Åtrådd

Det var onaturligt tyst. April borde vara hemma från skolan nu. Vart var Gabriela? Riley gick in i köket och fann det tomt. En lapp låg på köksbordet.

Me voy a la tienda, stod det. Gabriela hade gått till affären.

Riley greppade i ryggen en stol, medan en våg av panik svepte över henne. En annan gång så Gabriela hade gått till affären hade April kidnappats från hennes fars hus.

Mörker, en glimt av en flamma.

Riley vände sig om och sprang till trappan.

"April!" skrek hon.

Inget svar.

Riley sprang upp för trappan. Ingen befann sig i något av sovrummen. Ingen fanns i hennes lilla kontor.

Rileys hjärta dunkade, trots att hennes sinne sa att hon var löjlig. Hennes kropp lyssnade inte.

Hon sprang tillbaka ner och ut på bakdäcket.

"April!" skrek hon.

Men ingen lekte i gården bredvid och inga barn var i sikte.

Hon stoppade sig själv från att släppa ut ännu ett skrik. Hon ville inte att dessa grannar skulle bli övertygade om att hon var galen. Inte ännu.

Hon fumlade i fickan och drog upp sin mobiltelefon. Hon skrev ett meddelande till April.

Hon fick inget svar.

Riley gick tillbaka in och satte sig i soffan. Hon la huvudet i händerna.

Hon var tillbaka i kryputrymmet, liggandes på smuts i mörkret.

Det lilla ljuset rörde sig mot henne. Hon kunde se hans elaka ansikte i flammans glöd. Men hon visste inte om mördaren kom för henne eller för April.

Riley tvingade sig själv till att skilja visionen från sin nuvarande verklighet.

Peterson är död, sa hon bestämt till sig själv. Han kommer aldrig att tortera någon av oss igen.

Hon satt upp i soffan och försökte fokusera på här och nu. Idag var hon här, i sitt nya hem, i sitt nya liv. Gabriela hade gått till affären. April var förmodligen i närheten någonstans.

Hennes andning saktade ner, men hon kunde inte mana sin kropp till att ställa sig upp. Hon var rädd för att hon skulle gå ut och skrika igen.

Efter vad som kändes som en evighet, hörde Riley hur dörren öppnades.

April kom sjungandes in genom hallen.

Nu kunde Riley ställa sig upp. "Var i helvete har du varit?"

April såg chockad ut.

"Va, vad är ditt problem, mamma?"

"Vart var du? Varför svarade du inte på mitt meddelande?"

"Förlåt, jag hade min telefon i tyst läge. Mamma, jag var över hos Cece. Rätt över gatan. När vi hoppade av skolbussen bjöd hennes mamma oss på glass"

"Hur skulle jag veta vart du var?"

"Jag trodde inte att du skulle vara hemma än."

Riley hörde sig själv skrika, men hon kunde inte stoppa sig själv. "Jag bryr mig inte om vad du trodde. Du tänkte inte. Du måste alltid låta mig veta..."

Tårarna som nu föll ner för Aprils kinder gjorde att hon slutade.

Riley tog ett andetag, rusade fram och kramade om sin dotter. I början var Aprils kropp stel av ilska, men Riley kunde känna hur hon långsamt börja slappna av. Hon insåg att tårar rann ner för hennes eget ansikte också.

"Jag är ledsen," sa Riley. "Jag är så ledsen. Det är bara det att vi gick igenom så mycket...så mycket hemskheter."

"Men det är över nu," sa April. "Mamma, allt är över."

De satte sig båda två i soffan. Det var en ny soffa, köpt när de precis hade flyttat in. Hon hade köpt den för sitt nya liv.

"Jag vet att det är över," sa Riley. "Jag vet att Peterson är död. Jag försöker vänja mig vid det."

"Mamma, allt är så mycket bättre nu. Du behöver inte oroa dig för mig för varje sekund. Och jag är inte ett dumt litet barn längre. Jag är femton."

"Och du är väldigt smart", sa Riley. "Jag vet. Jag måste bara påminna mig själv. Jag älskar dig, April," sa hon. "Det är därför jag blir så galen ibland."

"Jag älskar dig också, mamma," sa April. "Oroa dig inte så mycket."

Riley var glad över att se sin dotter le igen. April hade kidnappats, hållits fängslad och hotad med den där flamman. Men hon verkade vara helt tillbaka, en helt perfekt och normal tonåring, även om hennes mamma ännu inte hade återfått sin stabilitet.

Likväl undrade Riley huruvida de mörka minnena fortfarande lurade någonstans i hennes dotters sinne, och bara väntade på att bryta ut.

När det kom till henne själv, så visste hon att hon behövde prata med någon om sin egen rädsla och återkommande mardrömmar, och det måste ske snart.

Kapitel 6

Riley skruvade besvärat på sig där hon satt i stolen. Hon försökte formulera vad hon ville dela med sig av till Mike Nevins. Hon kände sig osäker och nervös.

"Ta din tid," sa den rättsmedicinska psykiatern, han lutade sig framåt i sin kontorsstol och tittade på henne bekymrat.

Riley småskrattade bedrövat. "Det är problemet," sa hon. "Jag har inte tid. Jag har släpat mina fötter allt för länge. Jag har ett beslut att göra. Jag har redan avstått från att göra det under en länge tid nu. Har du någonsin sett mig så här obeslutsam?"

Mike svarade inte. Han bara fortsatte att le lätt och tryckte fingertopparna mot varandra.

Riley var van vid denna typ av tystnad från Mike. Den välklädda, petiga mannen hade varit många saker för henne under åren—en vän, en terapeut, en gång även en slags mentor. Dessa dagar kontaktade hon honom vanligtvis för att få hans insikter i en kriminells mörka sinne. Men detta besök var annorlunda. Hon hade ringt honom igår kväll efter att ha kommit hem från avrättningen, och hade kört till hans kontor i DC den här morgonen.

"Så vad exakt är dina val?" frågade han till sist.

"Jag antar att jag måste bestämma mig för vad jag ska göra med resten av mitt liv, undervisa eller vara fältagent. Eller komma på någonting helt annat."

Mike skrattade lite. "Vänta en sekund. Låt oss inte försöka planera hela din framtid idag. Låt oss hålla fast vid just nu. Meredith och Jeffreys vill att du ska ta på dig ett fall. Bara ett fall. Det är inte antingen eller. Ingen säger att du måste ge upp undervisningen. Allt du behöver göra är att säga ja eller nej till det här. Så vad tycks vara problemet?"

Nu var Rileys tur att bli tyst. Hon visste inte vad problemet var. Det var därför hon satt här.

"Jag uppfattar det som att du är rädd för någonting," sa Mike.

Riley svalde hårt. Det var det. Hon var rädd. Hon hade vägrat att erkänna det, även för sig själv. Men nu skulle Mike få henne att prata om det.

"Vad är du så rädd för?" frågade Mike. "Du sa att du hade haft några mardrömmar."

Riley sa fortfarande ingenting.

"Detta måste vara en del av ditt PTSD-problem," sa Mike. "Får du fortfarande tillbakablickar?"

Riley hade förväntat sig den frågan. Mike hade trots allt gjort mer än någon annan, för att få henne genom traumat av en särskilt hemsk upplevelse.

Hon lutade huvudet mot stolen och stängde ögonen. För en kort stund var hon i Petersons mörka bur igen, och han hotade henne med en propanflamma. I månader efter att Peterson hade hållit henne fången, hade det minnet ständigt tvingat sig in i henne sinne.

Men då hade hon spårat ner Peterson och dödat honom själv. Faktum är att hon slog honom tills han var livlös massa.

Om inte det är ett avslut, så vet jag inte vad som är det, tänkte hon.

Nu verkade minnena opersonliga, som om hon tittade på medan någon annans historia utvecklades.

"Jag börjar bli bättre," sa Riley. "De är kortare och kommer inte lika ofta."

"Och din dotter?"

Frågan skar Riley som en kniv. Hon kände ett eko av den fasa som hon hade upplevt när Peterson hade tagit April till fånga. Hon kunde fortfarande höra April skrika efter hjälp.

"Jag antar att jag inte är över det," sa hon. "Jag vaknar upp rädd för att hon ska har tagits igen. Jag måste gå till hennes sovrum mitt i natten och se till så att hon är där."

"Är det därför du inte vill ta på dig ett annat fall?"

Riley kände hur kalla kårar sköt ner för ryggen. "Jag vill inte utsätta henne för någont sånt igen."

"Det är inte ett svar på min fråga."

"Nej, jag antar att det inte är det," sa Riley.

Det blev tyst igen.

"Jag har en känsla av att det finns något mer," sa Mike. "Vad mer ger dig mardrömmar? Vad mer väcker dig om natten?"

Med ett ryck, fångade hennes sinne upp en annan fruktansvärd bild.

Ja, det fanns något mer.

Även med sina ögon vidöppna, kunde hon se hans ansikte—Eugene Fisks barnsliga, groteskt oskyldiga ansikte med sina små, pärlformade ögon. Riley hade tittat djupt in i dessa ögon under sin dödliga konfrontation.

Mördaren hade hållit fast Lucy Vargas med en rakhyvel riktad mot halsen. I det ögonblicket var Riley tvungen att undersöka en av sina mest fruktansvärda rädslor. Hon hade börjat pratat om kedjorna—dem kedjorna som han, Eugene, trodde pratade med honom och tvingade honom att begå mord efter mord, tvingade honom att kedja upp kvinnor och slita halsen av dem.

"Kedjorna vill inte att du ska döda den här kvinnan", hade Riley sagt till honom. "Hon är inte vad de behöver. Du vet vad kedjorna vill att du ska göra istället."

Hans ögon hade fyllt utav tårar och han hade nickat överensstämmande. Då tillfogade han samma död på sig själv som han hade tillfogat sina offer.

Han skar av sig sin hals framför Rileys ögon.

Och nu, sittandes här på Mike Nevins kontor, kvävdes Riley nästan av sin egen skräck.

"Jag dödade Eugene", sa hon med en flämtning.

"Kedjemördaren, menar du. Han var dock inte den första mannen du dödade."

Det var sant—hon hade använt dödlig kraft flera gånger. Men med Eugene hade det varit annorlunda. Hon hade tänkt på hans död ganska ofta, men hon hade aldrig pratat med någon om det förrän nu.

"Jag använde inte ett vapen, en sten eller mina händer", sa hon. "Jag dödade honom med förståelse, med empati. Mitt eget sinne är ett dödligt vapen. Jag hade inte vetat om det tidigare. Det skrämmer mig, Mike."

Mike nickade sympatiskt. "Du vet vad Nietzsche sa om att se för långt in i avgrunden."

"Avgrunden ser också på dig," sa Riley och avslutade det välbekanta uttrycket. "Men jag har gjort mycket mer än att titta på en avgrund. Jag har praktiskt taget bott där. Jag har nästan blivit bekväm där. Det är som ett andra hem. Det skrämmer mig till döds, Mike. En av dessa dagar kanske jag går in i den avgrunden och aldrig kommer tillbaka. Och vem vet vem jag kan skada—eller döda."

"Nå," sa Mike och lutade sig tillbaka i stolen. "Kanske kommer vi någonstans nu."

Riley var inte så säker. Och hon kände sig inte i närheten av att fatta ett beslut.

*

När Riley öppnade sin egen ytterdörr en stund senare, kom April galopperande nerför trappan för att möta henne.

"Åh, mamma, du måste hjälpa mig! Kom!"

Riley följde April uppför trappan till hennes sovrum. En resväska låg öppen på hennes säng, och kläder var utspridda runt omkring.

"Jag vet inte vad jag ska packa!" sa April. "Jag har aldrig behövt göra det här förut!"

Leendes över sin dotters blandade panik och upprymdhet, började Riley hjälpa till att få hennes saker i ordning. April åker imorgon på en skolresa—en hel vecka i närliggande Washington DC. Hon skulle åka med en grupp studenter som alla läste avancerad amerikansk historia, och deras lärare.

När Riley hade signerat formuläret och betalat avgifterna inför resan, hade hon känt en del ängsla inför det. Peterson hade hållit April fängslad i Washington, och även om det hade varit långt borta, vid utkanten av staden, så oroade sig Riley för att resan skulle kunna utlösa traumatiska minnen. Men det verkade gå riktigt bra för April, både akademiskt och emotionellt. Och resan var en underbar möjlighet.

Medan hon och April retade varandra lättsamt om vad som skulle packas, så insåg Riley att hon hade kul. Den avgrund som hon och Mike hade pratat om för en liten stund sedan, kändes långt borta. Hon hade fortfarande ett liv utanför den avgrunden. Det var ett bra liv, och oavsett vad hon bestämde sig för att göra, var hon fast besluten för att behålla det.

Medan de sorterade saker gick Gabriela in i rummet.

"Señora Riley, min taxi kommer vara här pronto, vilken minut som helst," sa hon leendes. "Jag är färdig packad och redo. Mina saker står vid dörren."

Riley hade nästan glömt bort att Gabriela skulle lämna. Då April skulle vara borta, hade Gabriela frågat om lite ledig tid till att besöka släktingar i Tennessee. Riley hade glatt sagt ja.

Riley kramade om Gabriela och sa, "Buen viaje mi amiga."

Gabrielas leende bleknade lite, och hon sa, "Me preocupo."

"Är du orolig?" frågade Riley överraskat. "Vad är du orolig för, Gabriela?"

"För dig," sa Gabriela. "Du kommer att vara ensam i det här nya huset."

Riley skrattade lite. "Oroa dig inte, jag kan ta hand om mig själv."

"Men du har inte varit sola efter att så många dåliga saker har hänt," sa Gabriela. "Jag oroar mig."

Gabrielas ord gav Riley en liten vändning. Det hon sa var sant. Ända sedan prövningen med Peterson hade åtminstone April alltid varit i närheten. Kunde ensamheten öppna upp ett mörkt och skrämmande tomrum i hennes nya hem? Skulle avgrunden ropa på henne igen?

"Jag mår bra," sa Riley. "Åk och ha en underbar tid med din familj."

Gabriela strålade och överlämnade Riley ett kuvert. "Det här låg i brevlådan," sa hon.

Gabriela kramade om April, därefter kramade hon om Riley igen och gick sedan ner för att vänta på sin taxi.

"Vad är det, mamma?" frågade April.

"Jag vet inte," sa Riley. "Det var inte postat."

Hon rev upp kuvertet och fann ett plastkort inuti. Dekorativa bokstäver på kortet proklamerade "Blaine's Grill." Nedanför läste hon högt, "Middag för två."

"Jag antar att det är ett presentkort från vår granne," sa Riley. "Det var snällt av honom. Du och jag kan åka dit på middag när du kommer tillbaka."

"Mamma!" grymtade April. "Han menar inte du och jag."

"Varför inte?"

"Han försöker bjuda ut dig på middag."

"Åh! Tror du verkligen det? Det står inte det här."

April skakade på huvudet. "Var inte dum. Mannen vill dejta dig. Crystal berättade att hennes pappa gillar dig. Och han är väldigt söt."

Riley kunde känna hur hon rodnade djupt. Hon kunde inte komma ihåg den sista gången någon hade frågat ut henne på en dejt. Hon hade varit gift med Ryan i så många år och sedan deras skilsmässa hade hon varit inriktad på att göra sig hemmastadd i sitt nya hem, och på de beslut som behövde fattas om hennes jobb.

"Mamma du rodnar," sa April.

"Låt oss få dina saker färdig packade", muttrade Riley och harklade sig. "Jag får tänka på allt detta senare."

De återgick till att gå igenom Aprils kläder. Efter några minuters tystnad sa April: "Jag är också orolig för dig, mamma. Det som Gabriela sa..."

"Jag klarar mig," sa Riley.

"Är du säker?"

Riley vek ihop en blus, hon var inte säker på vad hon skulle svara. Visserligen hade hon nyligen mött värre mardrömmar än ett tomt hus— en mördande psykopat, besatt av kedjor, dockor och blåslampor. Men kunde en mängd inre demoner bryta sig fria nu när hon skulle vara ensam? Plötsligt började en vecka kännas som en lång tid. Och tanken på att bestämma om hon skulle dejta mannen som bodde bredvid eller inte, verkade skrämmande på sitt eget sätt.

Jag tar hand om det, tänkte Riley.

Dessutom hade hon fortfarande ett annat alternativ, och det var dags att fatta ett beslut en gång för alla.

"Jag har blivit ombedd att jobba på ett fall," berättade hon till sist. "Jag skulle vara tvungen att åka till Arizona direkt."

April slutade vika sina kläder och tittade på Riley.

"Så du kommer att åka, eller hur?" frågade hon.

"Jag vet inte, April," sa Riley.

"Vad finns där att veta? Det är ditt jobb, eller hur?"

Riley mötte sin dotters blick. Den svåra tiden mellan dem verkade verkligen vara över. Ända sedan de båda överlevde de grymheter som Peterson hade ålagts, hade de aldrig varit mer förbundna.

"Jag har funderat på att inte gå tillbaka till fältarbetet," sa Riley.

Aprils ögon spärrades upp av förvåning.

"Va? Men mamma, att ta fast skurkar är vad du gör bäst."

"Jag är också bra på att undervisa," sa Riley. "Jag är väldigt bra på det. Och jag älskar det. Det gör jag verkligen."

April ryckte på axlarna. "Nåväl, fortsätt att undervisa då. Ingen hindrar dig. Men sluta inte upp att vara tuff. Det är lika viktigt."

Riley skakade på huvudet. "Jag vet inte, April. Efter allt som jag har utsatt dig för—"

April såg och lät skeptisk. "Efter allt du har utsatt mig för? Vad pratar du om? Du utsatte mig inte för någonting. Jag blev tillfångatagen av en psykopat vid namnet Peterson. Om han inte hade tagit mig, hade han tagit någon annan. Börja inte skylla på dig själv."

Efter en paus, sa April: "Sätt dig ner, mamma. Vi måste prata."

Riley log och satte sig på sängen. April lät som en mamma själv.

Kanske är en liten föräldraföreläsning precis vad jag behöver, tänkte Riley.

April satte sig ner bredvid sin mamma.

"Har jag någonsin berättat om min vän Angie Fletcher?" frågade April.

"Jag tror inte det."

"Okej, det var så att vi brukade vara ganska bra kompisar under en tid, innan hon bytte skola. Hon var väldigt smart, bara ett klass över mig, femton år gammal. Jag hörde att hon började köpa droger från en kille som alla kallade Trip. Hon blev verkligen, verkligen beroende av heroin. Och när hon hade slut på pengar, lät Trip henne jobba som sexarbetare. Han tränade upp hennes personlighet, gjorde så att hon kunde flytta in med honom. Hennes mamma är så skruvad att hon märkte knappt att Angie var borta. Trip till och med annonserade ut henne på sin hemsida, fick henne att skaffa en tatuering där hon svor att hon skulle var hans för evigt."

Riley var chockad. "Vad hände med henne?"

"Nå, Trip blev slutligen tagen, och Angie hamnade på ett rehab center. Det var den sommaren medan vi var i Upstate New York. Jag vet inte vad som hände med henne efter det. Allt jag vet är att hon bara är sexton år nu och hennes liv är förstört."

"Jag blir så ledsen över att höra det här," sa Riley och tog sin dotters hand.

April jämrade sig med otålighet.

"Du förstår verkligen inte, mamma? Du har inget att vara ledsen för. Du har tillbringat hela ditt liv med att stoppa den här typen av saker. Och du har tagit fast en massa män som Trip—några av dem för alltid. Men om du slutar göra det du är bäst på, vem ska ta över efter dig? Någon som är lika bra som du är? Jag tvivlar på det, mamma. Jag tvivlar verkligen på det."

Riley blev tyst en kort stund. Sedan klämde hon Aprils hand med ett leende och sa, "Jag tror att jag har ett telefonsamtal att göra."

Kapitel 7

När FBI-planet lyfte från Quantico, kände Riley att hon var på väg att konfrontera ännu ett monster. Hon var djupt oroad över tanken. Hon hade hoppats på att hålla sig borta från mördare ett tag, men att ta detta jobb hade äntligen känts som den rätta saken att göra. Meredith hade varit betydligt lättad när hon hade sagt att hon skulle följa med.

Den morgonen hade April lämnat för sin fältresa, och nu var Riley och Bill på väg till Phoenix. Utanför flygplansfönstret hade eftermiddagen blivit mörk och regnet sträckte sig så långt ögat nådde. Riley stannade fastspänd i sitt säte tills planet hade flugit igenom de täta, grå molnen och in i den blå himmelen ovanför. Därefter spred sig ett fluffigt täcke under dem och dolde jorden där folk förmodligen skyndade sig för att hitta skydd. Och, tänkte Riley, lever sina vardagliga liv, med nöjen, fasor eller allt som finns där emellan.

Så snart resan blev lugnare vände sig Riley till Bill och frågade: "Vad har du att visa mig?"

Bill öppna upp sin bärbara dator på bordet framför dem. Han tog upp ett foto av en stor svart soppåse, knappt nedsänkt i det grunda vattnet. En död vit hand kunde ses sticka ut ur påsens öppning.

Bill förklarade, "Kroppen av Nancy Holbrook hittades i en konstgjord sjö, i reservoar systemet utanför Phoenix. Hon var en trettioårig eskort, anställd av en dyr service. Med andra ord, en dyr prostituerad."

"Drunknade hon?" frågade Riley.

"Nej. Kvävning verkar ha varit dödsorsaken. Därefter stoppades hon in i en soppåse och dumpades i sjön. Soppåsen hade vägts ner med stora stenar."

Riley studerade fotot noggrant. Flera frågor hade redan börjat formats i hennes sinne.

"Hade mördaren lämnat några fysiska bevis?" frågade hon. "Fingeravtryck, fibrer, DNA?"

"Inte en enda sak."

Riley skakade på huvudet. "Jag förstår inte. Undanröjandet av kroppen, menar jag. Varför ansträngde sig mördaren inte lite mera? En sötvattensjö är perfekt för att bli av med en kropp. Lik sjunker och bryts ner snabbt i färskt vatten. Visst, de kan dyka upp senare på grund av uppblåsthet och gaser. Men tillräckligt med stenar i påsen skulle lösa det problemet. Varför lämna henne i grunt vatten?"

"Jag antar att det är upp till oss att räkna ut det," sa Bill.

Bill tog upp flera andra bilder av brottsplatsen, men de gav inte Riley speciellt mycket information.

"Så vad tror du?" sa hon. "Handskas vi med en seriemördare eller inte?"

Bill höjde ögonbrynen.

"Jag vet inte," sa han. "Vi tittar verkligen bara på en enda mördad person. Visst, andra prostituerade har försvunnit i Phoenix. Men det är inget nytt. Det händer rutinmässigt i alla våra större städer."

Ordet "rutinmässigt" satt inte rätt med Riley. Hur kan försvinnandet av en viss klass av kvinnor betraktas som "rutin"? Ändå visste hon att det Bill sa var sant.

"När Meredith ringde, lät han som att det var brådskande," sa hon. "Och nu ger han oss även VIP-behandling och flyger oss direkt dit på ett BAU-plan." Hon tänkte tillbaka för en kort stund. "Hans exakta ord var att hans vän ville att vi skulle se på det som en seriemördares arbete. Men det låter som att ingen är säker på att det är en seriemördare."

Bill ryckte på axlarna. "Det kanske inte är det. Men Meredith verkar stå Garrett Holbrook, Nancy Holbrooks bror, väldigt nära."

"Ja," sa Riley. "Han berättade att de gick på akademin tillsammans. Men hela den här grejen är alldeles för ovanlig."

Bill argumenterade inte emot. Riley lutade sig tillbaka i sitt säte och tänkte över situationen. Det verkade ganska uppenbart att Meredith tänjde på FBI-reglerna, som en tjänst för en vän. Det var inte typiskt för Meredith att göra så.

Men det här gjorde inte att hon tänka sämre om sin chef. Faktum var att hon beundrade hans hängivenhet gentemot sin vän. Hon undrade…

Är det någon jag skulle tänja på reglerna för? Bill, kanske?

Han hade varit mer än en partner genom åren, mer än till och med en vän. Ändå så var Riley inte säker. Och det fick henne att undra—hur nära kände hon sig till någon av sina medarbetare idag, inklusive Bill?

Men det tjänade inte mycket till att tänka på det nu. Riley stängde ögonen och somnade.

*

Det var en solig dag när de väl landade i Phoenix.

När de lämnade planet, knuffade Bill till henne lite med armbågen och sa, "Wow, vilket härligt väder. Kanske vi åtminstone får ut en liten semester ur denna resa."

På något sätt tvivlade Riley på att det här skulle bli roligt. Det hade varit länge sedan hon hade tagit en riktig semester. Hennes sista försök till en utflykt i New York med April hade blivit avbruten på grund av de vanliga mord och förödelser som var en så stor del av hennes liv.

En av dessa dagar, måste jag få en riktig vila, tänkte hon.

En ung, lokalagent mötte upp dem vid planet och körde dem direkt till FBI:s fältkontor i Phoenix, en slående sprillans ny och modern byggnad. När chauffören körde in bilen till byråns parkeringsplats, kommenterade han, "Cool design, eller hur? Den vann någon form av utmärkelse. Kan du gissa vad det ska se ut som?"

Riley tittade ut över fasaden. Allt var rakt, långa rektanglar och smala vertikala fönster. Allt var noga placerat och mönstret verkade bekant. Hon stannade och stirrade på det en stund.

"DNA-sekvensering?" frågade hon.

"Det är riktigt," sa agenten. "Men jag slår vad om att du inte kan gissa vad stenlabyrinten där borta ser ut som ovanifrån."

De gick dock in i byggnaden innan Riley eller Bill kunde våga sig på en gissning. Inuti såg Riley hur DNA-motivet upprepade sig i de skarpt mönstrade golvplattorna. Agenten ledde in dem bland flera horisontella väggar och skiljeväggar, tills de kom fram till den ansvarige specialagenten Elgin Morleys rum, och lämnade dem där.

Riley och Bill presenterade sig för Morley, en liten litterär man i femtioårsåldern med en tjock, svart mustasch och runda glasögon. En annan man väntade på dem inne på kontoret. Han var i fyrtioårsåldern, lång, mager och lite krökt. Riley tyckte att han såg trött och deprimerad ut.

Morley sa, "Agenter Paige och Jeffreys, jag skulle vilja att ni träffar agent Garrett Holbrook. Hans syster var offret som hittades i Nimbo Lake."

Flera handskakningar utbyttes och de fyra agenterna satte sig ner för att prata.

"Tack för att du kom," sa Holbrook. "Det här har varit ganska överväldigande."

"Kan du berätta för oss om din syster," sa Riley.

"Det finns inte så mycket att säga," sa Holbrook. "Jag kan inte säga att jag kände henne väldigt bra. Hon var min halvsyster. Min pappa var en kurtisör, lämnade min mamma och fick barn med tre olika kvinnor. Nancy var femton år yngre än mig. Vi hade knappt kontakt under alla åren."

Han stirrade blankt på golvet för ett ögonblick, hans fingrar rörde sig frånvarande på stolens armar. Då, utan att titta upp sa han, "Den sista jag hörde från henne var att hon hade ett kontorsarbete och tog lektioner på ett komvux. Det var för några år sedan. Jag var chockad över att få reda på vad som hade blivit av henne. Jag hade ingen aning."

Sen blev han tyst. Riley tyckte att han såg ut som att han lämnade något osagt, men hon talade om för sig själv att det kanske faktiskt var allt som mannen visste. Trots allt, vad kunde Riley säga om sin egen äldre syster om någon frågade henne? Hon och Wendy hade varit utan kontakt så länge nu att de lika gärna inte behövde vara systrar.

Ändå så kände hon något mer än sorg för Holbrooks upplevelse. Det slog henne så underligt.

Morley föreslog att Riley och Bill skulle gå med honom till den rättsmedicinska patologin, där de kunde ta en titt på kroppen. Holbrook nickade och sa att han skulle vara på sitt kontor.

När de följde den ansvarige specialagenten ner i hallen frågade Bill, "Agent Morley, vilken anledning finns det för att tro att vi har att göra med en seriemördare?"

Morley skakade på huvudet. "Jag är inte säker på att vi har mycket av en anledning," sa han. Men när Garrett upptäckte Nancys död vägrade han att låta det vara. Han är en av våra bästa agenter, och jag har försökt att tillmötesgå honom. Han försökte få igång sin egen utredning men kom inte någonstans. Sanningen är att han inte har varit sig själv under hela den här tiden."

Riley hade definitivt märkt att Garrett verkade vara fruktansvärt oroligt. Kanske lite mer än en erfaren agent skulle vara vanligtvis, även över en släktings död. Han hade klargjort att de inte var nära.

Morley ledde Riley och Bill till byggnadens rättsmedicinska område, där han introducerade dem till sin lagchef, Dr. Rachel Fowler. Patologen öppnade upp den kylda enheten där Nancy Holbrooks kropp behölls.

Riley ryckte tillbaka lite vid den välbekanta lukten av förruttnelse, trots att lukten inte hade blivit särskilt stark ännu. Hon såg att kvinnan hade varit kort och väldigt smal.

"Hon hade inte varit i vattnet länge," sa Fowler. "Huden började just skrynkla sig när hon hittades."

Dr Fowler pekade på hennes handleder.

"Du kan se brännskador från rep. Det ser ut som att hon var bunden när hon blev dödad."

Riley såg upphöjda märken på likets arm.

"Dessa ser ut som märken från nålar," sa Riley.

"Sant. Hon tog heroin. Min gissning var att hon började halka in i ett allvarligt missbruk."

För Riley såg det ut som att kvinnan hade varit anorektisk, och det verkade överensstämma med Fowlers missbruksteori.

"Den typen av missbruk verkar inte stämma in på en högklassig eskort," sa Bill. Hur vet vi att det var det hon var?"

Fowler lämnade över ett laminerat visitkort i en bevispåse av plast. Det hade ett utmanande foto av den döda kvinnan på framsidan. Namnet på kortet var helt enkelt "Nanette" och verksamheten hette "Ishtar Escorts."

"Detta visitkort hade hon på sig när hon hittades," förklarade Fowler. "Polisen kom i kontakt med Ishtar Escorts och fick reda på hennes riktiga namn, och det ledde snabbt till vår identifiering av henne som agent Holbrooks halvsyster."

"Har du någon aning om hur hon blivit kvävd?" frågade Riley.

"Det finns några blåmärken runt halsen," sa Fowler. "Mördaren kan ha hållit en plastpåse över huvudet."

Riley tittade noggrant på märkena. Var det någon slags sexlek som gick fel, eller en avsiktlig mordhandling? Hon visste inte säkert ännu.

"Vad hade hon på sig när hon hittades?" frågade Riley.

Fowler öppnade en låda som innehöll offrets kläder. Hon hade på sig en rosa klänning med en låg urringning—knappt respektabel, observerade Riley, men definitivt en grad ovanför en prostituerads typiska skräpklädsel. Det var klänningen till en kvinna som ville se både väldigt sexig ut och passa in på nattklubbarna.

Liggandes ovanpå klänningen var en genomskinlig plastpåse med smycken.

"Får jag titta?" frågade Riley Fowler.

"Absolut."

Riley tog ut innehållet ur påsen och tittade på det. Det mesta var ganska eleganta kostym smycken—ett pärlhalsband, armband och enkla örhängen. Men ett föremål stod ut bland resten. Det var en smal guldring med en diamant. Hon plockade upp den och visade den för Bill.