Читать книгу: «Samlade dikter»
J. J. Wecksell
Samlade dikter
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066417567
Innehållsförteckning
II.
DANIEL HJORT.
FÖRSTA AKTEN.
ANDRA AKTEN.
TREDJE AKTEN.
FJERDE AKTEN.
FEMTE AKTEN.
I.
Vårdroppen.
Åbo Slott.
Veteranens jul.
Vid Schillersfesten i Helsingfors.
Svenskan och finskan.
Finska vikens klippor.
Har du mod?
Italienaren.
Studentsång.
I en artists album.
I en konstälskares album.
Fogeln.
Rusen i skogen.
Demanten på Marssnön.
Det förtorkade trädet.
Stjernorna.
Öfver en afplockad ros.
Höststormen.
Reminiscens från Piruvuori.
Augustiaftonen.
Tyrannens natt.
Den vakande modren.
Guds trädgård.
Ottos julafton.
Pi balen.
Skridskoåkaren.
Sjömansgossens afsked till sin brud.
Den vansinniga spinnerskan.
Hyran till kärleken.
Rosor och kyssar.
Till Minna.
Till Ellen.
Varning.
När och fjerran.
Var det en dröm?
Afskedet.
Ögon blå.
Vår inre verld.
Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
Till G. Montgomery.
Studenterne.
Skål för qvinnan.
Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.
På Sofiadagen.
Till … vid sybordet.
Till den nygifta.
Till Helmi.
Den lilla hedningen.
Englarna.
Den lyckliga familjen.
Skolfuxen.
II.
Det outsägliga.
Dvergens hämd.
Lokomotivföraren.
Geniens hand.
Marssnön.
Vågen.
Den fromme.
I en Spaniors album.
Den 10:de November 1861.
Ett brunnsafsked.
Vid min älsklings sida.
Serenad till Helmi.
Ur gamla gömmor.
Elegi öfver en kupp.
Min vän.
Kajsaniemi-visan.
Allt i lifvet är ej sol.
Almqvist.
För dig jag sjunger.
Vill du komma med mig!
Jag har dig kär.
Don Juans afsked från lifvet.
Jag midnattens barn.
Daniel Hjort, sorgespel i fem akter.
Till sångens vänner i Finland och Sverige öfverlämnas dessa "Samlade dikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt öde redan vid 24 års ålder bortrycktes från sin korta diktarebana, De ingå här under tvenne afdelningar. Den första omfattar ett urval af de stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen år 1860 utgifna "Valda ungdomsdikter", i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar I", jemte några otryckta sånger, diktade före denna tid. Utg. har vid detta urval, äfvensam vid styckenas ordnande och omarbetning följt de anvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. — Den andra afdelningen omfattar dikterna från en senare period (julen 1860 till sommaren 1862), deri inbegripet det förut särskildt utgifna sorgespelet "Daniel Hjort". En del af dessa hafva ingått i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar II"; andra äro meddelade af några skaldens vänner eller funna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest på manuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framträda sålunda i ett nog fragmentariskt skick, men äro dock af alltför stort poetiskt värde eller måla för väl den inre strid, som vid denna tid rörde sig inom skaldens bröst, för att ej förtjena sin plats i dessa "Samlade dikter".
Vårdroppen.
I morgonstundens vår
Vid lärkors glam
På molnets kant en tår
1 solljus sam.
På jord som i det blå
Klang fröjdens ljud.
Gif mig ett lif också!
Hon bad till Gud.
Och liten englahand,
Som molnet höll,
Tog sakta på dess rand,
Och droppen föll. —
Och speglade en stund
Guds verld så skön,
Guldmolnig, himmelsrund
Och jorden grön.
Föll så i hafvets famn
Och gömdes der. —
Hvem frågade ditt namn,
Hvem såg dig här?
Åbo Slott.
Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg,
Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg,
Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gått
Till att luta trötta hufvun, — men der ingen ro de fått!
Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg,
Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg;
Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighet
Uppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet.
Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand,
Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand;
Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står,
Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår.
Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus?
Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,
Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land,
Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand.
Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark,
Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark,
Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag,
Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag.
Du var skölden, du var svärdet, — ljust och herrligt var ditt mål,
Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål;
Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig,
Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig.
Veteranens jul.
Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står;
Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår.
Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo,
Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro.
Då ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,
Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg?
Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläkt
Och värma drifvornas demant med lifvets andedrägt?
Det är en gammal veteran från Finlands sista strid.
Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid;
Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå,
Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då.
På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljus
Så skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus.
På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladt
På högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt.
Då talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,
Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud!
Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du också
Din unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå?
Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu.
Mitt hår blef hvitt, min panna blek, — blott evigt ung är du;
Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog,
Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog.
Det är förbi sen många år; ett annat slägte står
Med annan håg, med annat lif i Suomis nya vår.
Den strid de kämpa är ej min, — ty evigt, hvart jag går,
Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står.
Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem,
Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem.
Än ville ock jag se engång
Och helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt.
Han talte så, — men matt han log emot sin ungdomsbrud,
Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud.
Och hur han såg, — en glädjetår så ljuf hans öga fällt,
Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält.
"Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö.
Jag kan ej gå, — haf tack, o Gud, för att jag här får dö!
Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm,
Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm.
Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument,
Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt;
Och furorna de sjunga då en psalm högtidelig
Och natten kastar ned sitt dok, — mitt land, Gud skydde dig!"
Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott
Och knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt.
Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och sken
Med julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren.
Vid Schillersfesten i Helsingfors
den 10 November 1859.
"Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går,
Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står,
Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från,
Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son.
Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann,
Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann;
Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,
Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.
En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid
För friheten och sanningen, för andens ljus och frid;
Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,
Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.
Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;
För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.
Ryck det ej bort från folken mer, — odödlig är dess gång;
Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång!
När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,
Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,
Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst,
Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.
Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp
Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp,
Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig.
Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,
Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå;
Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,
Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.
Svenskan och Finskan.
Svenskan.
Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
Du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
Må du minnas, att den starka, mera pröfvade är min.
Finskan.
Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
Sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets underverld,
Väntade min tid — den kommit, ljungar fram med strålens makt
Och du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt förakt.
Svenskan.
För ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss,
Hög jag står i middagsglansen — sekler ligga mellan oss.
Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
Några ax af mina skördar, som i sekler vuxit opp.
Finskan.
Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
Jag har Finlands högsta kärlek — bytte ej med dig min lott.
Och du lämnar dina skatter — arfvet åt vårt folk och mig.
Svenskan.
Ännu lefver friskt mitt hjerta, slår i tusen ädla bröst;
Också du har lärt dig älska tro och sanning af min röst.
Såg i morgon segrens fana på min graf du svaja gladt —
Snart du dvaldes sjelf i mörker, mörkare än griftens natt.
Finskan.
Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;
Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf.
Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång
Som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång.
Svenskan.
Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du.
Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå —
Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också.
Finskan.
Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm,
Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
Kan den tonen sannt du klinga? — främling är du på vår strand.
Svenskan.
Hit jag kom som frö — en jernek står jag nu på stormigt skär,
Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf —
Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf.
Finskan.
Väl! jag står i landets hjerta — furan, evigt grön och stark;
Stod förgäten, tung och isklädd — frisk ändå — i vildskön mark;
Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp —
Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp.
Svenskan.
Fäll din lans som min jag fäller — bådas udd är af demant.
Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt.
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den —
Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än.
Finska vikens klippor.
Vi segla bränning och död förbi
På fräsande, snöhvit våg,
Och stormen dansar så vild och fri
I skeppets tackel och tåg.
Vi fara fram emot Finlands kust,
Snart skåda tjusta vi den,
Hvart hjerta slår utaf längtans lust,
Hvart öga blixtrar igen.
Se klippan der! det är finsk granit,
Der skymta än fler också;
De stå så mörka i bränning hvit
Förutan en torfva på;
Och dystra skåda de nu som sist
Som när jag ser dem igen,
Och dyster är deras saga visst; —
Säg, vill du höra på den?
När Wäinämöinen ur vågens glans
Bjöd Finland stiga engång
Med silfverfloder och björkars krans
I solljus, blommor och sång;
Med mörka furor på vilda skär,
Guldvaggande sjöar blå,
Skönt logo klipporna äfven här
Emot sin skapare då.
Och blomman bad uppå Finlands strand:
O, växte med mig en mö!
O, fick jag vårdas af hennes hand,
På barmen blomma och dö!
Jag gåfve henne min rosenvår,
Min doft, min färg och min glans,
Jag gåfve henne den klara tår,
Som darrar skönt i min krans.
Och furan bad på sin unga mark:
O, kom du ynglingatropp!
Vi skola brottas, min stam är stark
Och smart och smidig min topp.
Och björken: finge jag stå i ro
Och böja grenarna ned
Invid en hydda, der menskor bo,
Ett godt och välsignadt träd!
Och insjön häfde sin silfverbarm
I qvällens rosiga brand:
O, fick jag gunga på vänsäll arm
Ett älskadt par emot strand!
O, fick jag kasta min silfvervåg
Till gröna ängarnas börd
Och spegla stilla med vänlig håg
De gyllne nejdernas skörd!
Och fjellet höjde sin tinning gladt
Med svällda ådror af jern:
O, fick jag bjuda min dolda skatt
Till lugna hyddornas värn!
O, fick jag resa ett altar opp
Mot himlens strålande blå
Och lyfta högt på min stolta topp
Mot Gudar menskorna så!
Men stum med kinden af tårar kysst
Stod Wäinämöinen allen;
I ödets stjernor han läste tyst
Och sade sörjande sen:
Här skola tusende hjertan slå
I hög och strålande brand,
Och ödslig, mörk är din lott ändå,
Mitt unga älskade land!
Ty drömmande på din unga strand,
Du mö ur vågorna blå;
En morgon vakna du skall i band,
I sekler sörjande stå;
I sekler vänta din frihet än
Med stilla kämpande bröst;
O, eg då ljuft uti kärleken
Af ädla söner en tröst!
Dock bäfvar du för ditt öde, säg,
Vill förr du dö utan namn,
Välan! — den bölja, hvarur du steg,
Har qvar sin eviga famn.
Men stum stod furan i skogen grön,
Och fjellen, sjöarna blå.
Blott strandens klippor i trotsig bön
Till Wäinö talade så:
Sa häf oss ut uti hafvets famn,
Der vilda bränningen slår!
Vi vilja vara förutan namn,
Förutan blommor och vår.
Skall ingen menniskofot också
Oss röra i frid, — hvad mer! —
Vi fria, fria i stormen stå
Och fria när hafvet ler.
Och fri står klippan i bränning vred[1]
Och fri uti solens glans, —
Står kal och mörk som en nattlig hed
I silfvervågornas krans.
Ej fåfängt flöt der en droppe blod,
Ej gjuts der bitter en tår,
Ty på dess strand ingen hydda stod
Och intet hjerta der slår.
Ej nånsin hafver en ovän rört
Ditt fria, ditt stolta bröst.
Hur tviflet suckar, du aldrig hört,
Men heller ej hoppets röst.
Ej steg en främling med svärd i hand
På dina ödsliga skär,
Men ingen älskar uppå din strand
Du blickar mörk öfver djupblå grund,
Blott öde vatten du ser.
Du blickar dyster mot hvalfvets rund,
Kallt stråla stjernorna ner.
Och evigt står du i skummets brand
Så vild och öde som nu.
O, hell dig Suomis vana land!
Det bättre valde dock du.
[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvärr, ofulländad bearbetning sålunda:
Och fri står klippan i bränning vred
Och fri uti solens glans, —
Står kal och mörk som en nattlig hed
I silfvervågornas krans —
Skall evigt der uti skummets brand
Stå vild och Ode som nu.
Men också du, Suomis vana land, också du är blott en mörk klippa; ty har du skönhet och kärlek, ja, skulle du engång ha silfver och guld — utan frihet är du dock intet annat än en mörk, ofruktbar klippa för menskligheten, och din son icke mera värd än mossan, som sparsamt växer på de öde klippornas otillgängliga land.
Har du mod?
Har du mod att gå ut i lifvets strid
Och dig hålla der som en man?
Har du mod att ställa dig framom din tid
Och dess villor, om du det kan?
Har du mod att offra ditt hjerteblod,
Din timliga lycka och fröjd
För sanning och rätt? — då, yngling god,
Träd in i vår krets förnöjd.
Har du mod att tro på din skönaste dröm
Trots det verkligas hånande röst?
Har du mod att som droppen i djupaste ström
Söka väg genom klippans bröst?
Då låtom oss svärja ett fostbrödralag!
Och offra det ande och blod,
Och kraft som kamp få vi nog en dag,
Om vi ega det samma mod.
Italienaren.
Öde står min gård, den sköna,
Öde stå dess lunder gröna,
Ömma sånger der ej klinga
Mer som förr så mången qväll.
Guld och allt hvad mer jag eger
Fast på våg det ringa väger,
Tag — det kan dock nytta bringa
Dig, vår kung Emanuel.
Krossat har jag mandolinen
Laura bakom sänggardinen
Ensam gjuter sina tårar,
Sträcker fåfängt ut sin famn.
Hingsten eldig stampar jorden,
Och åt farorna och morden
Vigas in Italiens vårar
I vår frids och frihets namn.
Hjeltar stiga upp, der slafvar
Kyss ha trampat Bruters grafvar;
Strömmen sig hvar dag förökar,
Blir ett verldshaf innan kort.
Dolkar blixtra ren i tjellen.
Bergsbon väpnad står på fjellen —
Och i Kolisén det spökar,
Påfven läser det ej bort.
Nu är hämdens timma slagen!
Frihetsklingan hvässes, dragen
Ur den slida, der den rostat
Uti hundraårig skam.
Och de sår, som länge gömdes,
Bryta nu — ty ej de glömdes, —
För all smärta, de oss kostat,
Uti blodig feber fram.
Känner du vulkanens välde,
På hvars gömda eld du ställde,
Kejsare, din thron, och famlar
Der med maktlös spira än?
Se, nu häfvas hafvets vågor,
Himlen mörknar, eld och lågor
Berget spyr — och thronen ramlar
Ned i kratern, du med den.
Susen stolt Italiens lunder,
Vittnen till vår träldoms stunder,
Snart med segrens krans, den frida,
Blodig panna svalken af!
Och försonad skall den gamla
Tid den nyas kämpar samla
Sist till hvila vid sin sida
Ärofullt i samma graf!
Studentsång.
Nu, bröder, må vi sjunga
En rask och samfälld chör!
På oss studenter unga
Så gerna Finland hör.
Så må då sången skalla
Allt upp till polens rand,
Tills finska hjertan alla
Stå lyssnande i brand!
Från Bottenvikens stränder,
Vår bildnings gamla bygd,
Ifrån Karelens länder,
Den finska sångens skygd;
Från trakt, der norrskensflamman
Omsprakar snöklädd pol,
Vi strömmat hit tillsamman
För fröjd och lif och sol.
Hvart hjerta står i lågor
Få fjäll, i skog, i dal.
Du räknar hafvets vågor,
Ej våra drömmars tal.
De äro blott ej drömmar,
De blifva verklighet,
Så sannt som dagen strömmar
I morgonrodnans fjät.
Som stjernan står i natten
Med skuggor rundtomkring
Och hvälfver silfverskatten
Och fruktar ingenting,
Så skall det ädla lefva
Och blomma i vår barm,
Som skuggan ondskan bäfva
Så mörk och tom och arm.
Frisk mod i lifvets stunder,
Friskt mod i dödens famn!
Det låga skall gå under
Förutan barn och namn.
Det eviga, det sanna
Ej krälar fram i grus,
Det går med öppen panna
Igenom natt — i ljus!
Så må då sången skalla
Allt upp till polens bloss!
Se, Finlands slägten alla
De hoppas uppå oss!
Omätlig är vår bana,
Men blicken målet når.
Framåt! — vår enda fana
Är fädrens röda spår!
I en artists album.
Mycket finna, än mer spana,
Uti allt det högsta ana,
Älska mycket, mer förglömma,
Gå i lifvet ut och — drömma,
Gudar tjena, guld försaka,
Ge och fordra ej tillbaka,
Hjertat offra, hjertan vinna,
Kyla möta och dock brinna.
Äran älska, ej begära,
Skapa, bilda, pröfva, lära
För ett mål, som aldrig hinnes,
För en efterverld, som vinnes,
Sen dig verlden mer ej når:
Det är konstnärns lott på jorden. —
Endast så odödlig vorden
In till gudarna han går.
I en konstälskares album.
Det finns en konst att evigt vara ung,
Fast locken glesnar, hjessan böjes tung.
Hur snabb och mäktig tiden äfven svingar,
En genius finns, som eger bättre vingar;
Hur djup och hård sin runa tiden skär,
En genius finns, som den i blommor klär:
Det sköna älska. Njut det i naturen,
Lef blommans lif, lef stjernans i azuren.
Njut det i konstens rika underverld,
Der sången blommar och musiken klingar,
Der tanken ilar jemt på himmelsfärd,
Men jordens rosor rodna på dess vingar.
Då gjutes evig ungdom i din själ,
Der den bland stora andar ofta dröjer,
Tills lifvets sorger små, dess flärd och fel
En skugga bli, som ljuset mer förhöjer.
Den glada vishet konstens lära är,
Och evig ungdom dig, sin vän, beskär;
Ty det, som lefver öfver skiften, öden,
Du njöt i lifvet, har till vän i döden.
Fogeln.
Der sitter en liten fogel
På hafvets vilda strand.
Långt borta uppgår solen
I gyllene morgonland.
Der vinkar emellan rosor
En port af rubiner och gull.
Det växer i fogelns hjerta
En lust så längtansfull.
Han flyger mot morgonrodnan,
Skön vinkar dess purpurkust;
Han flaxar med svaga vingar,
Han sjunger med mäktig lust.
Allt längre, allt längre han ilar,
Han skådar bakom sig ej mer,
Tills, hvart han vänder blicken,
Blott öde vatten han ser.
Han flyger, tills vingen brister,
Han sjunker i böljande haf, —
Och aftonen ler i rosor
Och stjernan i guld på hans graf.
Rosen i skogen.
Vilda rosen skön i skogen står,
Kalken strålar af en silfvertår,
Och kring den liksom en purpurflod
Strömmar rosens unga, friska blod.
Mellan granar står dess skönhet gömd,
Mindre skådad klart än ljufligt drömd.
Med en varsam kyss den glada vind
Andas kärlek öfver blommans kind.
Stum af tjusning stilla skogen står,
Trasten öm i nattens skymning slår,
Morgonrodnans första stråle varm
Perlbesmyckar rosens oskuldsbarm.
Vandrarns själ hon stämmer mildt till bön,
Der i rosig glans på tufvan grön
Ljuft om himlens skönhet, jordens vår
Talande sitt stumma språk hon står.
Visst en engel i en sky af doft
Flög hon ner en stund i jordens stoft.
Nästa morgon synns hon icke mer, —
Ack, mot döden blott så huldt hon ler!
Demanten på Marssnön.
På drifvans snö der glimmar
En diamant så klar.
Ej fanns en tår, en perla,
Som högre skimrat har.
Ut af en hemlig längtan
Hon blänker himmelskt så;
Hon blickar emot solen
Der skön den ses uppgå.
Vid foten af dess stråle
Tillbedjande hon står
Och kysser den i kärlek
Och smälter i en tår.
O, sköna lott att älska
Det högsta lifvet ter.
Att stråla i dess solblick
Och dö, när skönst den ler!
Det förtorkade trädet.
Qvittra, du min lilla fogel,
Qvittra i den torra linden!
Tro dock ej din sång uppväcker
Den till grönska och till glädje.
Vet du, hvarför linden torkat,
Vet du, hvarför kronan vissnat,
Ock den fasta stammen murknat?
Uti stammen skuro tvenne
Unga hjertan in sin kärlek.
Dessa hjertan skiljdes sedan
Brustna här i lifvets stormar.
Ynglingen bedrog sin flicka,
Flickans brudsäng blef då grafven.
Under träden är hon myllad,
Sköna blommor gro kring linden.
Flickans hjerta har för roten
Talat om sin dystra smärta;
Roten det för stammen talat,
Stammen det för grönklädd krona.
Derför sörjer grönklädd krona,
Derför murknar tjocka stammen,
Derför vissnar starka roten.
Qvittra fogel, fåfängt qvittra!
Linden aldrig mer skall grönska,
Ty en gäckad kärleks tårar
Bränna på dess merg och rötter.
Stjernorna.
På den östra himlastranden
Står en stjerna silfverklar,
Fjerran på den vestra randen
Den sin vän och älskling har.
Fast de från hvarandra tindra
Mer än millioner mil,
Inga rymder kunna hindra
Gyllne blickens säkra pil.
Ej de veta att de båda
Äro mörker blott och stoft, —
Skönt de i hvarandra skåda
Guld och rosor, ljus och doft.
Öfver en afplockad ros.
Du unga blomma i purpurblod,
Hur blek du hvilar i handen.
Nyss frisk och doftande fri du stod
Uti de blommande landen.
Men ack! hvi log du så varm och rik,
En jungfru vän i din oskuld lik,
Och hvarför såg du på mig så skön?
Att bruten dö blef din lön.
Och dock ännu du så vänligt ler
Mot mig, ehur jag dig brutit,
Ehur från grenen jag tog dig ner,
Der ljuf din vårdag du njutit,
Ehur jag ingenting kan dig ge,
Än blott med tjusning uppå dig se
Och andas stilla din vällukt in
Och glädjas att du är min.
O, finge jag åt en älskad brud
Dig ge, du ljufvaste blomma;
Men som en vind är min suckans ljud
I rymder öde och tomma;
Och såsom du är mitt hjerta visst
En blomma, bruten ifrån sin qvist,
Som ditt så flyger dess lif sin kos.
O, vissna, vissna min ros!
Höststormen.
Naturen är i uppror. Svartklädd höst
Sig hugger girigt fast vid jordens bröst
Och dödskallt flämtande så vildt och kort
Dess sommarlif och skönhet suger bort
Lik en vampyr, och sveper lömsk och bråd
I drifvans likduk offret för sitt dåd.
Högt ryter hafvet, ty den himmel blid,
Som darrande i guld i qvällens frid
Med sol och ljus har hvilat i dess famn,
Vill hösten rycka bort; sin huldas namn
Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber
Och störtar hvit i egen afgrund ner.
Se, eken kämpande på fjellet står.
Sin ärekronas dunkelgröna vår
Förgäfves skakar den och full af harm
Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm.
Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot
Och strör dess ära vissnad för dess fot.
Och blomman, som de starkes öde ser,
Står mild och lugn och ej om skoning ber,
Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn;
Men stormen ser det och med iskallt regn
Den späda piskar fram derur, i stoft
Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.
Snart furan blott står grön, en minnesvård,
Och hafvet stannar med en dödsaccord.
Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu,
De mörka skyar dela sig itu —
Och oförgänglig stjernehimmel ser
I jordens stumma ödemarker ner.
Reminiscens från Piruvuori.
(I Karkku vid Kulovesi.)
I tusen stycken ligger fjellet splittradt,
Och tusen år ha stenarna förvittrat,
Men än de lika hemskt och hotfullt stupa
Uppå hvarann i dalen ned, den djupa,
Der block på block i vild oordning ligga
Och om en oträngd plats förgäfves tigga.
Der stå de liksom grafvar och ruiner,
I halft förvissnad tall en vindkår hviner,
I remnorna roffoglar byggt sig nästen;
Här smyger vargen, kända vintergästen,
I bondens stall, han tar der hvad han kräfver, Här blodig matta sen på drifvan väfver.
Och sommarsolens glans, som vänligt skiner,
Kallt återkasta klippornas ruiner;
Förgäfves vinden mull i remnan sopar,
Ur hvilken våren blommor små framropar.
I mörka djupet, som derunder grinar,
Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;
Så skall det evigt stånda sönderstyckadt.
Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.
Ruiner, menskohand ej vid er rörde,
När er man skapade och er förstörde, —
Men här har mörkrets engel stått på fjellet
Engång och sett hur soln gick upp kring stället
Och tänkt: hur många hjertan i den natten,
Som brusto törstande och ej fått vatten,
Hur många, som i dunkelt qval sig vredo,
Då inga stjernor ljus i mörkret spredo,
Hur mången engel, som sin vinge miste,
Fast Gud och hon och — Satan blott det visste,
Hur mången tärna ljuft om vännen drömde,
Som henne då i vilda lag fördömde.
Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten,
Det godas afbild, först för evigheten,
Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet,
Så det i tusen stycken flög på stället, —
Likt hjertan, som för onda makter klinga
Och sen med alla strängar sönderspringa.
Augustiaftonen.
I azur och silfver månen går
Och glimmar i vikens vatten, —
Så hög och tankfull skogen står
Och drömmer och susar i natten.
En julle lätt öfver vågen far
Mot fiskarkojan på näset,
Ur jullen klingar en röst så klar,
Och elfvorna lyssna i gräset:
"Blif när oss Herre Jesu Christ!
Din nåd intill oss ile,
Ty aftonen är nu kommen visst,
Men ljuft i din hägn vi hvile!"
Och månen log på sin silfverthron,
Ett ljus upptändes i tjellet, —
Och länge bortdog psalmens ton
I fjerran blånande fjellet.
Tyrannens natt.
Så tung står natten i sorgflor klädd,
Tyrannen vakar på purpurbädd,
Hans enda son uppå svartklädd bår
Från slottet förde man bort i går.
Med öppet öga, med dystert sinn'
I mörka natten han skådar in,
Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt,
Den kommer närmre, — han andas tungt.
Han ser sin son uti snöhvit skrud
På vingars guld, som han fått af Gud.
Han sväfvar sakta till bordet, der
Den gyllne konungakronan är.
Han börjar plocka demanterna.
Så sorgligt skiner hans gloria,
"Jag får ej ro i min trånga graf,
Förrän jag alla har plockat af."
"Min far dem köpt genom mord och död
För undersåtares blod så röd;
De döda fordra af mig dem nu.
För min skull hafva de offrats ju."
Till purpurmanteln han sedan går,
Den droppar blod som af djupa sår.
Bekymrad torkar han den ibland,
Alltmer den blöder för snöhvit hand.
"Jag kan ej lefva, jag kan ej dö,
Förrn denna mantel är hvit som snö.
Med mina tårar jag tvager den,
Med vingen torkar den om igen."
Och bleka spöken kring gossen stå,
Med vilda blickar till honom trå,
Han gråter sakta, han blir så matt, —
De gripa honom med hånfullt skratt.
Blek springer kungen ur bädd så snar,
Allt är försvunnet, det ljusnat har, —
Än bordet oskadd hans krona bär
Och lika blodröd hans mantel är.
Den vakande modren.
Derute stormen mot rutan slår
De svarta vingar och natten rår,
Men slumra stilla, min rosenkind,
Du vackra morgon, du unga vind!
Mitt barn jag vaggar med sånger in,
Det hör ej stormen, blott rösten min.
En skugga hemsk sig derute rör
Och täljer synder som ingen hör,
Men slumra stilla min engel mild,
Du kärlekstanke, du oskuldsbild!
Du lutar dig på min arm så godt,
Du ser ej skuggan, mitt löje blott.
Den vida verlden derute står
Och ropar på dig om några år,
Men än du slumrar i fridsäll hamn,
Din lugna verld är en moders famn.
O, minns i villande verldens gång,
Som nu du hör den, din moders sång!
Guds trädgård.
Jag minns en flicka glad som våren,
