Noveller

BORT FRÅN HEMMET

Fanny kom hem från fortbildningslärovärket. Hon lade böckerna och ett par häften ifrån sig på bordet i tamburen och tog af sig ytterplaggen.

Man höll på att städa i salen. Modern stökade där tillsammans med tjänsteflickan. Genom den öppna dörren tittade Fanny ett ögonblick in och undrade för sig själf, hvarför man just så här vid middagstiden hade tagit itu med ett dylikt arbete. Det var väl af någon särskild orsak.

Hon brydde sig ej om att fråga, utan tog sina böcker och ämnade just gå in i sitt eget lilla rum till vänster om tamburen, då modern i detsamma upptäkte henne.

– Hör du, Vanny!

Fanny stannade.

– Det kommer främmande i eftermiddag. Kan du gissa hvem? Nå kom nu hit närmare. Inte orkar jag skrika ända dit. Gissa nu.

– Jag kan inte.

– Försök, försök!

– Det kommer en fästman åt er, sade Rika skrattande.

Fanny såg på henne med besvärad min.

– Ja, ja, det är sant.

Moderns ögon lyste af stolthet.

– Ja visst, hvad är det du ser ynklig ut för; friare kommer det i kväll och riktiga doktorer på köpet. Gissar du inte ens nu? Nå du är då en – ! Doktor Sprooper kommer hit. Ja hvad säger du till det? Det var fasligt hvad hon ser bortkommen ut. Jo, jo – våran Vanny blir doktorinna, hon. Doktorinna Sprooper.

– Doktor Broberg! utropade Fanny förvånad. Kommer doktor Broberg hit?

Huru vet mor det? frågade Fanny på finska.

– Alltid går du på med din finska och kallar mig »äiti», fast jag tusen gånger sagt dig att vi äro bättre folk och inte pigor och drängar. – Huru jag vet? – hon afbröt sig och steg litet bakåt för att se om det hade lyckats henne att få gardinerna lagda i likadana veck som de, hvilka syntes i kommerserådets fönster på andra sidan gatan.

– Ja, huru jag vet. Doktorn sade det själf åt pappa, när pappa träffade honom hos Vellmans herrskap.

Fannys hjärta krympte ihop.

– Bad pappa honom komma?

– Jo, så brukar man.

– Men hvarför? Ack hvarför?

– Så du bråkar! Pappa, skall jag säga dig, är handelsman och inte någon hökare bakom disken och kan be en doktor till sig precis lika bra som Vellmans.

– Men han är ju inte alls bekant och har aldrig varit hos oss.

– Hvad gör det. Han kommer nu första gången. Du säger att han inte är bekant. Nå pappa har ju sett honom hos Vellmans i går. Hörde du inte?

– Första gången hade han bort komma själf, objuden.

– Prata inte råsk. Om pappa inte ber honom, kommer han naturligtvis inte. Där ser du nu Rika, sade modern på finska, vänd till pigan, hvad sade jag? Inte är det häller henne i smaken. En märkvärdig flicka, hon förstår inte sitt eget bästa.

– Ni är ju riktigt fjollig, fröken Vanny, sade Rika och skrattade, där hon låg på alla fyra vid kakelugnen och torkade golfvet. Er pappa skaffar er friare, och ni – Fanny hörde inte mera, ty hon skyndade bort i sitt rum.

Det ville alls inte gå att läsa den dagen. Tre, fyra gånger gick hon igenom samma sida utan att förstå hvad den innehöll.

Slutligen fälde hon boken i sin famn och lät blicken glida ut genom fönstret. Man forslade varor till gården, fadern stod i magasinsdörren och tog emot dem. Karlarna krökte sig djupt under de tunga mjölsäckarna.

Fanny kände en svidande smärta i bröstet, samma känsla, hvilken redan i barndomen kommit henne att vrida sig likt en mask på metkroken. Redan på första klassen, då hon observerade att kamraterna i hemlighet fnittrade åt moderns fasliga svenska eller gjorde narr af hennes löjligt utstofferade klädningar.

Modern kom in, svettig af det myckna bråket.

– Klockan är sju. Skall du inte börja laga dig i ordning? Tag den vackra ljusröda klädningen.

– Inte så här hemma, mamma.

– Visst skall du sätta den på dig.

– En sådan dräkt bär man blott på danser eller andra större tillställningar.

– Alltid är du sådan. Om jag säger något, så visst är du alltid färdig att gräla emot.

– Snälla mamma —

– Hit kommer mycket främmande, fabrikör Vellmans herrskap och handelsman Ahlholms och målar Saxmans och guldsmed Lindemans. Det blir tillräckligt stor tillställning skall jag tala om. Så kommer det ännu många andra.

– Ja, mamma räknade upp dem vid bordet, afbröt Fanny. Men min gråa klädning vore ändå lämpligare; den är inte så utstyrd och garnerad.

– Det gör ingenting. Rimsorna och grannlåterna göra den bara fin. När pappa vill visa sin dotter åt en doktor, så måste hon göra sig vacker, det hjälper inte. Och din nya brosch och guldkeden skall du också taga på dig. – Seså, skynda dig nu, de komma strax.

Hon slöt dörren och gick bort lika snabt som hon kommit.

En djup suck bröt sig väg ur Fannys bröst. Hon lutade sig öfver bordet, stödde hufvudet mot armen och brast i gråt.

Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke därigenom bättre, ögonen blefvo endast svullna och röda. I detsamma hörde hon också till sin förskräckelse främmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till tvättfatet, sköljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om dräkt, såsom modern bestämt.

I salen voro redan en hel mängd gäster församlade, då hon steg in. Fru Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på hufvudet en hvit mössa, från hvilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen guldringar med långa hängen, hvilka prydligt svängde och dinglade på halsen hvar gång hon vände på hufvudet. För öfrigt skedde detta idkeligen, antagligen af den orsak, att hon ville hålla dem i jämn rörelse, ty de hade måhända eljes icke blifvit tillräckligt observerade.

Fru Ahlholm var utan tvifvel den mest framstående personen i sällskapet, det såg man genast vid första ögonkastet af hennes pretentiösa min och den belåtna själfmedvetenhet, hvarmed hon blickade omkring sig. Och lika anspråksfullt var alt, som tillhörde henne. Till exempel den grå, af silkesblandadt ylletyg gjorda klädningen och den svarta spetssjalen på hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de velat säga: se på oss! – hvad äro ni andra i bredd med oss!

Hon var ett fetlagdt, undersätsigt fruntimmer, på några och fyratio år, mängden lik, hvarken ful eller vacker. Nu, då hon blifvit gammal, var hyn brunrasmig, men såsom ung hade hon kanske varit hvithylt, då håret ännu var linfärgadt. Af samma färg tyktes äfven den glesa, rakt utskjutande ögonhårsstubben vara, så mycket man kunde urskilja af densamma. De utstående, runda, blekblå ögonen lyste af själfmedvetenhet, och munnen var beständigt dragen till ett belåtet leende, så att de små tänderna blänkte fram, och till och med tandköttet syntes, isynnerhet på sidorna. På ena kinden satt ett födelsemärke eller en vårta, med några långa hårstrån ytterst, och just på det ställe, hvilket sköt ut i en rundel, då munnen drogs till skratt. Annars, som sagdt, var hon mängden lik, hvarken ful eller vacker.

Fru Saxman, målarens hustru, satt blek och mager närmast henne; hon petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina läppar och hörde kutryggig och aktningsfullt uppmärksam på fru Ahlholms prat, hvilket hon alt emellanåt interfolierade med små bifallande ljud. Någon motsatt åsikt uttrykte hon aldrig ens för unders skull, och många ord var det för öfrigt inte häller som hon i en följd vågade komma fram med.

I stället försökte ett yngre fruntimmer, som satt på andra sidan, midtemot soffan, att alt emellanåt få ordet, fastän fru Ahlholm omintetgjorde alla dylika ansträngningar, i det hon höjde rösten ännu mera och gaf ökadt eftertryck åt sina ord. Det var fru Lindeman, hvilken allmänt benämdes »kalendern», af orsak att hon på det allra noggrannaste kände till alla människors förhållanden, ja mycket bättre än de själfva. Hon hade ett märkvärdigt godt minne. Hon kom precis ihåg huru många klädningar, hattar, tröjor och andra klädespersedlar hvar och en af hennes bekanta ägde. Dessutom kunde hon på pennin säga huru mycket de kostat, när de voro gjorda, hvilken sömmerska som sytt dem, från hvilken bod tyget var köpt och dussintals andra omständigheter, hvilka stodo i någon som hälst gemenskap med denna viktiga sak.

Med lika skarp iakttagelseförmåga utletade hon äfven människornas minsta svagheter, drog fram dem, förstorade och färglade dem med sådan konstfärdighet, att af den stackare, hvilken råkade vara föremål därför, slutligen ej syntes något annat än dessa hans dåliga sidor.

Och ingen kände så väl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman, hvilken riktigt njöt, när hon fick berätta dem. Och åhörarena njöto välförståendes också. Hvad är för oss, låga, jordiska varelser angenämare, än att höra andra klandras och smädas!

Fru Ahlholm hade kort före Fannys inträde skrutit med sin son, Alfred, hvilken med stort besvär, sedan han suttit två år på hvarje klass, klättrat upp ända till fjärde klassen i lyceet.

– Guvernörens son och han äro nu så ovanligt goda vänner. Hvarenda dag går han hos Alfred.

– Har ni hört hvad guvernörskan sagt? – försökte fru Lindeman inflicka.

Men fru Ahlholm höjde rösten:

– Och här om sistens, då han var sjuk, så skickade han genast efter Alfred för att komma och leka med sig – Plewna, eller hvad de må ha spelat.

– Hvad guvernörskan sagt – bjöd fru Lindeman åter till att kila in.

Fru Ahlholm höjde rösten ännu mera.

– Och där måste gossen sedan bli hela dagen, ända till kvällen. Han fick till och med äta vid samma bord som guvernören själf; guvernörskan hade presenterat honom, och så hade de placerat honom vid guvernörens sida.

Fru Lindeman drog häftigt sin stol åt sidan, närmare de andra fruarna, och började hviska till dem:

– Den låter då aldrig någon annan säga ett ord. – Om Fellmans bjudning, vet ni, hade guvernörskan sagt att det inte var fint alls, rysligt mycket mat, men alt illa tillredt. Husan var hos oss och berättade om det. – Se, där kommer ju Fanny. – Hon sänkte rösten. – Nå, nog är hon nu pyntad och utstyrd. Gubben Penttinen lär ha bjudit hit doktor Broberg – eller Sprooper som värdinnan i det här huset säger, hi, hi, hi, – han hoppas nämligen få honom till måg. Men jag tror att det är fåfängt. – God afton, god afton, fröken Fanny! Ni blir bara vackrare dag för dag.

– Jag har ej sett Fanny på lång tid, sade fru Ahlholm, nog skulle det ju passa att någon gång sticka sig in äfven hos oss, fast vi inte ha några döttrar. Men det fins ju i stället söner, och gossarna äro i alla fall salt i gröten, inte sant? Nå, medge du bara, äro de kanhända inte salt i gröten?

Hon skrattade bredt, de andra fnissade också, och slutligen uppstod en formlig skrattkör, i hvilken pappa och mamma äfven instämde.

Fanny drog sig förlägen till en knut.

– Inte kan hon kurtisera alls, den där Vanny, började fru Penttinen utan att fästa afseende vid Fannys bedjande ögonkast, nog blir hon ännu gammalpiga.

– Gammalpiga! ropade gästerna med en mun. Inte låta herrarna en sådan flicka bli gammalpiga.

Modern myste förnöjd; denna motsägelse hade hon just sökt få fram. Men Fanny varseblef huru fru Lindeman med armbågen knykte i sin granne och lutade sig för att hviska något till henne. Grannen skrattade åt detta, berättade samma sak åt sin sidokamrat, och andra, som sutto i närheten, böjde sig äfven fram för att höra. Alla fnissade, och af de förstulna ögonkast, hvilka de alt emellanåt riktade på modern, märkte Fanny mycket väl att de hade roligt på dennas bekostnad.

Dessvärre märkte modern ingenting.

– Besynnerligt att inte Vellmans herrskap ännu kommer och doktor Sprooper inte häller.

Munterheten steg rundtomkring fru Lindeman. Men modern såg blott på dem helt oskyldigt och fortsatte:

– Här få vi nu sitta och sitta med torra munnar.

– Bry er för all del inte om det, fru Penttinen. Nog orka vi alltid vänta så länge tils doktor Sprooper kommer.

Fru Lindeman sade det mycket allvarsamt, men de andra hade svårt att hålla sig för skratt.

På klaffen varseblef Fanny till sin förskräkkelse brännvinskarafinen och två glas. Ämnade de åter börja tillställningen med att bjuda omkring brännvinssupar?

Hon ämnade gå till fadern, taga honom afsides och tala med honom därom, men just i detsamma inträdde såväl herrskapet Fellman som doktor Broberg i tamburen, och föräldrarna skyndade hvardera att taga emot dem.

Med hjärtat i halsgropen väntade Fanny tils de nyanlända välkomnats.

Därefter skyndade hon till fadern och tog honom i armen.

– Pappa, snälla pappa, inte brännvin. Ingenstans bjuder man sådant, aldrig hos herrskap. Pappa skall inte göra det, hviskade hon helt sakta på finska, hvilket språk fadern tålte bättre än modern, på grund af att han ej begrep ett ord svenska.

Hon hade tårar i ögonen, och händerna darrade.

Men Penttinen såg med välbehag på sin dotter, hvilken stod vid hans sida, skär och fager som en ros.

– Var tyst, liksom jag inte skulle begripa den saken.

– Tro mig, pappa…

– Nåja, naturligtvis bjuds det inte åt dig eller andra unga flickor, det förstås.

– Och inte åt herrarna häller, snälla, gulle pappa – bjud inte —

– Gå nu din väg och låt mig sköta den här saken själf.

Penttinen tog brickan och slog båda glasen fulla.

Fanny gick tillbaka till sin stol.

Från en vrå såg hon sedan huru fadern gick till hvar och en med sin bricka, trugade och tvang dem att smaka och om möjligt dricka till botten.

– Ingen får komma och säga att det hos oss är långt emellan suparna, demonstrerade han, eller att vi inte traktera våra gäster, då vi engång bjudit dem på kalas.

Nu närmade han sig doktor Broberg. Fanny vågade knappast följa honom längre. Hon gjorde det dock, hörde och betraktade andlöst hvad där sades och gjordes.

Broberg smålog, drog i sina mustascher och skakade på hufvudet.

– Seså, ta på nu bara, inte ser Fanny det, och om hon också ser, så är det ju inte desto farligare. Vi ska supa tillsammans, jag tar det andra glaset. Nå kippis nu, vi ska dricka svärsonens skål.

– Nej, nej, tackar så mycket, jag dricker inte brännvin, afvärjde Broberg och drog sig tillbaka.

– Nå hvad krusar ni nu där onödigtvis.

– Nej tack, värkligen inte.

Och därmed måste Penttinen slutligen lämna honom.

Men han kom tillbaka, såsnart han fått alla de öfriga att inmundiga suparna, blinkade hemlighetsfullt med ögonen och knykte Broberg i rockuppslaget.

– Gå ni bara bort och sätt er bredvid Fanny, det går nog an.

Fanny hörde detta. Hon härdade icke längre ut, steg upp och ämnade bege sig till sitt rum.

– Fanny, Fanny, hvart går du? ropade Penttinen. Kom hit först.

Fanny måste stanna.

– Hit, hit – Fadern tog henne vid handen och drog henne närmare.

– Kom hit och språka med doktor Broberg.

Fanny måste lyda. Hon skulle hälst flytt bort, ut på gatan och sedan längs landsvägen ut från staden, så långt hemifrån som möjligt, för att icke mera på hela kvällen behöfva visa sitt ansikte för någon människa. Men hon förmådde ej. Hon var alldeles afdomnad, såsom en dödsdömd, hvilken icke mera hoppas på räddning. Döden hade dock varit lätt i jämförelse med denna skam.

– Se nu, huru hon är blyg, forsatte Penttinen. Alldeles som om det kantänka inte vore i smaken. Men sådana äro de flickorna.

Han skrattade spetsfundigt, lämnade dem på tumanhand och vände sig till andra.

Viljelöst och utan att veta hvad hon gjorde hade Fanny sjunkit ned på en stol. Broberg stod framför henne, smålog förläget och strök sina mustascher. Fanny vågade icke lyfta sina ögon från golfvet. Hennes blick fäste sig vid Brobergs stöfvelspets och stannade där som fastnitad, oaktadt föremålet icke egentligen erbjöd någonting särskildt betraktansvärdt. Det var en alldeles vanlig, blankad stöfvelspets, kanske något spetsigare än faderns, och kanske blankare också.

– Fröken Penttinen går i fortbildningslärovärket, eller huru? yttrade Broberg för att börja ett samtal.

– Ja, hviskade Fanny så sakta att det knappast hördes och lutade hufvudet ännu djupare ned.

– Där lär finnas många elever.

– Ja.

– Slutar ni kanske redan i vår?

– Ja.

– Just när jag kommer dit såsom lärare.

Fanny glömde sig och såg hastigt upp. Skulle doktor Broberg komma till fortbildningslärovärket nästa år? Det hade hon ej ens hört om.

– Nämligen i historie och geografi.

I hennes ämnen! Fannys hufvud sjönk åter ned, och ögonen fästes ånyo vid stöfvelspetsen.

Hvarför hade de honom icke redan i år. Då skulle han säkert fått andra tankar om henne än nu. Fanny viste att lärarena tykte om henne. Genom flit och förmåga hade hon vunnit allas bevågenhet. Och där var hon alltid fri och liflig, då hon icke, liksom hemma, behöfde skämmas för någonting eller beständigt darra för sådant, som hon icke rådde för och hvilket hon icke kunde hjälpa med bästa vilja i världen.

– Ni spelar säkert, fröken, eftersom här finnes piano?

– Ja.

– Skulle ni inte vilja låta oss höra någonting?

Fanny steg upp och gick tvärs öfver salen till pianot.

Två ofantliga brickor cirkulerade bland gästerna. På den ena bjöds kaffe, på den andra bakvärk, åtminstone sex, sju olika sorter.

Kaffe ännu vid denna tid! hviskade fru Lindeman till sina grannar. Inte har den Penttiskan reda på seder och bruk mera än hennes man. Alla möjliga bli också nuförtiden handelsmän. Dräng var Penttinen i början, när han kom hit till staden, det kommer jag utmärkt väl ihåg, och frun var piga, fastän de nu äro så uppblåsta att de knappast rymmas i sina skinn. Men det är en gammal sanning: när katten blir björn, då är han först en riktig matador.

Hon måste afbryta sig, ty brickan kom just fram till henne. Det var göra med att få klart för sig alla de olika brödslagen, så att för all del ingen sort af misstag skulle undgå henne. Hon samlade famnen full af bakvärk med ena handen, medan hon i den andra höll den fylda kaffekoppen. Men likafullt kastade hon en lysten blick efter brickan, då den fördes bort, osäker om huruvida hon värkligen fått af alla sorter, eller om kanske någon i alla fall blifvit glömd.

– Nog skulle de pösa, om de finge Fanny gift med doktor Broberg. Men däraf blir intet, det säger jag. Det vågar jag slå vad om. Hur skulle han vilja blifva släkt med sådant obildadt folk! Öfver sin köpmansvärdighet stoltsera de och tro att ingen här är deras gelike. Pyh! en köpman, liksom det vore hela världen! Konkurs göra de förr eller senare hvarenda en. Där är sen hela den härligheten.

Hon afbröt sig, då hon stoppade en stor, i kaffekoppen blött hvetebrödsbit i munnen. Den hann hon knappast ordentligt svälja, innan hon redan fortsatte:

– Och inte tycker jag för min del att den där Fanny är något så särskildt, hon får ju knappast ordet ur munnen. Och hemma hörs hon inte uträtta det bittersta. Sitter bara med boken i handen – hyh – hvad har man för nytta af ett sådant beläte? Ingalunda vill någon, som riktigt begriper sig på saken, ha henne till hustru.

På samma sätt gick det vidare. Den andra behöfde blott höra på och bifalla.

– Jaså, Fanny ämnar börja spela? myste fru Ahlholm. Jag undrade just hvarför hon så hastigt lämnade doktor Broberg.

– Ja, hvarför pratade hon nu inte med Sprooper, sade fru Penttinen, nog skulle hon ju hunnit spela litet senare.

– Fanny, kom hit! ropade fru Ahlholm, vi ha någonting att säga dig, din mamma och jag.

Fanny kom. Fru Ahlholm böjde sig öfver bordet och hviskade så att alla hörde:

– Lämna du spelningen till litet senare och gå och tala med doktor Broberg igen. Inte vet du när du en annan gång träffar honom.

Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med ögonen. De andra fruarna logo förnöjdt, och af deras uppsyn märktes att de nog förstodo hvad fru Ahlholm åsyftade och att de af fullaste hjärta instämde.

Men Fanny rodnade och blef så förlägen, att hon icke viste hvad hon skulle göra.

– Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper vill nog gärna prata med dig.

– Han bad mig just spela! fick Fanny fram.

– Jaså, bad han? Nå det var en annan sak, nog måste du ju spela då, eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter henne.

Hon spelade utantill några mindre stycken, hvilka ingen hörde på. Doktor Broberg försökte till en början göra det, men han måste snart afstå, ty samtalet, gick så länge musiken varade, i ett enda högljudt sorl, hvilket öfverröstade den fullkomligt. Först när musiken upphörde, tystnade äfven sorlet för ett ögonblick, och alla vände sig till Fanny för att tacka henne.

Fru Ahlholm vinkade henne till sig.

– Ser du nu – herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara ha trott mig.

Fanny smålog tvunget. Detta skulle naturligtvis föreställa skämt, man måste väl då småle. Och på det sättet slapp man åtminstone att svara.

Hon ämnade draga sig åt sidan, men fru Ahlholm höll henne tillbaka.

– Sitt här. Gå inte bort. Hvarför skulle inte ungdomen ibland kunna sitta med de gamla, synnerligast då andra unga ej finnas till hands.

Där måste Fanny sedan sitta och höra på deras prat. Naturligtvis hade hon bort deltaga i samtalet, men, oaktadt alla ansträngningar, kunde hon ej hitta på någonting att säga.

För öfrigt var det omöjligt att länge orka följa med deras prat. Hon försjönk småningom i sina egna tankar.

Hon hade engång träffat doktor Broberg på skrinnskobanan. De hade blifvit presenterade för hvarandra och skrunnit tillsammans en stund. Då hade Fanny känt sig friare och gladare än någonsin förr. Också efteråt hade hon gärna erinrat sig detta ögonblick. Men nu, härefter – ?

O, om hon blott kunde glömma alt, begrafva sig i sina böcker och icke bry sig om någonting annat.

Den kvällen samtalade hon icke vidare med doktor Broberg. Men då gästerna begåfvo sig bort, uppmanade fadern denne att besöka huset och bekräftade uppmaningen med en förstulen blinkning. Fanny stod där bredvid, hörde och uppfattade alt, fastän hon icke lyfte sin blick från golfvet.

Inom sig beslöt hon ställa så till, att doktor Broberg aldrig mera skulle träffa henne, ej ens på gatan – hon skulle nog kunna undvika alla tillfälliga möten.

Knappast hade en vecka gått, förrän Penttinen berättade att han ånyo bjudit doktor Broberg till dem. Denne kom dock ej, utan föregaf hinder.

Fanny begrep nog den egentliga orsaken härtill och bönföll hos fadern att han icke någonsin mera skulle förnya inbjudningen.

– Jag kommer inte in, pappa, då här äro ungherrar, jag kommer bestämdt icke in. Jag skäms så förfärligt, när pappa alltid talar på det där sättet.

– Kantänka nu! Jag skulle kanske inte få skaffa man åt min dotter.

– Jag bryr mig inte om man. Jag gifter mig aldrig.

– I det fallet gifter jag bort dig med våld. – Du skulle kantänka inte gifta dig! Alt skall man höra. Men så säga ju flickorna alltid. Och ändå vilja de så gärna.

– Det säger jag att inte blir du någon gammalpiga, föll modern ifrigt in.

– Om pappa hälst skulle lofva att aldrig mera bjuda doktor Broberg hit.

Lofvar pappa?

– Nej, det gör jag visst inte.

– Snälla pappa – ! Inte lönar det sig ju i alla fall. Han bryr sig inte om mig – och jag bryr mig inte om honom.

– Visst bryr han sig om dig, det skall du få se. Och du skulle inte bry dig om honom? Om en doktor! Väntar du kanske på en grefve?

– Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet, kanske du väntar på en grefve!

– Jag väntar hvarken på en grefve eller på någon annan. Nog kan jag ju försörja mig själf, så snart jag slutat fortbildningslärovärket. Jag blir lärarinna.

– Och gammalpiga! – Nej Vanny, däraf blir intet sålänge jag har någonting att säga, invände modern. Vi ha inte kostat på dig och skolat dig för att du skall gå och bli gammalpiga. Hyi!

Hvarken Fannys böner eller tårar hjälpte. Såsnart Penttinen träffade doktor Broberg, bad han honom alltid besöka dem. »Fanny har så ledsamt efter er», tillade han dessutom ibland.

Men då han berättade därom hemma, blef det riktigt galet. Fanny grät hvarje dag i en hel veckas tid och hvarken åt eller talade.

– Du är då en riktig fjolla, sade modern.

Fanny svarade icke ett ord, utan grät ännu häftigare. Fru Penttinen blef redan ängslig för huru det slutligen skulle gå med dottern, då hon icke fick henne lugnad.

– Hvarför talade du om det för henne, grälade hon på mannen. Hon gråter sig ju blind.

Slutligen upphörde dock Fannys tårar, och då hon äfven eljes föreföll lugn och stillsam, trodde föräldrarna att hon glömt hela saken. De märkte icke den fasta beslutsamhet, hvilken nu i stället för den forna skyggheten afspeglade sig i hennes anletsdrag.

Men de skulle innan kort få erfara den.

Vårterminen led mot sitt slut, då Fanny en dag berättade att hon antagit tjänst såsom folkskollärarinna i Pöllismäki, långt borta i norr. På fortbildningslärovärket hade läraren frågat om någon af kandidaterna hade lust att bege sig dit. Lönen vore liten, endast sexhundra mark, och dessutom låg skolan flere mil från kyrkbyn i nordostligaste hörnet af socknen, hvarför där antagligen skulle komma att blifva något ensligt och ledsamt.

Fanny var ej rädd härför. Ensamheten var frihet, och ur ödemarken hägrade mot henne skog och sjö, blomstrande ängar, solsken och fågelsång; just dit längtade hon. Och hon anmälde sig för tjänsten.

Kamraterna förvånades.

– Hvad tänker du på, Fanny? Nog yppa sig ännu bättre ställen. När man är ung, begrafvar man sig inte i vildmarken. Du är ju alldeles tokig.

Men Fanny stod vid sitt beslut, och tjänsten gafs åt henne.

Först när saken var definitivt afgjord, talade hon om det hemma. Modern slog ihop händerna och satte sig. Fadern blef stående med öppen mun och kunde först ingenting säga, utan stirrade blott på modern.

– Folkskollärarinna i Pöllismäki! ropade modern slutligen. Aldrig i världen!

– Jo visst.

– Tror du att vi äro så fattiga att vi ej skulle ha råd att hålla dig hemma? sade fadern, såsnart han litet hämtat sig från sin första häpnad.

– Inte är det därför.

– Men hvarför då?

Fanny svarade icke strax.

– Säg hvarför?

– Därför att jag vill bli lärarinna.

– Nog får du väl plats här i staden, blott du väntar litet. Här finnas ju så många skolor.

– Här vill jag inte bli. Jag far hällre till landet eller någon annorstans.

– Hon vill bort hemifrån, sade modern och såg på fadern.

– Har du det kanske inte bra här hos dina föräldrar? frågade fadern. Du har det till och med altför bra. Du får alt hvad du någonsin önskar. Eller har du någonting att klaga öfver? Fattas dig någonting?

Fanny slog ner ögonen, vände på boken, som hon bar i handen, och sade ingenting.

– Säg då ut! Fattas dig något?

– Nej, hviskade hon och sänkte hufvudet ännu djupare.

– Nå ja. Men hvarför vill du då bort? Och om det hälst vore till ett ordentligt ställe, men dit, rakt till bondlandet, midt uppe i ödemarken.

Fanny kunde ju inte säga hvarför. Hon ville endast bort och stod fast därvid trots föreställningar, böner, hårda ord och hotelser.

– Tror du dig komma till rätta med sexhundra mark, frågade fadern en gång. Det räcker ju inte ens till mat, än mindre till kläder? Af mig får du ingenting, inte en penni, var säker på det. – Om du stannar hemma, köper jag åt dig ljusgrått siden till klädning från kommerserådets här midt emot. Nyss inkommet, utmärkt vackert. Har du sett det?

– Nej, men inte bryr jag mig om det.

– Om du inte bryr dig om det, så tag något annat, som bättre faller dig i smaken. Jag ger dig genast pengarna i handen, om du bara lofvar att lämna dina galna funderingar och bli hemma. Du behöfver ej arbeta för ditt bröd, nog orkar jag föda dig alltid. Du får roa dig så mycket du någonsin vill. Fara från bal till bal, dansa och flänga omkring och inte sörja för någonting. Så gifter du dig efter några år – jag borgar för att du här skall få fästmän tillräckligt att välja på. Men där? I Pöllismäki blir du säkert gammalpiga.

– Hvad skulle där finnas annat än bönder, klagade modern.

– Inte bryr jag mig om några friare.

Och därvid blef det. På sitt lugna och stillsamma sätt var Fanny ståndaktig i sitt beslut. Hvarken fadern eller modern kunde invärka på henne det ringaste.

De sörjde. Modern grät flere gånger, och så ofta Fanny såg det, blef hon alltid ängslig till mods. Hon kände nästan samvetskval, men det oaktadt kunde hon ej tänka på att bli hemma. Hela hennes varelse uppreste sig bestämdt däremot.

– Du skulle hällre fara till Helsingfors, Fanny, sade fru Ahlholm, åt hvilken modern engång anförtrott sina bekymmer. – Det vore ändå något helt annat. Du skulle få gå på teatern, på cirkus och i modemagasinen, voj, voj, ändå, nog är du riktigt fjollig som inte vill till Helsingfors. Dit skulle din pappa gärna låta dig fara.

– Ja, pappa räknar minsann inte på pengarna, sade modern.

– Ser du nu! Och därifrån skulle du återvända så fin och förnäm att det inte vore litet. Kom nu med mig, jag ämnar mig just dit i höst.

– Jestandes, Vanny, jag går på minuten och talar med pappa om saken.

– Nej, gå inte mamma, gå inte. Inte har jag lust att fara till Helsingfors.

– Det är således blott ditt eget tycke du följer, utropade fru Ahlholm och blef så vred att hon rodnade ända upp till öronsnibbarna. – Jag trodde att Fanny fått så mycken bildning, att hon skulle veta lyda sina föräldrar och framför alt annat rätta sig efter deras vilja. Men nu ser jag att jag grundligt misstagit mig på dig. En sådan halsstarrighet har jag ännu aldrig sett.

– Och inte jag häller, sade fru Saxman, hvilken äfven var närvarande.

Fru Ahlholm rätade på ryggen och kastade en vredgad blick på Fanny. Fru Saxman åter runkade på sitt hufvud från höger till vänster och från vänster till höger och kunde icke nog beskärma sig öfver att en ung flicka skulle behandla sina föräldrar på ett sådant sätt.

Fru Penttinen brast ut i gråt.

– Vi hafva hållit henne som i glasskåp, sade hon, turvis torkande sina ögon och snytande sin näsa. Aldrig har pappa sagt nej och inte jag häller, hon må ha begärt hvad som hälst. Men inte har hon ändå varit nöjd; ofta ha vi märkt —

– Säg inte så, mamma.

– Nej, hon har inte varit belåten sen häller, det har man ju nog sett.

– Fanny är ett otacksamt barn, yttrade fru Ahlholm, full af ädel vrede, ett otacksamt barn, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar.

– Hoj, oj, oj, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar, ackompanjerade fru Saxman, och nu vaggade hela hennes kropp från vänster till höger och från höger till vänster.

– Hör du nu, Vanny, hvad alla människor säga.

Och för att också andra sade det, var modern desto djupare öfvertygad om att Fanny svårt felat mot sina föräldrar. Hon grät därför dubbelt värre och ansåg sig lida en oförrätt, hvars make väl ännu icke blifvit spord i världen.

Fanny satt där som en arm syndare, med händerna i kors. Knappast vågade hon se upp, så dålig och oduglig föreföll hon sig själf.