Читать книгу: «Skärgårdens vår»
Arvid Mörne
Skärgårdens vår
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066417338
Innehållsförteckning
Omslag
Titlepage
PLUNDRARE
DIKTEN OCH LIVET
I.
Ett grågåsdrev drog susande förbi i morgonskymlet. Vettarna vid stranden för vågen krängde. Bleka vattenranden kröp hop av köld — en köld med vårdoft i. Aó! Aó! Aó! ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen. Det tystnade. Omkring mig natten teg. Blott längst i söder steg en ensam brännings ton ur djupen.
Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram en vingad vigg. För pipan sam vitmantlad, vårens furste, ejderhanen. I vit och stormnattsvart och alggrön glans han gled så stolt, som under fjällens krans på kvällsröd sjö den vilda svanen.
Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna av fällda ådor, stoppade med hö och vaggande sin arma ståt på viken. Aó! Aó! Aó! sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna på havets vidd och under molstill ö. Ur rusig skymnings riken han långsamt gled emot mitt skär — att dö.
II.
Och skottet föll.
På spänstigt sträckta vingar
flyr flock på flock av ädelt vilt till havs.
Omkring mig dalar tystnad lik en gravs
tidlösa ro. Kring bytet vattenringar
slå ut en gloria av blekhyllt måv.
En stund förgår. En bränning rullar dov.
En stund ännu. Från närmsta strandhälls klåv
albräckans rop kring havet klingar.
Jag rott min fångst i land och vilar, bidande
på nya byten, medan dagern, glidande
från öster, stryker havet med opal.
På gryningsbleka viken stimma grisslorna
och locka på varann som barn med visslorna
i lek på lindor mellan snår av al.
De tumla, dyka, skiljas åt och skocka sig.
De likna leksaksbåtar, där de flocka sig,
och hela flottan styr till havs på skämt.
Men locket stiger, där den sakta fjärmar sig,
med ton av visa, med en klang, som närmar sig
en fjärran silverklockas klara klämt.
Jag lyssnar, lyssnar. Icke näktergalarna
och icke trastarna i tysta dalarna
en sådan fjärrblå ton av längtan höjt.
Sin taltrast härma sommarnattspoeterna.
Men skärens vår mig skänker hemligheterna
han djupast dolt. De bo i grisslans flöjt.
Strolande dagar.
Vid arbetsbordet.
I vasen står en kvist av oxelrönn
med grönvit, mäktig blomflock, mörka blad.
En vårens krona över böckers rad
han skimrar. Runt kring stugan brusar sjön.
Och stormen sjunger, sjunger. Överstrött
med vita tuvor är mitt grönblå hav.
I faret lysa prickar fackelrött
mot skärens dok av mörkhyllt lav.
Långt ute.
Brandgula kobbar! Sjöar blå,
störtande akter över!
Rikare strängar att dallra på
aldrig sången behöver.
Löddrets blommor på vågens kam
plockas av flygande byar.
På fästet, likt hjordar av betande lamm,
vandra ulliga skyar.
Kobbarna, täckta med brandgul lav,
stångas av svallet och döna,
men föröver vräker i kamp mitt hav
kring bådar, dunkel gröna,
och det bränner mot ören av snäckor och sand,
som Adria skummar mot Lido.
— — O visdom, bunden i böckers band,
du är gjord att läggas åsido!
Det fattiga faret.
För stäven skiner ett kummel vitt.
En nordprick, cinnoberröd,
strör glans över vågornas tunga skritt
mot kusten, trädlös och död.
Hur lyser ej varje klick av färg
i detta fattiga far!
Mot stålgrå flada bland fånggrå bärg,
lik en ökenväg, det drar.
Men brisen fläcker en skygardin,
och solen målar en vik
i gnistrande, prunkande ultramarin,
som en sidenfanas flik.
En strand.
Längs den vita stranden
vaggar skärens mattblå råg.
Snäckströdd bottensanden
skymlar under våg.
Ingen fot må stiga
hård på höterbäddens blom!
Strandens andar viga
här sin helgedom.
Ingen röst må skära
luftens glinder! Havets rymd
böljar nära, nära,
fast av disen skymd.
Ljusnar himlaranden,
ingen mast dess dallring stör.
Sunden mellan landen
ingen åra rör.
Ingen lugnet bräcker.
Ensam här sen tusen år
gamla vintern sträcker
famnen mot sin vår.
Vindstilla.
Vindstilla, vindstilla!
Strö över synfältets rand
disen, som svinnande masterna höljer!
Sänk över kusten, som dyningen sköljer,
stämning från hägringens land!
Vindstilla, vindstilla!
Du är en vagga, som bär
havsdiktens kungsbarn på vilande mede.
Du är ett hägn och ett skyddande rede.
Andaktens altar du är.
Vindstilla, vindstilla,
virad kring glättade grund!
Före dig brisen och efter dig stormen!
Räck mig din degel! Den eviga formen
föds i en ljudlös sekund.
Stormnatt i havsbandet.
Nordöver vräkande fjärd
skyar av stagsegelform
ila i svindlande färd.
Vidderna fräsa i storm.
Kvällningen stupar mot natt.
Ångarn från havsbandet styr
landåt, där fyr bakom fyr
blinkar ur rullande gatt.
Ångarn går trygg i sin träd.
Jakter i lä under land
leta en hamn och en strand.
Redlöst, bland skummande skred
vacklar ett fartyg på drift.
Gaddar och örar och grund
teckna långs bådlinjens rund
domen i rykande skrift.
Sprötet mot natthimlen sträcks.
Skyggt mellan sjöarnas bärg,
gulsiktigt blek i sin färg,
flämtar en fackla — och släcks.
Sommarns första dag.
I natt har sommarn vaknat. Än en vecka kvar
av maj — den veckan räcker juni handen!
I natt har flöjeln svängt och undret skett,
det stora undret utmed himlaranden.
Där fäller dimman, tät som en ridå,
och bakom vecken allorna i troppar
från skären flykta. Men i strandens grå
och ärgigt gröna klyftor rägnet droppar.
Och lindan skjuter strån kring stugans knut, och gräs i skrevan spirar kring violen, och skärets fyra rönnar breda ut de gröna skärmarna och bida solen.
Inomfjärds.
Fem björkar, väl i lä för nordankåren, kring döda stenrösmarker sprida våren med stammars blänk och skärgrönt unglövsrägn. Fem björkar, susande i var sitt hägn!
Men inomfjärds är sommar. Utmed väggarna av höga landens klyftor blomma häggarna, och enen, som på Klåvskär väver hätta kring bärgens kammar, lysten att berätta för varje bris sin långa levnads rön, han hissar modigt flaggan, gul och grön, på alla hymplar där och frömjöl ryker.
Och juninattens vinge stryker med purpurfanet över mörka landen. Styr dit, styr dit från havets dån! I morgonsolens flöden skimrar stranden med stänk av ersmässblom längs björkskogsranden, med nyponstånd, som skymtas långt ifrån.
De forna skären.
Jag drömmer mig bland svunnet fornt i skären, tili tid, då skygga fåglar, återsedda en gång på tio år, bak dessa bådar sökt fridlyst lä var solvälsignad vår. Praktejdrars röda kammar sköto lågor bland bjärtgrönt gudungsblänk på fladans vågor,
och allan sjöng, som aldrig nu hon sjunger, i isgångssvallet följd av allförrädarn, och gråsälsskockar, havets boskapshjordar, de mäktiga och råmande, i kvällens blåbruna dunkel styrde in i fjärden.
Det hör allt hit, så visst som gamla släkter och gamla gårdars loft med gamla dräkter och gammalt gilles glam i morgonsolen och gammal, gammal melodi på fjolen.
Förbytt är allt. Som långt i havet står en hägring under rymder morgonhöga, så skulla någon gång för minnets öga de forna skären i sin flydda vår.
Östersjövåren.
Jag älskar allt, som förenar med livet mitt ishavsland: ett drev av betande renar vid blånande fjällets rand, ett sjungande moln av allor, som styr över nordens hav, där isarna tornas till kallar kring kobbar, i kåpor av lav.
Jag älskar östersjövåren, när brakande isar gå opp och splittras av solen och kåren och frätas av rägnets dropp. Hans blommor jag längtar att skåda på en strand, dit led ej bär, och hans algers krans kring en båda, långt, långt från öar och skär.
Бесплатный фрагмент закончился.
