ta ställning till. Tänk om hon skulle klara jobbet som agent? Hur drastiskt skulle det förändra hennes liv? Hur givande skulle det vara att arbeta med det hon älskade utan hindret av män som Nelson och Porter, som höll henne tillbaka?

"Är du okej?" frågade Ellington.

Hon kisade fortfarande ner i den mörka ölen framför henne, och suckade. Hon tänkte på Zack för en stund och kunde inte komma på när de senast hade en givande konversation. När hade han senast peppat henne på samma sätt som Ellington gjorde i den här stunden? När hade förresten någon man pratat så prisande om henne precis framför henne?

"Jag är okej", sa hon. "Jag uppskattar allt du säger. Det är bara det att du gett mig mycket att fundera på."

"Bra" sa Ellington lugnt och självsäkert. "Men låt mig fråga dig detta: brukar du hålla tillbaka dig själv?"

"Jag tror inte att det handlar om mig själv", sa hon. "Jag tror att det bara är... jag vet inte. Mitt förflutna kanske?"

"Din pappas död?"

Hon nickade.

"Det är en del av det", sa hon.

Det handlar också om en rad misslyckade förhållanden, tänkte hon, men tyckte inte att det var passande att säga högt. Och medan hon dröjde vid det, slog det henne plötsligt att de två sakerna kanske hängde ihop — hennes pappas död och hennes förhållanden. Kanske grundorsaken till det hela, när allt kom omkring, var döden.

Skulle hon någonsin återhämta sig från det? Hon kunde inte se hur det skulle gå till. Det verkade inte spela någon roll hur många dåliga människor hon än satte bakom galler.

Han nickade som att han förstod precis.

"Jag förstår", sa han.

Sedan frågade hon honom, med ett stort leende så att han skulle förstå att hon skämtade: "Psykoanalyserar du mig, agent Ellington?"

"Nej, jag pratar med dig. Jag lyssnar. Inget mer."

Mackenzie drack upp sin öl och skickade ölglaset till barkanten. Bartendern greppade glaset direkt, fyllde på det och ställde det framför henne.

"Jag vet varför det här brottsfallet har skrämt upp mig så mycket", sa hon. "En man utnyttjar kvinnor. Kanske handlar det inte om sex, men de tillfogas smärta och skam för att han ska göra någon sinnesrubbad poäng av det hela."

"Och det här är det första fallet av den här typen som du har haft?"

"Ja. Jag menar, jag har varit på våld i hemmet-ärenden där en make har misshandlat sin fru, och jag har förhört två kvinnor efter att de våldtagits. Men inget som det här."

Hon drack ur sin öl, och insåg att det gick lite väl fort. Hon hade aldrig varit någon stordrickare, och den här ölen — hennes tredje för kvällen — tog henne mot en gräns som hon inte hade klivit över sedan tiden på högskolan.

"Jag vet inte om min magkänsla betyder något för dig", sa Ellington, "men den här killen kommer vara fast inom några dagar. Jag är rätt säker på det. Han börjar bli för kaxig och någon av de här ledtrådarna vi samlar på oss kommer löna sig så småningom. Sedan är faktumet att du leder det hela ett stort plus."

"Hur kan du vara så säker?", frågade hon. "Angående min förmåga menar jag? Och varför är du så snäll mot mig?"

Han fyllde henne med självförtroende, men på samma gång förstärkte det en egenskap hos henne som hon visste var en av hennes sämsta sidor. Hon visste att hon hade en tendens att bli defensiv runt män som gav henne komplimanger, huvudsakligen för att det alltid betydde att de ville ha en sak av henne. När hon såg på Ellington och hur han log mot henne, tänkte hon att det kanske inte skulle vara så dåligt om han var ute efter just den saken. Hon tänkte att hon nog faktiskt skulle gilla det riktigt jäkla mycket. Han skulle ju åka tillbaka imorgon förstås, så chanserna var väldigt goda att hon aldrig skulle se honom igen.

Det kanske är precis vad jag behöver, tänkte hon. En kväll. Inga känslor, inga förväntningar, bara mörkret och den här FBI-agenten som är för bra för att vara sann, som alltid säger precis rätt saker och—

Hon stängde ner tanken. Den var ärligt talat alldeles för lockande. Sedan insåg hon att Ellington fortfarande inte hade svarat på hennes fråga: Varför är du så snäll mot mig?

Han drog tillbaka sitt leende och svarade slutligen.

"Därför att," svarade han, "du förtjänar en chans. Jag fick min befattning för att en kompis kände en kompis som kände en ställföreträdande chef. Och jag kan garantera dig att hälften av grottmänniskorna i din kår har samma historia, eller liknande."

Hon skrattade, och ljudet av skrattet fick henne att inse att hon var på väg över den där gränsen. Hon försökte komma på när hon senast varit full medan hon svepte det sista ur ölen och skickade ner glaset mot barkanten. När bartendern sträckte sig efter det, skakade hon på huvudet.

"Kan du köra?" frågade hon. "Jag är något av en lättviktare. Förlåt."

"Ja, inga problem."

När bartendern kom med notan, var Elliot snabb med att plocka upp den innan hon hunnit lägga handen på den. I samma stund som hon såg honom göra det bestämde hon sig för att hon skulle ta reda på hur en natt utan känslor, med en man som hämtad från en dröm, kändes. Hon hade ju trots allt sitt hem och sin säng för sig själv nu, så vad skulle problemet vara?

Det gick ut mot bilen och hon märkte att Ellington gick väldigt nära henne. Han öppnade bildörren för henne, vilket gjorde honom ännu charmigare i hennes ögon. När han stängde dörren och gick runt till förarsidan, lutade Mackenzie huvudet bakåt mot nackstödet och tog ett djupt andetag. Från en övergiven kåk med en död kvinna vid en påle till denna stund, på gränsen till att ge en sexuell invit till en man hon träffat för första gången under gårdagen — hade verkligen allt det här hänt under loppet av mindre än tolv timmar?

"Din bil är vid stationen va?" frågade Ellington.

"Det är den", sa hon. Och sedan, med bultande hjärta, frågade hon tvekande, "men vi passerar min lägenhet på vägen — vi kan också bara stanna där om du vill."

Han såg förbryllat på henne och hans mungipor såg ut att inte kunna bestämma sig för om de skulle le eller pressas ihop. Det var tydligt att han förstod vad hon föreslog; hon var säker på att han fått liknande erbjudanden tidigare.

"Åh, Jesus", sa han och strök handen genom håret. "För att ytterligare demonstrera min starka vilja och karaktär för dig, så är det nu jag berättar för dig att jag är en gift man."

Mackenzie tittade på hans vänsterhand — samma hand hon hade sneglat på flera gånger i baren för att vara på den säkra sidan. Det fanns ingen ring där.

"Jag vet", sa han. "Jag bär den aldrig när jag jobbar. Jag gillar inte hur det känns när jag blir tvungen att dra upp pistolen."

"Herregud", sa Mackenzie. "Jag är—"

"Nej, det är okej", sa han. Och tro mig, jag är mer än smickrad. Jag menade allt jag sa där inne. Och även fast jag är säker på att den primala mannen inom mig kommer att plåga mig mentalt för det här beslutet under hela mitt liv, så älskar jag min fru och min dotter väldigt mycket. Jag tror att jag—"

"Kan du bara köra mig till min bil?" frågade Mackenzie skamset. Hon tittade ut genom rutan och kände för att skrika.

"Jag är ledsen", sa Ellington.

"Var inte det. Det är mitt fel. Jag borde vetat bättre."

Han startade bilen och körde ut från parkeringen. "Bättre än vad?" frågade han medan de körde tillbaka till stationen.

"Inget", sa hon. Hon tittade fortfarande inte på honom.

Men under tystnaden som låg tung på vägen till stationen, tänkte hon: Jag borde vetat bättre än att tro på något som var för bra för att vara sant.

Medan de körde hem under tystnad ville hon bara krypa ihop och dö. Hon hatade sig själv och undrade om hon just sumpat den bästa chansen som hon fått på väldigt, väldigt länge.

KAPITEL SJUTTON

Mackenzie vaknade 06:45 nästa morgon till ljudet av ett inkommande sms. Hon var redan halvt medveten och klädd i sina underkläder. Hon kollade meddelandet och hennes hjärta kändes tungt när hon upptäckte att meddelandet kom från Ellington.

På väg hem. Jag ringer dig senare idag och kollar läget.

Hon funderade på om hon skulle ringa honom där och då. Hon var fullt medveten om att hon uppträtt som en omogen tonåring som blivit dumpad, igår. Med vad fasen, hon hade ju inte precis blivit avvisad. Ellington hade ju bara haft karaktär nog att motstå, och adderat trogen till den långa listan av sina beundransvärda karaktärsdrag.

I slutändan bestämde hon sig för att släppa det. Hon kände sig fortfarande skamsen, men framförallt besegrad, vilket inte var en känsla som hon upplevde särskilt ofta. Mördaren fanns fortfarande där ute och de var inte ett dugg närmare att hitta honom än de varit tre dagar tidigare. Hon hade förlorat sin sambo, tillika pojkvän sedan tre år och hade sedan trollbundits av en FBI-agent mindre än tjugofyra timmar senare. Till råga på allt hade hon börjat drömma om en lovande framtid när hon var med Ellington; hon hade sett vad hennes jobb hade kunnat vara med någon som respekterade henne och, på sätt och vis, beundrade henne. Och nu var allt förlorat.

Hon hade Porter och Nelsons tvivel att se fram emot, mitt uppe i ett brottsfall som krupit under huden på henne.

Medan hon knäppte sin skjorta satt hon på sängkanten och stirrade på sin mobiltelefon. Plötsligt var det inte Ellington som hon ville ringa till. Hon tänkte på någon annan — någon som delade samma trauma och känsla av misslyckande som hon kände så väl.

Men en klump i magen plockade hon upp telefonen från nattduksbordet och skrollade genom kontakterna. När hon kom till namnet Steph tryckte hon på RING, och var nära på att avsluta samtalet direkt.

När det började ringa hade hon redan ångrat sig. Det ringde två gånger på andra sidan linjen innan samtalet besvarades. Hennes systers röst var välbekant, men hon hörde den allt för sällan.

"Mackenzie", sa Stephanie. "Det är tidigt."

"Du sover aldrig längre än till fem", påpekade Mackenzie.

"Det är sant. Men jag vill bara poängtera det. Det är tidigt."

"Förlåt", sa hon. Det var ett ord hon ofta använde när hon pratade med Steph. Inte för att hon faktiskt menade det, men Steph hade en förmåga att obesvärat lasta över skulden på Mackenzie över de minsta av saker.

"Vad har Zack gjort den här gången?" frågade Steph.

"Det handlar inte om Zack", sa Mackenzie. "Zack är ute ur leken."

"Bra", sa Steph pragmatiskt. "Han tog bara upp plats."

Tystnad uppstod för en stund. Det var tydligt att Steph lätt hade kunnat gå igenom resten av hennes liv utan att någonsin prata med sin syster igen. Det var ett faktum hon klargjort åtskilliga gånger. De hatade inte varandra — inte alls — men att ha kontakt var en påminnelse om deras förflutna. Och det förflutna var något som Steph hade spenderat större delen av sitt trettiotreåriga liv att fly ifrån.

Steph lät som vanligt halvsovande när hon pratade i telefon.

"Ingen idé att bli för detaljerad. Räkningarna är knappt betalda. Alkoholiserad pojkvän känd för att svinga högerkrokar mot mig. Konstant migrän. Vad vill du höra om?"

Mackenzie tog ett djupt andetag.

"Tja, vi kan väl börja med pojkvännen som slår dig?" sa Mackenzie. "Varför anmäler du honom inte för misshandel?"

Steph skrattade bara. "För mycket besvär. Nej tack."

Mackenzie höll tillbaka en serie av svar på de andra sakerna. Bland dem fanns: Varför återvänder du inte till högskolan, tar din examen, lämnar ditt meningslösa jobb? Men detta var inte ett bra läge för den typen av råd. Just nu, över telefon, var det bäst om konversationen hölls ytlig. De hade båda lärt sig för länge sedan att det var för det bästa.

"Så berätta", sa Steph. "Du ringer ju bara när saker går åt helvete för dig. Handlar det bara om att Zack lämnar? För om det handlar om det, kan jag säga dig att det var det bästa som någonsin kunde hända dig.

"Det är en del av det", sa Mackenzie. "Men det handlar också om det här brottsfallet som kryper under huden på mig på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Det får mig att känna mig, jag vet inte, otillräcklig. Till råga på allt bjöd jag in en gift man att ligga med mig igår och—"

"Gjorde ni det?" avbröt Steph.

"Gud, Steph. Är det vad fokuserar på bland allt det här?"

"Det var det enda intressanta jag hörde. Vem var det?"

"En FBI-agent som skickats för att hjälpa till med fallet."

"Okej", sa Steph, som uppenbarligen kände sig färdig med konversationen. Tystnad uppstod återigen under några sekunder, innan hon upprepade sin fråga: "Sa han ja?"

"Nej."

"Aj då", sa Steph.

"Känner du inte för att prata?" frågade Mackenzie.

"Sällan. Jag menar, vi är främlingar Mackenzie. Vad vill du ha av mig?"

Mackenzie suckade, överväldigad av vemod.

"Jag vill ha min syster", sa Mackenzie. Orden som kom ur hennes mun överraskade henne själv. "Jag vill ha en syster som jag kan ringa till och som ringer mig då och då för att berätta om någon äckelpotta som tafsar på jobbet."

Steph suckade. Det var ett ljud som verkade vandra de hundratrettio milen som fanns mellan dem, för att komma ut på andra sidan telefonen och slå henne i ansiktet.

"Det är inte jag", sa Steph. "Du vet att varje gång vi pratar så kommer pappa på tal. Och sen går det bara utför. Eller ännu värre, vi börjar prata om mamma."

Ordet mamma gav Mackenzie ännu en smäll genom luren. "Hur mår hon?" frågade Mackenzie.

"Samma som vanligt. Jag pratade med henne förra månaden. Hon bad om att få låna pengar."

"Lånade du ut då?"

"Mackenzie, jag har inga pengar att låna ut till henne."

Det blev tyst i luren igen. Mackenzie hade erbjudit att låna ut pengar till Steph vid ett flertal tillfällen men varje försök hade mötts med hån, ilska och förakt. Så efter ett tag hade Mackenzie helt enkelt slutat att försöka.

"Var det allt?" frågade Steph.

"En sak till, om det är okej", sa Mackenzie.

"Vad är det?"

"När du pratade med mamma, nämnde hon mig åtminstone en gång?"

Steph tystnade för en stund och svarade till slut. När hon gjorde det var hennes halvsovande röst tillbaka. "Vill du verkligen göra det här mot dig själv?"

"Frågade hon om mig?" frågade Mackenzie. Hennes röst var nu högre och mer krävande.

"Det gjorde hon. Hon frågade om jag trodde att du skulle kunna låna ut pengar till henne. Jag sa att hon fick fråga själv. Det var allt."

Mackenzie kände sig förkrossad. Det var allt hennes mamma någonsin ville ha av henne.

Hon höll telefonen mot örat, kände en tår som rann och visste inte vad hon skulle säga.

"Lyssna", sa Steph. "Jag måste verkligen gå."

Samtalet avslutades.

Mackenzie kastade telefonen på sängen och stirrade på den en stund. Konversationen hade inte pågått in mer än fem minuter men det kändes som en livstid. Samtidigt hade den här konversationen märkligt nog gått bättre än de senaste samtalen de haft, som alla hade slutat i bråk som handlade om familjedynamik och vems fel det var att det gått utför för deras mamma efter pappans död. Men, på ett sätt, hade det här samtalet varit värre.

Hon tänkte på de dåliga åren mellan kvällen hon hittade sin pappa död till kvällen då hennes mamma hade hamnat på psykiatriavdelningen på sjukhuset för första gången. Mackenzie var sjutton när det hände; Steph gick på högskolan och siktade på att ta journalistexamen. Efter det hade saker och ting gått utför för alla tre, men Mackenzie var den enda av dem som lyckats hålla ut och ta sig ut på andra sidan så gott det gick efter omständigheterna.

Medan hon klädde på sig tänkte hon på sin mamma, och undrade varför den stackars kvinnan hade valt att hata henne genom alltihop. Det var en fråga som hon höll gömd så långt bak i sitt medvetande som hon bara kunde, och som bara kom fram när hon mådde som sämst.

I ett försök att göra allt hon kunde för att undvika att hamna i det läget, plockade hon på sig sin telefon, bricka och pistol. Hon gav sig sedan beslutsamt av mot jobbet. Men var skulle hon ta vägen nu? Vad var nästa steg?

För första gången sedan hon blivit befordrad till kriminalinspektör, kände hon att hon nått vägs ände.

Vägs ände, tänkte hon. Orden började forma en idé i hennes huvud.

Hon tänkte på sidan av grusvägen där den andra kroppen hade hittats. Var inte vägs ände nådd på det fältet?

Och det övergivna huset? Grusgången som hade lett till det och det tredje offret, hade lett till vägs ände i en liten jordplätt framför kåken.

"Vägs ände", tänkte hon högt när hon lämnade lägenhetshuset.

Och plötsligt visste hon var hon skulle ta vägen.