Читать книгу: «Lärkan: Poetisk kalender»
Olika Författare
Lärkan: Poetisk kalender
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066417055
Innehållsförteckning
Lärkan.
Ljud i Stormen.
Morgonrodnadens Sång.
Granen.
Vallflickan.
Serenad.
Sång i Natten (Från fjerran.)
Vår-Känslor.
Stålbruden.
Skola de knoppar spricka?
Sista gången änn’!
Blomsterklagan.
Zigenarflickan.
Våren är när.
Suomis-Sång.
Tviflaren. Fragment.
I Kejsarinnans slup. (Juni 1841.)
En nyårs dag.
Flickan i skogen.
Suck.
Från Bessarabien.
O, låt mig blifva källan lik!
Vin och kärlek. Efter Th. Moore.
Skaldens klagan.
Aftonen. (I Södern.)
I farans stund.
Nej, jag kommer ej i morgon!
Min vän.
Wolska redutten. 1841.
Ynglingens val.
Vid en springbrunn. (efter Körner.)
Vid en Sofvande.
Frågor.
Enslingens Sång.
Vid Lützen. (Augusti 1843) .
Alhambra.
Fröjd och Sällhet.
Finlands Sångmö.
Qvällens frid.
Hvar är Friden?
Utsigt från Ulrikasborg.
Vagg-Sång.
Serenad.
Den Svarta Taflan.
På Kyrkogården.
I folkvisans tonart.
Natt-Fantasie.
II. Grafskrift öfver ett par tofflor .
III. Musiken. (Med ett häfte noter.)
IV. Sjuklingen.
V. Morgonhelsning.
VI. Gossen. (Efter Stollberg) .
VII. Hennes Kärlek.
VIII. Vid ett spädt Barns graf.
X. I en Minnesbok.
Lurendrejaren . (En scen på Hafvet) .
Lärkan.
Innehållsförteckning
Säg! hvi lyfte du så tidigt vingen
Öfver hafvets våg?
Hvarför flög du hit, ännu då ingen
Väntade ditt tåg?
Kall är jorden — solen knappt dess slöja
Ännu smultit har;
Under skogens nakna grenar dröja
Drifvorna änn’ qvar.
Glädtigt, ser jag dock hur’ du dig svingar
Uti rymdens blå;
Och en sång, som till mitt öra klingar,
Tyckes tala så:
”Bannas ej att jag så tidigt längtar,
Båda vårens dag;
Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar
Uti toners slag.
Grön är tufvan — mer jag ej behöfver
För min lefnadsro;
Och en skymt af himlens blå deröfver
För min kärlekstro.
Ljuft del är att uti rymden gunga,
Då man vingar har;
Skönt! så skönt det är att kunna sjunga
Uti vårens dar.”
Sjung! då lilla — flyg att våren buda
Med din späda röst;
Kanske hörs ett vänligt gensvar ljuda
Uti något bröst.
Q.
Ljud i Stormen.
Innehållsförteckning
Det gamla Roma störtade tillsamman,
Dess stolta tempel brunno ned till grus;
Men lik en Phoenix steg ur offerflamman
En annan verld, flög christendomens ljus,
Och gjorde klart hvad hednisk konst förvirrat,
Och gjöt sin milda stråle i den natt,
Der menskligheten sedan sekler irrat
Och efter lifvets gåta sökt sig matt.
På Golgatha led Christus dödens smärta
Och än engång slog verldens frusna hjerta!
Ett annat Roma nu ur gruset stiger
Med nya tempel uti andens verld,
Och på en hedniskt smyckad altarhärd
Åt nya gudar tiden offer viger.
Och tanken kläder sig i herrskarskrud,
Till strid han kallar sina legioner,
Och svänger spiran öfver millioner,
Och yfs när slafvar kalla honom gud.
Nej, än en gång, o Roma, skall du falla;
Af egen storhet krossad skall du falla!
En smädad kärlek skall ånyo blöda,
Och med sitt qval försona andens verld,
Och höja sig på nytt ifrån de döda,
Med evig kraft till salig himmelsfärd,
Och teckna svaren uppå andens frågor
I hjertats djup med rena stjernelågor.
Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli’,
Och teckna svaren uppå andens frågor!
Men meningsstormar grumla lifvets vågor,
Att inga stjernor spegla sig deri.
Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden
Lik Orleanska jungfrun fram skall stå,
Och svinga hänförd jublande i striden
En oriflamme med fridens liljor på.
Det gamlas välde undergången nära
Skall se med misstro hennes svärmeri,
Och kanske tveka, men dock hänförd bli’,
Och kämpa sig till seger och till ära.
Du unga tid! tag skölden fram och glafven,
En mäktig röst ur fjerran kallar dig.
Ditt bröst med korsets dyra tecken vig,
Och hasta att befria helga grafven!
Den helga graf, der kärlekens idée
Af verlden misskänd och föraktad fryser,
Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée,
Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser.
Låt riddartidens kraft, dess sköna lära
Om kärlek, tapperhet och dygd och ära
Ånyo lefva upp i andens verld!
Och skulle än ur striden för det sanna
Du bära blott ett blodigt svärd
Och dödens liljekrans kring bleknad panna,
Så lyssna glad till dessa toners gång,
Som dig förkunna att man seger vunnit,
Och sof i frid. — Din blod ej fåfängt runnit,
Ej rosor vattnat blott för skaldens sång!
Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger
Kring böjda skuldran af en slafvisk verld,
Och dyster oro för dess blickar hänger
Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd.
Lik fordom David kom med frid du unga,
Du varma tid och höj din starka röst!
Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga
Det mörka qvalet uti Sauls bröst.
Som fordom David mot de Philistéer
Med andans kraft i härnad skall du gå,
Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå,
Och hugga ned barbariska idéer!
Men när den gamle Saul tar sitt spjut,
Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar,
En makt från höjden till ditt bistånd hastar,
Och genom kärlek segrar du till slut.
När under natten, så oss Skriften säger,
Vid Sauls bädd den ädle David stod,
Han ville ej sin hätske oväns blod,
Men bägarn tog och spjutet från hans läger;
Och Saul vaknad skådar David stå
På afstånd lugnt föraktande hans hopar:
Välsignad vare du, min son! han ropar,
Du skall det göra, skall det genomgå.
Så vill det ädla segra öfver alla
De onda makterna i andens verld,
Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla,
Som Saul falla på sitt eget svärd!
Allt mörkt och dystert skall engång förjagas,
Och slöjan lyftas af, som verlden bär,
En fridens tid, en ljusets morgon dagas,
Så skön och frisk som vårens morgon är;
En nyfödd sol från blåa fästet lysa
På tidens klara spegelbölja ner,
Och intet enda menskohjerta frysa,
Ett öga ej i mörker famla mer;
Och kärleken sin makt skall återtaga,
En känsla lifva verlden och en röst,
Och friheten, som verlden trott en saga,
Skall trycka menskligheten till sitt bröst!
F. B.
Morgonrodnadens Sång.
Innehållsförteckning
När tyst i skyn,
Vid Österns bryn,
På lätta moln jag seglar;
Och rosor strör
Der natten dör
Och böljans lugn mig speglar;
Då slumrar ljuf
Den jord ännu
Och sött hvar blomma hvilar;
Och ingen fläkt,
Ur dalen väckt,
I skogens famn änn’ ilar.
Då går jag lätt
Med tysta fjät
Och lyss vid jordens läger;
Och hviskar öm
En rosendröm
Och åt den hulda säger:
”Snart kommer Han
Sin ljusa ban,
Mot dig sin strålfamn sträcker;
Och tycker att
Ej mer’ är natt
Och med en kyss dig väcker.”
Så hviskar jag.
Ett andedrag
Af sällhet blott mig svarar;
Så är det slut
Med min minut,
Den blomsterstund jag varar.
O! sälla lott
Att lefva blott
För hvad man skönast skådat;
Att offer bli,
Men vissna i
Det ljus man förebådat.
Q.
Granen.
Innehållsförteckning
När kylig vind igenom rymden far
Och hösten, mördande, naturen härjar;
Står granen trotsande i skogen qvar,
Och änn’ sin vårskrud undan stormen bärgar.
Ej darrar den vid höstens öppna graf,
Och inga tårar den som blomstren gjuter;
Den står, som klippan i det vreda haf,
När böljan henne i sitt famntag sluter.
När vinterns svepning höljer haf och jord
Och lifvet i naturens pulsar lyktat,
Står granen alvarsam i skendöd nord,
Ett minne likt, som undan glömskan flyktat.
Så står med styrka också mannen tryggt,
Fast ödets stormar omkring honom rasa;
Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt
Går under, likt ett skepp, i stormens fasa.
**
Vallflickan.
Innehållsförteckning
Tidig är morgonen än,
Fläkten så lätt öfver lunderna går,
Än han ej gått, min vän,
Än jag ej röjer hans spår;
Gräset på stigen än daggbestänkt står,
Ingen har trampat än
Dess glittrande tår! —
Snart skall han väl komma
Snart skall han väl gå
Till sveden derborta vid skogen! —
Lilla hastande sorlande bäck,
Du som här öfver stigen dansar,
Du som glittrande vaggar din bölja så täck
För att leka bland ängens kransar,
— Snart skall han väl komma —
Då snabb må du hasta ditt tåg
Och höja i glädje din glittrande våg,
När han kommer!
Hvita doftande hägg och J små
Lätta siskor i trädens toppar,
Och du vind, som i lunden går susande så,
Och J fjärlar kring blomstrens knoppar,
— Snart tör han väl komma —
Då sjungen J lärkor i höjd,
Då doften J häggar och nicken i fröjd,
När han kommer!
Klara stråle, som just stiger opp,
Du, som gullbeströr molnens kanter,
Du, som skimrar i böljan, i lundernas topp,
Du, som klänger på bergens branter,
— Ej länge han dröjer —
Din skäraste rodnad, mest huld
För honom då spar, och ditt vakraste guld,
När han kommer!
Är du glad, o du sorlande bäck,
Och du lam, som på ängen leker,
Är du glad lilla blomma, så leende, täck,
Då dig fjärilens vinge smeker? —
— Han kommer, han kommer! —
Du björk, som vid stigen der står
Och kastar din skugga på ängen,
När under din krona han går,
Då böj dina hängen,
Hviska stilla,
Susa sakta,
Hviska en helsning från mig
När han kommer! —
H. K.
Serenad.
Innehållsförteckning
Milda toner klingen
Stilla i nattens frid!
Ljusa drömmar svingen
Ned till min Engel blid!
Måne i skyars vind,
Stjerna på molnets rand,
Smeken den huldas kind,
Kyssen dess läppars brand!
Att hon slumrar ljuft vid min harpas slag.
Dunkla sommarnatten
Sväfvat ur skogen nyss:
Tyst kring land och vatten
Bleknade solens kyss.
Men o min Engel ljuf!
Men dig mitt hjertas brud
Kysser min själ ännu,
Klingar min harpas ljud,
Att du drömmer ljuft om din kärleks dag!
Tgn.
Sång i Natten
(Från fjerran.)
Innehållsförteckning
Der ute det stormar
I rasande strid.
Men här uti lugnet
Min tanke har frid.
Den ilar med stormen
Till hemmet, till Nord,
Och bär dit en helsning
Från främmande jord.
Vind! rasa; mot fönstren
Vräk yrande snö;
Du natt i ditt mörker
Låt stjernorna dö.
Jag sitter och leker
Vid midnatt ändå
Med minnets blå blommor,
De leende, små.
Dig! minne jag helgar
Min nattliga sång;
Led hopp mig till hemmet,
Till norden engång!
L—rt.
Vår-Känslor.
Innehållsförteckning
Ja! dig natur, all skönhets helga moder,
Jag tacksamt åter egna vill min röst;
Du gjuter lif i lunder, sjöar, floder,
O! gjut en gnista ock uti mitt bröst;
Bland ljufva drömmar vill jag henne amma,
Tills klar hon strålar upp i sångens flamma.
Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna,
Min barndoms brud, min längtans första mål;
Du evigt unga — o! må allt försvinna,
Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål;
Må allt bli mörkt — jag flyr till dig, ditt hjerta,
Det klappar varmt i glädje som i smärta.
Hur’ väl jag känner dig, hur’ sköna stunder
Jag drömt hos dig — hur’ mången gyllne syn;
Du lärt mig älska dessa tusen under,
Du lät mig se en Fader ofvan skyn;
Välkommen då! — Glad vill till dig jag ila,
Och i din famn bland doft och sånger hvila.
Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas
Ju sång och glädje blott; — hvart sakta sus,
Hvar liten fläkt i ljufva toner blandas;
Allt strålar endast skönhet, lif och ljus;
Ja nu är vår, nu vill jag njuta, drömma,
Och uti sången jordens smärta glömma.
Q.
Stålbruden.
Innehållsförteckning
Jag har en brud — en brud i lif och död,
En stålklädd mö, som blir mig evigt trogen;
Hon är min vän, hon är mitt säkra stöd,
När glädjen ler, när hämndens stund är mogen.
Mig öfverger hon ej — hon städse går
Invid min sida, likt en skyddarinna;
Mot fiendskap och våld jag tryggad står,
Hon sviker ej, då krigets åskor brinna.
När skönheten, när helsans friska ros
På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar;
När dess behag och ungdom flyr sin kos,
Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; —
Då är, o stålbrud, högre änn’ din glans,
Och lifvets sol uti ditt klara öga
Sig speglar gladt, — och upp till hjeltedans
Dig bjuda ärans Gudar från det höga.
Hell Dig! du stålmö, — slumra trygg och lugn
I morgondrömmar vid min venstra sida; —
För mången, ej för mig, du synes tung,
Der tyst du vaggar i din blanka slida.
Dag kommer! — Vid kanoners muntra sång,
Till häst med mig du ibland krutmoln ilar,
Och barmen modigt blottar på engång,
Och ögat sänder blixtens skarpa pilar; —
Hvem tjuses ej deraf? — Hvem ser ej då
Med köld på jordens känsloömma tärnor,
Der smäktande i lunderna de gå,
Att höra foglars sång, se nattens stjernor. —
Min sång jag helgar dig, du sköna mö,
Du trogna, ljusa stålbrud vid min sida!
Med dig jag lefva vill, med dig ock dö, —
Oss stridens Gud engång skall sammanviga.
L—rt.
Skola de knoppar spricka?
Innehållsförteckning
Strålande sol, som högt uppå fästet tågar,
Herrskande blickar ner öfver berg och dal,
Skimrande blommor du uppå fältet skådar,
Leende knoppar spira i tusental.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
Skola de mogna, blifva till frukt och frö;
Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,
Tjusa en stund och falla i stoft och dö?
Så för hvar morgon, du dig ur Östern höjer,
Tusende drömmar sväfva i hjertat opp;
Tusende känslor, vaknade nyss, du röjer,
Tusende tankar spira och skjuta knopp.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
Skola de mogna, blifva till frukt och frö;
Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,
Tjusa en stund och falla i stoft och dö?
H. K.
Sista gången änn’!
Innehållsförteckning
Mins du månskensnatten änn’?
Månens ljusblick, mins du den,
Då du blef mitt hjertas vän?
Fläkten susade i natten,
Dimman svann från land och vatten,
Jorden doftade i natten;
Mins du månskensnatten änn’?
Mins du ljuft hur af min arm
Säll du slöts emot min barm?
Mins du famnen änn’ så varm?
Lockomskuggad panna böjde
Mot mitt bröst du; — blicken höjde, —
Öga uti öga dröjde;
Mins du famnen änn’ så varm?
Tänk på glömda vännen änn’;
Hulda, ljufva blif igen,
Blif din varme ynglings vän!
Unna honom änn’ ett möte
Der i poppellundens sköte,
Kom din gosse kom till möte,
Flicka, sista gängen änn’!
Tgn.
Blomsterklagan.
Innehållsförteckning
Vårens ljumma vind
Smeker knoppens kind,
Dock i eldig fart
Bort den ilar snart!
Sommarns fjäril varm
Kysser blommans barm,
Ack! men innan kort
Flyr han åter bort!
Gosse! huru väl
Känner jag din själ:
Vindens, fjärilns lott;
Jag har minnets blott!
Q.
Zigenarflickan.
Innehållsförteckning
Solens sista stråle flammar,
Snart skall skymning jorden hölja;
Mörka spegla trädens stammar
Sig i flodens lugna bölja.
Öfver skogens toppar blicka
Purpurmoln vid himlaranden,
Och en ung Zigenarflicka
Sjunger klagande vid stranden.
Hyn är mörk, men yppigt glöda
Rosor dock på bruna kinder;
Svarta lockars natt det röda
Silkesnätet sammanbinder.
Barmen är en blomstertufva,
Hennes vext, en liljestängels;
Läppen lik en mognad drufva, —
Blicken som en fallen engels.
Hennes drägt af glädjen lånad,
Vexlar rikt i färger bjerta,
Men ur ögat blickar trånad
Och i stämman darrar smärta.
Sången klingar mellan träden,
Sväfvar öfver flodens vatten,
Vild som vindens suck på heden,
Ljuf, som forsens svall om natten.
Kanske när sig sorgen sänker
Kring din själ, i hjertat vaknad,
På din barndomsfröjd du tänker,
På dess flydda ro, med saknad.
Oskuldsvåren rosenfärgad
Bleknat, alltför snart förfluten,
Lemnande din himmel härjad,
Lifvets skönsta blomma bruten.
Nyckfullt skiftar ödets vilja,
Outgrundlig, jordens lotter:
Snöhvit strålar steppens lilja,
Fallen gråter steppens dotter.
Men din bild, den vill jag gömma,
Dyrbar för mitt minne vorden;
Aldrig, aldrig skall jag glömma
Hvad jag skönast sett på jorden.
T***.
Våren är när.
Innehållsförteckning
Vindarne susa,
Ljumma och friska,
Bäckarne sorla och himlen är blå;
Frihet och glädje
Klingar i rymden,
Ljufliga sånger från foglarne små.
Ack! hvad jag längtar
Åter att helsa,
Grönskande jord, dina blommor en dag!
Glad skall jag sitta
Ensam vid stranden,
Lyssnande stilla till vågornas slag.
Dröj icke längre
Ljufliga vårdag, —
Kom med din värme, med kärlek och sång!
Väck ur sin dvala
Slumrande hjertat, —
Ack! låt det vakna till lifvet engång!
**
Suomis-Sång.
Innehållsförteckning
Hör, hur’ herrlig sången skallar
Mellan Wäinös runohallar:
Det är Suomis sång!
Hör de höga furor susa,
Hör de djupa strömmar brusa:
Det är Suomis sång!
Se! bland drifvor högt vid polen
Strålar klar midsommarsolen:
Det är Suomis sång!
Se! på himlens mörka båga
Nattens norrskensflammor låga:
Det är Suomis sång!
Och de väna, blyga dalar,
Der en bäck bland blomstren talar:
Det är Suomis sång!
Och de skogbekrönta fjellar,
Ekande i stjerneqvällar:
Det är Suomis sång!
Öfverallt en röst oss bjuder,
Öfverallt en stämma ljuder:
Det är Suomis sång!
Broder, äger du ett hjerta,
I dess tjusning, i dess smärta,
Hör blott Suomis sång!
Q.
Tviflaren.
Fragment.
Innehållsförteckning
— — — — — — — — — — — —
Så gick han sakta bort ur menskohvimlet
Och kom till hafvets strand, emot hvars klippor,
Af stormen jagad, vågen skumhöljd flög
Och krossade sin hvita barm och dog.
Och hvar en bölja dog, der steg en ande
Förlossad upp på tunga suckars vingar —
Han stod och såg mot ändlös rymd, han såg
Hur solens gyllne klot bland slitna skyar
Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta,
Som slutat striden förr än lifvets storm
Sig lagt till ro. — Då vidgar sig hans bröst.
Den bundne stormen i hans själ får vingar,
Han talar — — — Solen, stormen, hafvet, klippan,
De voro vittnen till den fallnes ord:
— — — — — — — — — — — — —
”Förnuft, förnuft! du mördar dina tvifvel,
Och tvår din hand i deras offerblod,
Och detta — detta kallar du för kärlek! —
Så famlar anden — Skuggor, dimmor, mörker! —
Nej, nej, o nej! det finnes ingen tro! —
En gissning blott är menskans hela kunskap,
Och lika litet som den blinde kan
Bli skicklig bågskytt, lika litet når
Ett enda sträfvande sitt tänkta syfte —
En stockblind Höder menskosjälen är,
Och Loke, slumpen, ödet, satan rigtar
Dess pil, att den i sjelfva hjertat far
Utaf den Balder, som dess andakt tillber —
De säga: tro! — Dock, tro — och ej begripa? —
O nej! i skapelsen finns intet, intet,
Som ej engång skall klart i dagen läggas,
Så enkelt synas som att två och två är fyra. —
Den urprincip, på hvilken nu
All vishet lastar, det som den ej mägtar
På egna skullror bära, skall med tiden
Sitt välde, stödt på mörkrets skuggfantomer,
Förlora. — Ja! som lugna källkristallen
Uti sitt sköte sluter himlahvalfvet
Med all dess prakt och med dess alla stjernor,
Skall menskosjälen äfven engång klar
Den högsta vishet ofördunklad famna,
Och mäktigt känna, att hvad förr han sökte
Bakom en diktad slöja utaf moln,
Hon bär inom sig sjelf, att sjelf hon är
Den kraft som verldars millioner ordnar,
Med makt att styra ödet med sitt bud;
Att sjelf hon är det enda, högsta, — Gud —
Men långsamt skrider all förädling!
Se, detta hår, som från mitt hufvud faller,
Hvi föll det? — Bort det flög, — måhända,
Att snärja in sig i det fina urverk
Af händelser, dem tanken flygtigt ordnat,
Och hämmande det blinda öde bli,
Hvarpå så många tusen andra hänga. —
Förr’n menskan hunnit ödets irrgång lära,
— En svårlärd kunskap — förr’n hon mägtar leda
Naturens krafter, och dess mål bestämma,
Skall hon ej veta, och ej kunna tro.
— — — — — — — — — — — — —
En ofrivillig vördnad för den stora
Och höga kraft, hvars frö i själen gror,
Men, utaf brist på värme och på ljus,
Sitt hjertblod ej i dagen mägtar skjuta,
Sig tränger aningslik på själen, anden:
Och denna aning om hvad stort hon kan,
Och detta tvifvel på sin egen höghet,
Dem kläder menniskan i ljusets skrud
Och faller ned och tillber såsom Gud —
Men hjertats längtan att sin storhet njuta,
Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft,
I verldens chaos åter mörk försvinna,
De skapa menniskornas evighet” — — — —
— — — — — — — — — — — — —
Mot hafvets djup han sänkte mörka blicken,
Men vågen suckade och steg och sjönk,
Han såg mot himlen opp, af samma makter
Förföljda såg han molnen kämpa, fly —
Då känner han hur kring hans bröst, som bäfvar,
Två veka armar smidigt linda sig,
Ett hjerta känns emot hans eget klappa.
”Du här?” han säger, och sitt sköna rof,
Den veka liljan, darrande i stormen,
Han sluter eldigt uti starka armar.
”Ännu jag älska kan! Fast jord och himlar
Och hafvets afgrund evigt gäcka mig;
Fast denna Gud, hvars sköna dikt jag trodde,
Hvars höga allmakt allt försona skulle,
Ej mera på sin egen allmakt tror;
Fast hvarje bubbla har sin egen himmel,
Och hvarje himmel är en flyktig dikt — — — —
Likväl jag älskar — en förtviflans kärlek,
Som icke frågar hvarför? — Ve, o ve!
Med delta hvarför flög min tro, min dufva,
Ur själens ark — och kom ej mer igen.
Min tro, mitt allt, mitt lif du är o flicka!
Och dock! — Om blott på en af dessa frågor,
Som anden gjort, jag finge svar, — lik stormen,
Som bryter blomman, kastar henne bort
Och känner hvarken smärta eller fröjd,
Jag skulle offra dig, mitt allt, min kärlek
Åt vreda makter, skulle slunga dig
I dessa böljors spöklikt hvita armar,
Se hvarest afgrund slukar dig och — le.”
— — — — — — — — — — — — —
F. B.
I Kejsarinnans slup.
(Juni 1841.)
Innehållsförteckning
I Kejsarinnans sköna beprydda slup
Den vackra Eva gungar på böljans djup;
Vid hennes sida sitter ung Leopold;
Den unga dufvan fallit i falkens våld.
Och Emili den smärta satt midtemot;
Spotskt såg hon på de båda med skämtfullt hot.
Bredvid i djupa tankar skön Lina satt,
Och vinden kysste floret på hennes hatt.
Men främst uti högsätet naturligtvis
Satt Evas egen mamma och Emilis;
Hon såg på sina döttrar, på alla tre,
Och log och tänkte: ”säkert mig likna de!”
Hon såg tre rosenknoppar på hafvets blå,
Hur mången bölja kysste de späda små;
Hon såg tre gracer gunga i Amors char,
Och smålog åt krigsguden, som styrman var.
Och vinden sprang så frisk öfver vågens kam,
Och vågen bröt sig munter mot slupens stam,
Och slupen gick i gungning behagligt fram,
Som lastad blott med rosor, så lätt han sam.
Och Leopold den glade, han log deråt;
Och Emili den smärta log högt i båt,
Hon doppade i fjärden sin hvita hand
Och log när böljan sköljde den högt ibland.
Och Evas vackra läppar de logo godt,
Berömde hafvets skönhet och sjömans lott:
Hur som en svan han gungar på vänlig våg,
Hur lätt han är om hjertat, hur glad i håg.
Men Linas röda kind blef i hast så blek;
Den lilla blef så ängslig vid vågens lek,
Hon lutade sitt hufvud mot modrens bröst
Och klagade så barnsligt och bad om tröst.
Och Kejsarinnans sköna beprydda slup,
Han bar de unga lätt öfver böljans djup;
De vackra strålar glänste på fjärdens blå,
Och den som skrifver detta såg tyst derpå.
Zt.
Бесплатный фрагмент закончился.
