Grannen

KAPITEL FEM

Danielle satt på sin soffa och lutade sig mot Martin, med ett ben över hans ben, och hon var väl medveten om att hon inte hade på sig några trosor under pyjamasshortsen. Inte för att det skulle göra någon skillnad; av någon anledning hade han ratat henne igår kväll, trots att hon inte hade haft någon bh på sig och bara ett par minimala trosor. Det verkade som att Martin tog hela den här ta-det-långsamt-grejen väldigt seriöst.

Hon började misstänka att han antingen var en riktig gentleman eller att han helt enkelt inte var sexuellt attraherad av henne. Det var svårt att tänka sig att han inte skulle vara det, för att hon hade känt honom gnida det fysiska beviset av att han faktiskt var attraherad, mot hennes höfter och ben flera gånger när de hade hånglat.

Hon försökte låta bli att bli irriterad. Även om hon definitivt var sexuellt frustrerad, var det samtidigt någonting speciellt med att äntligen ha hittat en man som ville ha mer än sex.

Ikväll var ett väldigt bra exempel. De hade valt att softa hemma hos henne, där de satt och kollade på en film. Tidigare hade de pratat om Martins dag. Men, eftersom han var en biträdande chef i en grafikbutik, fanns det inte så mycket detaljer att diskutera. Det var som att höra någon prata om hur färg torkar. Dessutom hatade Danielle att prata om sitt jobb. Hon var bartender på en lokal restaurang och hennes dagar var tråkiga. Hon satt och läste för det mesta. Nätterna var fyllda med händelser som kunde vara roliga att lyssna på, men när hon väl hade lyckats somna och vaknade upp runt ett på eftermiddagen, hade hon ingen lust att berätta dem.

När de var klara med småpratet hade de kyssts en stund, men det hade varit väldigt oskyldigt. Men som sagt, Danielle tyckte inte att det var en stor grej. Chloes besök hade dessutom sänkt stämningen lite.

Humörstabilisatorerna skulle förmodligen inte kicka in förrän hon tog det andra pillret strax innan läggdags.

Chloes besök hade fått Danielle att börja tänka på mamma och pappa, och barndomen som hade passerat, som en osammanhängande och suddig film. Ärligt talat, det enda hon ville var att Martin skulle hålla om henne - någonting som var smärtsamt för henne att erkänna.

De hade bestämt sig för att titta på en av hennes dvd:er, The Shawshank Redemption, och kröp upp i soffan som ett par nervösa och oerfarna högstadieungar. Lite då och då lät han handen glida nedanför hennes axel och hon undrade om han försökte komma lite närmare. Men han höll sig innanför ramen av vad som var respektabelt, vilket var både uppfriskande och ytterst irriterande på samma gång.

Hon märkte också att hans telefon plingade till vid flera tillfällen. Den låg på hennes soffbord precis framför dem, men han struntade i att kolla vad det var. Först antog hon att han bara var artig. Men efter ett tag - vilket Danielle hade räknat till minst sju eller åtta små pling - började det bli outhärdligt.

Precis när Tim Robbins låste in sig själv på vaktens kontor och spelade operamusik över ljudsystemet för fångarna inne på Shawshank, plingade det till igen. Danielle tittade på telefonen och sedan på Martin.

“Ska du kolla det där?” frågade hon. “Någon måste verkligen vara benägen att få tag i dig.”

“Nä, det ordnar sig”, sa han. Han drog henne närmare sig och sträckte ut benen. De låg bredvid varandra. Om hon ville, kunde hon lätt kyssa hans nacke. Hon såg på den nakna huden och undrade om hon skulle göra det. Hon funderade på hur han skulle regera om hon kysste honom där, kanske lät tungan löpa långsamt längs sidan av hans hals.

Telefonen plingade igen. Danielle fnissade till och, helt utan förvarning, skuttade hon över Martins bröstkorg. Hon tog tag i telefonen och höll den nära intill sig. Skärmen var lösenordskyddad, så hon sa, “Vad är ditt lös-”

Martin ryckte våldsamt telefonen från henne. Han såg mer förvånad ut än arg. “Vad håller du på med?” frågade han.

“Ingenting”, sa hon. “Skojade bara lite. Du kan kolla din mobil när du är med mig. Gör mig inget. Om det är en annan flickvän eller någonting sådant, dock, då kanske jag blir galen på henne.”

“Jag behöver ingen som kontrollerar hur jag använder min mobil”, slängde han ur sig.

“Eh, vänta nu. Du behöver inte reagera så starkt. Jag skojade ju bara med dig.”

Han hånlog och stoppade mobilen i fickan. Sedan suckade han och satte sig upp, uppenbarligen ointresserad av att gosa vidare.

“Jaha, du är sån, alltså”, sa hon, och försökte hitta rätt ton för att låta lite skämtsam men ändå envis på samma gång. “Vaktar mobilen som om det vore din kuk, typ.”

“Lägg ner nu”, sa han. “Gör det inte till en konstig grej.”

“Jag? Martin, jag trodde att du skulle vrida sönder mina vrister när du slet den ur händerna på mig.”

“Jaha, men det är väl inte din mobil, eller hur? Litar du inte på mig?”

“Jag vet inte”, sa hon, och höjde på rösten. “Vi har inte dejtat länge alls. Herregud, du behöver väl inte bli så jävla defensiv.”

Han himlade med ögonen och vände blicken mot tv:n. Det var en avvisande gest, en som gjorde henne sur. Hon skakade på huvudet och, i ett försök att verka lekfull och lättsam, satte hon sig hastigt i gränsle över honom. Hon sträckte sig ner mot blixtlåset men flyttade snabbt handen mot fickan han hade lagt mobilen i. Med sin andra hand började hon kittla honom på höger sida.

Han blev helt ställd och visste uppenbarligen inte hur han skulle reagera. Men samma sekund som hennes fingrar snuddade vid mobilen, var det som att det slog slint i huvudet på honom. Han greppade tag i hennes arm och vred den bakom ryggen på henne. Han tryckte sedan ner henne på soffan och vägrade släppa taget om hennes arm. Det gjorde ont som fan, men ville inte låta honom höra henne skrika av smärta. Hastigheten och styrkan han visade påminde henne om att han hade tränat amatörboxning en gång i tiden.

“Vafan, släpp taget om min jävla arm!”

Han gjorde det, och såg ner på henne med förvåning. Hans ansiktsuttryck fick henne att tro att han inte hade menat att vara så hårdhänt mot henne. Han var själv förvånad över vad som hände. Men han var också arg; det kunde man se på hans fårade panna och axlarna som darrande.

“Jag sticker”, sa han.

“Ja, bra idé”, sa Danielle. “Och tänk inte ens tanken på att ringa mig igen om du inte börjar samtalet med en ursäkt.”

Han skakade på huvudet - om det var åt honom själv och hur han hade betett sig eller åt henne, det var Danielle osäker på. Hon såg honom gå mot dörren med snabba steg, sedan stängde han den bestämt bakom sig. Danielle satt på soffan och bara tittade på ytterdörren ett tag, samtidigt som hon försökte förstå vad som egentligen hade hänt.

Helt ointresserad av att knulla mig och ett temperament jag inte hade räknat med, tänkte hon. Den där snubben är nog mer strulig än vad han är värd.

Men visst, det var sådana killar hon alltid hade dragits till.

Hon tittade på sin arm och såg röda märken där han hade greppat tag i henne och tryckt ner henne. Hon var ganska säker på att det skulle bli blåmärken. Det vore inte den första gången en kille hade gett henne blåmärken, men hon hade verkligen inte förväntat sig det av Martin.

Hon lekte med tanken att springa efter honom och fråga varför han hade betett sig så där. Men istället stannade hon kvar på soffan och kollade på filmen. Om hennes förflutna hade lärt henne någonting alls, så var det att ingen man var värd att jaga efter. Inte ens om han verkade för bra för att vara sann.

Hon såg klart hela filmen själv, sedan gick hon upp för att släcka alla lampor. Då greps hon av känslan att det var någon som iakttog henne - som om hon inte var ensam. Hon visste att det var löjligt av henne, men hon kunde ändå inte låta bli att vända blicken mot ytterdörren, där hon hade hittat brevet igår - och flera gånger tidigare - som om det kom från ingenstans.

Hon stannade kvar på soffan med blicken fäst på ytterdörren, nästan som om hon förväntade sig att det skulle glida in ett nytt brev i dörrspringan. Och tjugo minuter senare, när hon reste sig upp för att göra sig redo för sitt arbetspass, gjorde hon det med alla lampor tända i lägenheten.

Sakta vällde en paranoid känsla upp inom henne. Det var en bekant känsla, som hade börjat kännas som en nära vän under årens gång - en väldigt nära vän ända sedan breven började dyka upp.

Hon tänkte på pillren och funderade på om det kunde vara ren inbillning alltihop. Allting. Även breven.

Var det någonting som var på riktigt?

Hon kunde inte låta bli att tänka på det förflutna, påmind om mörkret hon trodde att hon hade flytt undan.

Höll hon på att bli galen igen?

KAPITEL SEX

Chloe satt i väntrummet, blicken vandrade över tidningsutbudet på bordet framför henne. Hon hade besökt två olika terapeuter efter sin mammas död, men aldrig riktigt förstått vad syftet hade varit med de besöken. Nu, däremot, när hon var tjugosju år gammal, visste hon varför hon var där. Hon hade lyssnat på Greenes råd och ringt den terapeut som fanns tillgänglig på byrån, för att prata ut om den reaktion hon hade haft på brottsplatsen dagen innan. Nu kom hon på sig själv med att försöka komma ihåg kontoren hon hade besökt som barn.

“Chloe Fine?” en kvinna ropade hennes namn från andra sidan rummet.

Chloe hade varit så djupt försjunken i sina tankar att hon inte hade hört när dörren till besöksrummet öppnades. En kvinna med ett trevligt utseende vinkade åt henne att komma fram. Chloe ställde sig upp och gjorde sitt bästa för att inte känna sig som ett totalt misslyckande när hon följde kvinnan ner för korridoren, ner mot ett stort kontor.

Hon tänkte tillbaka på vad Greene hade berättat för henne igår över en kopp kaffe. Minnet var fortfarande kristallklart, eftersom det var det allra första riktiga rådet hon hade fått av en erfaren agent, under sin väldigt korta karriär.

“Jag träffade den här terapeuten flera gånger under mitt första år. Min fjärde brottsplats var ett mord-självmord. Totalt fyra kroppar. En av dem var ett treårigt barn. Det berörde mig jävligt illa. Så jag kan berätta för dig utan tvekan... det funkar med terapi. Speciellt om du börjar så här tidigt i din karriär. Jag har sett agenter som tror att dom är för bra för terapi. Var inte en av dem, Fine.”

Så nej... att behöva en terapeut betydde inte att hon var ett misslyckande. Hon hoppades snarare att det skulle göra henne starkare.

Hon gick in på kontoret och såg en äldre man i ungefär sextioårsåldern bakom ett stort skrivbord. Genom fönstret bakom skrivbordet kunde man skymta en liten topiary, där fjärilarna fladdrade fram och tillbaka. Han hette Donald Skinner, och han hade hållit på med detta i över trettio år. Hon visste det eftersom hon hade Googlat honom innan hon bestämde sig för att boka ett möte. Skinner var väldigt stilig och prydlig; han verkade expandera en aning, som om han fyllde upp rummet alltmer när han gick fram för att hälsa på henne.

Han pekade mot en fåtölj mitt i rummet som såg skön ut. “Varsågod”, sa han. “Slå dig ner.”

Hon satte sig ner, uppenbart nervös. Hon visste att han kunde se att hon försökte dölja det.

“Har du någonsin gjort detta förut?” frågade Skinner.

“När jag var mycket yngre”, sa hon.

Han nickade samtidigt som han slog sig ner i en identisk fåtölj som stod framför hennes. När han satte sig ner, korsade han det ena benet över det andra, knäppte sina händer och vilade dem på sitt översta knä.

“Fine, berätta lite om dig själv... och avsluta med att berätta varför du är här idag.”

“Hur långt tillbaka ska jag gå?” sa hon, och menade det som ett skämt.

“Till att börja med kan vi fokusera på gårdagens brottsplats”,, svarade Skinner.

Chloe samlade sina tankar ett ögonblick och sedan satte hon igång. Hon berättade allt, och tog tillochmed upp detaljer från sitt förflutna för att han skulle förstå sammanhanget. Skinner lyssnade noggrant och nu satt han och funderade på det hon hade berättat.

“Säg mig”, sa Skinner. “Av alla brottsplatser du har sett hittills, var detta den värsta?”

“Nej. Men det var det värsta jag har fått tillåtelse att verkligen se.”

“Så är du villig att erkänna att det var denna händelse från ditt förflutna som fick dig att reagera som du gjorde?”

“Jag antar det. Jag menar, det har aldrig hänt förut. Och även när någonting försöker krypa under huden på mig, brukar jag kunna hantera det ganska bra.”

“Jag förstår. Finns det då andra faktorer som också kan ha haft en inverkan? Det är en ny stad. En ny instruktör, ett nytt hus. Det är mycket förändringar.”

“Min tvillingsyster”, sa Chloe. “Hon bor här i Pinecrest. Jag undrar om kanske tanken på att träffa henne igen efter ett år eller så... det kanske var det, plus att brottsplatsen var så bekant.”

“Så skulle det mycket väl kunna vara”, sa Skinner. “Ursäkta att jag kommer med en sådan simpel fråga, men var det mordet på din mamma som gjorde att du ville jobba på FBI?”

“Ja. Jag visste redan när jag var tolv, att det var det här jag ville jobba med.”

“Och din syster? Vad gör hon?”

“Hon är bartender. Jag tror hon gillar det för allt hon behöver göra är att vara social i några timmar varje dag, sedan kan hon gå hem och sova fram till lunchtid.”

“Och kommer hon ihåg den dagen så som du minns den? Har ni pratat om det?”

“Det har vi, men hon vill inte prata om några detaljer. När jag försöker så vägrar hon gå in på det.”

“Så prata med mig om de detaljerna nu”, sa Skinner. “Det är uppenbart att du har ett behov av att diskutera det med någon. Så varför inte prata med mig nu... en opartisk person?”

“Tja, som jag sa tidigare, det verkade vara en ganska okomplicerad men samtidigt hemsk olycka.”

“Ändå blev din pappa gripen för det”, påpekade Skinner. “Så för mig, som inte har någon insikt i fallet, låter det inte som en olycka. Det får mig att undra varför du är så övertygad om det. Vi kan gå igenom det steg för steg. Vad hände den dagen? Vad kommer du ihåg?”

“Alltså, det var en olycka orsakad av min pappa. Det var därför han blev gripen. Han ljög inte ens om det. Han var full, mamma gjorde honom arg, han knuffade henne.”

“Jag har gett dig möjligheten att prata om det i detalj och det är allt du har att säga?” frågade Skinner i en vänlig ton.

“Alltså, det är delvis luddigt”, erkände Chloe. “Du vet hur gamla minnen blir suddiga och hur lätt det är att romantisera dem?”

“Det stämmer. Så... jag skulle vilja testa en grej med dig. Eftersom det här är första gången vi ses ska jag inte testa hypnos. Jag ska däremot prova en beprövad typ av terapi. Det är någonting somliga kallar för tidslinjeterapi. Idag, hoppas jag att det kan hjälpa dig att få fram mer detaljer från den dagen - detaljer som finns där, men som har blivit lite undanstoppade för att du är rädd att möta dem. Om vi fortsätter ses kan den här typen av terapi hjälpa oss att överkomma rädslan och ångesten som väcks inom dig när du tänker på den dagen. Låter det som någonting du skulle vara villig att göra idag?”

“Ja”, sa hon utan att tveka.

“Ok. Bra. Så…låt oss börja där du satt. Jag vill att du blundar och slappnar av. Ta en stund eller två för att rensa dina tankar och bli bekväm. Ge mig en liten nick med huvudet när du är redo.”

Chloe följde instruktionerna. Hon tillät sig själv att sjunka in i stolen. Det var en väldigt bekväm fåtölj i fuskläder. Hon kände att hon fortfarande var spänd över axlarna, obekväm med att vara så sårbar inför någon hon aldrig hade träffat förut. Hon suckade djupt och lät axlarna sjunka ned. Hon sjönk djupare in i fåtöljen och försökte höra luftkonditioneringens brummande. Hon hittade ljudet och fokuserade på det dova brummandet, sedan nickade hon. Hon var redo.

“Ok”, sa Skinner. “Ute på yttertrappan med din syster. Nu, även om du inte kan komma ihåg vilka skor du hade på dig den dagen, vill jag att du föreställer dig att du ser ner på dina fötter. Kolla på dina skor. Jag vill att du fokuserar på dem och ingenting annat - bara skorna du hade på dig den dagen när du var tio år gammal. Du och din syster på yttertrappan. Men håll blicken på skorna. Beskriv dem för mig.”

“Chuck Taylors”, sa Chloe. “Röda. Nötta. Långa hängiga skosnören.”

“Perfekt. Studera skosnörena nu. Verkligen zooma in på dem. Sedan vill jag att tioåriga du ställer sig upp utan att vända blicken bort från skosnörena. Jag vill att du ställer dig upp och går tillbaka till samma ställe där du var innan du upptäckte blodet på mattan längst ner i trappan. Jag vill att du går tillbaka några timmar. Men vänd inte bort blicken från skosnörena. Kan du göra det?”

Chloe visste att hon inte var hypnotiserad, men instruktionerna verkade så enkla. Så lätta och okomplicerade. Hon föreställde sig att hon ställde sig upp och gick tillbaka in i lägenheten. När hon gjorde det, såg hon blodet, hon såg sin mamma.

“Mamma ligger precis här, längst ner i trappan”, sa hon. “En massa blod. Danielle är någonstans, hon gråter. Pappa går av och an.”

“Ok. Men titta bara på dina skosnören”, instruerade Skinner. “Och se sedan efter om du kan gå tillbaka ytterligare. Kan du göra det?”

“Ja. Enkelt. Jag är med Beth... en kompis. Vi har precis kommit tillbaka från biografen. Hennes mamma gick med oss. Hon släppte av mig och väntade framför huset tills jag hade kommit in. Hon gjorde alltid det, väntade tills hon hade sett mig komma in.”

“Ok. Så fortsätt titta på skosnörena när du går ut ur bilen och gå upp för trapporna. Berätta sedan om allt som hände den eftermiddagen.”

“Jag gick in i byggnaden och upp till andra våningen, till vår lägenhet. När jag gick fram till dörren och tog fram nycklarna för att låsa upp, hörde jag pappa där inne. Så jag gick bara direkt in. Jag stängde dörren och gick mot vardagsrummet men sedan såg jag mammas kropp. Den låg längst ner i trappan. Hennes högra arm hade fastnat under hennes kropp. Hennes näsa såg helt sönderslagen ut och det var blod överallt. Det mesta av hennes ansikte var täckt i det. Det var över hela mattan, precis där i slutet av trappan. Jag tror att pappa kan ha försökt flytta på kroppen...”

Chloe tappade tråden. Hon tyckte att det var svårt att fokusera på de där sjabbiga gamla skosnörena. Synen hon beskrev var alltför bekant för att hon skulle kunna ignorera det.

“Danielle står precis där, precis över henne. Hon har lite blod på sina händer och sina kläder. Pappa pratar riktigt högt i telefonen, säger till någon att komma snabbt, det har skett en olycka. När han hade lagt på, vände han blicken mot mig och började gråta. Han slängde telefonen in i väggen och kom fram till oss och hukade sig ner. Han sa att han var ledsen... att ambulansen var på väg. Sedan tittade han på Danielle och vi kunde knappt förstå vad han sa mellan snyftningarna. Han sa att Danielle var tvungen att gå upp på övervåningen. Hon behövde byta sina kläder.

“Hon gjorde det, och jag följde efter henne. Jag frågade henne vad som hade hänt men hon vägrade prata med mig. Hon kunde inte ens gråta. Efter en stund hörde vi de första sirenerna. Vi satt där med pappa, väntade på att han skulle förklara vad som skulle hända därnäst. Men det gjorde han inte. Ambulansen kom, sedan polisen. En vänlig polisman tog ut oss på yttertrappan och stannade där med oss tills pappa fördes ut i handbojor. Tills de kom ut med mammas kropp...”

Plötsligt, försvann bilden av de slitna skosnörena. Hon var tillbaka på yttertrappan, väntade på att deras mormor skulle komma och hämta dem. Den överviktiga polisen var med henne och även om hon inte kände honom, fick han henne att känna sig trygg.

“Känner du dig ok?” frågade Skinner.

“Ja”, sa hon med ett nervöst leende. “Det där med att pappa hade slängt telefonen i väggen... det hade jag helt glömt bort.”

“Hur kändes det att komma ihåg den synen?”

Det var en svår fråga att svara på. Hennes pappa hade alltid haft ett häftigt temperament, men att se honom reagera så precis efter vad som hade hänt med mamma, fick honom nästan att verka svag och sårbar.

“Det får mig att känna mig ledsen för hans skull.”

“Har du klandrat honom för din mammas död ända sedan det skedde?” frågade Skinner.

“Ärligt talat så varierar det från dag till dag. Det beror på mitt humör.”

Skinner nickade och frigjorde sig från den statyliknande hållningen. Han ställde sig upp och såg på henne med ett betryggande leende.

“Jag tror att det räcker för idag. Var god och ring mig om du upplever en liknande reaktion till en brottsplats igen. Och jag skulle vilja se dig igen snart. Kan vi boka in det?”

Chloe tänkte efter och nickade. “Det kan vi, men jag ska gifta mig snart och jag har alla dessa möten med florister och bagare... det är en mardröm. Kan jag ringa sedan och boka ett datum?”

“Självklart. Och fram tills dess... håll dig nära Agent Greene. Han är en bra man. Och det var bra av honom att tipsa dig om att komma hit. Kom också ihåg att det faktum att du behöver denna hjälp så här tidigt i din karriär inte betyder någonting. Det är inte en reflektion av din förmåga.”

Chloe nickade. Hon var medveten om det, men det var ändå skönt att höra Skinner säga det. Hon ställde sig upp och tackade för hans tid. När hon gick ut genom dörren och ut i väntrummet, kunde hon återigen se sin pappa framför sig, när han slängde telefonen i väggen. Men sedan var det också hans kommentar som stack ut - en kommentar hon inte hade glömt, men det hade varit ett otydligt minne framtill idag.

Han hade tittat på Danielle och med panik i rösten hade han sagt: “Danielle, gumman…gå och byt kläderna. Det dröjer inte länge förrän de kommit hit.”

Kommentaren snurrade runt i Chloes huvud nästan konstant under resten av eftermiddagen. Det gav henne kalla kårar och tycktes banka på en låst port hon hade lyckats ignorera i sjutton år.