Noveller

De stannade, sågo uppåt fönstren och upptäkte mig. Agnes kastade slängkyssar, Antti blottade sitt hufvud med låtsad högtidlighet, och äfven de andra herrarna hälsade gladt. Jag smålog, nickade lifligt tillbaka och ropade »lycka på resan». Så läto de åter hästarna trafva och försvunno snart från min åsyn.

Och jag kände ingen ledsnad, än mindre svartsjuka eller afund. Jag unnade tvärtom gärna Antti detta nöje och hoppades att han skulle ändra åsikter om Agnes samt slutligen upptäcka hennes goda sidor. Det försäkrade jag åtminstone mig själf.

V

– Det var värkligen roligt, berättade Antti morgonen därpå. Skada att du inte var med.

– Ni dröjde länge borta.

– Ja, vi återvände ju först närmare fem på morgonen. Jag förstår inte huru tiden kunde glida undan så där. Vi voro alla på så gladt och uppsluppet humör, att vi icke ens då haft lust att bryta upp.

– Var det vackert?

– Utomordentligt vackert. Jag mins inte att det någonsin skulle varit så vackert på Iloharju som i går. Luften var klar, ej en vindfläkt rörde sig, och i solnedgången uppstodo värkligen underbara färgbrytningar.

– Och soluppgången?

– Det gåfvo vi inte så noga akt på – Antti blef litet förlägen. Vi kommo oss inte för att betrakta den, där vi sutto på en bänk och pratade, Agnes och jag.

Jag fortsatte icke omedelbart samtalet. Jag ögnade igenom tidningen, som gossen just hämtat. Och i det jag tittade i den frågade jag liksom i förbigående och med låtsad likgiltighet:

– Och hvad tycker du nu om Agnes?

– Hm… Jag kan ännu inte säga riktigt. Jag skall först söka komma underfund med henne.

– Ni blefvo väl alla förtjusta i henne?

– Inte det precis … fastän man ju måste medge att hon är ovanligt —

– Ovanligt intagande.

– Intagande och intelligent. Ja – för öfrigt hafva vi för afsikt att fara ut och segla i dag på förmiddagen. Kanske kommer du med?

– Jag tror knapt jag bryr mig om.

– Hvarför inte? Kom nu och pigga upp dig litet.

Han bad mig inte närmelsevis så ifrigt som jag skulle väntat. Därför var min röst litet bitter, då jag, fortsättningsvis ögnande i tidningen, svarade:

– Inte saknas jag där ändå.

– Nå, Lisi?

Antti kom till mig och försökte se mig i ögonen.

– Hvad betyder det där? frågade han och smålog.

– Ingenting, Antti. Det betyder ingenting.

– Jag började redan frukta att du blifvit svartsjuk.

– Fy dig! När har jag förut varit svartsjuk?

Och jag trykte mitt ansikte mot hans bröst, för att han inte skulle se huru jag rodnade.

Antti smekte min kind.

– Det tänkte jag också. Inte är du väl så dum.

Men jag släpte honom ej. Hvilken egendomlig känsla var det, som plötsligen bemäktigade sig mig? Ännu aldrig hade jag erfarit någonting sådant. Jag hade alltid varit saktlig, jämn, lugn. Nu rykte en passionerad, okänd makt mig med sig.

Jag lindade mina armar fastare om hans hals, trykte honom vildt emot mig, sänkte mina ögon djupt i hans, – jag var alldeles ifrån mina sinnen.

– Antti – min röst darrade och jag talade i afbrutna, oroligt flämtande hviskningar. Antti – tycker du om mig, älskar du mig, säg! Glömmer du mig aldrig, aldrig – jag skulle inte stå ut med det, hör du, jag skulle inte stå ut med det. Jag skulle säkert bli galen – Antti, du får ej göra det!

– Men Lisi, hvad i all världen – ?

Han blef förvånad och sökte göra sig lös.

– Hvad nu? Hvem skulle tro – Lugnt och kyligt besvarade han min ångestfulla ömhet.

– Var inte barnslig. Visst tycker jag om dig, – naturligtvis!

– Är det riktigt sant att du tycker om mig? Att du älskar mig såsom förr? Inte är det ju blott af pliktkänsla, som du är mig trogen, Antti? Det är det ju inte? Inte af tvång? – Om du vore fri, om du finge välja ånyo, skulle du taga mig, säg? Antti, svara ärligt, ville du hafva mig och ingen annan?

– Hör på, Lisi, det här börjar besvära mig.

– Hvarför svarar du inte?

– Därför att din fråga är så ytterst oförnuftig.

Hans köld sårade mig. Mina armar löste sig och föllo maktlöst ned. Jag vände mig bort, satte mig åter på min stol och tog tidningen i handen.

– Hvad går åt dig, Lisi? Du har aldrig varit sådan förut!

Jag svarade ingenting, min blod svallade ännu, och tidningen skrynklades mellan mina fingrar. Men det oaktadt hördes en röst i mitt inre som sade att han hade rätt, att mitt uppförande var ovanligt och underligt. Jag försökte därför lugna mig så mycket jag kunde.

Antti såg på klockan.

– Nu är det tid att gå. Kommer du med?

Jag utkämpade ett ögonblicks tyst kamp, förrän jag sakta svarade:

– Ja.

– Vi skola då gå hämta fröken Verther. Hon väntar på oss.

Jag trodde mig märka att han icke kunde säga detta fullt likgiltigt. Men hans osäkerhet framkallades måhända af mitt utbrott nyss, som han påtagligen ansåg förorsakadt af svartsjuka.

Kanske hade han ej så orätt. Kanske låg dock mot min vilja svartsjukan och kyttade på bottnen af min själ.

Jag blygdes och föraktade mig själf. Jag måste förkväfva denna känsla, jag måste rycka upp den med rötterna.

– Kanske går du förut, sade jag, ty jag ville visa att jag var fri från hvarje misstanke. Jag har ännu ett och annat att bestyra om här hemma, – jag kommer sedan ner till stranden.

– Som du vill.

Då jag kom ner till stranden, syntes de icke till ännu. Jag kastade mig på gräsmattan. Där hade jag godt tillfälle att reflektera öfver alt möjligt, ty i närheten fans ej en enda människa; litet längre borta låg blott en pråm, där karlarna bråkade och larmade vid sitt arbete.

Kände jag icke åter ett grand af bitterhet öfver att de dröjde så länge? Hvad fruktade jag egentligen? Att Antti skulle blifva förtjust i Agnes? Skulle finna henne vackrare, mera intagande än mig? Men det var ju alldeles naturligt, huru skulle han kunna annat, han var ju ej blind. Hvilken rätt hade jag att ogilla detta? Alla andra blefvo ju också förtjusta i henne, jag själf främst.

Och var det förnuftigt att bli ledsen på Antti därför att han icke kommit ihåg att betrakta soluppgången, emedan han så ifrigt resonnerat med Agnes? För min skull hade han väl inte glömt det. Kantänka, var det någonting att undra öfver? Vi hade lefvat tillsammans många år, jag delgaf honom alla mina tankar, de erbjödo honom ingenting nytt eller särskildt fängslande. Och dock hade jag fordrat att – nej, det var helt enkelt löjligt. Jag var trångbröstad, småaktig, dum – Förälska sig i Agnes? Öfvergifva mig och barnen? Det skulle han ej göra.

Hans pliktkänsla skulle förbjuda honom det.

Men tungt blefve det att fasthålla honom blott med pliktens band, mot hans hjärtas böjelse. Tungt blefve det att hvarje dag erfara hans köld, och svårt att se hans inre strider.

Skulle han efter någon tid kunna glömma? Hvem kan säga det? Kanske skulle han altmera känna leda vid mig, och kanske skulle han till och med börja hata mig, då hans frihet för min skull blefve slagen i bojor? Barnen och jag skulle blott vara honom till en börda.

Vore det då icke bättre att han en gång för alla lämnade oss. Måhända skulle han då någon gång tänka på oss med vänlighet och ömhet, kanske till och med sakna oss, om icke förr så efter långa tider.

Lämna oss? Och resa efter Agnes till Petersburg?

Ja, hvarför inte? Sådana under hade ju händt förut. Och skulle jag ej gå in därpå, om jag viste att han därigenom blefve lycklig?

Hvad var min kärlek, om den icke framför alt afsåg hans lycka?

Men skulle det lända honom till värklig lycka? Skulle det icke leda till ett ögonblicks sällhetsrus och därpå till ett plågsamt uppvaknande, till skam och ånger? Hvad skulle då rädda honom ur olyckan? Skulle han komma till mig för att söka tröst?

Om han ej komme, skulle jag söka upp honom, vårda honom ömt och bringa honom att glömma alla sorgliga minnen, lugna honom och – återvinna hans hjärta. Vinna det fullständigare än någonsin förr. Och vi skulle åter vara lyckliga och icke skiljas förrän i döden. I pröfningarnas skärseld skulle vi båda hafva renats…

Jag förestälde mig lifligt alt som komme att inträffa i framtiden. Till en början skall Anttis kärlek roa Agnes; hon skall uppdrifva den ytterligare ända därhän, att hon får honom att öfvergifva sin familj och följa henne ut i stora världen. Där skall hon ännu någon tid, för ombytes skull och för att göra effekt bland sina bekanta, hålla till godo med Anttis beundran, turvis reta honom och åter vara medgörlig, kasta honom från hopp till misströstan, och därigenom ytterligare uppägga hans passion. Först då öfverger hon honom, drifver honom spefullt bort ifrån sig. Antti blir sjuk och är nära döden. Jag skyndar att vårda honom, finner honom lidande, förkrossad, söndersliten, utan en enda vän. Han yrar vildt om Agnes, förbannar och smädar henne, ropar på hämd, rasar och vill med våld störta upp från sin bädd. Jag stryker sakta hans händer, torkar svetten från hans panna, hviskar till honom ömma ord, fuktar hans torra läppar med vin och jämkar om hans kuddar. Han lugnar sig och somnar in. Och då han vaknar, känner han igen mig, veknar och – Så långt hade jag hunnit, då jag såg dem komma uppe på backen. De skrattade och samtalade lifligt. Vid vägen lågo stockar uppstaplade. Agnes klef upp och gungade öfvermodigt på den yttersta af dem. Antti varnade henne och bjöd sin hand till stöd. Men Agnes försmådde den och hoppade vårdslöst ned, utan att bry sig om Anttis varningar. Detta skulle dock troligen hafva aflupit illa, om icke Antti tagit emot henne.

– Ni är ju som ett stygt barn, själfsvåldig och olydig, sade han. Tänk om ni hade brutit ert ben.

– Jag litar på min goda tur. – Men jag tror att ni blef ordentligt skrämd.

– Naturligtvis.

– Nu lofvar jag att vara snäll. Bjud mig er arm.

Agnes satte sig bredvid mig, medan Antti gjorde båten i ordning och hissade upp seglen.

– Hade du ledsamt i går kväll, Lisi?

– Nej, inte alls.

Jag såg henne öppet i ögonen.

– Värkligen, Lisi liten? Var du så förståndig?

Jag svarade ingenting. Äfven hon tystnade för ett ögonblick och betraktade mig.

– Hör på – hon såg på Antti – nu skall jag fråga dig en sak.

Hon vände sig om och sänkte rösten, då hon fortsatte:

– Är du fallen för svartsjuka?

– Agnes!

Jag försökte se stött ut, för att därigenom, om möjligt, dölja det skuldmedvetna uttrycket i mitt ansikte.

– Huru skulle någonting sådant ens kunna komma i fråga?

– Nå, men det vore ju en ganska naturlig känsla.

– Jag, som så fullständigt litar på Antti!

– Jaså, af den orsaken! I det fallet varnar jag dig uppriktigt för alla fåfänga illusioner. De följas vanligtvis af ett bittert uppvaknande. Tror du värkligen att sådana egenskaper som förstånd, grundsatser, vilja, pliktkänsla och hvad de alt må heta – att de kanhända bestämma människans lif och hennes åtgöranden?

– Det tror jag helt säkert.

– Hvilket barn du är!

Hon skrattade godt.

– Nej, kära du, inte ens närmelsevis. Tro mig: förnuft, vilja och grundsatser betyda ingenting, så fort passionerna vakna. Passionen, – den är herre, och de andra stå helt vackert i dess tjänst, om de öfverhufvudtaget erhålla någon plats alls.

– På Antti stämmer detta åtminstone inte.

– Just på din Antti stämmer det alldeles ypperligt. Han har ett kraftigt och tillika tungt lynne. Känslorna vakna icke lätt till lif inom honom, men då de engång gjort det och vuxit till mäktiga passioner så – bevare oss Gud! Ingenting i världen kan beherska dem, allra minst hans eget förnuft.

Hon tystnade och såg på Antti, hvilken fortsättningsvis sysslade med seglen. Blicken, hvarmed hon följde Anttis raska rörelser, var halft reflekterande, halft road. Jag såg tydligt hvilka tankar hon närde inom sig. Mitt hjärta sammandrogs, men jag försökte dock fortsättningsvis stå på mig.

– Du misstar dig likafullt denna gång, Agnes. Skulle icke jag känna Antti, jag, som redan flere år lefvat tillsammans med honom? Ännu aldrig har passionen fått makt med honom.

– Det tror jag nog, ty inte lefva ni ju här, ni vegetera blott – ligga i en beständig halfdvala. Och detta tillstånd kan räcka ända till grafven. Jag förstår nog, att äfven den lilla ansats till känslor och passioner ni i er ungdom möjligen haft förkväfs och dör bort i detta väl ordnade, hyggliga, och borgerliga lilla samhälle. Men jag säger dig: din Antti har ännu inte alls förslöats, det kan jag försäkra dig. Låt honom blott känna några friare vindfläktar, så får du se hvad de åstadkomma hos honom.

– Gärna för mig. – Med svartsjuka kommer jag inte att besvära honom.

Agnes kastade på mig en hvass, genomträngande blick, men synbarligen kunde hon ej hos mig upptäcka minsta anledning att misstro mina ord, hvilka äfven denna gång öfverensstämde med rätta förhållandet.

– Däri gör du rätt, lilla Lisi, sade hon och klappade mig på handen. Vet du att svartsjuka är det enfaldigaste af alt. Det gör människan ful och lifvet odrägligt för en själf såväl som för den andra. Om jag vore gift, skulle jag tvärtom gärna se att min man nu och då vore mig otrogen. Jag å min sida skulle på bästa sätt använda samma frihet, vi skulle aldrig tröttna på hvarandra, då vårt förhållande alltid vore underkastadt växlingar och sålunda hvarken skulle förslöa eller tråka ut oss. En liten stimulus nu och då inom äktenskapet är af största vikt. En lugn hvardaglighet är kärlekens död.

Jag hörde förvånad på henne. Denna sorgset blida och på samma gång ljufliga sinnesstämning, hvilken mina fantasier nyss alstrat hos mig, började försvinna, och jag hade svårt att ej bli förargad. Jag kände plötsligt någonting dystert, främmande gentemot Agnes, och fastän jag satt bredvid henne, föreföll det mig som om där legat miltal mellan oss. Och i samma ögonblick förlorade hennes skönhet, hennes smältande grace och hennes elegans all tjusningskraft i mina ögon. Nu voro de mig nästan vidriga, och äfven hennes skarpa förstånd hade intet värde för mig.

– Sådana åsikter passa ej för kvinnorna i norden. De skulle aldrig kunna göra oss lyckliga.

Min röst uttrykte skarpt klander. Och klandret träffade. Agnes' ögon flammade till, men hon beherskade sig, kastade hufvudet bakåt och skrattade ironiskt.

– Det behöfver du inte säga mig, jag vet det nog förut. Kvinnorna i norden äro saktliga, trogna, ödmjuka, tåliga, sina mäns och sina barns lydiga tjänarinnor – vet du af hvilken orsak?

– Emedan de anse det för sin plikt.

– Och det tror du? Endast och allenast af den orsak att de äro svaga och enfaldiga stackare. De kunna ej vara annorlunda, däri består hela saken.

– Agnes – !

– Du behöfver ej vredgas, inte menar jag allenast dig, jag talar om kvinnorna i norden i allmänhet, – om de finska, skandinaviska, engelska. Och låtom oss gärna hänföra de tyska till samma kategori.

– Det ligger större kraft i tålmodigheten, i troheten och ödmjukheten än i någonting annat.

– Kraft? Jo pytt! Sådan kraft äger den lägsta slaf. Örnen, som djärft skär luften däruppe, är hvarken ödmjuk eller stillsam såsom dufvan. Hvilken är i dina ögon den kraftfullare? – Få vi redan komma, ropade hon i detsamma till Antti, som hade hämtat båten till bryggan.

– Ja, var så god, ljöd svaret.

Agnes steg först ned från bryggan och jag efter henne. Hon var visst i djupet af sitt hjärta mycket ledsen på mig, men jag var värkligen inte häller god på henne.

Antti fattade med ena handen i bryggan för att hålla båten stadig, och bjöd den andra åt Agnes. Bryggan var något högre, Agnes stälde sig på dess yttersta kant, tog honom vid handen och beredde sig att hoppa ned.

– Ni skall inte falla!

– Får jag stiga på ert knä?

– Var så god.

Och Agnes steg i själfva värket först med sin lilla, nätta fot på Anttis knä och hoppade sedan förbi honom ner på bänken.

Blodet rusade mig åt hufvudet. Med ett enda hopp var jag i båten, men ett stycke ifrån dem, på andra sidan om seglen.

Båten vickade till så att vattnet stänkte in från sidan.

– Lisi – hur är du så oförsiktig?

Antti sade detta med undertrykt, klanglös röst, som om han talat i sömnen. Att Agnes vidrört honom med foten och hennes närhet – de sutto tätt invid hvarandra – hade tydligen alldeles förvirrat hans tankar. Han såg sig obeslutsamt omkring, höll ännu med ena handen i bryggan och kunde icke få klart för sig hvad han borde göra.

Men såg han då ej i himlens namn att alt detta blott var ett motbjudande koketteri!

– Gif mig skoten, ropade Agnes, sätt er vid styret och skjut ut båten!

Antti vaknade upp och gjorde som hon bad.

– Men förstår ni er på att sköta skoten?

Han räkte henne skoten och visade huru hon skulle handtera dem.

Seglen svälde, båten lade sig på sida och sköt med fart utåt sjön, så att vattnet brusade kring fören.

– Så roligt! utropade Agnes.

– Lisi, hvarför sitter du så långt borta, kom närmare! uppmanade Antti.

– Jag sitter bra här, svarade jag.

– Men du är ju alldeles afskild från oss.

– Hvad gör det?

– Nå, som du vill.

Därefter läto de mig vara, och troligen glömde de för en stund helt och hållet min närvaro, där jag satt bakom seglen osedd af dem.

Det var väl, ty jag fick nu i fred reda mina oklara tankar. Hvart hade mina sköna drömmar tagit vägen? Och alla mina veka, försonliga känslor, alla goda beslut? Vacklade de så här genast i början?

Mitt sinne var fullt af vrede och förbittring, och trots alla ansträngningar kunde jag ej öfvervinna mig själf. Jag bet mig i läpparna, vred mina händer, förebrådde mig min svaghet.

– Du är värkligen en svag stackare! Agnes hade rätt. Åh, du är ovärdig, enfaldig, ömklig – I min nöd skulle jag velat slå mig blodig. Och ingenting hjälpte! Ju mera jag kämpade emot, desto vildare rasade det inom mig. Och jag uppäggades än mer genom deras fortsatta, lifliga samtal, af hvilket jag icke kunde urskilja ett enda ord, fastän jag alt emellanåt bjöd till att lyssna.

Kanske de med afsikt talade så, för att jag ej skulle uppfatta hvad de sade? Och hvem vet hvilka ögonkast de gåfvo hvarandra?

Jag böjde mig ned för att se dem under seglen.

Där sutto de bredvid hvarandra, Agnes något tillbakalutad och hållande i skoten, Antti vänd emot henne, framåtböjd, med ögonen fästade på hennes intagande ansikte.

Mot min vilja måste jag åter medgifva att det var intagande, och icke allenast intagande, utan så bländande skönt, att mitt hjärta sönderslets, ty det var ju alldeles tydligt att man icke kunde se detta anlete med kallt och lugnt sinne, ej häller låta bli att betrakta det. Anttis ögon voro som fastnaglade. Och de uttrykte en så hög grad af beundran att – Mina händer knöto sig kring toftens kant. Jag lyfte upp hufvudet, ty jag förmådde ej se på dem längre.

En plötslig, rasande vrede uppsteg inom mig gentemot Antti. Jag skulle velat slita honom i tusen stycken, tillintetgöra, krossa honom…

Hvarför hade jag ej något vapen i handen? Jag skulle skjutit honom.

Först honom och sedan henne, denna – Icke ens nu, då jag vid lugn sinnesstämning återkallar denna stund i mitt minne, kan jag förstå den plötsliga förändring, som försiggick inom mig. Jag hade alltid trott mig vara saktmodig, jämn till lynnet, förnuftig, och likväl dolde min själ möjligheter till en dylik öfverväldigande passion. Jag hade sträfvat att bli ödmjuk, tålig, själfuppoffrande, och trott att jag i hemmets stilla värld öfvat mig däri. Och när första pröfning kom, huru annorlunda var jag ej!

Jag var icke mera vid mina sinnen. Utan att känna smärta slog jag mina knutna händer mot toften, om och om igen.

De pratade fortsättningsvis och hörde icke bullret, eller måhända fäste de sig icke vid det.

Jag slog alt fortfarande mina näfvar mot toften, det skedde som af ett inre tvång och det lättade mitt hjärta, – jag slog dem, så länge att armarna ända upp till axeln domnade och handen maktlöst öppnade sig.

– Antti, Antti – !

Jag såg upp mot den blånande himmeln och klagade för den öfver orättvisan, som vederfors mig. Fans där en Gud? Hörde han, såg han hvad som skedde här nere, ransakade han hjärtats djupaste gömslen? Om han gjorde det, hvarför var han så kall, så likgiltig?

– Antti – !

Det trängde sig fram mellan mina sammanbitna tänder som en kväfd, dof flämtning, hvilken rymde både raseri och klagan, hot, anklagelse och – bön.

De hörde ingenting, de samtalade blott vidare.

Hvad hade de så mycket att tala om?

Jag drog mig längre bort på bänken, så att jag kunde se dem på andra sidan om seglet.

Samma ställning, samma fagra anlete, samma tydliga beundran i Anttis ögon.

Mig hvarken mindes eller saknade de. Jag var här alldeles öfverflödig. Naturligtvis. Hvarför hade jag alls kommit med? Det hade jag strax bort förstå och förutse.

Jag krossade dem med mina ögon, kastade på dem en blick, hvass som ett svärd.

De sågo ingenting. Agnes skrattade högt, Antti hade sagt någonting roligt.

Skratta ni blott! Skratta och var glada! Hvad rör er min nöd – En galen tanke flög genom mitt hufvud.

Om jag skulle kasta mig i sjön – ? Skulle icke Antti då vakna ur sitt rus? Skulle icke hans samvete slå honom?

Och skulle han icke sedan sörja och ångra? Gamla minnen skulle lefva upp igen, han skulle sakna sin trogna hustru, sina barns mor. De nya intryckena skulle försvinna, och de djupare rotade känslorna återtaga sitt herravälde.

Jag böjde mig öfver båtkanten och såg ned. Vattnet brusade, båten skar vågorna, som höjde och sänkte sig.

Det vore blott ett ögonblicks värk – ? Och deras glädje där borta skulle åtminstone för denna gång upphöra.

– Men de stackars barnen där hemma? Skulle jag aldrig mera återse dem? Hvad skulle de stackars små säga, när deras mor hämtades hem såsom lik?

Jag vände mina ögon från det förledande djupet och trykte händerna mot tinningarna.

Gode Gud, hade jag förlorat mitt förstånd? Huru kunde dylika tankar uppstå hos mig?

Åter skallade i mina öron ett skratt på andra sidan om det stora, hvita seglet. Detta skratt skar i mina öron, i mina nerver, i mitt hjärta, i hela min varelse.

Jag såg mig hjälplöst omkring. Vi hade kommit till Toivola, och jag upptäkte en liten ångbåt, hvilken, på väg till staden, signalerade att den skulle lägga till vid bryggan. Där såg jag en räddning.

– Antti…

Han hörde ej. Med stöd af masten fick jag resa mig upp och ropa en annan och ännu en tredje gång, innan han hörde och vände sig om mot mig.

– Hvad står på Lisi? Sitt för all del stilla, så att du ej faller omkull.

– Vill du styra till stranden, så att jag slipper hem med den där ångbåten. Jag mår så illa.

– Mår du illa? Hvarför sade du det inte förut? Vi vända naturligtvis om.

– Det behöfver ni ingalunda. Ni landsätta blott mig.

– Tror du dig komma snabbare fram med ångbåten? Slupen går nog i sida vind lika hastigt.

– Låt oss inte ännu fara tillbaka, sade Agnes och såg ömt på Antti.

– Men Lisi mår illa – Han sade detta med tveksam, låg, halft frågande röst.

– Låt Lisi fara med ångbåten, efter hon själf vill det.

Hon smålog och nickade åt mig.

– Icke sant, Lisi?

– Fortsätt ni bara. Jag återvänder hälst med ångbåten.

Antti tyktes ännu ej riktigt veta hvad han skulle taga sig till. Han såg ömsom på mig, ömsom åt stranden. Men jag märkte tydligt att hans innersta önskan var att få stanna kvar med Agnes; han var blott generad för att enkelt och öppet fullfölja sin önskan och låtsade därför motsätta sig förslaget. Åh, jag förstod honom blott altför väl.

– Men tänk om du blir ordentligt sjuk?

– Nej, nog går det om … bara jag slipper hem.

– Nog går det om, upprepade Agnes.

Antti opponerade sig ej vidare, utan styrde till stranden och följde mig upp till båten.

– Kan jag vara alldeles lugn? frågade han, så fort han skaffat mig en bekväm plats.

– Ja.

Jag undvek att se på honom och besvarade hvarken hans handtryckning eller hans farväl.

– Inte dröja vi länge, försäkrade han mig till sist.

Jag smålog ironiskt.

– Det rör mig ofantligt litet om du dröjer eller ej.

Jag tänkte så i mitt sinne, fastän jag viste, att det ingalunda var mig likgiltigt.

Antti stod ännu vid sidan af båten. Jag märkte med hemlig tillfredsställelse att han i alla fall var orolig. Men Agnes ropade att han skulle skynda sig tillbaka, och när ångbåten satte sig i rörelse, gjorde de sig också i ordning att fortsätta färden. Den glada stämningen återvände…