Читать книгу: «Guvernanten Celias minnen»

Axel Gabriel Ingelius

Guvernanten Celias minnen

Utgiven av Good Press, 2022

goodpress@okpublishing.info

EAN 4064066416881

Innehållsförteckning

INLEDNING.

I en båt på Mallasvesi.

Mallasvesi i vrede.

Den fjerde dagen. Guvernanten.

FÖRSTA BOKEN.

d. 19.

d. 24.

d. 5 Sept.

d. 15.

d. 28.

d. 12 Oct.

d. 15 Okt.

d. 1 Nov.

d. 17 Nov.

d. 5 Dec.

d. 10 Dec.

d. 20 Dec.

d. 26 Dec.

d. 27 Dec.

d. 28 Dec. kl. 3.

d. 2 Jan. 1849.

Augustdagen.

Knutdagen.

En timme sednare.

ANDRA BOKEN.

Åbo d. 16 Jan.

d. 22.

d. 29 Febr.

d. 10 Mars.

d. 15 Mars.

d. 1 April.

d. 10.

d. 17.

d. 30.

d. 20 Maj.

d. 2 Juni.

d. 5.

d. 25 Juni.

d. 26.

d. 27.

d. 30.

d. 1 Juli.

d. 4 Juli.

d. 15.

d. 20.

TREDJE BOKEN.

d. 2 Febr. 1850.

d. 17 Juni 1850.

d. 8 Jan. 1851.

d. 12 Jan.

d. 17.

d. 20.

d. 24.

d. 1 Mars.

d. 20 October.

d. 5 Nov.

d. 10.

d. 15.

d. 19.

d. 20 Dec.

d. 2 Febr. 1852.

d. 15 Febr.

d. 2 Mars.

INLEDNING.

Innehållsförteckning

I en båt på Mallasvesi.

Innehållsförteckning

Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland. Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt de således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex. Rühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt, qvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är Mallasvesi.

För denna gång lemna vi Roine i dess värde.

I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker — det är i Juli — men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke rätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och solrök har börjat uppstå.

Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se, att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott på lek.

Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans älskvärda person funnes i båten?

Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden ... så fria och obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet, till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som — naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek ... de skulle dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen hålla af.

Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen gör intet.

Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma. Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi bor der, känsla äfven, men månne styrka?

Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta, van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert om för att dö.

Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.

Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: — vet du, Celia, hvarföre jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på landet och ha ingen annan att umgås med än — Anna, som är en sådan landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att jag dervid ser i dina ögon.

Vänligt, men nedslagen svarade Celia: — huru orättvis, Anna! Hvem har jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?

Åter kysste Anna sin vän och hon sade: — tack min Celia, du snälla, tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?

Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön, men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: — ja visst är sjön lugn, men se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå, att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla fall ej vilja ut på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig ....

Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: — du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta obestämda, som trycker.

— Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad, så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera — det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!

Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot blifvit nedstämd, och hon sade: — o min Celia, jag kan gråta öfver att jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag nu kunna trösta Celia, som är min vän.

[1] Dessa ord äro af Börne.

— Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig, men du har väl orsak?

— Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.

— Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?

— Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta, genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det bättre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af. Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande, deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig uppfattning af allt här i verlden.

— Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke hon dräglig?

— Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.

— Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla guvernanter öfver en kam.

— Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet guvernant, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant. Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.

— Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga i sina yttranden.

— Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i många drägter — — — Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna håll komma till oss?

— Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens takt en munter polska.

— Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl slutadt arbete.

Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.

Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor. Äfven fiolernas toner — ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll sekund — halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel, hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat — den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt, dess dolda inre lif.

Mallasvesi i vrede.

Innehållsförteckning

Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten, båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger — detta för den skönhets skull, som bodde i deras själar.

Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen sade Anna: — ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön, holmarna, stränderna och — korna. Gör du så med?

— Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.

— Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna skrattande efter en liten paus.

— Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det — svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha tanke och förstånd?

— Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i det hela.

— Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag tror, att .....

— Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras odödlighet. Du är en fantast, Celia.

— Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?

— Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den handlar ju om kreaturens suckan.

— Ja, och om deras „förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens träldom till Guds barns herrliga frihet.“ Är det icke en vink att äfven åt kreaturen är skänkt ett högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man kan blott ana.

— Hvad vi kommit till för ett ämne!

— Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning ... Vi skola icke tala mera i detta ämne ... vi skola ... Men huru är det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?

— Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och tiden går då så hastigt.

— Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan svart. Se Anna!

Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina och höll dem fast der.

Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna, bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.

Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut, sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till moln.

Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen — hade det en enda gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.

Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga Celia: — faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?

— Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack, önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt och vänner och — Edvard. Och vet du .... en glad aning säger mig att vi lyckligt skola nå stranden.

— Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma här.

Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor; båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.

Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan vara mäktig. De räddes icke.

Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet — lyckligtvis hade hon icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en sjalett om hufvudet — och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.

Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket, ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning. Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt drifva emot — hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden, gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand — det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt „hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!“ och icke många minuter derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på samma sätt.

Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var mera „lik en hind“ än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då Celia, som låtsat vara mycket ond.

Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig, men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.

„I fantasins och hoppets egna trakt

Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm

Dess fröjder störa kan. I nöjets arm

Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.“

säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.

Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej. Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande; de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det icke uppå.

Den fjerde dagen. Guvernanten.

Innehållsförteckning

Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.

Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta, sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?

Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat kläder.

Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva tankar, tankarna blifva ord:

— Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm ... så tror jag visst och säkert ... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för femte gången läsa brefvet. Det vill jag.

Brefvet lydde:

„Min goda, älskade syster Celia!

Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock inga omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än af sig sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död.

Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap med några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott, utan blef verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till Reval, men ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för deras enformiga rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför „Furst Menschikoff.“ På återvägen från Reval kantrade galeasen och alle man, tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef under sin kamp med böljorna varsnad af en paket, destinerad till Helsingfors, och det är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga öde.

Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan det icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig: gråt Celia, gråt, ty vår fader förtjenar det så väl.

Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke öppna förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att förnimma hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl.

H:fors d. 20 Juli.

Din broder Clinton.“

Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: — Clinton nekar mig att läsa det andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är skrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl icke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång .... Men jag är en qvinna, och jag är nyfiken.

Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se:

„Celia, min syster och vän!

För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så många sorgliga nyheter. — Måtte Gud nu förläna dig styrka!

Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och ville skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick veta att efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han en uppenbar köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då lyckans solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han icke heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan du väl sjelf finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den trösten kan jag gifva dig, att den, som så beter sig, aldrig var värd dig, och är icke heller värd dina tårar.

Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta på dig; men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag — kanske solen ännu engång uppgår för oss.

Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert mest af alla håller af dig, kom till

Clinton.“

21 Juli.

När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne, slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens bröst.

FÖRSTA BOKEN.

Innehållsförteckning

Ett bref till Celias broder Clinton:

Innehållsförteckning

Den 20 Mars 1852.

„Min egen gode broder!

Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga dig det? Ett och annat, som rörer din syster: bekännelser af Celia.

Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så; vi uppteckna så ofta det obetydliga och ovigtiga, och glömma bort det hela, plägar du säga. Dessutom hittar du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan Celia ej kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva felen skola blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af din egen, enda syster.

Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner det icke atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora hela! Det enda din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig, att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas åt villfarelsens upptäckt och sanningens seger.

När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets innehåll. Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna är god, Anna blir Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna att få veta allt. Jag föreställer mig med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne åt Celia.

Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva dig till. Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode broder, från

din lyckliga syster

Celia.“

Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:

CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR.

(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda, att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)

Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.

Innehållsförteckning

Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar „förkläde.“ Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson, som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går det an att betala pappret litet högre än „inköpspriset;“ sådant betyder icke mycket för mig, som är rik.

En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke.

Nu tänker jag som så: om man förroskull, och „utan att göra affär deraf,“ företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och ädla. Och åter tvertom — — Ja, man kan derigenom komma till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är min bror.

Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant, som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ och mina känslor.

Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga „mera en annan gång, mamsell Wärn.“ Den stygga dagboken hade förrådt mig. Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.

Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.

d. 19.

Innehållsförteckning

Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade: „jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.“ Jag svarade då någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.

Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare; måtte jag slå mig ut helst med detta!

Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten röjes hos den unga.

Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet och stränghet!

Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med Axel. — — Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: „skall jag komma att läsa för en så der ung“! Kanske hade han vid begreppet guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och yttre värdighet (fransmännens embonpoint), med ett ord en något framskriden ålder.

Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.

d. 24.

Innehållsförteckning

De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!

Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.

Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men, märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.

Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af — — bönen!

Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu, så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret nej blir lönen för er möda!

Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i andra vågor. Hvad vet jag!

(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men brefskrifverskan mindre barnslig.)

d. 5 Sept.

Innehållsförteckning

„Snälle Clinton!

Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår kanske icke huru det plägar vara.

Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att säga det den „gamla flickan“ hos henne skymtar fram. Dertill är hon altför afmätt och stel — — en följd dels deraf, att systrarna äro af högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées träldomstillstånd, „ithy“ att hofrättsrådinnan då med nöje upptog systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min bror nu tycker att jag är elak?)

Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för „så i lära som lefverne“. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag frågade de små, hvad näs var. De kunde icke svara. Jag måste naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då också „ma petite.“ Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före, men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker äfven hofrättsrådinnan.

(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika stycken, såsom nu.)

Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i det heliga äkta ståndet.

Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset, sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig äfven Lina och Bina, eller de så kallade „små flickorna“, men deras tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet. Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän — den stora spegeln var af ett glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande banden voro så svaga och „ruttna“. Att barnen icke blefvo ostraffade, behöfver jag ej omtala.

Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.

Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod med dem.

Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa — du minns väl att han läser franska och tyska för mig — kan han alltid bra, ehuru samma lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses han i familjen för ett geni. „Derföre är han litet underlig ibland“ — menade Hofrättsrådinnan — „att han är ett geni; så äro alla genier.“ Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att hennes son är ett sådant.

Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga marginalen.

Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles) blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom — lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå icke vill särdeles prisa.

Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af

Celia.“