Åtrådd

"Äkta?" frågade Bill.

"Ja," svarade Fowler. "Riktigt guld och en riktig diamant."

"Mördaren brydde sig inte om att stjäla den," kommenterade Bill. "Så det handlade inte om pengar."

Riley vände sig till Morley. "Jag skulle vilja se vart kroppen hittades", sa hon. "Nu direkt, medan det fortfarande är ljust ute."

Morley såg lite förbryllad ut.

"Vi kan ta dig dit med helikopter", sa han. "Men jag vet inte vad du förväntar dig att hitta. Poliser och agenter har varit över hela platsen."

"Lita på henne," sa Bill menande. "Hon kommer att ta reda på något."

Kapitel 8

Den breda ytan av Nimbo Lake såg stilla och lugn ut när helikoptern närmade sig den.

Skenet kan bedra, påminde Riley sig själv. Hon visste mycket väl att lugna ytor kunde skydda mörka hemligheter.

Helikoptern steg nedåt, vinglande medan den svävade, på jakt efter en plats att landa på. Riley kände sig lite illamående från den ostabila rörelsen. Hon tyckte inte om helikoptrar så speciellt mycket. Hon tittade på Bill som satt bredvid henne. Hon tyckte att han såg lika orolig ut.

När hon tittade på agent Holbrook, tyckte hon att hans ansikte såg uttryckslöst ut. Han hade knappt sagt ett ord under halvtimmesflygningen från Phoenix. Riley visste ännu inte vart hon hade honom. Hon var van att enkelt läsa av människor—ibland för enkelt för sitt eget bästa. Men Holbrook kändes fortfarande som en gåta.

Helikoptern landade till slut och de tre FBI-agenterna klev ut på den fasta marken och duckade sina huvuden under de, fortfarande, snurrande bladen. Vägen som helikoptern hade landat på var inget mer än parallella däckspår genom en öken av ogräs.

Riley observerade att vägen inte såg speciellt använd ut. Ändå visade det sig att tillräckligt med fordon hade passerat på den, under den senaste veckan, för att dölja spår som kunde vara kvar från mördarens fordon.

Den bullriga helikoptermotorn tystade ner, vilket gjorde det lättare att prata medan Riley och Bill följde Holbrook till fots.

"Berätta vad du vet om den här sjön", sa Riley till Holbrook.

"Den tillhör en serie reservoarer som skapats av dammar längs Acacia Floden," sa Holbrook. "Detta är den minsta av de konstgjorda sjöarna. Den är fylld med fisk och det är en populär rekreationsplats, men de allmänna områdena ligger på andra sidan sjön. Kroppen upptäcktes av ett par tonåringar, höga på cannabis. Jag ska visa er vart."

Holbrook ledde dem från vägen till en sten ås med utsikt över sjön.

"Ungarna var precis här, där vi står," sa han. Han pekade sedan ner till kanten av sjön. "De tittade ner och såg soppåsen. De sa att det bara såg ut som en mörk gestalt i vattnet."

"Vilken tid på dagen var dem här?" frågade Riley.

"Lite tidigare än det är just nu" sa Holbrook. "De hade skippat skolan och blivit höga."

Riley absorberade in omgivningen. Solen stod lågt och topparna av de röda stenklipporna på andra sidan sjön såg ut att vara i lågor av ljuset. Det fanns ett par båtar ute på vattnet. Fallhöjden från åsen ner till vattnet var inte långt—bara tio meter kanske.

Holbrook pekade på en plats i närheten där sluttningen inte var så brant.

"Ungarna klättrade ner dit för att ta en närmare titt", sa han. "Det var då de insåg vad det verkligen var."

Stackars barn, tänkte Riley. Det hade varit några decennier sedan hon hade provat marijuana i högstadiet. Ändå kunde hon väl föreställa sig den skräcken att göra en sådan upptäckt under påverkan.

"Vill du klättra ner för en närmare titt?" frågade Bill Riley.

"Nej, det är en bra utsikt härifrån, tack," sa Riley.

Hennes magkänsla talade om för henne att hon var precis där hon behövde vara. Mördaren hade trots allt inte släpat kroppen ner för samma sluttning som ungarna hade gått ner.

Nej, tänkte hon. Han stod här.

Det såg till och med ut som om den glesa vegetationen fortfarande bröts ner lite där hon stod.

Hon tog några andetag och försökte se igenom hans ögon. Han hade utan tvekan kommit hit på natten. Men var det en klar natt eller en molnig? Nå, i Arizona vid den här tiden av året, var chansen stor att natten var klar. Hon kunde minnas att månen skulle ha varit ljus för en vecka sedan. I stjärnljuset och månskenet kunde han ha sett vad han höll på med ganska så bra—möjligen även utan ficklampa.

Hon föreställde sig att han la ner kroppen här. Men vad hade han gjort efter det? Självklart hade han rullat kroppen från avsatsen. Den hade fallit rakt ner i det grunda vattnet.

Men det var något med detta scenario som Riley tyckte kändes fel. Hon undrade igen, som hon hade gjort på planet, hur han kunde ha varit så vårdslös.

Från här uppe på avsatsen kunde han förmodligen inte ha sett att kroppen inte hade sjunkit speciellt djupt. Ungarna hade beskrivit påsen som "en mörk gestalt i vattnet." Från den här höjden hade den nedsänkta påsen sannolikt varit osynlig även under en ljus natt. Han hade antagit att kroppen hade sjunkit, som nyligt döda kroppar gör i färskt vatten, speciellt när de vägs ner med stenar.

Men varför antog han att vattnet var djupt här?

Hon kikade ner i det klara vattnet. I det sena eftermiddagsljuset kunde hon enkelt se den nedsänkta avsatsen där kroppen hade landat. Det var ett litet horisontellt område, inget mer än toppen av ett stenblock. Runt omkring den var vattnet svart och djupt.

Hon tittade runt sjön. Klippor höjde sig överallt ur vattnet. Hon kunde se att Nimbo Lake hade varit en djup kanjon innan dammen hade fyllt den med vatten. Hon såg bara några få platser där man kunde gå längs strandlinjen. Klippornas sidor föll rakt ner i djupet.

Till sitt höger och vänster såg Riley åsar som liknade den där de stod, upphöjd till ungefär samma nivå. Vattnet under dessa klippor var mörkt och visade inga tecken på att någon typ av avsats skulle ligga nedanför.

En känsla av förståelse sköljde över henne.

"Han har gjort det här förut", sa hon till Bill och Holbrook. "Det finns en annan kropp i denna sjö."

*

I helikoptern på väg tillbaka till FBI Phoenix Division huvudkontor, sa Holbrook, "Så du tror att det här är ett seriefall trots allt?"

"Ja, det gör jag," sa Riley.

Holbrook sa, "Jag var inte positiv. För det mesta så var jag bara ivrig att få någon bra att arbeta på fallet. Men vad såg du som gjorde att du drog den slutsatsen?

"Det finns andra avsatser som ser precis ut som den som han knuffade den här kroppen över," förklarade hon. "Han använde en av de andra branta sluttningarna tidigare, och den kroppen sjönk precis som den skulle. Men han kanske inte kunde hitta samma plats den här gången. Eller trodde han kanske att det var samma plats. Hur som helst så förväntade han sig samma resultat den här gången. Men han hade fel."

Bill sa, "Jag sa ju att hon skulle hitta något där."

"Dykare måste söka igenom denna sjö", la Riley till.

"Det kommer att krävas mycket arbete," sa Holbrook.

"Det måste ändå ske. Det finns en annan kropp där nere någonstans. Du kan räkna med det. Jag vet inte hur länge den har varit där, men den är där."

Hon stannade upp och bedömde mentalt vad allt detta kunde säga om mördarens personlighet. Han var kompetent och kapabel. Detta var inte en patetisk förlorare, som Eugene Fisk. Han var mer som Peterson, mördaren som hade fångat och plågat både henne och April. Han var skarp och klar, och han njöt ytterst av att döda—en sociopat snarare än en psykopat. Framför allt så var han självsäker.

Kanske för självsäker för sitt eget bästa, tänkte Riley.

Det kan mycket väl visa sig vara hans största misstag.

Hon sa, "Mannen vi letar efter är inte någon kriminell luffare. Min gissning är att han är en vanlig medborgare, rimligen välutbildad, kanske med fru och barn. Ingen som känner honom tänker att han är en mördare."

Riley betraktade Holbrooks ansikte medan de pratade. Trots att hon nu visste någonting om det fall som hon inte hade känt till förut, slog det henne att Holbrook fortfarande var kall och avlägsen.

Helikoptern cirkulerade över FBI-byggnaden. Skymningen hade fallit och området nedanför var väl upplyst.

"Titta där," sa Bill och pekade ut genom fönstret.

Riley tittade ner dit han pekade. Hon var förvånad över att se att trädgården av sten såg ut som ett gigantiskt fingeravtryck från där hon var. Det spred sig under dem som ett välkomsttecken. Någon excentrisk landskapsarkitekt hade bestämt sig för att den här bilden, arrangerad av stenar, var bättre lämpad för den nya FBI-byggnaden än vad en planterad trädgård skulle ha varit. Hundratals stora stenar hade noggrant placerats i böjda rader för att skapa illusionen.

"Wow," sa Riley till Bill. "Vems fingeravtryck tror du att de använde? Någon legendarisk antar jag. Dillinger, kanske? "

"Eller kanske John Wayne Gacy. Eller Jeffrey Dahmer."

Riley tyckte det var ett konstigt spektakel. På marken skulle ingen någonsin gissa att arrangemanget av stenar var något mer än en meningslös labyrint.

Det slog henne nästan som ett tecken och en varning. Detta fall skulle kräva att hon så saker från ett nytt och obehagligt perspektiv. Hon var på väg att utforska nya områden av mörker, mörker som inte ens hon hade föreställt sig

Kapitel 9

Mannen njöt medan han betraktade de prostituerade. Han gillade hur de grupperade sig i hörnet och sprang upp och ner längst trottoarerna, mestadels parvis. Han fann dem vara mycket mer lättretliga än glädjeflickor och eskorter, benägna att lätt förlora sitt humör.

Till exempel, just nu såg han en av dem skrika mot en grupp ohyfsade unga pojkar, som satt i ett långsamt körande fordon och försökte ta bilder på henne. Mannen klandrade henne inte alls. Hon var trots allt här för att göra affärer, inte behandlas som en cirkusakt.

Var är deras respekt? tänkte han med ett småflin. Ungar nuförtiden.

Nu skrattade pojkarna åt henne och skrek oanständigheter. Men de kunde inte matcha hennes färgstarka svar, några av dem på spanska. Han gillade hennes stil.

Han var parkerad längs en rad billiga motell där prostituerade samlades. De andra tjejerna var mindre livliga än den som hade skrikit. Deras försök till att se sexiga ut såg rent ut obehagliga ut i jämförelse, och de var råare mot männen när de närmade sig. Medan han funderade, så lyfte en av dem upp sin kjol för att visa sina små underkläder till föraren av en långsamt, passande bil. Föraren stannade inte.

Mannen höll ögonen på flickan som först hade fångat hans uppmärksamhet. Hon stampade runt indignerat och klagade till de andra tjejerna.

Mannen visste att han kunde få henne om han ville ha henne. Hon kunde bli hans nästa offer. Allt han hade behövt göra för att få hennes uppmärksamhet var att köra längs trottoarkanten mot henne.

Men nej, det skulle han inte göra. Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig närma sig en hora på gatan. Det var upp till henne att närma sig honom. Det var även detsamma med horor han träffade genom en service eller en bordell. Han fick dem att träffa honom ensam någonstans, separat, utan att någonsin fråga direkt. Det skulle se ut om det vore deras idé.

Med lite tur skulle den lättretliga tjejen lägga märke till hans dyra bil och gå direkt mot honom. Hans bil var det perfekta lockbetet. Lika så var det faktum att han klädde sig bra.

Men oavsett hur natten skulle sluta, måste han vara försiktigare än förra gången. Han hade varit slarvig, rullat hennes kropp över kanten och förväntat sig att hon skulle sjunka.

Och en sådan uppståndelse hon hade skapat! En FBI-agents egen syster! Och de hade ringt in experterna från Quantico. Han tyckte inte om det. Han var inte ute efter publicitet eller berömmelse. Allt han ville göra var att tillfredsställa sina begär.

Och hade han inte den rätten? Vilken frisk vuxen man hade inte sina begär?

Nu skulle de skicka dykare ner i sjön för att leta efter kroppar. Han visste vad de kunde hitta där, även efter tre år. Han tyckte inte alls om det.

Det var inte bara utav oro för sig själv. Konstigt nog kände han sig elak mot sjön. Det kändes motbjudande och inkränkande för honom att ha dykare som undersöker och rotar i varje skrymsle och vrå, en oförklarlig överträdelse. Sjön hade trots allt inte gjort något fel. Varför ska den trakasseras?

Hur som helst så var han inte orolig. Det fanns ingen chans att de skulle kunna spåra någon av hans offer tillbaka till honom. Det skulle helt enkelt inte hända. Han var dock klar med den där sjön. Han hade ännu inte bestämt sig för vart han skulle lägga sitt nästa offer, men han var säker på att han skulle fatta ett beslut innan natten var över.

Nu tittade den livliga tjejen på hans bil. Hon började gå mot honom, med mycket attityd i sina steg.

Han rullade ner passagerarfönstret och hon stoppade in huvudet. Hon var en mörkhyad latinsk tjej, tungt sminkad med tjockt markerad läpplinje, färgglad ögonskugga och hårda välvda ögonbryn som kunde vara tatueringar. Hennes örhängen var stora guldfärgade krucifixer.

"Snygg bil," sa hon.

Han log.

"Vad gör en snygg tjej som du ute, så här sent?" frågade han. "Borde inte du vara i säng?"

"Kanske skulle du vilja stoppa om mig," sade hon och log.

Hennes tänder slog honom som anmärkningsvärt rena och raka. Faktiskt så såg hela hon anmärkningsvärt frisk ut. Det var ganska sällsynt här ute på gatorna, där de flesta av tjejerna var "pundare", i olika stadier av meth-missbruk.

"Jag gillar din stil," sa han. "Mycket chola."

Hennes leende förstorades. Han kunde se att hon tolkade en ’Latina gangster’ som en komplimang.

"Vad heter du?" frågade han.

"Socorro."

Åh, "socorro", tänkte han. Spanska för "hjälp."

"Jag slår vad om att du ger bra socorro", sa han med ett lömskt leende.

Hennes djupa bruna ögon sneglade tillbaka. "Du ser ut som om du kanske skulle behöva lite socorro just nu."

"Kanske behöver jag det," sa han.

Men innan de kunde börja fastställa villkoren körde en bil in på parkeringsplatsen strax bakom honom. Han hörde en man ropa ut från förarfönstret.

"¡Socorro!" skrek han. "¡Vente!"

Flickan drog sig själv upp med en ganska löjlig eskapad av ilska.

"¿Porqué?" skrek hon tillbaka.

"Vente aquí, ¡puta!"

Mannen upptäckte ett spår av rädsla i tjejens ögon. Det kunde inte vara för att mannen i bilen hade kallade henne för hora. Han gissade på att mannen var hennes hallick och checkade in för att se hur mycket pengar hon hade tjänat hittills ikväll.

"Pinche Pablo!" muttrade hon tyst. Sedan gick hon mot bilen.

Mannen satt där och undrade om hon skulle komma tillbaka, och fortfarande vilja göra affärer med honom. Oavsett vilket så tyckte han inte om det. Att vänta var inte hans stil.

Hans intresse för flickan försvann plötsligt. Nej, han skulle inte oroa sig för henne. Hon hade ingen aning om hur lyckligt lottad hon nu var.

Dessutom, vad gjorde han i ett sådant här område? Hans nästa offer borde vara mer elegant.

Chiffon, tänkte han. Han hade nästan glömt bort Chiffon. Men kanske har jag bara sparat henne till ett speciellt tillfälle.

Han kunde vänta. Det behövde inte bli ikväll. Han körde iväg, gottade sig åt sin självbehärskning, trots sitt enorma begär. Han betraktade det som en av sina bästa, personliga egenskaper.

Han var ju en väldigt civiliserad man trots allt.

Kapitel 10

De tre unga kvinnorna i intervjurummet såg inte alls ut som Riley hade förväntat sig. För ett ögonblick tittade hon bara på dem genom envägsspegeln. De var smakfullt klädda, nästan som välbetalda sekreterare. Hon hade fått veta att deras namn var Mitzi, Koreen och Tantra. Självklart visste Riley att det inte var deras riktiga namn.

Hon tvivlade också på att de klädde sig så acceptabelt när de var på jobb. Då de arbetar för ungefär 2500 kronor i timmen så kunde de säkert investera i utrustade garderober för att tillgodose alla kundernas fantasier. De hade varit kollegor till Nancy "Nanette" Holbrook vid Ishtar Escorts. Kläderna Nancy Holbrook hade på sig när hon dödades varit märkbart oanständiga i jämförelse. Men, tänkte Riley, nu när de inte var på jobb, så ville de nog se respektabla ut.

Även om prostituerade hade spelat en stor roll i några av de fall som Riley hade undersökt tidigare, så var detta första gången hon hade blivit uppmanad att jobba så direkt med någon av dem. Dessa kvinnor var själva potentiella offer. De kan till och med vara potentiellt misstänkta, även om nästan alla mord av denna typ utfördes av män. Riley var säker på att dessa kvinnor inte var den typ av kräk hon jagade i sitt jobb.

Det var sent på söndagseftermiddagen. Igår hade Riley och Bill bosatt sig i sina separata och bekväma hotellrum, inte långt ifrån FBI-byggnaden. Riley hade ringt April som var på ett hotell i Washington, DC, på skolresa. April hade varit fnittrig och glad, och hon hade försäkrat sin mamma om att hon inte riktigt hade tid för ett telefonsamtal. "Jag hör av mig till dig imorgon," sa April, ropandes över de högljudda tonåringarna i bakgrunden.

Riley tyckte att mycket av dagen redan hade blivit bortkastad. De hade tagit dem flera timmar att samla ihop de prostituerade för att ta in dem. Riley hade sagt till den ansvarige specialagenten Elgin Morley att hon ville prata med kvinnorna utan att någon man var närvarande. Kanske skulle de vara mer öppna med en annan kvinna. Nu tänkte hon att hon skulle observera och lyssna på dem, osedd, i några minuter innan hon faktiskt ifrågasatte dem. Genom högtalaren kunde hon höra deras konversation.

Både deras stilar och personligheter var särskiljande. Kort, blond, och mullig, målade Mitzi upp en bild av sig själv som en viss småstadstjej, en grannflicka.

"Så har Kip ställt den stora frågan än?" frågade Mitzi Koreen.

"Inte ännu," sa Koreen med ett konspiratoriskt leende. Hon var en smal brunett, graciös som en ballerina. "Men jag har en känsla av att han har köpt en ring i alla fall."

"Vill han fortfarande ha fyra barn?" frågade Mitzi.

Koreen släppte ut ett högt, melodiöst skratt. "Jag har pratat ner honom till tre. Men mellan dig och mig, kommer han bara få två."

Mitzi anslöt sig till Koreens skratt.

Tantra gav Koreen en puff. Hon var en stor, afroamerikansk kvinna med ljusbrun hud. Hon verkade ha antagit en supermodells glamorösa elegans.

"Bäst att se till så att han inte får reda på vad du arbetar med, tjejen," sa Tantra.

Alla tre kvinnorna skrattade nu ordentligt. Riley blev överraskad. Dessa tre prostituerade pratade om att ha familjer, precis som en vanlig kvinna i vilken skönhetssalong som helst. Var den typen av normalitet verkligen på spelplanen för någon av dem? Hon kunde inte föreställa sig att en sådan sak var möjlig.

Riley bestämde sig för att hon hade låtit kvinnorna vänta tillräckligt länge. När hon gick in i intervjurummet kunde hon känna hur den avslappnade atmosfären plötsligt brast. Nu var kvinnorna synligt på helspänn.

"Jag är agent Riley Paige," sa hon. "Jag skulle vilja ställa er alla några frågor."

Alla tre kvinnorna släppte ut stön av förfäran.

"Åh, Gud, inga fler frågor!" sa Mitzi. "Vi har pratat med polisen redan."

"Jag skulle vilja ställa några av mina egna frågor, om du inte har något emot det," sade Riley.

Mitzi skakade på huvudet. "Det här börjar kännas som trakasserier", sa hon.

"Vad vi gör är helt lagligt," sa Koreen.

"Jag bryr mig inte om vad ni gör," sa Riley. "Jag är en FBI-utredare, inte en domare."

Koreen mumlade under sitt andetag, "Som om."

Mitzi tittade på sitt armbandsur. "Kan vi göra det snabbt?" sa hon. "Jag har tre klasser idag."

"Hur många högskolepoäng tar du denna termin?" frågade Koreen.

"45" sa Mitzi.

Koreen flämtade. "Det är en stor belastning."

"Ja, jo, men jag vill få min examen så fort jag kan."

Riley blev överraskad igen.

Mitzi går på universitet, tänkte hon.

Hon hade hört att kvinnor ibland väljer prostitution som ett sätt att betala undervisningen när de studerar. Med de pengar hon tjänade kunde hon inte ha mycket skuld. Ändå slog det Riley som något upprörande.

"Jag ska försöka hålla det kort," sa Riley. "Jag vill bara veta mer om Nanette."

Koreens uttryck blev plötsligt eftertänksamt. "Stackars Nanette", sa hon.

Men Mitzi verkade ostörd. "Vad som hände med Nanette har inget med oss att göra," sa hon.

"Jag är rädd för att det har det," sade Riley. "Vi har goda skäl till att tro att hennes mördare är en seriemördare. Och jag kan säga, efter många års erfarenhet, att seriemördare är obevekliga. Han kommer att döda igen. Och en av er kanske blir hans nästa offer."

Mitzi rynkade pannan föraktligt.

"Inte en chans," sa hon. "Vi är inte som Nanette."

Nu var Riley chockad. Kunde dessa kvinnor eventuellt vara naiva nog att tro att det de arbetade med är säkert?

"Men du jobbar för samma företag, gör samma typ av arbete," sa Riley.

Mitzi började nu bli defensiv.

"Hallå, jag trodde inte du var här för att döma," sa hon. "Du kan se ner på oss om du vill. Men det vi gör är så respektabelt som den här den här typen av arbete kan vara. Och säkert. Vi kan säga nej till alla klienter som vi inte gillar. Vi har skyddat sex, och vi får regelbundna kontroller så att vi inte har några sjukdomar. Om en kille blir för sexuellt avvikande eller våldsam kan vi lämna. Men det brukar vanligtvis inte komma till det."

Riley undrade över ordet "vanligtvis". Sannerligen tog deras arbete in dem i ganska mörkt territorium ibland. Och hur "säkert" kunde betalt sex vara? Hur länge kunde de fortsätta utan att få AIDS?

"När det kommer till Nanette," fortsatte Mitzi, "så hon var på väg nerför. Hon hade förlorat sin klass. Hon mötte klienter utanför servicen, tog heroin, förlorade sin hälsa och sitt utseende. Hon skulle inte lyckats ha kvar sitt jobb på Ishtar mycket längre. Hon hade blivit sparkad i slutändan, helt säkert."

Riley skrev ner anteckningar, betraktade hon kvinnorna och försökte förstå dem bättre. Lite i taget, märkte hon något bakom deras placerade ansiktsuttryck. Hon var ganska säker på att det var förnekelse. De vägrade att acceptera att deras liv var ett förlorande sätt att leva, och att de alla skulle falla i samma fälla som Nanette, förr eller senare. Deras drömmar om familj, utbildning och framgång var i sista hand dömd att misslyckas. Och djupt ner, visste dem om det.

Riley märkte att Tantra hade blivit tyst och tittade ut i tomma intet. Hon hade något att säga, men hade inte sagt det ännu.

Riley sa, "Vi tror att Nanette dödades för en vecka sedan, förmodligen på lördagen. Vet ni vem hennes klient var den natten?"

Koreen ryckte på axlarna. "Jag har ingen aning."

"Inte jag heller," sa Mitzi. "Det har vi faktiskt inget med att göra, du måste fråga Ishtar om det."

Riley visste att de lokala agenterna redan letade efter ägaren till eskortservicen och skulle ta in henne för utfrågning.

"Vad sägs om andra arbetsplatser?" frågade Riley.

"Vi har kontrakt med Ishtar", sa Mitzi bestämt. "Vi får inte göra våra jobb via någon annan byrå eller på egen hand."

De andra två kvinnorna tittade bort och undvek Rileys ögon. Hon ställde frågan mer direkt.

"Har Nanette någonsin jobbat extra någon annanstans? Gick hon någonsin ut själv utan att ha anordnat en dejt genom Ishtar?"

Rummet var tyst. Slutligen, i en knappt hörbar röst, sa Tantra "Hon sa till mig att hon hade börjat jobba på Hank's Derby."

"Va?" sa Mitzi överraskat.

"Hon ville inte att jag skulle berätta för någon," sa Tantra till de andra kvinnorna.

"Jösses", sa Mitzi. "Så blev hon en parkeringsslinka. Hon var i sämre form än vad jag trodde."

Rileys huvud snurrade av olika frågor.

"Vad är en "parkeringsslinka?" frågade hon.

"Det är den lägsta klassen av horor," sa Koreen. "De arbetar på lastbilsstopp, som Hank's Derby. Det är verkligen ett bottenliv."

"Hon var bara så försvagad," sa Tantra. "Hon fick inte de klienter som hon brukade få på Ishtars. Hon berättade för mig att hon inte tjänade tillräckligt för att ”mata sin vana”. Hon sa att hon bara gjorde det vid sidan av. Jag sa till henne hur farligt det var. Jag menar, horor försvinner ifrån lastbilstopp utan spår, det händer hela tiden. Men hon ville inte lyssna."

Ett moln av dysterhet hade fallit över kvinnorna. Riley gissade på att de inte hade mycket mer information att ge. De hade redan givit henne en viktig ledtråd.

"Tack, det var allt," och så avslutade Riley förhöret.

Men medan de gjorde sig redo att lämna, började kvinnorna småprata igen som om ingenting var ovanligt.

De förstår verkligen inte, tänkte Riley. Eller så vill de inte förstå.

"Lyssna på mig," sa hon, "den här mördaren är farlig. Och det finns många andra män som han. Ni gör er själva till måltavlor. Om ni tror att ni går säkra tack vare er firma så ljuger ni för er själv."

"Och hur mycket säkrare är ditt jobb, agent Paige?" frågade Mitzi.

Det svaret lämnade Riley mållös.

Jämför hon verkligen vad hon gör med vad de gör? undrade hon.

När hon följde kvinnorna ut ur intervjurummet sjönk Rileys hjärtat. Hon kände sig lika hopplös över deras öde som hon gjorde inför vanliga prostituerade. På ett sätt verkade det här värre. Deras ytliga fasader av respektabilitet, dolde en skam även för dem själva. Men det fanns inget hon kunde säga eller göra som skulle få dem att möta sanningen.

Riley kände sig säker på att den här mördaren inte var färdig med att mörda prostituerade. Var hans nästa offer i det här rummet, eller skulle hon vara någon som Riley ännu inte hade hunnit träffat och varnat?

*

Riley gick ner för en korridor på fältkontoret och letade efter Bill när mobilen ringade. Hon såg att samtalet var från Quentin Rosner, chef för dykarteamet som sökte igenom Nimbo Lake.

Hennes hjärta slog snabbare. Visst hade han, tillsammans med sina dykare, hittat den andra kroppen nu.

"Hej, Mr. Rosner," svarade hon ivrigt.

Rösten på andra sidan linjen sa, "Jag ringde den ansvarige specialagenten Morley och han sa att jag skulle rapportera direkt till dig."

"Bra", sa Riley. "Har du något för mig? Har du hittat den andra kroppen i sjön?"

Hon hörde en svagt, ordlöst mumlande, följt av, "Agent Paige, du kommer inte att vilja höra det här."

"Nå?"

"Det finns ingen kropp i den där sjön. Det är ett stort område, men vi har tittat överallt."

Riley hade svårt att tro sina öron. Hade hennes föraning varit fel?

Nej, hon kände sig fortfarande säker på att Nancy Holbrooks mördare tidigare hade dumpat en annan kropp i den där sjön. Det gav en förklaring till varför han inte hade gått ner till vattnet för att se till att det senaste offer hade försvunnit ner i sjöns djup.

När hon funderade över vad hon skulle säga, såg hon att Bill hade dykt upp i korridoren.

"Jag är på väg ut för att intervjua Ishtar Haynes," sa han. "På hennes arbetsplats. Vill du följa med?"

Riley nickade, men först behövde hon reda ut saker med Rosner.

"Hur var synligheten?" frågade Riley.

"Jag ska inte ljuga för dig, det suger verkligen där nere", sa Rosner. "Översvämning av en kanjon ger upphov till mycket ruttnande vegetation och det kan ta flera år för vattnet att rensas upp. Allt som var dumpat här när sjön var ny kan ha begravits under skräp."

"Kroppen jag letar efter kunde ha blivit lagt där för flera år sedan."

"Då är det ett problem. Men vi vet vad vi gör, agent Paige. Vi är en välutbildad enhet. Och vi är verkligen säkra på att det inte finns någon kropp i denna sjö."

Riley tänkte ett ögonblick. Hon önskade djupt att Morley hade ringt in faktiska FBI-dykare. Underwater Search och Evidence Response Team var fantastiska, och dem dykarna skulle ha övervägt alla möjliga vinklar utan någon uppmaning. Istället hade Morley ringt in hjälp från en lokal dykarskola. Han hade sagt att det inte fanns någon berättigad orsak till att FBI var involverad i detta fall ändå. Han skulle inte flyga in ett FBI-team från LA.

Riley insåg att trots allt som hon hade rapporterat till honom, såg Morley fortfarande på det som ett enda mord. Vilket de endast undersökte som en tjänst åt en medarbetare. Hon behövde arbeta med det teamet de hade. Men vad kunde dessa killar ha missat?

Hon frågade: "Har du tittat på kartor över kanjonen innan den översvämmades?"

Rosner var tyst en kort stund.

"Nej, men vad bra skulle det göra?" sa han.

Riley kvävde ett stön av otålighet.

Hur mycket träning har den här killen egentligen? undrade hon. Måste jag verkligen berätta för honom hur han ska göra sitt jobb?

Hon sa, "Hur kan du vara säker på att du har kontrollerat varje vinkel och vrå utan att veta mer om terrängen?"

En annan tystnad föll.

"Du borde kunna kolla upp det på din bärbara dator," tillade Riley.

"Vi tar hand om det," sa Rosner äntligen, samtidigt som han lät dyster.

"Gör det," sa Riley till honom.

Hon avslutade samtalet och undrade vad hon skulle tro. Fanns det inte någon andra kropp där trots allt? Om den inte fanns, så var det förmodligen inte ens ett seriefall. Hon kände en flod av blandade känslor. Hon hatade att göra misstag. Även då möjligheten att Nancy Holbrooks mord inte varit en seriemördares verk, vore goda nyheter.

Men Rileys magkänsla sa fortfarande att det fanns en annan kropp i sjön. Att detta var en bekant typ av monster, som skulle slå till igen.