Innan han dödar

KAPITEL TJUGOETT

Mackenzie hade inte varit i en kyrka sedan bröllopet för hennes rumskamrat på högskolan. Efter hennes pappas död så hade hennes mamma försökt att släpa med sig henne och Steph till kyrkan otaliga gånger, och det var av den anledningen som Mackenzie gjorde allt hon kunde för att undvika det.

Men när hon klev in i altarrummet i metodistkyrkan New Life, så fick hon villigt erkänna att där fanns en särskild skönhet. Det var mer än de målade glasfönstren och det utsmyckade altaret — det var något helt annat, som hon helt enkelt inte kunde sätta fingret på.

När hon fortsatte längs altargången fick hon syn på en man som satt på en av kyrkbänkarna längst fram. Han hade uppenbarligen inte hört henne komma in, för han satt försjunken i en bok.

"Pastor Simms?" frågade hon. Hennes röst dånade som den allsmäktige själv i det grottlika altarrummet.

Mannen tittade upp från sin bok och vände sig mot henne. Han var en man i femtioårsåldern, klädd i buttondown-skjorta och kakibyxor. Han bar den typen av glasögon som fick honom att framstå som oändligt snäll.

"Inspektör White, gissar jag?" frågade han och reste sig upp.

"Du gissar rätt", sa hon.

Han såg lite överraskad ut när hälsade på henne vid huvudändan av altargången.

"Ursäkta min förvåning", sa han. "När kommissarie Nelson ringde för att be om att få lite av min tid för dina efterforskningar, så förväntade jag mig inte en kvinna. Med tanke på brottens avskyvärda tillvägagångssätt, så framstår det för mig ganska udda att en kvinna skulle ha ansvaret för utredningen. Inget illa menat, förstås."

"Ingen fara."

"Du vet, Clark talar mycket gott om dig."

Namnet Clark gjorde henne perplex, och det tog en stund för henne att inse att han pratade om Nelson — kriminalkommissarie Clark Nelson.

"Jag har fått höra det ofta på sistone", sa hon.

"Ja, men det måste ju vara trevligt."

"Och oväntat", sa hon.

Simms nickade, som att han förstod precis. "Nelson kan stöna och stånka en del ibland. Men han är också oerhört vänlig när han sätter den sidan till. Jag kan föreställa mig att det är svårt för honom att visa den sidan på jobbet."

"Så han går i kyrkan här?" frågade Mackenzie.

"Javisst", sa han. "Varje söndag. Men nu avviker jag från ämnet. Varsågod", sa han och gestikulerade mot bänken han suttit på. "Sätt dig."

Mackenzie satte sig och tittade på boken som pastor Simms hade läst. Det förvånade henne inte alls att det var Bibeln.

"Så kommissarie Nelson berättade för mig att du har frågor om helig skrift som skulle kunna leda till att gripa mannen som har mördat de här stackars kvinnorna."

Hon tog fram sin mobiltelefon och letade fram bilden som hon tagit av den gamla bibeln i det övergivna huset. Hon räckte över den till honom och han tog den, rättade till sina glasögon och tittade på den.

"Numeri, kapitel fem, verserna elva till tjugo eller så. Tror du att du skulle kunna berätta för mig hur du tolkar den här versen?" frågade hon.

Han tittade flyktigt på bilden och gav sedan tillbaka telefonen.

"Tja, det säger sig själv i stora drag. Inte alla bibelverser måste tolkas. Den här talar helt enkelt om att kvinnor som misstänkts för att ha begått äktenskapsbrott ska tvingas att dricka bittert vatten. Om de var oskyldiga skulle de inte skadas. Men om en kvinna hade sexuella relationer med någon annan än hennes make, så skulle vattnet kasta en förbannelse över henne."

Hon begrundade det.

"Mördaren har ristat in N511 i varje påle där han hängt upp ett offer", sa hon. "Och baserat på den typen av kvinnor som han valt ut, så verkar metaforen rätt passande."

"Ja, det skulle jag hålla med om", sa Simms.

"Han ristar också in J202 i pålarna. Det finns för många böcker i Bibeln som börjar med J för att jag ska kunna göra någon kvalificerad gissning. Jag hoppades att du skulle ha lite kunskap om detta?"

"Tja, Numeri är en bok från Gamla testamentet och om den här mördaren utför sitt dödande baserat på vad han tycker är lagar från Gamla testamentet — oavsett hur missriktade hans tolkningar och handlingar än må vara — så kan jag ganska säkert säga att den andra referensen också är till Gamla testamentet. Om så är fallet, är jag ganska säker på att referensen är till boken om Josua. I kapitel tjugo i Josua talar Gud om fristäder. Dessa var städer dit människor som av misstag dödat andra kunde fly utan att åtalas."

Mackenzie grubblade över detta en stund, hennes puls steg och något inom henne föll på plats. Hon plockade upp Bibeln, hittade Josua och letade efter stycket. När hon hittade det, läste hon högt. Det kändes lite läskigt att höra helig skrift komma ur hennes mun, ekande i den tomma kyrkan.

Herren talade till Josua: Säg till israeliterna att utse de asylstäder som jag talade med dem om genom Mose, städerna dit en dråpare skall kunna fly om han dödat en människa utan uppsåt eller avsikt. De skall tjäna som tillflyktsorter undan blodshämnaren. Den som flyr till någon av dessa städer skall stanna utanför stadsporten och lägga fram sin sak för stadens äldste. De skall då släppa in honom i staden och anvisa honom en plats där han får bo. Om blodshämnaren förföljer dråparen...

Hennes röst blev svagare. Hon var förbluffad. Hon visste att hon äntligen hittat förklaringen till siffrorna. Det kändes spännande och samtidigt som att hon tömdes på luft. Hon hade öppnat ett fönster mot hans modus operandi nu — men samtidigt var det fortfarande så otydligt. Inget av det här skulle leda henne direkt till honom.

"Det finns mer än så här, vet du", sa Simms.

"Ja, jag ser det", sa hon. "Men jag tror att det räcker så. Säg mig, pastorn, vet du hur många fristäder det fanns?"

"Sex, allt som allt."

"Vet du var de låg?"

"I stora drag", svarade han.

Han plockade upp bibeln och bläddrade till slutet. Han visade en serie ordförklaringar och kartor för henne. Han kom till en karta som representerade Israel under biblisk tid, rättade till sina glasögon och pekade ut sex platser.

"Naturligtvis," sa han "så är dessa platser kanske inte exakta, men—"

Hennes hjärta började slå hårt medan hon gjorde sammankopplingar som nästan verkade för bra för att kunna vara sanna. Hon greppade tag om boken.

"Kan jag ta en bild?"

"Självklart", svarade han.

Hon fotograferade den med skakande händer.

"Inspektören, vad står på?" frågade han och iakttog henne. "Har jag varit till hjälp på något sätt jag inte förstår?"

"Mer än du anar", svarade hon.

KAPITEL TJUGOTVÅ

När Mackenzie kom in i konferensrummet surrades det där inne. Nancy satt på sin vanliga plats längst bort vid bordet och delade ut de senast uppdaterade rapporterna om åkermördarfallet. Poliserna tog plats runt bordet och mumlade allvarligt, som om de var på en begravning. Medan Mackenzie trängde sig förbi för att komma längst in i rummet, där Nelson pratade med en annan polis, märkte hon att hon fick mycket blickar från poliserna som hon passerade. Vissa hade samma bistra ansiktsuttryck när de såg henne som de hade haft tre dagar tidigare i det här rummet. Men (och kanske var det här bara något hon inbillade sig) några tittade på henne med genuint intresse och, vågade hon påstå, respekt.

Nelson såg henne komma och avslutade sin konversation med den andra polisen direkt. Han lade armen om henne och vände henne bort från gänget som fortsatte att strömma in i rummet. "De här nyheterna", sa han. "Kommer de att belöna oss med ett gripande inom de närmsta timmarna?"

"Jag vet inte", sa Mackenzie. "Men de kan säkerligen smalna av vårt sökfokus. De kommer ta oss väldigt nära."

"Då får du ta hand om det här", sa han. "Kan du göra det?"

"Ja", sa hon och försökte nonchalera knuten i magen som började formas.

"Okej, då kör vi", sa han. Med de orden vände han sig om mot resten av rummet och slog sina kraftiga händer i bordet flera gånger. "Okej, allihop", ropade han. "Ta plats och täpp igen trutarna. Mackenzie har gjort ett genombrott i fallet och ni ska ge henne er fulla uppmärksamhet. Spara eventuella frågor tills hon är klar."

Till Mackenzies förvåning tog Nelson en av de kvarvarande stolarna som stod längs väggen en bit bort från konferensbordet. Han tittade på henne och det var då hon insåg att allt låg på henne. Kanske var det för att testa henne eller så hade han helt enkelt uttömt alla sina alternativ. I vilket fall som helst så var det här hennes chans att ta det här polisdistriktet i sin hand och visa alla vad hon var gjord av.

Hon tittade ut över rummet och såg Porter bland alla ansikten. Han gav henne ett snabbt leende, nästan som att han ville undvika att någon annan såg det. Det var troligen den gulligaste gesten han någonsin visat henne och hon tänkte att Porter ständigt hade överraskat henne positivt på sistone.

"Jag återbesökte en av brottsplatserna i morse", förklarade Mackenzie. "Även om besöket i sig inte var genombrottet, så ledde det mig dit. Som många av er redan vet, så har varje påle som mördaren bundit fast kvinnorna vid haft två kodliknande kombinationer av bokstäver och siffror: N511 och J202. Efter att jag pratat med en pastor tidigare idag, så kom jag fram till att dessa är referenser till Numeri 5:11 och Josua 20:2.

"Stycket i Numeri talar om ett förhållningssätt från Gamla testamentet till äktenskapsbrott. En kvinna som hade begått äktenskapsbrott togs till prästen och fick vad de kallade bittert vatten. Tanken var att det välsignade vattnet skulle kasta en förbannelse över kvinnor som begått äktenskapsbrott och inte skulle påverka kvinnor som var trogna. I princip så var det kyrkans sätt att döma eller anklaga kvinnor som misstänkes vara orena.

"Vad beträffar referensen till Josia, så handlar stycket om fristäder — städer dit människor kunde fly om de av misstag råkat mörda, eller dödat för att försvara sig själva, deras familj eller deras folk. I dessa fristäder kunde inte åtal väckas mot mördaren. Faktum är att i stycket står det att en fristad ska tjäna som tillflyktsort undan blodshämnaren, för alla människor som vistas där.

"Så, enligt den pastorn som jag pratade med, fanns det sex av dessa städer. Och det får mig att tro att minst tre ytterligare mord kommer att ske."

"Varför då?" frågade Nelson, utan att bry sig om sin tidigare regel om att inte ställa några frågor förrän i slutet.

"Jag tror att mördaren dödar de här kvinnorna för att använda dem som en representation av varje fristad. Och när han mördar dem tycker han att han tar rollen som blodshämnaren. Utöver det så bygger han, på sätt och vis, en stad."

Rummet föll i tystnad en stund medan de väntade på att hon skulle utveckla resonemanget. Hon vände sig om mot väggen bakom henne, där en välanvänd whiteboardtavla nyligen rensats. Hon tog en filtpenna och ritade en enkel karta från minnet, baserad på den karta som pastor Simms hade visat henne i kyrkan.

"Det här är de ungefärliga platserna för de sex städerna", sa hon och ritade stora prickar på hennes slarvigt ritade karta. De bildade en oval form, där det var ungefär lika långt mellan varje stad.

"Så, om man skulle ta en karta över området som visar platserna där vi har hittat varje kropp", sa hon, "så skulle det se ut nästan exakt så här."

Nancy började omedelbart att knappa på sin dator längst bort vid bordet. "Jag tar fram en karta", sa hon utan att titta upp från skärmen. "Ljuset, tack."

Polisen närmast strömbrytaren på väggen släckte ljuset, medan en annan satte igång projektorn som stod på mitten av det överbelamrade konferensbordet. Mackenzie tog ett kliv åt sidan för att ljuset skulle kunna lysa direkt på whiteboardtavlan.

Nancy hade tagit fram samma karta som var bifogad i rapporterna som hon delat ut tidigare. Den visade varje motorväg, sekundär väg och stad inom en radie av tjugofyra mil. På kartan hade tre X placerats ut där varje offer hade hittats.

"Även om platserna inte radar upp sig perfekt", sa Mackenzie, "så ligger de extremt nära i anslutning till varandra. Vad detta betyder är att om det inte helt enkelt är en slump — vilket, vid den här punkten, jag tycker det är uppenbart att det inte är — så kan vi mer eller mindre exakt ange platsen där nästa brottsplats kommer att vara."'

"Hur vet vi vilken ordning han kommer gå efter?" frågade en av poliserna runt bordet. "Om det återstår tre, finns det någon garanti för att han kommer gå i geografisk ordning?"

"Nej det finns ingen garanti", medgav Mackenzie. "Men än så länge har han gjort det."

"Och vi är fortfarande osäkra på hur han väljer ut sina offer?" frågade Porter.

"Det kollas upp just nu", sa Mackenzie. "Vi har medarbetare som har kontakt med de tre strippklubbarna som finns inom den radien på hundrasextio kilometer. Men jag tänker att vi måste anta att han inte är främmande för att rikta in sig på prostituerade också."

"Det här bittra vattnet?" frågade en annan. "Vad är det för typ av vatten?"

"Jag vet inte säkert", sa Mackenzie. "Men vi har redan informerat rättsläkaren om att undersöka maginnehållet på offren för att se om det finns något utöver det vanliga där: gift, kemikalier, eller något sånt. Personligen tror jag att det bara skulle kunna vara heligt vatten, och om så är fallet är det omöjligt att bekräfta det."

"Menar du att välsignat vatten inte har ett magiskt sken?" frågade en annan polis. Det hördes några småskratt runt bordet.

"Hallå", sa Nelson och ställde sig längst fram i rummet igen. Han gick fram till tavlan och tog en röd filtpenna. Han ringade in det område på den projicerade kartan som bäst verkade stämma överens med var den fjärde staden låg på kartan som Mackenzie tidigare hade ritat.

"Jag sätter White som ansvarig för att ta hand om området precis här", sa han. "Jag vill ha minst åtta lediga poliser där ute inom en timme för att kartlägga området. Få grepp om stället, lär er vägarna och patrullera området kontinuerligt tills ni hör något annat från mig. Nancy, från dig behöver jag att du ringer till den delstatliga huvudpolismyndigheten och lämnar en förfrågan om att få använda en helikopter för att övervaka området."

"Ja, sir", sa Nancy.

"En sak till", sa Mackenzie. "Bara omärkta bilar. Det sista vi vill är att den här killen ska ana något."

Nelson funderade på detta och hon märkte att något med det hela irriterade honom. "Nja, eftersom vi bara har fyra omärkta bilar så blir vi begränsade. Så jag kommer att tillåta patrullbilar, men de får inte stå parkerade. Så, med allt vi nu vet, så finns det inga ursäkter för att inte gripa den här killen innan en fjärde kvinna måste dö. Några frågor?"

Alla var tysta i rummet medan de reste sig upp. Det fanns en gnutta spänning i luften som Mackenzie nästan kände som en fysisk närvaro. Poliser började ivrigt lämna rummet med känslan av att de närmade sig lösningen på det här förbannade fallet. Hon visste hur de tänkte: vid det här laget hade potentiellt vem som helst chansen att gripa den misstänkte. Även om någon annan (i det här fallet, hon) hade knutit ihop ledtrådarna och presenterat dem med en slutgiltig lösning, så kunde vem som helst bli hjälte nu.

Mackenzie var på väg mot dörren när Nelson stoppade henne. "Förbannat bra jobbat, Mackenzie. Och jag ska säga dig en sak till: Ellington prisade dig när han kom tillbaka till Quantico. Jag fick ett samtal från hans chef och de gav dig komplimanger."

"Tack."

"Om du nu bara kunde hålla dig från att jaga ifatt överviktiga online-journalister och skrämma livet ur dem, så tror jag att du skulle ha en lovande karriär framför dig. Det där äcklet Pope har kopplat in två olika advokater som ringer och frågar efter dig. Jag tror inte att han kommer låta det här vara."

"Jag är ledsen, kommissarien", sa hon, och hon menade det.

"Tja, lägg det åt sidan för tillfället", sa Nelson. "Låt oss fokusera på att fånga den här mördaren. Journalister är nästan lika jävliga men Ellis Pope binder åtminstone inte fast kvinnor vid träpålar och slår ihjäl dem."

Det kröp i henne inombords över hur lättsamt Nelson pratade om offren. Det påminde henne om att även mitt uppe i det plötsliga och oväntade flödet av förtroende och hyllningar från mannen, så var han samma vanedjur som han varit sedan hon först började jobba för honom."

"Och om det är okej med dig", sa han, "så åker jag dit tillsammans med dig. Jag har gett dig ansvaret för den här platsen, och jag skulle vilja vara din partner."

"Visst", sa hon och hatade omedelbart idén.

Medan de gick ut från konferensrummet letade hon efter Porter. Det var nästan komiskt, på ett ironiskt vis, hur mycket hon hade föredragit att dela bilen med Porter nu när det här fallet höll på att avslutas.

Kanske var det bara för att det kändes bekant, eller så var det för att hon fortfarande kände att Nelson var lite för mycket av en mansgris för att ta henne på allvar, trots hyllningar från FBI.

Men Porter hade försvunnit i lunket och spänningen som rådde när alla hade lämnat konferensrummet. Hon såg honom inte i korridoren när hon stannade till vid sitt kontor för att hämta sin bricka och pistol, och han syntes inte till på parkeringen.

Nelson mötte upp henne vid bilen och det fanns inga tvivel om vem som skulle köra. Han satte sig omedelbart bakom ratten och verkade mycket otålig medan han väntade på att hon skulle sätta sig i passagerarsätet och spänna fast säkerhetsbältet. Hon gjorde sitt bästa för att dölja sin irritation men tänkte att det egentligen inte spelade någon roll. Nelson var så uppslukad av förhoppningen om att fånga Åkermördaren att han knappast ägnade henne en tanke — hon var bara en kugge i den mansdominerande maskinen som hade tagit dem så här långt.

Plötsligt verkade Ellingtons förslag om att försöka få över henne till FBI mer lockande än någonsin.

"Redo att fånga in det här rövhålet?" frågade Nelson medan de körde ut från parkeringen bakom två patrullbilar.

Mackenzie bet sig i underläppen för att dölja det sarkastiska leendet som försökte sprida sig i hennes ansikte, och sa:

"Mer än du anar."

KAPITEL TJUGOTRE

Mackenzies telefon började ringa mindre än tio minuter in i hennes biltur med Nelson. Hon kollade numret på displayen, och även fast hon inte sparat det så hade hon det i färskt minne. Hon hade nästan glömt av att Ellington hade skickat ett meddelande där han skrev att han skulle ringa henne. Hon visste att han hade skickat meddelandet samma morgon men det verkade vara så längesen. Hon tittade på klockan på telefonens aktivitetsfält och såg att den bara var 15:16. Den här dagen visade sig vara otroligt lång.

Hon undvek att svara, eftersom hon inte ville försvåra den här redan kaotiska dagen ytterligare. Samtidigt som hon undvek Ellingtons samtal, pratade Nelson i telefon med Nancy. Han var korthuggen i sitt tonfall. Det var tydligt att han var på gränsen och bortom sönderstressad, något som Mackenzie själv började känna.

Han avslutade samtalet några sekunder senare och började trumma nervöst på ratten med sina tummar. "Nancy pratade precis med delstatspolisen", sa han. "De kommer att sätta in en helikopter som ska flyga över området inom en och en halv timme."

"Det var goda nyheter", sa Mackenzie.

"Säg mig", sa Nelson. "Tror du att han mördar kvinnorna innan han binder fast dem runt pålarna eller tror du att han mördar dem där?"

"Det finns inga bevis som talar för det ena eller det andra", sa Mackenzie. "Men den första brottsplatsen, på majsfältet, får mig att tro att kvinnorna lever när han binder dem vid pålarna. Det fanns spår på marken där piskan eller vad han nu använder hade dragits."

"Och?"

"Så han vankade av och an. Han var nervös och väntade på något. Om kvinnan redan död, varför vänta där med piskan?"

Nelson nickade och gav henne ett uppskattande leende. "Vi kommer ta fast den här jäveln", sa han medan han fortsatte att trumma på ratten.

Mackenzie ville så gärna medverka i hans entusiasm, men något kändes inte rätt. Det kändes nästan som att hon hade missat något men kunde inte för sitt liv komma på vad det skulle kunna vara. Hon funderade över detta i tystnad, och Nelson fortsatte köra.

De kom fram till vad Nelson refererade till som intresseområdet, tjugo minuter senare. Hon hade lyssnat på flera korta telefonsamtal från Nelsons sida under bilfärden och förstått att Nelson skulle låta blockera en area av åttio kvadratkilometer. Området bestod mest av buskskog och länsvägar. Några av de vägarna vad omgivna av majsfält, precis som den första brottsplatsen som hade varit starten på den här galenskapen hade varit.

Medan de körde fram på just en sådan väg, sprakade kommandoradion. "Inspektör White, är du där?" frågade en mansröst.

Mackenzie tittade på Nelson, som om hon bad om tillåtelse. Han gestikulerade mot CD-radion som var installerad på instrumentpanelen och log. "Varsågod", sa han. "Det är din show."

Mackenzie kopplade loss mikrofonen från radion och tryckte ner knappen. "Det här är White. Vad har du för något?"

"Jag är här ute på landsväg 411 och råkade på en sidoväg — som inte är mer än en gammal grusväg, egentligen. Den leder rakt till ett majsfält som inte finns på kartan. Den är ungefär åttahundra meter lång och slutar tvärt vid en liten röjd del av majsfältet."

"Okej", sa hon. "Hittade du något?"

"Det kan man säga, inspektören", sa polisen i andra änden. "Jag tror att det är bäst att du kommer hit så fort du kan."

*

Det var bortom obehagligt att hon plötsligt fann sig själv på ännu ett majsfält. Det var nästan som att cirkeln vad sluten, förutom att det inte kändes som att hon var i slutet av någonting. Tvärtom kändes det som att hon var tillbaka på ruta ett.

Hon stod vid kanten av det röjda majsfältet med Nelson och polisassistent Lent, mannen som hade kontaktat henne via radion. De tre stod bland de smalnade stjälkarna och tittade ut över den lilla röjda ytan.

En träpåle stod upprest i mitten. Till skillnad från de andra identiska pålarna de tidigare sett, hade denna ingen kropp fastbunden vid sig. Pålen var kal och såg nästan ut som någon udda antik monolit i det tomma fältet.

Mackenzie gick långsamt fram till den. Den var av cederträ, precis som de andra tre. Hon satte sig på sina knän och kände jorden vid pålens fot. Den var mjuk och hade uppenbarligen grävts upp och sedan packats tillbaka ganska nyligen.

"Den här pålen har inte varit här särskilt länge", sa Mackenzie. "Den lösa jorden är mycket färsk. Jag skulle nästan gissa att det gjordes tidigare idag."

"Så han förbereder platsen innan han tar hit sina offer", spekulerade Nelson. "Jag vet inte om det är genialt eller bara kaxigt."

Mackenzie kände avsky av blotta tanken att nämna ordet genialt i samband med den här mördaren, men hon lät det vara. Hon återgick till baksidan av pålen och såg omedelbart karvningar längs pålens fot, flera centimeter från den lösa jorden som höll fast pålen i marken: N511/J202.

"Jag skulle inte säga att det är varken eller", sa Mackenzie. "Vad jag dock vet är att han mer eller mindre har lämnat sitt visitkort till oss. Vi vet att han kommer tillbaka, och att han troligen kommer att ha sitt senaste offer med sig."

När hon reste sig slogs hon av en känsla av hämnd som hon aldrig tidigare känt. Mannen bakom de här brotten hade lyckats att skaka om henne riktigt ordentligt. Han hade blivit någon slags spöke med förmågan att hemsöka henne, i lägenheten, i hennes psyke och i hennes självförtroende. Han hade fått henne att skärras av ljudet av knarrande golvbrädor och fått henne att nå en ny lägsta nivå där hon stötte på drömlika FBI-agenter. Han hade påverkat henne så mycket att hon inte hade haft varken energi eller känslor nog att bry sig om sitt trasiga förhållande.

Till råga på allt tog han kvinnor som sina offer, endast av anledningen att de använde sina kroppar för att försörja sig. Och vem fan var han att döma dem för det?

"Jag vill vara här", sa Mackenzie. "Jag vill vara på patrull eller spaning eller vad vi än håller på med för att säkerställa att vi tar honom. Jag vill sätta handklovarna på den jäveln."

Hon visste att det lät själviskt, men hon brydde sig inte. I den stunden kunde hon inte bry sig mindre om vad Nelson tänkte om henne. Hon brydde sig inte om han återvände till gubbarna på stationen och skrattade åt hur den söta lilla tjejen hade krävt saker av honom. Plötsligt var gripandet av mannen bakom de här morden viktigare än någonting annat — inklusive hennes jobb och hennes rykte.

"Jag kan se till att ordna det", sa Nelson och log. "Härligt att se dig riktigt förbannad, White. Jag visste inte att du hade det i dig."

Hon höll tillbaka kommentaren som dansade längs hennes tunga, och tänkte den helt enkelt istället.

Inte jag heller.