Noveller

III

När jag kom hem, var min tjänarinna redan i full färd med att tillaga middagen. Jag tog skyndsamt af mig festdräkten och klädde mig i hvardagskläder, innan jag tog vård om barnen. Jag hinner nog ännu byta om till kvällen, tänkte jag, ty i denna litet urblekta, gamla bomullstygsklädning skulle jag dock ej velat visa mig för Agnes.

På eftermiddagen var det Maris tur att gå till festen. Jag hoppades att hon skulle hinna hem därifrån, innan Agnes kom. Men det tog tid innan hon dukat af bordet, diskat kärlen, sopat köket och klädt sig. Jag såg alt emellanåt på klockan och började redan bli ängslig, ty jag misstänkte att hon på detta sätt skulle komma att blifva borta hela kvällen, och huru skulle jag då reda mig? Agnes skulle naturligtvis blifva alldeles förfärad, om hon fann mig sålunda bunden.

Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick sköta dem alla tre på en gång, men det hade jag gjort många gånger förut och var således icke synnerligen bekymrad däröfver, fastän Lyyli med sin kinkighet på alt sätt pröfvade mitt tålamod.

Jag förstod ej hvad som gick åt barnet. Leksakerna försmådde hon, såg ej åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt. Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.

Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket och stängde dörren. Och fastän han skrek och sparkade på dörren af ondska, låtsade jag ingenting höra.

Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna. Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en misstänklig tystnad.

Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd. Han höll som bäst på att klottra i vattensån, dit han burit aska från spiseln, och han hade vätt och smutsat ner både kläder, händer och ansikte och såg alldeles faslig ut.

Jag blef förtviflad och på samma gång ledsen. Antti var ju redan stora gossen, hela fyra år gammal; det här var ingenting annat än elakhet och själfsvåld. Jag luggade pojken, men han gaf till ett sådant tjut att mina öron voro nära att gå i lås. Och i samma vefva hörde jag äfven Lyylis röst från rummet bredvid. Jag skyndade dit och såg Aino stå vid vaggan och klämma sitt finger i Lyylis kind.

– Har Aino väkt Lyyli? frågade jag.

– Jo, Aino väkte, lydde det jollrande svaret.

– Fy, hvad Aino var dum. Nu tycker inte mamma att Aino är snäll alls.

Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt sant?

– Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka.

Ääää – Ääää – Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade.

– Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, – Antti, mamma ger dig ris, om du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd af ert förfärliga oväsen. Men så sluta då upp, kära barn – !

Jag brast själf ut i gråt och hörde icke att det gick i tamburdörren och icke häller att någon rörde sig i salen. Först när det stod ett elegant, ståtligt fruntimmer på tröskeln till barnkammaren, spratt jag till.

– Agnes!

– God afton!

Jag torkade mina tårar och bjöd till att beherska mig.

– Förlåt, snälla Agnes. Jag är för tillfället ensam med barnen. Men min tjänsteflicka kommer om en liten stund; var god och stig in i salen på ett ögonblick.

– Ja – låt för ingen del störa dig.

Hon drog sig tillbaka. Barnen hade fallit i förvåning öfver den oväntade uppenbarelsen och glömt att skrika. På det sättet fick jag litet rådrum.

Jag såg mig omkring och blef förskräkt. Där stod Antti svart af aska och genomvåt, Ainos leksaker voro spridda omkring i rummet och Lyylis orena blöjor lågo framme, då jag nyss ej hunnit lägga undan dem. Till råga på alt hade barnen dragit stolarna fram midt på golfvet för att leka häst. Med ett ord, rummet befann sig i en sorglig oordning, och barnen sågo skrämmande ut! Under dagens lopp hade äfven Aino och Lyyli smutsat ned sina kläder, om de också icke befunno sig i samma skick som stackars Antti.

Än jag själf då? Jag betraktade i förbigående min bild i spegeln. Jag såg skön ut! Ögonen svullna, pannan svettig, håret burrigt och klädningen – ! Agnes hade väl aldrig någonsin haft på sig en bomullstygsklädning, för att icke tala om en sådan här gammal och urtvättad!

Hvad tänkte hon om mig? Och om hela mitt hem? Tid hade hon ju nog, där hon satt i salen, att se sig omkring och förundra sig. Naturligtvis stöttes hennes ögon af möblernas och hela bostadens enkelhet, hon som var van att se den fina världens rikedom och lysande öfverflöd.

Jag viste ej hvad jag skulle göra. Min tjänarinna hade icke varit ute stort mer än en timme och skulle icke ännu på en stund återvända. Lyyli måste jag hålla i famnen, ty så snart jag försökte lägga henne ifrån mig, började hon skrika. Jag hann ej ens byta om kläder på Antti. Och åter började de gnälla. Hviskande försökte jag lugna dem.

– Kära barn, gråt inte, den främmande tanten hör er. Var nu snälla, så ger mamma socker åt er.

Min man hade visserligen på det strängaste förbjudit mig att ge dem socker, men det hann jag ej i brådskan tänka på. De hade just fått hvar sin bit, då han steg in köksvägen.

– Ger du åter socker åt dem? sade han genast i förebrående ton.

– Jaa – när de gråta – stammade jag till försvar.

– Gråta? Kan man inte förhindra det på något annat sätt?

Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var fara för lifvet.

– Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, – se så Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla. Lyyli, gråt inte, liten – gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. – Så talade jag full af förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde.

– Hvad? – Har Agnes – har fröken Verther redan kommit?

– Ja, ja, – gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är också ute.

– Och barnen se så här ut? – Hur i herrans namn har du stält till så galet?

– Ja, nå – kära Antti, gå nu och fråga inte.

Han gick, men såg missnöjd ut. Och inte tykte jag häller det var vidare roligt. Mina armar voro nära att brista af att hålla den tunga flickan, och jag var förtviflad öfver att Agnes råkat se hela detta elände. I intet fall skulle hon fått någon synnerligt hög tanke om mitt lif och mina förhållanden, så som hon syntes förakta all borgerlighet och hvardaglighet – och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis missnöjda blick bragte min förargelse till sin höjd.

– Se dit, Lyyli, ser du hunden på gatan!

Var det kanhända mitt fel, att hemmet icke var i sådant skick, att man när som hälst kunde taga emot fina världsdamer? Mannen borde icke fordra det omöjliga af sin hustru, då hon har tre barn och en enda tjänarinna. Ingen kan vara salongsdam och barnsköterska på samma gång. Antingen det ena eller det andra.

– Tyst, Antti, låt bli att tjuta så där förfärligt.

Men Antti hade just bort få en sådan där fin och fordrande salongsdocka till hustru. Då hade han fått se. Huru länge månne det skulle räkt, innan konkursen stått för dörren. – Sålunda hvirflade tankarna om i mitt hufvud, medan jag höll den lilla i famnen och med ord sökte tysta ner de andras skrik. Och till den slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete, och att han aldrig någonsin hjälpt mig, huru tung min börda än varit.

Mari hördes icke af. Nu hade hon redan dröjt borta i nära två timmar. Jag var så nervös att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag göra?

Hastigt fann jag på råd. Jag hade ju en vänlig granne, fru Hartman, som många gånger förut hjälpt mig.

Jag påminte ännu engång de äldre barnen att vara snälla och lofvade snart komma tillbaka. Lyyli förde jag med mig. Antti blef så förbluffad att han upphörde att gråta för att stirra på mig. Han trodde säkert att jag gick efter ris. Lyckligtvis råkade fru Hartman vara hemma. Hastigt förklarade jag för henne i hvilken belägenhet jag befann mig, och hon var genast färdig att komma till min hjälp.

Nu var jag räddad. Fru Hartman tog Lyyli, så att jag fick ömsa kläder på Antti och själf åter taga festdräkten på mig.

Från salen hördes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altför mycket. Och för öfrigt skulle jag ju på ögonblicket blifva färdig att gå in till dem.

Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och mitt humör blef bättre.

När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade redan tagit Lyyli i sin vård.

Men hon ville ej.

– Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon och gick hem.

Ganska riktigt! De hade icke saknat mig synnerligen mycket, ty de märkte knapt att jag kom in, så upptagna voro de af sitt samtal.

De talade om musik. Agnes beundrade operan. Den var icke ensidig, i den förenade sig till ett harmoniskt helt flere konstarter, baletten, musiken, skaldekonsten. Arian var musikens skönaste blomma, tonernas högsta fulländning, som behagligt smekte örat och lifvade känsla och fantasi.

Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och någon lyckad förening af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga öfverdrifter. Baletten hade öfverskridit konstnärlighetens gränser, hade urartat till en förlustelse, som den fina världens öfvermättnad fann behag i. Arian åter var grannlåtsmusik, stäld på effekt, utan värme, utan innehåll och utan annan betydelse än den, att de exekverande fingo tillfälle att visa hvad deras strupar förmådde i böjlighet och uthållighet. Någon gång kunde den väl utöfva en obestämd invärkan på känslorna, men aldrig på förnuftet. Dessutom uppbygde den ej sinnet eller förädlade anden. Altså var den ej sann konst, ty sann konst bör tillfredsställa hela vårt väsen.

– Och skaldekonst, sade ni? – Antti blef ifrig. – Kan man värkligen påstå, att de obetydliga, smaklösa operatexterna äro poesi?

– Nåd, nåd, afbröt honom Agnes skrattande, ni är alldeles obarmhertig!

– Nå ja, jag afskyr värkligen dylika bravurstycken och den där eldiga konstmusiken, som i sin aristokratiskt fördärfvade sinlighet intagit hedersplatsen, men hvilken icke eger någon rot, emedan den helt och hållet saknar nationell grund.

– Men om ni också är oförsonlig gentemot den gamla operan, så måste ni dock skänka Wagners musik ert erkännande. Den har kraft, lif, passion —

– Men innehåller den någonting nytt?

– Huru kan ni fråga så? Innehåller den icke alt det nya, som vårt århundrade frambragt äfven på andra områden, – i filosofi, i literatur, i de sociala och konstitutionella sträfvandena? Såsom demokrat borde åtminstone ni vara förtjust i den.

– Just i min egenskap af demokrat är jag icke tillfredsstäld, innan folkvisan erhåller den plats som arian nu intager.

Agnes skrattade.

– Säger ni detta värkligen på fullt allvar?

– Naturligtvis.

Och Antti såg så allvarsam ut, att man icke kunde tvifla därpå.

– Tillägger ni inte: den finska folkvisan?

– Den finska jämte andra.

– Säg med detsamma: framför andra.

– Kanske framför andra. Den finska tonkonsten har ännu ej hunnit lösa sin uppgift, men den kommer att göra det i en framtid. Vänta blott!

Anttis funderingar tyktes roa Agnes utomordentligt.

– Åtminstone sakna inte finnarna själfförtroende, sade hon med samma lätta glädtighet, hvarmed hon hela tiden upptog Anttis ytterst allvarsamt uttalade åsikter.

– Nej, Gud vare lof, sade Antti. Det fattas oss icke själfförtroende. Och icke häller uthållighet eller kraft. De egenskaperna ha våra förfäder inplantat hos oss. Ni har kanske läst Finlands historie?

– Nog har jag ju förr i världen läst den i skolan, fastän jag måste erkänna att det inte är mycket jag mins af den. Men vet ni hvad? Ni kommer till Petersburg nästa höst. —

– Jag? Hvad skulle jag göra där?

– Nå – göra ett besök. Se er omkring i världsstaden.

– Det blir väl knappast af, om jag inte får någon annan anledning.

– Vi skola hoppas att ni får. Då skall jag föra er till italienska operan, och vi få se om ni inte förändrar åsikt. Hon lutade sig bakåt i soffan med säker själfmedvetenhet i blicken. – Åh, ni skulle inte behöfva vara många månader i Petersburg förrän – !

– Förrän hvad då?

Agnes svarade ej genast. Hon såg blott småleende på honom med en erfaren världsdams öfverlägsna uttryck i ögonen.

Antti svarade blott genom att frågande stirra på henne; men småningom begynte hans blick af någon obestämd anledning likasom vekna.

Agnes märkte det nog, hon afslutade sin stumma granskning med ett belåtet, litet skratt.

– Förrän hvad då? Skall jag säga er det?

– Ja, säg det!

Han var ännu allvarsam, men rösten hade blifvit mjuk, den uttrykte icke ens närmelsevis samma kraftiga bestämdhet som nyss. Agnes böjde sig lätt åt sidan och kastade åter på honom samma förföriska, farliga blick.

Hvar fick hon denna smältande blick, som återgaf känslans finaste vibrationer? Hade skaparen utrustat henne med ögon olika andra dödligas?

– Vill ni inte säga det? upprepade Antti ännu en gång.

– Ni skulle blifva en helt och hållet annan människa.

– Tror ni det?

– Vill ni hålla vad?

Antti gick ett par gånger fram och tillbaka öfver golfvet utan att säga någonting. Men Agnes skakade öfvermodigt på hufvudet, hennes drag utvisade tydligt huru säker hon var på sin makt.

Antti stannade, lutade sig mot stolkarmen och såg Agnes rakt i ögonen.

Med nyfikenhet väntade jag på hans svar.

– Ni misstar er. Jag skulle inte förändra mig.

– Och likväl vågar ni inte hålla vad.

– Hvartill skulle det tjäna? Jag har i alla fall hvarken tid eller lust att inlåta mig på onödiga experiment. En sådan barnslighet vore ju redan ett steg till förändring.

Där hade vi det, visste jag inte det!

Månne icke Agnes ändå blef litet förbryllad, fastän hon ej ville visa det. Visserligen skrattade hon, men, såsom det föreföll mig, något tvunget. Sedan blef hon hastigt allvarsam.

– Men hör ni!

– Ja?

– Men om – ? Om ni skulle förändra er till och med här i ert eget bo, här i småstadens trygghet. Hvad skulle ni då säga? Om ni plötsligt midt i edra fasta principer – skulle vakna och finna er vara en alldeles annan människa?

Antti smålog.

– Hvilka barnsligheter!

– Osvuret är bäst. Det händer så märkvärdiga saker.

Hvad åsyftade hon? Hade hon någonting i sinnet? På mig började samtalet göra ett pinsamt intryck. För att gifva det en annan riktning tog jag till ordet:

– Agnes, huru trifs du egentligen i Petersburg?

– Utomordentligt. Där är lifvet fritt, gladt, njutningsrikt —

– Men är det inte på samma gång bra lättsinnigt?

– Hvad gör det? Så länge det blott inte är ledsamt, tort och instängdt, såsom här hos er. Uh, jag skulle kväfvas!

– Nå men, nu är ni – började Antti.

– Ni veta icke ens af att ni lefva. Annat är det i den stora, vida världen, där man beständigt har ombyte, och där människorna äro lifliga, intelligenta, utvecklade – ah, jag skulle inte mera komma till rätta annanstädes än i Petersburg. Ja, möjligtvis i Paris.

– Att du där får njuta mera af lifvet, det förstår jag nog. Men Agnes, finner du där äfven värklig lycka, sinnesfrid?

Hon såg på mig och smålog ironiskt.

– Lisi liten, du talar som ett barn!

Hon skakade på hufvudet och skrattade alt fortfarande.

– Hör du, afundas du inte förskräckligt din katt därborta i kakelugnsvrån? Se blott huru nöjd den är med lifvet, spinner med ögonen slutna utan bekymmer och sorger och saknar ingenting i världen, så länge den får mat och har det varmt. Den har fullständig sinnesfrid!

Jag blef litet förargad.

– En katt är en katt och en människa en människa.

Hon steg upp och kom till mig.

– Blef du stött?

En förförisk blick mötte mina ögon och fick mig genast god igen.

– Så där, inte blir du ju ledsen för ingenting. Men nu skall jag för denna gång lämna er.

– Träffas vi ännu?

– Alldeles säkert. Jag hoppas ännu ofta få njuta af ert sällskap. Eller huru, herr Reijola?

Hon räkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slöt den i sin. Hvarför tykte jag att han höll den altför länge?

– Kommer ni i morgon på festmiddagen? frågade Antti.

– Troligtvis, svarade hon.

– Där träffas vi således.

Antti visade henne alldeles onödigt stor artighet genom att följa henne ända till trappan. Och då han kom in igen, stannade han ännu vid fönstret och såg efter henne.

– Hvad tycker du om henne?

Antti svarade ej genast.

– Är hon inte bedårande?

– Bedårande? Hon? En lättsinnig kokett är hon. Fördärfvad och njutningslysten.

Besynnerligt – jag hörde detta med nöje. Hans klander formligen smekte mina öron. Men samvetet dref mig dock att försvara henne. Jag berättade huru idealisk hon förut varit i skolan.

– Och i grund och botten tror jag ännu att hon är god, fastän hon råkat under dåligt inflytande, tillade jag ytterligare.

– Hon är fåfäng och hersklysten och söker göra alla män till sina slafvar. Hade hon inte beundrare omkring sig också därute på festplanen?

– Jo, bevars.

– Det kan jag tänka mig.

– Men Antti, hvad rår hon för att alla bli förtjusta i henne och låta behandla sig som slafvar?

– Hon kunde hindra det om hon ville, men hon vill inte – det är jag öfvertygad om.

Antti fördjupade sig i sina böcker, och jag vågade ej mera störa honom.

IV

– På festmiddagen återsågo vi Agnes. Hon satt där midt i ett stort sällskap liksom en furstinna, omgifven af sitt hof.

Jag granskade hennes dräkt, denna högst märkeliga dräkt, hvilken såg så enkel och anspråkslös ut och dock fullkomligt skilde sig från alla andras toaletter. Jag tror den var gjord af någotslags foulardartadt ylletyg, ljus-gulskiftande, af obestämd färg – och garnerad med spetsar och sidenband. Men huru delikat, huru fin och distingerad var den icke! Huru smidigt smög den sig ej efter växten och huru höjde den ej till och med ansiktets skönhet. Dräkten passade henne, och endast henne, så bra att man inte kunde föreställa sig den på någon annan. I all sin ögonskenliga oskuld var den utsökt och med konst och precision gjord att framhålla hennes kroppsliga företräden.

Och Agnes var »chic». Magnetiskt drog hon allas blickar till sig. Hon var full af lif, entusiasm, känsla, och förstod att elektricera sin omgifning. Ingen kunde uppehålla en så spirituell konversation som hon. Styfva, flegmatiska personer tinade upp i hennes närhet, munterheten smittade och drog med sig äfven de allvarligaste, omedvetet befriande dem från de vanliga konventionella banden. Jag såg till och med gamla gråhårsmän bli helt varma och stråla af förtjusning.

Där var lif och glädje i deras hörn. Men desto dystrare och tystare var det öfveralt annanstädes i salen. Det gjorde ett förkrossande intryck, då man från Agnes vände blicken mot oss andra. Aldrig hade jag ännu märkt, huru otympliga och obehagliga vi i själfva värket voro. Och huru smaklösa, huru hemgjorda voro icke våra dräkter! Där tågade fyra gamla fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den andra, alla långa, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga klädningar, som sopade golfvet. Från hufvudet hängde svarta barber nedåt axlarna, och från axlarna åter flöto stora, svarta sjalar ända ned till fållarna. Hade väl underjordens vålnader öfvergifvit sina fridfulla hviloplatser för att hemsöka de lefvandes stekfat?

Men där borta fans ju i stället ungdom. Rundkindade, bastanta flickor och tjocka, klumpiga ungherrar, hvilka dock vågade prata med hvarandra och till och med emellanåt skratta. Jag kände dem och viste att det var präktiga flickor och präktiga unga män, framåtsträfvande och arbetsamma. Jag måste värkligen i mitt minne återkalla denna omständighet, ty deras röster och talesätt klingade nu råa i mina öron, liksom äfven deras uppträdande och hela väsen föreföll mig ofint, oskönt. Det plågade mig.

– Lisi – hördes Agnes' röst midtifrån herrskocken.

Hon sträkte fram hufvudet för att se mig, obetydliga, lilla varelse, som satt i vrån bakom dem och åt gelée.

– Vi gå ut på verandan för att dricka kaffe; kom med!

Jag lade bort min tallrik och följde dem.

Någon af herrarna bjöd papyrosser åt Agnes. Hon tog. – Jag skrattade litet, ty jag trodde att hon blott på skämt förde den till sina läppar. Men mitt skratt förstummades plötsligt, då jag såg Antti bjuda eld åt henne. Ja, Antti gjorde det värkligen – höll omsorgsfullt stickan uppe, tils papyrossen blifvit väl tänd och såg sedan med synbar förtjusning huru nätt Agnes spetsade sina läppar, då hon blåste ut röken.

Jag var som ett lefvande frågetecken. Huru kunde Antti godkänna hos en det, som han aldrig i världen skulle tålt hos en annan?

Ingen satte i fråga att bjuda papyrosser åt mig, lika litet som jag skulle tagit emot.

De fortsatte sitt i salen påbörjade samtal.

– Jaså, ni tror att vi äro knutpatrioter?

– I högsta grad.

– Men ligger det då någonting ondt däri? frågade Antti. Människan rotar sig ju alltid djupast i hembygden och älskar intet annat med så ömma känslor af samhörighet som naturen på den ort, där hon känner hvarje sten, hvarje buske och tufva, där ungdomsminnena binda henne, och där hon liksom slutit vänskap med alt och alla, – till och med hästar och hundar. Ett sådant förhållande ger stöd åt hela hennes lif, det är källan, ur hvilken sedan flödar en mera omfattande kärlek, – till folket, till fosterlandet. Men därpå kan ni, fröken Verther, ej sätta värde.

Agnes smålog, rökte och såg upp mot himmeln. Antti väntade på svar.

– Eller huru? Kanske känner ni ändå en viss saknad efter hemlandet?

– Nej, nej.

Hon skrattade och skakade på hufvudet.

– Jag vill vara fri som himmelens fågel. Slå rot i någon liten jordfläck? Hålla fast vid den med mitt hjärta och mina känslor? Gud bevare! Det vore ju en förskräcklig andlig fångenskap.

– Som man gärna lider, fröken Verther. Olycklig den människa, som icke vill bära kärlekens bojor.

– Ni blir poetisk.

– Stanna här öfver sommaren, fröken Verther, så skola vi tillsammans se oss omkring i trakten. Här är vackert, vet ni. Kanske skall ni då förstå huru människor, som lefva hela sitt lif här, kunna varmt fästa sig såväl vid hvarandra som vid naturen.

– Öfver hela sommaren stannar jag inte. Men kanske blir jag här några dagar. Det beror på hurudan ciceron ni är.

– Skola vi redan i kväll företaga vår första utfärd?

– Hvart skulle det vara?

– Till Iloharju, tre verst härifrån. En härlig utsikt!

– Skulle vi begifva oss dit till häst eller till fots?

– Alldeles som ni behagar.

– Hör ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit.

– Ja.

– Värkligen? Tror ni er här få en sadel.

– Alldeles säkert. Var fullkomligt obekymrad.

– O, det var roligt! Då skola vi rida hvarje dag, inte sant?

– Så ofta ni blott behagar.

Jag satt ett stycke ifrån dem. Antti såg ej ens åt mig. Det var som om någon velat strypa mig. Men ännu hade jag icke någon orsak till fruktan. Det var blott vanlig artighet. Ingenting annat.

Ingenting annat. Blott vanlig artighet…

Antti hade alltid hittils blifvit ansedd för oartig. Man klandrade honom icke därför, utan skrattade blott välvilligt och skylde på hans stela natur.

Under Agnes' inflytande tinade han upp och förändrade sig fullkomligt.

Hvad mer? Det var ju alldeles naturligt. Hvarför undrade jag däröfver?

Och hvarför ogillade jag det?

Obesväradt fortsatte de sitt samtal. Jag kunde ej mera så noga följa med, ty det susade i mina öron, och mina händer darrade, så att jag hade svårt att beherska mig.

Du är då riktigt barnslig – en riktig fjolla är du, sade jag till mig själf.

Det hjälpte ej. Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade.

Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig.

– Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll?

Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn.

– Inte kan jag rida.

Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig.

– Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi?

– Jag stannar hemma.

Jag tvang med möda mitt ansikte att antaga ett leende uttryck. Märkte de huru ytterst forceradt, huru osant småleendet var?

– Nej, jag vet råd, sade Antti. Vi taga isvoschik för din räkning.

Jag kastade på honom en förvånad blick. Brydde han sig nu så litet om kostnaden, han, som eljes brukade vara så sparsam?

– Det blir utmärkt bra, utropade Agnes.

Men jag motsatte mig förslaget.

– På så lång tid kan jag omöjligen lämna barnen.

– Det lär väl vara så, sade Antti. Ledsamt nog. Men någon gång borde du dock få roa dig. Tänk om vi skulle skaffa en ställföreträdarinna.

– Det går inte. Barnen skulle inte komma till rätta med en främmande person, det vet du nog.

– Det kan väl inte hjälpas då.

Agnes kastade på mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt besvarade. Hon skulle åtminstone inte få ana till min barnsliga ängslan.

– Då måste vi väl bege oss dit på tumanhand, sade hon. Om inte någon af herrarna har lust att följa med?

Flere af dem hade lust, och ett par af de yngre togo förberedelserna på sin anpart. Där fans ju intet värdshus på Iloharju, hvarför man var tvungen att föra med sig förfriskningar. De lofvade också bestyra om hästarna och sadlarna.

Åh, de skulle gjort hvad som hälst blott för nöjet att få tillbringa en afton i sällskap med Agnes.

Man beslöt begifva sig af klockan åtta, för att hinna fram innan solnedgången. Antti och jag skildes något tidigare från sällskapet.

Jag måste genast taga barnen i min vård, kläda af dem och lägga dem till sängs. Jag gjorde det efter gammal vana, besvarade deras frågor kort, förströdt, och först sedan de flere gånger upprepat samma sak. Mera än på deras prat hörde jag på Anttis steg i rummet bredvid. Han skyndade att ömsa kostym för färden. Skulle han ens hinna eller minnas att komma och säga farväl, innan han gick?

Det gjorde han dock.

Då han kom in, satt jag på en liten pall och tvättade Lyyli, som i blotta linnet, skrattande och jollrande, låg i min famn. Jag låtsade ej se honom, kastade svampen i tvättfatet, torkade med badlakanet barnets hals och såg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade.

– Det är ledsamt att du måste bli hemma nu, Lisi.

Antti strök mig öfver hufvudet och böjde sig öfver mig.

Jag undersökte blott Lyylis hals.

– Helt säkert hade du gärna kommit med?

– Hm – Var inte halsen värkligen litet röd på vänstra sidan? Jag böjde hufvudet ännu djupare ned, blåste på det misstänkliga stället och torkade det ånyo.

– Hade du inte gjort det? Eller huru?

Hans hand gled under min haka, oemotståndligt böjde han mitt hufvud uppåt och såg mig i ansiktet.

Jag måste svara.

– Inte bryr jag mig om det.

– Är det riktigt sant?

Jag försökte småle. Och ännu därtill se honom i ögonen.

Han blef synbarligen lugn.

– Du är min egen, älskade hustru. Alltid öm, alltid tålig och alltid god.

Och han trykte en varm, lång, mjuk kyss på mina läppar. Mitt hjärta veknade hastigt. Jag hade svårt att hindra tårarna att stiga upp i ögonen och försökte lösgöra mig från hans omfamning.

– Lyyli, stackars liten, förkyler sig.

Men han släpte mig icke lös, innan han ytterligare kyst mig flere gånger, smekt och strukit mig öfver håret gång på gång.

Han var ovanligt öm och hjärtlig, jag veknade fullkomligt, och min bitterhet försvann. Men jag måste vända bort mitt ansikte, ty tårarna hotade hela tiden att tränga fram.

– Kanske är det hälsosammare för dig att komma tidigt i säng. Och hör du, vi rida här förbi, så du åtminstone får se oss. Passa på efter en kvart timme ungefär. – Då borde vi helt säkert vara i rörelse.

– Ja.

– Nå, adjö då.

Ännu några kyssar, och så gick han.

Nu lät jag tårarna fritt strömma. Jag dåraktiga! Jag kunde ej förklara hvarför jag grät. Jag var egentligen icke bedröfvad numera, fruktade ingenting med afseende å Antti och skulle för ingen del velat att han blifvit borta från utfärden. Nej, jag grät blott bort min egen barnslighet.

Det kändes så lätt och bra. Lyyli skrattade och bråkade med händerna, – jag kunde icke låta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt bröst, så att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var! Tårarna torkade i mina ögon, jag skrattade och jollrade i kapp med henne.

Jag lade henne i bädden och täkte henne. Hon var själfsvåldig, bullrade af glädje, sparkade bort täcket och sträkte upp sina små, runda fötter.

– Vill du vara stilla, din skälm, vill du vara stilla!

Och fastän jag låtsade gräla på henne, bullrade jag med och nändes icke sluta, ehuru jag fruktade att hon skulle blifva alldeles klarvaken och på hela natten icke få tag i sömnen. Men hon var så ljuflig och förtjusande söt i sitt hvita linne, den lilla bytingen, att jag omöjligen kunde låta bli att krama, kyssa och smeka henne.

På samma gång greps jag af förvåning öfver min egen dåraktighet. Var jag icke nyss alldeles utan orsak bedröfvad, förkrossad? Och dock hade jag en god och trogen man, allvarlig, pålitlig, driftig, en man som mången kunnat afundas mig. Och mina raska, trefliga barn – huru kunde jag vara så otacksam och så galen? Det skulle aldrig mera inträffa, det lofvade jag heligt mig själf.

Men kanske hade en kvart redan förflutit. Jag borde ju stå i fönstret.

– Nu sluta vi, Lyyli, du får inte skratta mera. Slut ögonen och somna.

Hon knep ihop ögonen, så att den lilla nässtumpen formligen veckades, öfverläppen drogs upp och lät fyra små pärltänder lysa fram. Jag kunde ej beherska mig, utan måste ännu engång trycka mina läppar mot den öppna munnen.

Men därefter blef jag allvarsam, täkte henne omsorgsfullt och rätade upp mig.

– Somna nu snält, mitt barn.

Hon vände sig på sida, och trykte sin kind mot dynan. Jag gick bort.

Sedan satt jag i salsfönstret och väntade på de ridande. Det räkte ej länge, innan hofslag hördes och de blefvo synliga. Sällskapet bestod af omkring tio herrar, Agnes var det enda fruntimret. Men det tyktes ingalunda bekymra henne, där hon rak och prydlig satt på hästryggen. Stolt bar hon sitt hufvud, bystens linjer uttrykte kraft och smidighet, den långa riddräkten vajade ledigt utmed hästens länd.