Noveller

Hon var redan på väg att ångra sig. Hade hon värkligen lof att lämna sina föräldrar och vålla dem sorg och saknad? Den tanken sved i henne och gjorde henne beklämd.

Men hon förestälde sig hurudant lifvet skulle blifva här hemma. Man skulle styra ut henne och bråka med henne ännu värre än förr. Man skulle skryta med henne inför alla människor, hon skulle visas och bjudas ut åt ungherrarna.

Nej aldrig! Hon skulle icke kunna stå ut med det. Hällre hvad som hälst.

Och hon lyfte upp hufvudet. Sade icke ett ord, utan såg blott allvarligt framför sig. Ett djupt lodrätt veck hade bildat sig emellan ögonbrynen, och läpparna slöto sig tätt tillsammans. Hennes beslut var oryggligt.

Dagen för afresan kom. Hemifrån följde ingen henne till båten. Rika skulle nog hafva kommit, men fadern och modern förbjödo det. Föräldrarna sade knapt farväl till henne. Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan utför.

Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rörelse, vågorna plaskade muntert kring båtens sidor, och sjön låg vidöppen så långt ögat kunde nå. Färden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty långt borta i fjärran hägrade en ny, förhoppningsfull framtid.

AGNES

I

Hon var mitt ideal i skolan. Jag kunde ibland under timmarna sitta och betrakta henne, så att jag ej alls viste hvad saken gälde, då jag oförmodadt fick en fråga. Jag rodnade, kunde icke svara, fick af läraren en förebrående blick och kom så åter för en tid ihåg att egna honom min uppmärksamhet.

Agnes ögon beundrade jag isynnerhet. De voro stora, ovala och bruna, öfverskuggade af långa, mörka ögonhår. Blicken var djup, något svärmisk och afspeglade alla de minsta känslouttryck och skiftningar. – Just emedan dessa ögon alltid voro så lifliga och själfulla, tröttnade man icke att betrakta och beundra henne.

Hon var i sanning vacker: hyn frisk och hvit, på de sammetslena kinderna en skär rodnad, pannans bländande renhet förhöjdes af svartglänsande lockar, och mot den hvita nacken gjorde de slingrande hårflätorna en utmärkt effekt.

Skönheten ensam skulle dock icke betydt så mycket, om icke därjämte hela hennes väsen varit fullt af ett fint, hänförande behag, hvarje rörelse mjuk och graciös, växten vacker, gången smidig och lätt. Ingen var närmelsevis lik henne.

Men jag beundrade henne icke allenast för dessa yttre egenskapers skull. Snart skulle jag fått nog af dem, om hon till sitt inre varit ihålig och tom, såsom skönheter vanligtvis sägas vara. Men äfven i andligt afseende stod Agnes högre än vi andra. Hon var både klartänkt och skarpsinnig samt begåfvad med en ren, fläckfri karaktär och en brinnande sträfvan efter kunskaper och alt upphöjdt i allmänhet. Blotta tanken att Agnes kunde misstaga sig eller göra någonting klandervärdt föreföll mig alldeles omöjlig. Om jag någonsin tvekade eller icke kunde klargöra för mig hvad som var rätt och hvad orätt, frågade jag mig endast: huru skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag så, som jag antog att hon i mitt ställe skulle gjort.

Agnes' tysta klander värkade på mig mycket djupare än det straff jag erhöll af läraren. Jag mins ännu ett exempel härpå.

Vi hade en morgon kommit för tidigt till skolan. Klockan var half nio och lektionen började först klockan nio.

– Vi ska' gå att spatsera, Lisi, föreslog Fanny; hennes håg stod alltid till upptåg och själfsvåld.

Jag var genast färdig, och vi lyckades öfvertala Anna att komma med.

Vi gingo ganska långt, ett stycke utom tullporten, skrattande och pratande. Visserligen hade vi ingenting särskildt att skratta åt, men den inre belåtenheten och lifsglädjen måste på något sätt ge sig uttryck. Naturligtvis glömde vi både tidens gång och skolan.

Ett vedlass kom körande emot oss.

– Snälla husbond, tag oss med på lasset, vi äro så trötta, bad Fanny med klagande röst.

– Ja, tag oss upp på lasset, inte väga vi mycket!

Han stannade och såg leende på oss.

– Månntro ni skulle hållas där uppe?

– Det göra vi nog.

– Nå stig opp då och försök.

Vi klängde upp ett, tu, tre, och sutto sedan uppspetade i höjden, ofvanpå vedträna, nöjda och belåtna.

Himmel, hvad det var roligt!

– Skola vi åka så här genom staden?

– Ja, låt oss göra det!

– Nej, men tror ni vi våga? frågade Anna.

– Hvarför skulle vi inte våga? Fanny kastade trotsigt hufvudet bakåt.

– Naturligtvis våga vi, försäkrade jag.

Hästen gick i skridt längs stadens gator, människorna tittade på oss som på undervärk, men vi behöllo vår upphöjda plats och bevärdigade dem blott med stolta blickar.

– Hvart skola vi köra? frågade karlen.

– Till fruntimmersskolan.

– Hvar fins den?

– Den där gula gården vid torghörnet.

Han ämnade således köra oss ända fram.

– Hvad skola flickorna säga, då de se oss komma åkande till skolan på ett vedlass? De skola då ändtligen bli förvånade!

Vi hade svårt att hålla oss för skratt, men försökte dock se allvarsamma ut, låtsande som om vi inte alls vetat att en slik färd var någonting ovanligt.

Slutligen voro vi utanför fönstren. Där inne var märkvärdigt stilla. Vi kastade en sidoblick dit. O himmel – timmen hade redan börjat!

Stoltheten försvann hastigt och på samma gång glädjen.

– Hvad skola vi göra? Huru skola vi våga gå in? Och hvad skola vi säga?

Hvem går först?

Hästen hade stannat utanför porten. Högst modstulna klefvo vi ned, utan att ens komma ihåg att tacka vår vänliga körsven.

– Hvem går först in i klassen?

Fanny kastade åter hufvudet bakåt, slog upp dörren och steg in – Jag följde, fastän icke fullt så modigt. Anna bildade eftertruppen, hela hopen räddare än vi.

Den allmänna uppmärksamheten vände sig mot oss och, följda af allas blickar, sökte vi att undfallande smyga oss fram till våra platser.

Därefter begynte genast ett strängt förhör, på hvilket domen omedelbart följde. En timmes arrest? Pyh – det gjorde ingenting, det kunde man gärna stå ut med efter ett sådant trefligt äfventyr. När kvarten kom, brydde vi oss icke mer det ringaste om hela bestraffningen.

Flickorna samlades omkring oss.

– Huru långt åkte ni på vedlasset?

– Ända ifrån Kotkankallio.

– Du milde! Och igenom hela staden?

– Naturligtvis!

– Herrejess! Mötte ni inte någon?

– Jo visst, många. Till exempel biskopen.

– Gud! Och han såg er?

– Naturligtvis såg han oss. Men vi låtsade inte alls märka honom.

– Nej, men tänk!

– Ja, tänk!

De sågo med stora ögon på hvarandra och på oss. Vi beundrades. Och vi voro något belåtna.

Vi täflade om att skryta med vår djärfhet. Människorna hade skyndat till fönstren för att betrakta oss, de mötande hade stannat på gatorna, men vi hade icke brytt oss om någonting! – Ett sådant äfventyr hade ännu ingen upplefvat, och vi skulle häller aldrig i världen glömma det. Makalöst roligt hade vi haft, lasset var ännu därtill så förskräckligt högt – säkert var där minst en famn ved på det! Och inte skulle hvar och en vågat göra det, knappast någon enda flicka i hela skolan utom vi tre.

Vår stolthet kände naturligtvis inga gränser. Flickorna omkring oss upphörde icke att himla sig. Vårt anseende hade stigit otroligt, det såg man tydligt på deras blickar.

Agnes satt ett stycke därifrån och hörde på, men sade ingenting. Hon vände långsamt bort hufvudet, men jag uppfångade dock en skymt af hennes blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch öfver mig.

Jag hvarken skröt eller skrattade mera. Jag drog mig skamflat ifrån de andra och satte mig på min plats. Agnes ogillade vår handling – ! Och nu förstod också jag plötsligt huru förfärligt dumt vi burit oss åt. Alldeles som själfsvåldiga pojkslynglar. Hade man någonsin sett eller hört talas om att flickor åkte på vedlass? Agnes skulle på inga vilkor gjort någonting sådant. Huru kunde vi vara så tokiga, hvar hade vi haft våra tankar! Nu skulle kanske hela skolan för vår skull råka i vanrykte. Jag kände mig högst olycklig.

Där höll Fanny alt fortfarande på att skräfla, medan flickorna himlade sig. Det började plåga mig, deras munterhet skar mig i öronen. Agnes bläddrade i sina böcker, hon ville ingenting mera höra. Huru djupt hade vi icke sjunkit i hennes ögon! Jag var nästan gråtfärdig.

Jag vågade icke gå nära henne. Hon såg så allvarsam ut. Skulle hon någonsin glömma denna händelse? Eller skulle hon hela sitt lif igenom hysa en dålig tanke om mig? Ännu långa tider efteråt låg denna farhåga öfver mig som en tung börda.

Jag vågade icke närmare utforska hennes sinnesstämning, ty jag var alltid mycket blyg gentemot Agnes; aldrig kunde jag tala med henne fritt och öppet som med de andra kamraterna, utan höll mig hälst litet afsides eller tystnade, om jag kom tillsammans med henne. Ingen af oss kunde för öfrigt berömma sig af att vara hennes speciella vän, åt hvilken hon skulle anförtrott sina hjärtehemligheter. Någon sådan hade hon för öfrigt knappast. Enhvar af oss hade sin flamma, några hade redan haft flere, men Agnes talade aldrig om slikt. Mången lyceist höll på att förgås af kärlek till henne, det viste vi nog, men ingen af dem hugnades med det minsta ynnestbevis. De vågade för öfrigt icke närma sig henne, de beundrade henne blott på afstånd, och Agnes fäste väl knappast någon uppmärksamhet vid deras känslor.

– Skall Agnes någonsin bli kär? undrade vi ofta. Och i hvem? Hvem skall bli den lycklige? Fins det väl någon enda man som vore henne värdig?

Vi för vår del betviflade detta högeligen. Ty i hela världen fans ej hennes like, kunde icke finnas, – hvarken man eller kvinna.

Den bild, som jag från denna tid bevarar af Agnes, framstår såsom någonting fullkomligt, någonting absolut harmoniskt och felfritt. Ofta säger jag till mig själf: det är blott därför att jag betraktade henne med femtonåringens kritiklösa ögon. Om jag nu skulle se henne framför mig alldeles likadan, så skulle jag kanske uppfatta henne på ett alldeles annat sätt.

Men då minnes jag åter att icke endast vi unga så obegränsadt beundrade henne; lärarena och lärarinnorna gjorde det helt visst i lika hög grad. Visserligen sade de ingenting därom åt oss, men vi uppfattade det af deras blickar och hela deras sätt, då de talade med henne, ja, nära nog af tonfallet, med hvilket de uttalade hennes namn, då de under timmen gjorde henne en fråga.

Ett par år tidigare än vi skilde hon sig från skolan för att fortsätta sina studier i Helsingfors. Under det första året skref hon ibland till oss, under det andra året icke en enda gång. Det förundrade oss ej. Huru skulle hon komma i håg oss, obetydliga flicksnärtor, eller vår lilla oansenliga skola! I Helsingfors hade hon kommit in i större förhållanden och intelligentare kretsar, hvilka bättre anstodo henne. Hon trifdes bra där, hade hon skrifvit till oss. I själfva värket var det ju alldeles naturligt. Inte saknade hon oss och inte kunde vi vara misslynta däröfver…

Under många år hörde vi ingenting om Agnes. Vi hade slutat skolan och skingrats åt olika håll. Blott några få hade stannat kvar i den forna skolstaden.

Ännu en gång samlades dock en hel mängd af oss. Det var då jag stod brud och firade bröllop. Till och med Fanny hade kommit från Helsingfors, där hon för tillfället vistades. Och hon viste att berätta oss om Agnes.

– Har ni hört någonting högst märkvärdigt om Agnes? frågade hon plötsligt, då vi talade om våra forna skolförhållanden.

– Hvad, säg, hvad?

– Hon har farit till Petersburg såsom sällskapsdam åt en ofantligt rik furstinna.

– Agnes! Agnes till Petersburg, såsom sällskapsdam? Aldrig i världen!

Såsom sällskapsdam?

– Ja, men tänk er, åt en furstinna; det är ju någonting helt annat än en vanlig sällskapsdam.

– Än sen! Sällskapsdam i alla fall, och dessutom i Petersburg.

– Hvad ni äro enfaldiga och småaktiga, förebrådde oss Fanny. Jag tror jag inte bryr mig om att fortsätta, då ni inte begriper någonting.

– Jo berätta, berätta!

– Så hör på då. Furstinnan har infört henne i Petersburgs förnämaste och högsta kretsar, hon har till och med varit på hofvet. Agnes har skrifvit att hon lefver i en hvirfvel af nöjen och ej hinner hämta sig från den ena festen, förrän hon ilar till den andra. För henne är alt detta naturligtvis ännu högst ovant, en fullkomlig sagovärld.

Nu förstummades vi.

– Ni kunna naturligtvis inte ens föreställa er ett sådant lif i stora världen.

Vi måste medge att så var.

– Baler, så storartade att ni inte ens i drömmen sett någonting liknande, operor, baletter, teatrar, konserter, lysande toaletter, det finaste salongslif och så vidare.

Vi hörde på, fulla af undran.

– Men månne detta i längden skall tillfredsställa Agnes? frågade jag slutligen tviflande.

– Om det tillfredsställer henne? Hvad skulle då tillfredsställa henne, om ej sådant? Naturligtvis tillfredsställer det henne. Och nog måste man medge att Agnes är som skapad för stora världen. Där kommer hon att väcka uppseende. Tror ni inte?

Det trodde vi helt säkert. Och vi voro öfvertygade om att alla höga herrar, baroner, grefvar, furstar och andra dylika skulle komma att vansinnigt förälska sig i henne.

Men hon, Agnes själf? Hvem skulle hon komma att älska?

Ja, hvem skulle Agnes komma att älska, och hvem skulle hon tillhöra? Se där en fråga, på hvilken vi ej fingo något svar.

II

Jag hade varit gift i fem år. Jag hade tre små barn, hvilkas vård tog all min tid i anspråk, så att jag var tämligen okunnig om världens gång. Mina skolkamrater hade jag icke träffat sedan mitt bröllop. Ofta mindes jag dem och tänkte att jag dock bort skrifva till Fanny; – af henne hade jag kanske fått veta någonting äfven om de andra. Men det stannade vid blotta tanken, och jag kom mig aldrig för att skrifva.

I skolorna hade läseåret slutat och ferierna begynt. I staden firades en storartad musikfest, till hvilken sång- och musiksällskap från när och fjärran infunnit sig, äfvensom massor af andra människor från alla landsändar.

Jag försökte äfven deltaga i festen så mycket jag hann och turade om med min tjänarinna, ty åtminstone den ena af oss måste alltid vara hemma med barnen. Ibland voro vi dock tvungna att stanna hemma båda två. Första dagen kom jag något sent ut till festplanen, där musikprogrammet redan begynt. Fladdrande fanor, gröna girlander och brokiga blommor, med hvilka till och med husen voro utstyrda, förjagade redan på vägen hvardagsstämning och hvardagsbekymmer. Och ju mera jag nalkades musikplanen, desto lifligare blef intrycket af fest. Mäktiga toner ljödo på långt håll emot mig. Vädret var det härligaste, solen sken klart, sjön blänkte, träden voro fullöfvade, och den molnfria himmeln hvälfde sig hög och mörkblå öfver oss. Festklädda människor skyndade förbi mig; de hade försenat sig likasom jag.

Då jag anlände, afsjöngs som bäst med hornackompanjemang »Vår Gud är oss en väldig borg.» En rymlig musikestrad på andra sidan om festplanen var till sista platsen upptagen af de olika sång- och musikföreningarnas medlemmar, hvilka alla stämt in i den allmänna stora kören. En mäktig ström af toner böljade ut öfver den oöfverskådliga människomassan.

Jag stannade för att höra. Mitt hjärta flödade öfver af andäktiga festkänslor, och liksom alla andra kände jag mig fattad af en varm, patriotisk hänförelse.

Efter psalmen följde en paus. Sångarena och musikanterna stego ner från estraden, och bland allmänheten uppstod någon rörelse.

Jag såg mig omkring, men upptäkte icke en enda bekant. Idel främmande anleten öfveralt.

Mina ögon gledo från en läktare till en annan, men fästades slutligen vid en dam, som stod på ena sidan något längre borta, omgifven af ett par tre herrar, synbarligen hennes beundrare.

Hon skilde sig obetingadt från alla andra, såväl till utseende och sätt som till sin dräkt. En snöhvit beduinkappa hängde från axlarna ända ned till fållarna och föll i lediga, vackra veck kring lifvet, icke döljande, utan fastmer höjande linjernas skönhet. Den lätta, eleganta hatten med sina långa, bakåthängande plymer satt ledigt på hufvudet, och därunder smögo sig liksom af en händelse några mörka lockar fram. Hon var stilfull från hufvud till fot, där hon stod, rak och värdig. Men på samma gång röjde sig i hela hennes väsen, i det sätt på hvilket hon lutade hufvudet bakåt och höjde på axlarna, en hög grad af stolthet och själfmedvetet öfvermod. Jag kunde icke låta bli att med förvåning betrakta och beundra henne. Äfven andra fruntimmer hade ju denna dag klädt sig i sina bästa kläder, men på dem såg man blott altför tydligt att de icke buro dem ofta och att de kände sig litet främmande uti dem. Hon däremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sådan vana och på ett så obesväradt sätt att man genast såg huru hemmastadd hon kände sig i den.

Hvem kan denna kvinna vara? Är hon finska? frågade jag mig själf.

Jag kom till den slutsatsen att om hon var finska, så var hon i alla fall icke någon af de våra, någon af medelklassens kvinnor, utan tillhörde antagligen högre kretsar, och att hon dessutom synbarligen vistats mycket i de stora världsstäderna. Men huru hade hon förvillat sig hit? Vanligtvis pläga ju icke personer, sådana som hon, deltaga i våra folkliga fester. Huru och hvarför har då hon nedlåtit sig därtill? Eller hade hon på något underbart sätt blifvit annorlunda sinnad än hennes gelikar?

Jag sökte läsa svaret på mina frågor i hennes ansikte, men kunde ej komma till någon klarhet. Hon skrattade och pratade och tyktes icke stort bry sig om sången, hvilken åter hade börjat.

Jag kom plötsligt underfund med att min uppmärksamhet till den grad var riktad på henne, att jag blott flyktigt följde med programmet. Jag försökte se åt annat håll och närmade mig estraden, för att höra festtalet. Det var vackert, fosterländskt och entusiasmerande. Jag var idel öra och hade innan kort alldeles glömt den obekanta skönheten. När talet slutade, instämde jag af alla krafter i ett allmänt, ljudligt lefverop för fosterlandet. Helt säkert såg jag litet komisk ut, där jag viftade med armarna och skrek så mycket jag orkade, utan att komma ihåg att det hvarken var kvinligt eller estetiskt. Jag var röd ända till hårfästet, och min röst hade blifvit alldeles hes, då det nionde och sista lefveropet förklingat.

I detsamma hörde jag att någon bakom mig nämde mitt namn.

Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende.

– Känner du igen mig, Lisi?

Jag tog ett eller par steg bakåt.

– Aldrig i lifvet, tänkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp för mig:

– Agnes!

Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän blygheten strax därpå började ansätta mig.

Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit tusen mil därifrån.

Jag försökte repa mod.

– Det var utmärkt roligt… Jag höll på att inte känna igen… När har du kommit hit?

Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig själf.

Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan smålog blott.

– Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.

– Genast, sade hon, – så fort jag såg dig.

Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka det.

– Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att känna igen mig.

– Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig så där entusiasmerad som nyss.

– Ja … jaså… Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep hvarför hon skrattade.

– Du är samma, precis samma Lisi som förr.

– Ja – naturligtvis – hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag liksom för att urskulda mig.

– Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.

Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag frågade:

– Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?

– Entusiasmerad? Af hvad?

– Af kärlek till fosterlandet.

– Som det där talet skulle uppväkt?

Hon fortfor skrattande:

– Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.

– Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.

Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.

– Barnsligt....

– Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?

– Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.

Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.

Agnes afbröt mina funderingar.

– Du lär vara gift? sade hon.

– Ja.

– Hvilket är ditt nuvarande namn, Lisi – ?

– Reijola.

– Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man är – ?

– Advokat.

– Alldeles riktigt, – jag har ju hört det. Jag för min del har ej bytt om namn, utan är alt fortfarande Agnes Verther. Nå, du har naturligtvis barn. Huru många?

– Tre.

– Såå! Gossar eller flickor?

– Två flickor och en gosse. Antti är den älsta, han har redan fylt fyra år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara.

Det piggade genast upp mig att få tala om barnen.

– Heter han Antti? Hvarför just Antti?

– Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också Antti.

– Jaså – jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?

– Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», – inte alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; – »bulla» säger hon dock redan alldeles obehindradt.

Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.

– Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.

– Ja.

– Det var roligt. När passar det för dig?

– När som hälst. Till exempel i kväll.

– Välkommen!

En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade ifrigt, såsom alla andra.

– Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot estraden.

– Sjöngo de inte utmärkt?

– Utmärkt?

Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på hufvudet.

– Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där utmärkt?

– Ja, men – i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga – nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.

– Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång.

Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.

Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän – hvarför skulle hon eljes kommit hit?

Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem, beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma sitt löfte.