Noveller

"GAMLA PIGAN."

Hon kallades »tokiga fröken», och hon bodde i stadens yttersta utkant, borta vid Seilais-backen, bakom gamla kyrkogården. Där voro hyrorna billigare, därför hade hon flyttat dit. Hon måste lefva sparsamt ty inkomsterna voro små, endast tvåhundra åttio marks pension utom den lilla förtjänst hon nu och då förskaffade sig genom handarbete. I staden beräknades för ett rum vanligtvis tio mark i månadshyra, men hon betalade för sin lilla kammare endast sju. Visst var den förfallen och dålig, kakelugnen var söndrig, väggarna svarta och fönstret glest. Genom dörren blåste det kallt om vintern, så att hon ej viste hvar hon skulle sitta, då det drog öfveralt. Men likafullt kom man till rätta där, och flytta önskade hon numera icke, ty redan i tio år hade hon bott i samma rum. De föreföllo nästan som hennes egna, dessa gamla väggar, denna skrofliga kakelugn, som var i starkt behof af murare, de ojämna golftiljorna och de små, i alla regnbågens färger skiftande fönsterrutorna, hvilka småningom blifvit henne kära. De likasom deltogo i hennes ensliga lifs glädje och sorg. Hon hade ingen, för hvilken hon skulle kunnat öppna sitt hjärta eller omtala hvad som rörde sig i hennes inre, men då hon satt där i sin kammare försjunken i tankar och blicken fäste sig vid något af dessa föremål, vare sig väggen, kakelugnen, taket eller golfvet, så började detta ställe genast få lif i hennes ögon, det förstod henne, talade med henne sitt stumma språk och lugnade henne. Hon saknade numera icke något annat sällskap. Sålunda var hon i sin kammare liksom i sin enda pålitliga väns skydd, och därför rörde hon sig därifrån endast då hon nödvändigt måste. Men så fort hon uträttat sina ärenden, återvände hon med snabba steg och slöt hastigt dörren efter sig, alldeles som om hon fruktat att någon fiende förföljde henne.

Man hade icke alltid kallat henne »tokiga fröken». Det fans en tid, då hon var känd under sitt eget namn: Sara Salin. Och det hade till och med funnits en tid då detta namn kom hjärtan att klappa och fick sinnen att glädjas. Men det var länge sedan. Många vintrars snö hade sedan dess betäkt jorden och mången sommars värme alstrat nytt lif. Hon var nu en mager, vissnad »gammal piga». Barnen som lekte på gatan blefvo skrämda då de sågo henne, men då hon kommit förbi dem, ropade de efter henne: »tokiga fröken, tokiga fröken»! Herrarna gingo styft förbi utan att se henne och fruarna, åt hvilka hon sydde tapisseriarbeten, läto henne stå vid dörren och nickade nådigt med hufvudet, då hon, efter att ha fått sin betalning, djupt neg för dem. Hvem kom nu mera ihåg hennes sköna blomstringstid, hvem tänkte på att äfven hon en gång i världen varit ung och vacker? Ingen. Ty sällan träffade hon någon som hade känt henne den tiden, och dessa få hade i lifvets hvirfvel länge sedan glömt det.

Men själf mindes hon det nog. Och i lådan till sin gamla, nötta byrå hade hon bevis på att hennes minnen varit värklighet. Där låg för det första hennes porträtt från den tiden, buktigt och bleknadt, så att man knapt förmådde urskilja anletsdragen. Men man kunde ändå se huru hon tagit sig ut i sin hvita, fina baldräkt, med långa lockar, bara armar och atlaslifvet djupt urringadt.

Den dräkten hade hon engång förnyat på den märkligaste, segerrikaste dagen i sitt lif. Hon befann sig då i Fredrikshamn med sin mor. Ett kejserligt fartyg kryssade vid samma tid i närheten af staden, och en morgon kastade det ankar vid Hattari holme. Man berättade att en ung storfurste var ombord och att han ämnade landstiga med sin höga svit. I Fredrikshamn blef det en uppståndelse. Staden smyckades med flaggor, girlander och blommor. Och för kvällen arrangerades bal i rådhussalen.

På den balen vederfors Sara en stor, oförgätlig ära: den unge storfursten fäste sig vid henne och dansade med henne! Han dansade blott en gång och då med henne; icke ett steg med någon annan.

Den kvällens ljuflighet kunde inga ord beskrifva. Ännu då Sara betraktade porträttet spred sig i hennes inre ett skimmer af den lycka hon då njutit. Först hade hon varit som bedöfvad. Men då storfursten snart därefter aflägsnat sig från festen och alla skyndat att lyckönska henne, hade hennes hjärta fylts af glädje och stolthet.

Man fjäsade för henne, man kallade henne aftonens drottning, omkring henne stod alltid en hel svärm herrar, hvilka täflade om hennes minsta ynnestbevis.

Isynnerhet efter den sommaren herskade hon oinskränkt öfver männens hjärtan.

Där fans bland hennes minnen också en stor packe gamla bref, hopbundna med rödt ullgarn. De voro alla från hennes forna beundrare och innehöllo dels blygare, dels djärfvare kärleksförklaringar. I de flesta brefven hade pappret i vikningarna gått sönder och bläcket gulnat, på sina ställen alldeles förbleknat, så att hon numera väl icke kunnat få reda på innehållet, om hon icke känt det utantill.

Dåförtiden hade hon icke satt stort värde på dessa bref, men dock förvarat dem såsom tecken på sina segrar. Icke ett enda af dem hade kunnat värma hennes hjärta, och för brefskrifvarene hade hon ej ens känt medlidande.

– Hvad tänker du egentligen på? sade hennes mor ofta, – gör då en gång ditt val.

Men Sara mindes storfursten och tänkte: det hinner jag nog ännu. Hon fick ej ur sitt hufvud att hon gjort ett djupare intryck på storfursten: Hvarför skulle han ha dansat allenast med henne och icke med någon annan? Hvem kan svara för att han icke ännu en vacker dag uppträder och friar till henne? Sådana under ha ju händt förut. Med hvilken stolthet skulle hon icke då berätta om sin trogna kärlek och låta honom läsa alla sina beundrares bref, för att visa huru många frestelser hon varit utsatt för.

År efter år förgingo, men storfursten kom ej. Sara läste »Grefven af Montechristo», »Paris mysterier», »Den vandrande juden» och andra spännande franska romaner, läste och väntade tåligt. Hon var nästan säker på att storfursten nog hade kommit, om han fått följa sitt eget tycke. Men man ville naturligtvis hindra honom, därför dröjde han.

Och Sara var alldeles obekymrad, fastän hennes mor redan började blifva otålig. Modern viste ej hvilka stora förhoppningar hon närde i sin barm. Desto gladare skulle hon blifva, då hon finge se dem förvärkligade.

En gång sade dock modern något, hvilket liksom en dolkstöt trängde in i hennes hjärta. Hon hade just då gifvit korgen åt en synnerligen rik och väl aktad trävaruhandlare, hvaröfver modern var mycket ledsen.

– Få se, sade hon, att du ännu blir utan man.

Först skrattade Sara öfverlägset åt dessa ord, men sedan förargade de henne, och slutligen kände hon att de sårade henne. Ty med detsamma rann det henne i hågen att herrarna icke under den senaste tiden skockat sig uteslutande omkring henne. Där hade uppträdt några flicksnärtor, hvilka sades se bra ut, men hvilka i hennes tycke voro rakt ingenting. Endast outvecklade, halfvuxna backfischar, utan hållning och sätt. Och dem ansåg man värkligen för vackra! Det var en obegriplig smak.

Då man närmare tänkte på saken var det ju omöjligt. Naturligtvis kurtiserade herrarna dem blott på skämt, fastän flickorna i sin dumhet togo det för fullt allvar. Från deras sida hade hon åtminstone ingenting att frukta, annat hade ju också varit löjligt.

Hon beslöt att på nästa bal skaffa sig ett lysande bevis härpå. För detta ändamål bestälde hon sig en ny, efter sista modjournalen gjord dräkt af hvit silkestyll, utan ärmar och djupt dekolleterad fram och bak, så att hennes fylliga barm, runda armar och bländande hvita axlar skulle göra sig gällande.

Belåten och viss om segern gick hon öfver golfvet i den upplysta salen. Skulle de små flicksnärtorna ännu våga ställa sig i bredd med henne? Alt ännu! Där höllo de sig i salens bortersta hörn. De hviskade med hvarandra, kastade på henne sidoblickar och fnissade förstulet med handen för munnen, såsom personer hvilka äro ovana vid sällskapslif bruka göra. Kunde man ens föreställa sig någon af dem såsom balens drottning? Aldrig i världen, inte så länge hon fans där!

Deras skratt retade henne, hon fick lust att näpsa dem litet. Ett gynsamt tillfälle erbjöd sig genast vid balens början, då hon efter valsen gick in i toalettrummet för att laga om sin pannlugg. Det föll sig så väl att äfven de stodo där och skvattrade. Hon gick rakt fram till bordet och sade befallande:

– Bort från spegeln småflickor!

Ingenting förargade dem så mycket som det där: »småflickor», det viste hon mycket väl. Men de kunde ingenting göra, de fingo lof att lyda och gifva rum.

I spegeln kunde hon se huru de snörpte på munnen och gåfvo henne förargade ögonkast. Det brydde hon sig ej om, men hon såg där någonting annat, som sargade hennes hjärta. Hon såg ett guldskimrande lockhufvud, klara blå ögon och ett ungdomligt ansikte, – det måtte vara dendär, som särskildt blifvit omtalad. Sara vände sig om för att närmare betrakta henne. Hon såg i själfva värket icke oäfven ut. Där kunde ändå i henne uppväxa en farlig rival, ty hon ägde hvad Sara aldrig i världen kunde få tillbaka: den första ungdomens tjusning. En ångestfull känsla hotade att få makt med henne, hon härdade icke längre ut att se dessa ansikten. Hvarför stodo de där vid dörren, hvarför lämnade de henne inte i fred? Eller måste hon ge dem en ytterligare påminnelse?

– Detta rum är egentligen afsedt för fullvuxna, sade hon och vände dem ryggen.

Flickorna begrepo och öppnade dörren för att begifva sig ut. Men de mumlade någonting i det de gingo, och Sara uppfattade dessa ord:

– Hon är då viktig. En sådan där gammalpiga!

Hon var öfver dem som en blixt. Och innan hon hann besinna sig, hade hon gifvit den guldlockiga en smällande örfil. Ett utrop af bestörtning hördes i detsamma från närgränsande rum, där en hel mängd fruntimmer voro samlade.

Den guldlockiga brast i gråt. Sara sköt henne ut genom dörren och stängde den.

– Gammalpiga! de hade vågat kalla henne gammalpiga!

Bloden steg henne åt hufvudet och sjöd i ådrorna, händerna knöto sig krampaktigt. Hjärtat klappade, tinningar och pulsar brände. Hon förstod ingenting, kunde ej tänka en redig tanke. I hennes öron ringde blott det olycksaliga »gammalpiga».

Maskinmässigt stälde hon sig åter framför spegeln.

O fasa, huru såg hon ut! Ansiktet var gråblekt, ögonen uppspärrade, blicken vild, nacken mörkröd. Denna anblick bragte henne åter till besinning. I sådant tillstånd kunde hon icke gå in i salongen.

Hon försökte lugna sig, drack vatten och gick fram och tillbaka i rummet. Från läktaren hördes musik.

– »Gammalpiga!» Det namnet skulle de icke gifva henne en gång till.

Hennes sista friare, trävaruhandlaren, var ju tillhands. Hon fattade hastigt sitt beslut. Drack ännu en gång vatten, betraktade sin bild i spegeln, och då hon såg att hennes ansikte började återtaga sitt vanliga uttryck, rykte hon hastigt sin solfjäder från bordet och gick med snabba steg in i salongen. Där spelades just upp till fransäs, och hon var ännu icke uppbjuden.

Hon stannade i dörren till salongen och lät blicken glida kring rummet.

Där stod trävaruhandlaren. Sara vinkade honom till sig.

– Jag skulle vilja dansa denna fransäs med er, om ni inte har någonting däremot?

Hon smålog, säker om att dessa ord skulle göra ett utomordentligt intryck.

Trävaruhandlaren bugade sig artigt men iskallt.

– Tyvärr måste jag afsäga mig nöjet. Jag har redan hunnit bjuda upp.

Och han drog sig tillbaka.

Paren stälde upp sig. Flere herrar syntes ännu vara utan damer, men ingen närmade sig henne. Hvad skulle det betyda?

Anande ondt, såg hon sig omkring. Och värkligen, – nu varseblef hon det. Fruarna mätte henne med ögonen och böjde sig hviskande mot hvarandra. Händelsen nyss i toalettrummet var tydligen föremål för deras samtal.

Men hade den också nått herrarnas öron? Hon kände sin strupe snöras ihop.

Man gaf tecken, och fransäsen började.

Hon stod kvar på sin plats.

Hennes inre var fullt af ångest. Var det möjligt? Skulle hon värkligen blifva ouppbjuden? Någonting sådant hade ännu aldrig händt henne.

Det svartnade för hennes ögon, hon kunde knappast hålla sig upprätt. Olika känslor stridde inom henne: sårad stolthet, vrede, sorg, skam och slutligen farhågan att hennes tjusningskraft för alltid gått förlorad. Och alla dessa olika känslor förenade sig i en enda stor beklämning. Hon var nära att kväfvas.

Då paren i flygande fart ilade förbi henne, blef hon plötsligt så kraftlös att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en ledig stol. Hon stod i begrepp att gå dit, men mötte i detsamma deras skadeglada ögon och hånfulla leenden. Hon spratt till och vände om mot dörren till tamburen. Bort måste hon, bort, ut i fria luften.

Hon hade fått ytterkläderna på sig, hade gått hem hela den långa vägen, hon viste ej huru. Först i sitt eget rum hämtade hon sig så mycket att hon kunde reda sina tankar.

Hvad hade hon då gjort? Blott tillrättavisat en näsvis flicka, ingenting annat. De hade ju först varit oförskämda mot henne, men det talade de naturligtvis icke om för någon.

Hvarför trodde alla på dem? Hvarför kom ingen och frågade henne hur saken egentligen hängde ihop? O, människorna voro så elaka, så förfärligt elaka!

Hon brast i gråt och kände sig småningom lugnare.

Ännu såg hon framför sig de där fruarnas obehagliga ansikten. De hade hela tiden afundats henne, därför jublade de nu. Men hade hon då ingen enda vän? Icke någon som skulle stått på hennes sida?

Hvar voro alla hennes beundrare, hennes forna riddare, alla de, som varit blindt förtjusta i henne, och som alltid lydt hennes minsta vink? O, de voro eländiga bedragare allesamman. Icke en enda redlig själ fans det ibland dem.

Men hon skulle hämnas på dem. Hon skulle aldrig mera gå på några tillställningar, undvika dem, icke se åt dem, ifall de råkade möta henne på gatan. Ännu skulle de komma att minnas denna kväll.

Sara klädde silkestyllsklädningen af sig och kastade den på soffan. Tjänsteflickan skulle nog i morgon hinna lägga den undan. Hon ämnade aldrig mera begagna den, hon tålde ej mera se det otyget, som haft så dålig tur med sig.

Hon höll sig troget hemma långa tider därefter. Många baler hade gått förbi. Hvarje gång väntade hon att få höra att man saknat henne, men förgäfves. Ingen kom till henne, och om hon någon gång råkade träffa sina gamla bekanta, behandlade de henne påfallande kyligt och afvisande. För sin del närmade hon sig icke häller någon.

Men hon kände sig olycklig och ensam. Hon led och viste icke hvarmed hon skulle lindra sitt kval. Modern sysslade från morgon till kväll med hushållet. Sara kunde icke deltaga däri, det föreföll henne tort, hvardagligt, prosaiskt. Hällre satt hon då i sitt eget rum, öfverlämnande sig åt sina föreställningar och fantasier.

Det enda, som tidtals kom henne att glömma lifvets svårigheter och vedermödor var att läsa spännande, äfventyrsspäckade romaner. Då kunde hon ännu säkert hoppas och tro på sin framtid. Om icke storfursten mera mindes henne, så skulle där kanhända någongång uppträda en rik, förnäm resande, hvilken skulle råka se henne och på ögonblicket förälska sig i henne. De skulle genast vigas och den rika mannen skulle föra henne långt bort. Månne icke stadens ungherrar då skulle häpna litet?

Invid deras sommarbostad fans en liten bärgsudde, förbi hvilken båtarna söderifrån passerade. Dit gick hon hvarje dag, hvitklädd med långa lockar och en liten nätt sommarhatt på hufvudet. Hon slog sig ned på bärget, stödde sig mot armbågen och intog en halfliggande ställning. Klädningen föll i yfviga veck omkring henne, lockarna glänste i ringlar kring axlarna och handen, mot hvilken hon lutade kinden, var bländande hvit. Framför sig lade hon en uppslagen bok, men blicken fäste sig icke vid den, utan gled svärmiskt långt ut öfver vattnet.

Sålunda väntade hon på sin rika, mäktiga fästman, sina drömmars föremål. Om han blott fans ombord måste han varsna henne här på bärget. Se henne och på samma gång tjusas samt skynda till henne så snabt han blott förmådde.

Båtar foro ständigt förbi, – hvarje dag. Kikarena riktades mot henne, men hon bibehöll sin ställning och vågade icke altför mycket vända blicken ditåt; den borde ju svärmiskt sväfva ut öfver vattnet i det vida.

Hon viste dock alltid mycket väl hvad där voro för människor ombord på båten, och herrarna hade hon isynnerhet noga reda på. Ty bland dem sökte hon hvarje dag den efterlängtade, anade, – den okände, som hon hela sitt lif älskat, dyrkat och väntat.

Den ena dagen gick och den andra kom. Alt ifrigare blef hennes längtan, alt trognare väntade hon på bärget. Veckorna gledo förbi, sommaren förflöt, hösten närmade sig. Hon halflåg icke längre, hon satt med händerna i kors. Ögonen mätte icke mera vattnen, de bespäjade den fläck af horisonten, därifrån fartyget skulle komma. Och då det syntes, följde hon det med hopp och fruktan ända tils det kom fram. Ångestfullt betraktade hon hvarje främmande herre, som hon upptäkte på fartyget. – Skall han icke slutligen uppenbara sig?

Fåfängt hopp! Han visade sig ej. – De flyttade tillbaka till staden. Vintern med sin rad af festligheter begynte åter, denna tid, hvilken hon alltid förut med glädje emotsett, och hvilken ständigt bragt henne nya segrar, nya lagrar och eröfrade hjärtan i mängd. Huru annorlunda var det icke nu. Hon hörde ej mer till stadens societet. Med bittert sinne betraktade hon nu från sidan dess lif och rörelse, man saknade henne ej, ville ej ha henne med. Och hon ville ej ge efter, kunde och ville ej – icke på något vilkor. Ty hon trodde sig i hvarje främmande människas ögon varseblifva ett hemligt hån och i mungiparna ryckningar af undertrykt skratt. Världen var så dålig och människorna så lågsinta!

Hon flydde dem så mycket hon kunde och lefde sitt eget stillsamma lif för sig själf. En ensam, gammal kvinnas glädjelösa dagar lågo framför henne – där hjälpte ingenting. Det var den sanning, som dag för dag blef alt tydligare för henne. I männens kalla, vårdslösa hälsning, i kvinnornas ringaktande blickar läste hon »gammalpiga». Och hvarje gång hade det på henne samma värkan som ett ormsting.

Åren som följde bildade blott en enda lång räcka af felslagna förhoppningar. Hennes lif var färglöst, ödsligt grått. Ingenting hände, som skulle åstadkommit något afbrott i enformigheten, och inga gladare inflytelser uppfriskade sinnet. I början kände hon sig oupphörligen besviken, slutligen blef hon det ej mer, ty hon hoppades på ingenting längre.

Och dock hade ödet för henne ännu i beredskap ett sista slag. Hennes mor dog. Hon beröfvades sitt enda stöd, sin enda vän. Fullkomligt allena, kastades hon i den kalla världens armar. Hon hade icke ens någon, inför hvilken hon skulle utgjutit sin sorg, det fans ej en enda människa, som skulle brytt sig om henne, ingen som s