Åtrådd

"Riley, jag kommer att be dig om en personlig tjänst," sa han, och han lät mindre befallande än vanligt. "Jag har blivit ombedd att undersöka ett mord i Phoenix."

Riley blev överraskad. "Ett enda mord?" frågade hon. "Varför skulle det kräva FBI?"

"Jag har en gammal vän på fältkontoret i Phoenix," sa Meredith. "Garrett Holbrook. Vi gick på akademin tillsammans. Hans syster var offret, hon hette Nancy."

"Jag är hemskt ledsen," sa Riley. "Men den lokala polisen..."

Det var en sällsynt men subtil begäran i Merediths röst.

"Garrett vill verkligen ha vår hjälp. Hon var prostituerad. Hon bara försvann och sen dök kroppen upp i en sjö. Han vill att vi ska se på det som en seriemördares arbete."

Riley tyckte att förfrågan verkade konstig. Prostituerade försvinner ofta utan att bli dödade. Ibland bestämde de sig för att göra sitt arbete någon annanstans. Eller bara sluta.

"Har han någon anledning att tänka så?" frågade hon.

"Jag vet inte, sa Meredith. "Kanske vill han tänka så för att få oss inblandade. Men det är sant, som du vet, att prostituerade är frekventa mål för seriemördare."

Riley visste att det var sant. Prostituerades livsstil gjorde dem speciellt utsatta. De var synliga och tillgängliga, ensamma med främlingar och ofta drogberoende.

Meredith fortsatte, "Han ringde mig personligen. Jag lovade honom att jag skulle skicka mina allra bästa agenter till Phoenix. Och självklart—så inkluderar det dig."

Riley kände sig rörd. Meredith gjorde det inte lätt att säga nej.

"Snälla försök att förstå," sa hon. "Jag kan bara inte ta på mig något nytt."

Riley kände sig vagt oärlig. Kan inte eller vill inte? frågade hon sig själv. Efter att hon hade fångats och torterats av en seriemördare, hade alla insisterat på att hon skulle ta ledigt från jobbet. Hon hade försökt att göra det, men fann sig i ett desperat behov utav att jobba. Nu undrade hon vad den desperationen verkligen hade handlat om. Hon hade varit hänsynslös och självförstörande, och hade haft det svårt att få sitt liv under kontroll. När hon äntligen hade dödat Peterson, hennes plågoande, trodde hon att allt skulle bli bra igen. Men han plågade henne fortfarande och hon hade fått nya problem över upplösningen efter sitt senaste fall.

Efter en paus tillade hon, "Jag behöver mer tid från fältet. Jag är fortfarande tekniskt sett ledig och jag försöker verkligen sätta ihop mitt liv igen."

En lång tystnad följde. Det lät inte som om Meredith skulle argumentera emot, än mindre beordra henne. Men han skulle inte säga att han var okej med det heller. Han skulle inte släppa på trycket.

Hon hörde Meredith ge ifrån sig en lång, sorgsen suck. "Garrett hade avlägsnat sig från Nancy i åratal. Vad som hände med henne nu tär på honom något så fruktansvärt. Jag antar att det finns något att lära sig där, är det inte? Ta inte någon i ditt liv för givet. Håll alltid kontakten."

Riley tappade nästan telefonen. Merediths ord vidrörde en nerv som inte hade berörts på länge. Riley hade förlorat kontakt med sin egen, äldre syster för många år sedan. De var nu främlingar och hon hade inte ens undrat över Wendy på väldigt länge. Hon hade ingen aning om vad hennes egen syster gjorde nu eller vart hon befann sig.

Efter ännu en paus sa Meredith, "Lova mig att du tänker över detta."

"Jag ska," sa Riley.

De avslutade samtalet.

Hon kände sig fruktansvärd. Meredith hade följt henne genom flera hemska stunder och han hade aldrig visat en sådan sårbarhet gentemot henne tidigare. Hon hatade att svika honom. Och hon hade just lovat honom att tänka över det.

Och oavsett hur gärna hon ville, så var Riley inte säker på att hon kunde säga nej.

Kapitel 3

Mannen satt i sin bil på parkeringen och tittade mot horan medan hon närmade sig längst gatan. "Chiffon", kallade hon sig själv. Vilket självklart inte var hennes riktiga namn. Och han var säker på att hon satt på många hemligheter.

Jag kan få henne att berätta för mig, tänkte han. Men inte här. Inte idag.

Han skulle inte döda henne här idag heller. Nej, inte precis här, så nära hennes vanliga arbetsplats—det så kallade "Kinetic Custom Gym". Från där han satt kunde han se de fallfärdiga träningsmaskinerna genom skyltfönstret—tre löpband, en roddmaskin och ett par viktmaskiner; ingen av dem fungerade. Såvitt han visste, kom ingen någonsin hit för att faktiskt träna.

Åtminstone inte på ett socialt acceptabelt sätt, tänkte han med ett flin.

Han kom inte speciellt ofta till den här platsen—inte sedan han hade tagit brunetten som jobbat här för många år sedan. Självklart hade han inte dödat henne här. Han hade lockat med henne till ett motellrum för "extra tjänster" och med löftet om extra stålar.

Det hade inte ens varit överlagt mord. Plastpåsen över hennes huvud hade endast varit avsedd för att lägga till en fantasifaktor av fara. Men när det var gjort hade han blivit förvånad över hur djupt nöjd han hade känt sig. Det hade varit ett epikureiskt nöje, utmärkande även i en livstid av nöjen.

Ändå hade han i sina fantasifulla lekar sedan dess, utövat mer omsorg och återhållsamhet. Eller åtminstone hade han gjort det tills förra veckan, när samma lek blev dödligt igen, med den där eskorten—vad var hennes namn?

Åh, ja, han kom ihåg. Nanette.

Han hade misstänkt att Nanette kanske inte var hennes riktiga namn. Nu skulle han aldrig få reda på det. I sitt hjärta visste han att hennes död inte var en olycka. Inte på riktigt. Han hade menat att göra det. Och samvetet var fläckfritt. Han var redo att göra det igen.

Hon som kallade sig själv för Chiffon närmade sig. Hon var nu ungefär ett halvt kvarter bort, klädd i en gul tubtopp och en knappt existerande kjol, kom hon gåendes mot gymmet på orimligt höga klackar medan hon pratade i sin mobiltelefon.

Han ville verkligen veta om Chiffon var hennes riktiga namn. Deras tidigare professionella möte hade varit ett misslyckande - hennes fel, helt säkert, inte hans egna. Någonting med henne gjorde honom illa till mods.

Han hade helt klart förstått att hon var äldre än hon hävdade sig att vara. Det var mer än bara hennes kropp—till och med tonårshoror hade streckmärken från förlossningar. Och det var inte linjerna i hennes ansikte. Horor åldras snabbare än andra kvinnor han kände.

Han kunde inte lägga fingret på det. Men det fanns mycket om henne, som förvirrade honom. Hon visade en viss typ av fejkad, flickaktig entusiasm som inte var ett tecken på någon som var professionell—inte heller för en nybörjare.

Hon fnissade för mycket, som ett barn som spelade ett spel. Hon var för ivrig. Och det mest märkliga var att han misstänkte att hon faktiskt tyckte om sitt jobb.

En hora som verkligen gillar sex, tänkte han och tittade på henne när hon kom närmare. Vem har någonsin hört talas om en sådan sak?

Uppriktigt sagt, så tyckte han att det var avtändande.

Nå, åtminstone var han säker på att hon inte var en hemlig polis. Han skulle ha förstått det på en sekund.

När hon kom nära nog för att se honom, tutade han på henne. Hon slutade prata i telefonen för ett ögonblick och tittade åt hans håll, samtidigt som hon försökte täcka sina ögon från morgonens solljus. När hon såg vem det var började hon vifta och le—ett leende som såg ut att vara, för allt i världen, helt uppriktigt.

Sedan gick hon runt baksidan av gymmet mot "service" ingången. Han insåg att hon förmodligen hade ett möte inne på bordellen. Oavsett vilket så skulle han hyra henne någon annan dag när han var på humör för en viss typ av nöje. Under tiden fanns det många andra horor runt omkring.

Han kom ihåg hur de hade lämnat saker förra gången. Hon hade varit glad, godmodig och ursäktande.

"Kom tillbaka när som helst," hade hon sagt till honom. "Det kommer att bli bättre nästa gång. Gnistor kommer att flyga. Det kommer bli väldigt spännande."

"Åh, Chiffon," mumlade han högt för sig själv. "Du har ingen aning."

Kapitel 4

Skottlossningar hördes runt omkring Riley. Till vänster hörde hon bullriga smällar av pistoler. Till höger hörde hon tyngre vapen—sprängningar från automatkarbinen och rappande rundor från kulsprutepistolerna.

I mitten av oväsendet tog hon sin Glock-pistol från höfthöljen, sjönk ner till en benägen position och avfyrade sex rundor. Hon ställde sig i knäböj och avfyrade tre rundor. Hon laddade snabbt och skickligt om, ställde sig upp och sköt sex rundor, slutligen knäböjde hon och sköt tre rundor med sin vänstra hand.

Hon ställde sig upp och stoppade ner vapnet i pistolfodralen, steg tillbaka från skjutlinjen och tog av sig både hörselskydd och ögonskydd. Måltavlan med den flaskformade konturen var tjugofem meter bort. Även från det här avståndet kunde hon se att hon hade sammanfogat alla sina skott fint tillsammans. I angränsande banor fortsatte FBI-akademiska studenter under sin instruktörs vägledning.

Det hade varit ett tag sedan Riley hade avfyrat ett vapen, trots att hon alltid var beväpnad på jobbet. Hon hade reserverat den här banan på FBI-akademins skjutbana för en egen övning på måltavlan, och som alltid, så fanns det något som var tillfredsställande med pistolens kraftfulla rekyl, den råa makten den besatt.

Hon hörde en röst bakom sig.

"Ganska gammaldags, är du inte?"

Hon vände sig om och såg special agent Bill Jeffreys stående i närheten, flinandes. Hon log tillbaka. Riley visste exakt vad han menade med "gammaldags". För några år sedan hade FBI ändrat reglerna när det kommer till riktig ammunition för pistolkvalificering. Skottlossning från en benägen position hade varit en del av hur det brukade göra övningar, men nu var det inte längre nödvändigt. Nu satsades det mer fokus på att skjuta på måltavlor från nära håll, mellan tre och sju meter. Det kompletterades av den virtuella verkligheten där agenter fördjupades i scenarier med väpnade konfrontationer, också på nära håll. Och studenter får även gå igenom den ökända Hogan's Alley, en fyra hektar modellstad där de slåss mot imiterade terrorister med paintballgevär.

"Ibland gillar jag att vara gammaldags," sa hon. "Jag räknar med att jag en dag kommer att behöva använda dödlig kraft på avstånd."

Från hennes egen erfarenhet, visste Riley att den verkliga faran nästan alltid var nära och personlig, och ofta oväntad. Faktum var att hon faktiskt hade behövt slåss för hand, under hennes två senaste fall. Hon hade dödat en angripare med hans egen kniv och en annan med en slumpmässig sten.

"Tror du att någonting kommer att förbereda dessa ungar för det verkliga jobbet?" frågade Bill och nickade mot studenterna som nu var färdiga och på väg att lämna skjutområdet.

"Troligtvis inte," sa Riley. "I VR accepterar din hjärna scenariot som verkligt, men det finns ingen överhängande fara, ingen smärta, ingen vrede att kontrollera. Någonting inuti, vet alltid att det inte finns någon chans att bli dödad."

"Sant," sa Bill. "De måste själva ta reda på hur det verkligen känns, precis som vi gjorde för många år sedan."

Riley tittade sidledes mot honom när de rörde sig längre bort från skjutlinjen.

Precis som hon så var han fyrtio år gammal med fläckar av gråa hårstrån i sitt mörka hår. Hon undrade vad det innebar att hon kom på sig själv med att psykiskt jämföra honom med sin smalare, manliga granne.

Vad var hans namn igen? frågade hon sig själv. Åh, just ja—Blaine.

Blaine var snygg, men hon var inte säker på om han ens kunde jämföras med Bill. Bill var stor, fast och ganska attraktiv.

"Vad får dig att komma hit?" frågade hon.

"Jag hörde att du skulle vara här," sa han.

Riley kisade mot honom tveksamt. Detta var nog inte bara ett vänligt besök. Från hans uttryck, märkte hon att han inte var redo att berätta för henne vad han ville riktigt än.

Bill sa: "Om du vill göra den gamla övningen, så kan jag hålla reda på tiden åt dig."

"Det skulle jag uppskatta," sa Riley.

De flyttade sig till en separat sektion av skjutbanan där hon inte skulle riskera att drabbas av stridskulor från studenterna.

Medan Bill satte igång en timer, tog sig Riley igenom alla faser av FBI:s pistolkvalifikationskurs med lätthet; skott på måltavlan från tre meter, sedan fem, därefter sju och sedan femton. Den femte och sista fasen var den enda delen som hon tyckte var lite utmanande—skjuta bakom en barrikad vid tjugofem meter.

När hon var igenom tog Riley av sig sitt skydd igen. Hon och Bill gick upp till måltavlan och kollade hennes arbete. Alla kulhål var samlade i en klunga, snyggt tillsammans.

"Hundra procent—ett perfekt resultat," sa Bill.

"Som det ska vara," sa Riley. Hon skulle hata om hon hade blivit ringrostig.

Bill pekade mot den stora kullen bakom måltavlan.

"Ganska surrealistiskt, eller hur?" sa han.

Flera vitsvanshjortar betade belåtet på toppen av kullen. De hade samlats där medan hon hade skjutit. De var inom ett enkelt avstånd, även med hennes pistol. Men de var inte det minsta störda av alla tusentals kulor som sköts mot måltavlorna strax under den höga åsen som de gick på.

"Ja," sa hon, "och vackert."

Runt denna årstid var hjortar en vanlig syn här på skjutbanan. Det var jaktsäsong, och på något sätt visste de om att de skulle vara säkra här. FBI-akademien hade faktiskt blivit ett slags himmelrike för många djur, inklusive rävar, vilda kalkoner och murmeldjur.

"För några dagar sedan såg en av mina studenter en björn på parkeringsplatsen," sa Riley.

Hon tog några steg mot kullen. Hjortarna lyfte sina huvuden, stirrade på henne och travade iväg. De var inte rädda för skottlossningarna, men de ville inte att folk skulle komma för nära.

"Hur tror du att de vet?" frågade Bill. "Att det är säkert här, menar jag. Låter inte alla skott lika?"

Riley skakade lite lätt på huvudet. Det var ett mysterium även för henne. Hennes far hade tagit med henne på jakt när hon var liten. För honom var hjortar helt enkelt resurser—mat och päls. Det hade inte besvärat henne att ha dödat dem för flera år sedan. Men det hade förändrats.

Det verkade konstigt, nu när hon tänkte på det. Hon hade inga problem med att använda dödlig kraft mot en människa när det var nödvändigt. Hon kunde döda en man utan att blinka. Men att döda en av dessa förtroende varelser verkade nu otänkbart.

Riley och Bill gick bort till en närliggande rastplats och satte sig tillsammans på en bänk. Oavsett vad det var han kommit för att prata med henne om, så verkade han fortfarande förtegen.

"Hur klara du dig själv?" frågade hon med en mild röst.

Hon visste att det var en känslig fråga och hon såg honom rycka till. Hans fru hade nyligen lämnat honom efter år av anspänning mellan hans jobb och hemmalivet. Bill hade varit orolig över möjligheten att förlora kontakten med sina unga söner. Han bodde nu i en lägenhet i staden Quantico och spenderade varje helg med sina pojkar.

"Jag vet inte, Riley," sa han. "Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig."

De var tydligt att han var både ensam och deprimerad. Hon hade varit med om det tillräckligt mycket själv under sin egen separation, och sedan skilsmässa. Hon visste också att tiden precis efter en separation var särskilt skör. Även om förhållandet inte varit speciellt bra, så finnar man sig själv plötsligt i en värld full av främlingar, där man har missat år av förtrogenhet, aldrig vetat riktigt vad man ska göra med sig själv.

Bill rörde hennes arm. Hans röst var full av känslor, när han sa, "Ibland tänker jag att allt jag har kvar att förlita mig på i livet... är du."

För ett ögonblick kände Riley för att krama honom. När de hade arbetat som samarbetspartners hade Bill kommit till räddningen många gånger, både fysiskt och emotionellt. Men hon visste att hon var tvungen att vara försiktig. Och hon visste att folk kunde tappa greppet efter en separation. Hon hade själv faktiskt ringt Bill en natt när hon var full och föreslagit att de skulle ha en affär. Nu var situationen omvänd. Hon kunde känna hans överhängande beroende av henne, nu när hon började känna sig fri och var stark nog att vara ensam.

"Vi var bra samarbetspartners," sa hon. Det var tråkigt sagt, men hon kunde inte komma på något annat att säga.

Bill tog ett långt, djupt andetag.

"Det här var vad jag kom hit för att prata med dig om," sa han. "Meredith sa till mig att han hade ringt dig om Phoenix-fallet. Jag jobbar på det. Jag behöver en partner."

Riley kände ett litet spår av irritation. Bills besök började verka som lite av ett bakhåll.

"Jag sa till Meredith att jag skulle tänka på det," sa hon.

"Och nu ber jag dig," sa Bill.

En tystnad föll mellan dem.

"Varför inte Lucy Vargas?" frågade Riley.

Agent Vargas var en nybörjare som hade jobbat nära ihop med Bill och Riley på deras senaste fall. De var båda imponerade av hennes arbete.

"Hennes fotled har inte läkt," sa Bill. "Hon kommer inte att vara tillbaka på fältet förens åtminstone en månad."

Riley kände sig dum för att ha frågat. När hon, Bill och Lucy hade kommit närmare Eugene Fisk, den så kallade "kedjemördaren", hade Lucy ramlat, brutit fotleden och nästan blivit dödad. Självklart kunde hon inte gå tillbaka till jobbet så snart.

"Jag vet inte, Bill," sa Riley. "Den här pausen från jobbet gör mig så bra. Jag har funderat på att bara undervisa från och med nu. Allt jag kan säga är det jag sa till Meredith."

"Att du kommer att tänka på det."

"Precis."

Bill släppte ut en grymtning av missnöje.

"Skulle vi åtminstone kunna träffas och prata igenom det?" frågade han. "Kanske imorgon?"

Riley blev tyst igen för en stund.

"Inte imorgon" sa hon. "Imorgon måste jag se en man dö."

Kapitel 5

Riley tittade genom fönstret, in i rummet där Derrick Caldwell snart skulle dö. Hon satt bredvid Gail Bassett, mor till Kelly Sue Bassett, Caldwells sista offer. Mannen hade dödat fem kvinnor innan Riley hade stoppat honom.

Riley hade varit osäker på om hon skulle acceptera Gails inbjudan till avrättningen. Hon hade bara bevittnat en annan tidigare, dock som ett frivilligt vittne som sitter bland reportrar, advokater, brottsbekämpande myndigheter, andliga rådgivare och juryns förmän. Nu befann hon och Gail sig bland nio släktingar till kvinnorna som Caldwell hade mördat, alla hade trängt ihop sig i ett trångt utrymme, sittandes på plaststolar.

Gail, en liten, sextioårig kvinna med ett känsligt, fågellikt ansikte, hade haft kontakt med Riley genom åren. Vid tiden för avrättningen hade hennes man dött, och hon hade skrivit till Riley och berättat att hon inte hade någon som kunde följa med henne genom denna betydelsefulla händelse. Så Riley hade beslutat sig för att gå med henne.

Dödskammaren var precis där, på andra sidan fönstret. De enda möblerna i rummet var en avrättningsbrits och ett korsformat bord. En blå plastgardin hängde bakom den sida av britsen där huvudet skulle vara. Riley visste att IV-dropparna och dem dödliga kemikalierna fanns bakom den gardinen.

En röd telefon satt på väggen, ansluten till guvernörens kontor. Den skulle bara ringa om ett beslut fattades i sista sekund. Ingen förväntade sig att det skulle hända den här gången. En klocka över dörren till rummet var den enda andra synliga inredningen.

I Virginia kunde dömda lagbrytare välja mellan den elektriska stolen eller en dödlig injektion, kemikalierna valdes dock mycket oftare. Om fången inte valde något av valen, tilldelades denna injicering.

Riley var nästan förvånad över att Caldwell inte hade valt den elektriska stolen. Han var en samvetslös man, som tycktes välkomna sin egen död.

Klockan läste 8:55 när dörren öppnades. Riley hörde ett ordlöst mumlande i rummet när flera medlemmar av avrättningsteamet ledde Caldwell in i kammaren. Två vakter ställde sig på vardera sida om honom och grep tag i hans armar, därefter ställde sig en tredje vakt strax bakom honom. En välklädd man kom in strax efter—fängelsevaktaren.

Caldwell hade på sig blåa byxor, en blå arbetsskjorta och sandaler utan strumpor. Han var handfängslad. Riley hade inte sett honom på flera år. Under sin korta tid som seriemördare hade han haft ovårdat, långt hår och ett lurvigt skägg; ett bohemiskt utseende som passade en trottoarkonstnär. Nu var han renrakad och såg helt vanlig ut.

Trots att han inte kämpade emot, så såg han förskräckt ut.

Bra, tänkte Riley.

Han blickade mot britsen, och sedan snabbt bort igen. Han verkade försöka att inte titta på den blå plastgardinen som hängde vid ena änden. För ett ögonblick stirrade han in i fönstret mot alla som väntade. Han verkade plötsligt lugnare och mer samlad.

"Jag önskar att han kunde se oss," mumlade Gail.

De var avskärmade från hans syn bakom tvåvägsspegeln och Riley delade inte Gails önskan. Caldwell hade redan tittat på henne för mycket, och alldeles för nära för hennes smak. För att fånga honom hade hon gått under täckmantel. Hon hade låtsats vara en turist på Dunes Beach Boardwalk och anställt honom för att rita sitt porträtt. När han arbetade hade han överöst henne med smicker och berättat för henne att hon var den vackraste kvinnan han hade ritat av på länge.

Hon visste där och då att hon var hans nästa avsedda offer. Den natten hade hon arbetat som bete för att locka ut honom och låtit honom följa efter henne längs stranden. När han hade försökt att attackera henne hade säkerhetsagenterna inte haft några problem med att fånga honom.

Hans gripande hade inte varit direkt spännande. Upptäckten av hur han hade styckat upp sina offer och haft dem i sin frys var en helt annan sak. Att stå där när frysen öppnades var ett av de mest upprörande ögonblicken i Rileys karriär. Hon kände fortfarande medlidande för offrens familjer—Gail bland dem—för att ha behövt identifiera sina sönder styckade fruar, döttrar, systrar...

"Alltför vackra för att leva," hade han kallade dem.

Tanken på att hon hade varit en av de kvinnor han hade sett på det sättet fick Riley att rysa. Hon hade aldrig tänkt på sig själv som vacker, och män—även hennes exmake Ryan—sa sällan att hon var det. Caldwell var ett kallt och hemskt undantag.

Vad betydde det, undrade hon, att ett patologiskt monster hade tyckt att hon var så underbar? Hade han sett någonting inom henne som var lika ohyggligt som honom? Några år efter hans rättegång och fällande dom, hade hon haft mardrömmar om hans beundrande ögon, hans smickrande ord och hans frys full av kroppsdelar.

Avrättningsteamet fick Caldwell upp på avrättningsbritsen, tog bort handbojorna och kedjorna, tog av hans sandaler och spände fast honom. De fäste honom med läderband—två över bröstkorgen, två för att hålla fast hans ben, två runt hans anklar och två runt hans handleder. Hans nakna fötter vändes mot fönstret. Det var svårt att se hans ansikte.

Plötsligt stängdes gardinerna över visningsrummets tvåvägsspegel. Riley förstod att detta var för att dölja den delen av avrättningen då det var mest troligt att någonting skulle kunna gå fel—låt oss säga, att teamet hade problem med att hitta en lämplig blodåder. Hon fann det ändå märkligt. Människorna i båda visningsrummen var på väg att se Caldwell dö, men de fick inte bevittna det ointressanta införandet av nålarna. Gardinerna svängde lite, troligen vidrört av en i teamet som rörde på sig på andra sidan.

När gardinerna öppnades igen, var IV-droppet på plats och sträckte sig från fångens armar, genom hål i de blå plastgardinerna. Några medlemmar från avrättningsteamet hade återvänt bakom dessa gardiner, där de skulle administrera de dödliga drogerna.

En man höll den röda telefonmottagaren, redo att ta emot ett samtal som säkert aldrig skulle komma. En annan talade till Caldwell, hans ord var knappt hörbara genom det knastrande ljudsystemet. Han frågade Caldwell om han hade några sista ord.

I motsats så kom Caldwells svar igenom med häpnadsväckande klarhet.

"Är agent Paige här?" frågade han.

Hans ord fick Riley att rycka till.

Tjänstemannen svarade inte. Det var inte en fråga som Caldwell hade någon rätt att få svar på.

Efter en spänd tystnad började Caldwell tala igen.

"Berätta för agent Paige att jag önskar att min konst kunde ha gjort henne rättvisa."

Även om Riley inte riktigt kunde se hans ansikte, så tyckte hon att hon hörde honom småskratta.

"Det var allt," sa han. "Jag är redo."

Riley svämmade över med raseri, skräck och förvirring. Det var det sista hon hade förväntat sig. Derrick Caldwell hade valt att göra sina sista levande stunder om henne. Och sittandes här bakom denna okrossbara glassköld, var hon hjälplös, hon kunde inte göra någonting åt det.

Hon hade fört honom till rätta, men i slutändan hade han uppnått en konstig, sjuk slags hämnd.

Hon kände Gails lilla hand greppa tag om sin.

Herregud, tänkte Riley. Hon tröstar mig.

Riley höll tillbaka en våg av illamående.

Caldwell sa en sak till.

"Kommer jag att känna när det börjar?"

Återigen fick han inget svar. Riley kunde se vätska röra sig genom de transparenta IV-rören. Caldwell tog flera djupa andetag och tycktes somna in. Hans vänstra fot ryckte ett par gånger och blev sedan stilla.

Efter en stund nöp en av vakterna i hans båda fötterna, utan att få någon reaktion. Det verkade som en udda sak att göra. Men Riley insåg att vakten kontrollerade för att se till så att det lugnande medlet fungerade och att Caldwell var helt omedveten.

Vakten ropade någonting ohörbart till människorna bakom gardinen. Riley såg ett förnyat flöde av vätska röra sig genom IV-rören. Hon visste att ett andra läkemedel var på gång för att stoppa hans lungor. Om ett tag skulle ett tredje läkemedel komma att stoppa hans hjärta.

När Caldwells andning saktade ner, fann Riley sig själv med att tänkte på vad hon tittade på. Hur skiljde sig detta från de gångerna som hon hade använt dödlig kraft själv? I tjänst hade hon dödat ett flertal mördare.

Men det här var inte som något av de andra dödsfallen. I jämförelse var det här bisarrt, så kontrollerat, rent, kliniskt, oklanderligt. Det verkade oförklarligt fel. Irrationellt, fann Riley sig själv tänkta...

Jag borde inte ha låtit det komma till det här.

Hon visste att hon hade fel och att hon hade utfört Caldwells gripande professionellt och enligt konstens alla regler. Men hon tänkte även...

Jag borde ha dödat honom själv.

Gail höll Rileys hand stadigt i tio långa minuter. Slutligen sa tjänstemannen bredvid Caldwell något som Riley inte kunde höra.

Fängelsevaktaren trädde ut bakom gardinen och talade i en tillräckligt tydlig röst, för att bli förstådd av alla vittnen.

"Domen genomfördes framgångsrikt klockan 09:07."

Sedan stängdes gardinerna över fönstret igen. Vittnena hade sett allt som de var menade att se. Vakter kom in i rummet och uppmanade alla att lämna så fort som möjligt.

När gruppen kom ut i korridoren tog Gail tag i Rileys hand igen.

"Jag är ledsen att han sa så som han sa", sa hon till henne.

Riley kände sig skärrad. Hur kunde Gail oroa sig för Rileys känslor vid en sådan här tidpunkt, när rättvisan äntligen hade skipats för hennes egen dotters mördare?

"Hur mår du, Gail?" frågade hon när de gick i raska steg mot utgången.

Gail fortsatte en stund i tystnad. Hennes uttryck tycktes helt tomt.

"Det är färdigt," sa hon äntligen, hennes röst lät nu avdomnad och kall. "Det är gjort."

På ett ögonblick steg de ut i morgonens dagsljus. Riley kunde se två folkmassor tvärs över gatan, separerade från varandra med rep och tätt kontrollerade av polisen. På den ena sidan var människor som hade samlats för att jubla för avrättningen, svingandes med hatfulla skyltar, några av dem respektlösa och motbjudande. Men det var ett förståeligt jublande. På andra sidan stod andra människor med deras egna skyltar och protesterade mot dödstraff. De hade varit ute hela natten, hållandes i lyktor med stearinljus. De var mycket mer dämpade.

Riley fann sig själv oförmögen att samla sympati för någon av grupperna. Dessa människor var här endast för sig själva, för att göra en offentlig show av deras upprördhet och rättfärdighet, där sanningen är att de agerar av ren självtillfredsställelse. Såvitt hon var bekymrad, hade ingen anledning att vara där—inte bland människor vars smärta och sorg var alltför verklig.

Mellan ingången och folkmassorna var ett myller av reportrar, med nyhetsbilar i närheten. När Riley vadade igenom dem, rusade en kvinna upp till henne med en mikrofon och en kameraman bakom sig.

"Agent Paige? Är du agent Paige?" sa hon.

Riley svarade inte. Hon försökte gå förbi reportern.

Reportern stannade envist med henne. "Vi har hört att Caldwell nämnde dig i sitt sista yttrande. Vill du kommentera detta?"

Andra reportrar började omringa henne och frågade samma fråga. Riley gnisslade tänder och pressade på genom myllret. Äntligen bröt hon sig fri från dem.

När hon skyndade sig mot sin bil, fann hon sig själv med att tänka på Meredith och Bill. Båda hade bett henne att ta på sig ett nytt fall. Och hon undvik att ge någon av dem något slags svar.

Varför? undrade hon för sig själv.

Hon hade precis sprungit iväg från reportrarna. Höll hon på springa bort från Bill och Meredith också? Höll hon på att springa bort från vem hon verkligen var? Från allt som hon var tvungen att göra?

*

Riley var tacksam över att vara hemma. Den döden hon hade bevittnat den morgonen följde henne fortfarande som en tom känsla i magen, och vägen tillbaka till Fredericksburg hade varit tröttsam. Men när hon öppnade dörren till sitt radhus, tycktes det som att något inte stämde.