Читать книгу: «Grannen», страница 2

KAPITEL FYRA

Det regnade när Chloe anlände på brottsplatsen med sin instruktör, som ledde fältarbetet. Hon kände sig väldigt oviktig när hon klev ut ur bilen, ut i det lätta regnet. Eftersom hon var praktikant var hon tvungen att gå med sin instruktör och de andra praktikanterna. De fick inte vara med på några högprofilerade fall. Idag verkade det röra sig om ett typiskt hemmavåldsbrott. Och även om detaljerna inte lät speciellt magstarka eller brutala, så fick ordet hemmavåld henne att rysa.

Hon hade, trots allt, hört det ordet en hel del efter att hennes mamma dog. Instruktören måste ha blivit informerad om hennes förflutna – insatt i vad som hade hänt med hennes föräldrar – men trots det hade han inte nämnt någonting om det imorse när de gav sig ut.

De befann sig i Willow Creek kommun den första dagen, en liten kommun ungefär tjugofyra kilometer utanför Baltimore. Chloe praktiserade på FBI och skulle sedan jobba med FBI:s kriminaltekniska expertgrupp, och när de gick mot det enfaldiga tvåvåningshuset, tillät instruktören henne att ta ledningen. Hennes instruktör hette Kyle Greene, en fyrtiofem-årig agent som hade fått lämna fältarbetet bakom sig efter att han hade slitit sönder det främre korsbandet när han jagade en misstänkt. Skadan hade aldrig läkt ordentligt, så han blev erbjuden att arbeta som instruktör och mentor för olika typer av praktikanter. Han och Chloe hade bara talats vid två gånger tidigare; först via FaceTime för en vecka sedan, för att lära känna varandra, och sedan för två dagar sedan, när hon var på väg från Philly till Pinecrest.

“Bara en grej innan vi går in”, sa Greene. “Jag nämnde inte detta tidigare för att du skulle slippa oroa dig hela morgonen.”

“Ok…”

“Samtidigt som detta är ett hemmavåldsbrott, är det även ett mordfall. När vi kommer in kommer det att finnas en kropp. En relativt färsk sådan.”

“Åh…” sa hon, oförmögen att dölja chocken.

“Jag vet att det är mer än vad du förväntade dig. Men, vi hade en diskussion när du kom till oss. Vi övervägde att ge dig en större roll redan från början. Vi har funderat på att låta våra praktikanter ta mer ansvar, för att ge dem en större utmaning. Och baserat på din dokumentation kom vi fram till att du skulle vara en passande huvudkandidat. Jag hoppas att det är okej med dig.”

Chocken satt fortfarande i, vilket gjorde det svårt för henne att komma med en vettig respons. Ja, det var mer ansvar. Ja, det innebar mycket mer uppmärksamhet. Men hon hade aldrig ryggat för utmaningar och tänkte inte börja nu.

“Jag uppskattar möjligheten.”

“Bra”, sa Greene, med ett tonfall som visade att han aldrig hade tvekat på saken.

Han signalerade med handen att hon skulle följa efter honom upp på verandan och in i huset. Där inne stod två agenter och pratade med obducenten. Chloe gjorde sitt bästa för att samla sig inför den annalkande brottsplatsen, och trots att hon trodde att hon hade lyckats med det, blev hon ändå uppskakad när hon såg hur kvinnans ben stack ut bakom köksön.

“Ok, nu måste du gå ett varv runt kroppen”, sa Greene. “Berätta för mig vad det är du ser – både gällande kroppen och omgivningen. Beskriv din process för mig.”

Chloe hade sett ett flertal döda kroppar under sin praktik; det rådde inte direkt någon brist på det i Philadelphia. Men det här var annorlunda. Det här kändes lite för bekant – det kröp under huden på henne. Hon gick runt köksdisken och såg ner på brottsplatsen.

Offret var en kvinna som såg ut att vara i trettioårsåldern. Hon hade slagits i huvudet med ett mycket bastant föremål - förmodligen brödrosten som låg sönderslagen några meter från henne. Slagets tyngdkraft hade landat till vänster om hennes ögonbryn, tillräckligt hårt för att krossa ögonhålan, så pass att det såg ut som att ögat skulle glida ut på golvet när som helst. En blodpöl omgav hennes huvud som en gloria.

Kanske var det märkligaste av allt att hennes mjukisbyxor dragits ner till anklarna och hennes trosor var neddragna till knäna. Chloe satte sig på huk intill kroppen för att undersöka fler detaljer. Hon såg två små märken på sidan av nacken. Det såg ut att vara färska små nagelformade skrapsår.

“Var är maken?” sa hon.

“Anhållen”, sa Green. “Han har erkänt och han har redan berättat för polisen vad som hände.”

“Men om det är ett hemmavåldsfall, varför blanda in FBI?” frågade hon.

“För att den här mannen blev gripen för tre år sedan när han spöade sin fru så pass att hon fick tas till akuten. Men hon ville inte väcka åtal. Och hans hemdator flaggades för två veckor sedan för potentiella snuff-videor.”

Chloe lyssnade noggrant och inkluderade den nya informationen i sin analys av brottsplatsen. Hon kopplade ihop detaljerna som puzzelbitar och beskrev sina teorier för instruktören, i den takt hon gjorde sin analys.

“Med tanke på mannens förflutna, var han våldsbenägen. Extremt våld, om vi ska döma av den krossade brödrosten. Mjukisbyxorna som har dragits ner och trosorna som inte dragits ner hela vägen indikerar att han försökte ha sex med henne här i köket. Kanske hade de sex och hon ville sluta. Skrapsåren på hennes nacke indikerar att det var hårdhänt sex och antingen först i samförstånd, eller helt ofrivilligt.”

Hon pausade och undersökte blodet. “Blodet ser relativt färskt ut. Jag skulle gissa att mordet ägde rum under de senaste sex timmarna.”

“Och vad skulle dina nästa steg vara?” frågade Greene. “Om vi inte hade den här mannen anhållen redan och det pågick ett aktivt sökande efter honom, vad skulle du göra härnäst?”

“Jag skulle leta efter bevis på samlag. Vi skulle kunna hitta hans DNA och få en matchning. I väntan på resultaten skulle jag leta efter saker som exempelvis hans plånbok på övervåningen, förhoppningsvis hitta ett körkort. Men självklart, det hade bara varit om maken inte redan var misstänkt. Om så var fallet, kunde vi ta hans namn från adressregistret.”

Greene log mot henne och nickade. “Det stämmer. Du skulle bli förvånad över hur många nybörjare som inte tänker på att det är en slags kuggfråga. Du är redan i mannens hus, så du vet vad han heter. Men om maken inte var misstänkt, så är det sant det du säger. Men…Fine, är du ok?”

Frågan överraskade henne – främst för att hon inte var ok. Hon hade drömt sig bort, blicken fastnade på blodet på köksplattorna. Det tog henne tillbaka det förflutna, då hon inte hade kunnat sluta stirra på den där blodpölen som torkade in i mattan framför trappan.

Utan varning började hon känna sig svimfärdig. Hon tog stöd mot köksön och blev rädd för att hon skulle spy. Det var både oroväckande och pinsamt.

Är det den här reaktionen jag kan förvänta mig varje gång jag besöker en något otäck brottsplats? På alla brottsplatser som på ett eller annat vis påminner om vad som hände med mamma?

Hon kunde höra Sallys röst, en av de första sakerna hon någonsin sagt till Chloe: Jag vet inte hur en kvinna skulle kunna bli en exceptionell agent. Speciellt inte en med din traumatiska bakgrund. Jag undrar vad man tar med sig för stress hem från jobbet…

“Ursäkta, jag beklagar”, mumlade hon. Hon tryckte köksön ifrån sig och sprang till ytterdörren. Hon ramlade nästan ner för trapporna på farstubron på vägen ner till gräsmattan, övertygad om att hon skulle spy.

Lyckligtvis slapp hon den nivån av utskämdhet. Hon tog några djupa andetag, och fokuserade så intensivt på andetagen att hon knappt märkte när Greene tyst gick ner från farstubron.

“Det finns visa fall som påverkar mig så starkt, också”, berättade han för henne. Han stod respektfullt lite vid sidan av och lät henne ha sitt personliga utrymme. “Du kommer se brottsplatser som är mycket värre än så. Tyvärr, förr eller senare, kommer du att vänja dig.”

Hon nickade, eftersom hon hade hört allt det där förut. “Jag vet. Det är bara …den här brottsplatsen triggade någonting. Ett minne jag inte gillar att komma i kontakt med.”

“Byrån har utmärkta terapeuter som hjälper agenter att bearbeta sådant här. Så du ska aldrig känna dig ensam eller tro att det här förminskar dig som agent.”

“Tack”, sa Chloe, äntligen förmögen att stå rak i ryggen igen.

Hon insåg plötsligt att hon saknade sin syster otroligt mycket. Även om det var en något morbid reaktion, fylldes hon alltid av varma känslor för Danielle när minnen från dagen då deras mammas dog kom till ytan. Det var precis så hon kände nu; Chloe kunde inte låta bli att tänka på sin syster. Danielle hade gått igenom så mycket de senaste åren – ett offer för livets omständigheter och även för sina egna dåliga beslut. Och nu när Chloe bodde så nära henne, kändes det otänkbart att de skulle fortsätta ha så dålig kontakt..

Visst, hon hade bjudit in Danielle till helgens kvartersfest, men Chloe kände att hon inte kunde vänta så länge. Och Chloe misstänkte dessutom att hon inte ens skulle komma.

Plötsligt visste hon: hon behövde träffa sin syster nu.

***

Chloe visste inte varför hon kände sig så nervös när hon knackade på Danielles dörr. Hon visste att Danielle var hemma; samma bil som hon körde under tonåren stod parkerad på hyreshusets parkering, fortfarande med samma klistermärken med bandtryck. Nine Inch Nails. KMFDM. Ministry. Att se bilen och klistermärkena gav henne en stöt av nostalgi som var mer sorgsen än någonting annat. Har hon verkligen inte växt upp överhuvudtaget? undrade Chloe.

När Danielle öppnade dörren, såg Chloe att det hade hon inte. Eller, det såg inte ut som det, baserat på hennes utseende.

Systrarna tittade på varandra i två sekunder innan de gav varandra en kort kram. Chloe såg att Danielle fortfarande färgade håret svart. Hon hade också läppringen kvar, som stick ut från munnens vänstra hörn. Hon hade lite svart eyeliner, en Bauhaus t-shirt och slitna jeans.

“Chloe”, sa Danielle, med ett knappt synbart leende på läpparna. “Hur har du haft det?”

Det var som om de hade sett varandra för någon dag sedan. Men, det var ok. Chloe hade inte förväntat sig ett varmt mottagande från sin syster.

Chloe gick in i lägenheten och, ointresserad av hur Danielle skulle reagera, gav sin syster en till kram. Det hade gått drygt ett år sedan de såg varandra senast – och faktiskt ungefär tre år sedan de hade kramat varandra så här. Det var någonting med det faktum att de bodde i samma stad nu, som hade skapat ett nytt band mellan dem. Chloe kunde känna det, och det var någonting hon visste att de inte behövde sätta ord på.

Danielle besvarade kramen, om än lite tafatt. “Så…du…mår?” retades Danielle.

“Jag mår bra”, sa Chloe. “Jag vet att jag skulle ha ringt men… jag vet inte. Jag var rädd att du skulle komma med någon ursäkt till varför jag inte borde komma förbi.”

“Kanske jag hade gjort”, erkände Danielle. “Men nu när du är här, stig på. Ursäkta röran. Eller, jag behöver egentligen inte ursäkta mig. Du vet att jag alltid har varit stökig.”

Chloe skrattade till, och när hon klev in i lägenheten blev hon förvånad över att det var ganska fint och städat där inne. I vardagsrummet stod det bara några få möbler; en soffa, en tv och tv-stativ, ett soffbord, och en lampa. Chloe visste att resten av hemmet skulle vara detsamma. Danielle var en sådan person som levde med få tillhörigheter. Undantagen, om hon inte hade ändrat sig sedan tonåren (och det verkade hon inte ha gjort), var musik och böcker. Det var nästan så att Chloe fick skuldkänslor över hennes och Stevens nya, stora hus.

“Ska jag sätta på lite kaffe?” frågade Danielle.

“Ja, det vore toppen.”

De gick in i köket, som återigen bara bestod av det allra viktigaste. Bordet var uppenbarligen ett loppisfynd, men det hade åtminstone täckts med en ostruken duk. Två ensamma stolar stod intill bordet, en på var sida.

“Är du här för att tjata om din kvartersfest?” frågade Danielle.

“Inte alls”, sa Chloe. “Jag var på min praktik idag och kom till en brottsplats som… tja, det väckte alla minnen.”

“Usch.”

Tystnaden hängde i luften när Danielle förberedde kaffebryggaren. Chloe såg på när hennes syster rörde sig runt omkring i köket; det var lite skrämmande att hon inte verkade ha förändrats överhuvudtaget. Det kunde mycket väl ha varit den sjuttonåriga Chloe hon satt och tittade på - flickan som hade flyttat hemifrån med hoppet om att starta ett band, trots morföräldrarnas motsatta önskningar. Allting var sig likt, till och med hennes sömniga manér.

“Har du hört någonting om pappa på sistone?” frågade Chloe.

Danielle bara skakade på huvudet. “Med ditt jobb, trodde jag att du skulle vara den som var uppdaterad. Men det kanske inte har hänt någonting.”

“Jag slutade kolla upp det där för länge sedan.”

“Lika bra det”, sa Danielle, med handen för munnen för att dölja en liten gäsp.

“Du ser trött ut”, sa Chloe.

“Jag är det. Eller, inte sovtrött. Doktorn skrev ut humörstabilisatorer. De gjorde att jag sov dåligt. Och när man är bartender och sällan kommer hem före tre på morgonen, då är en medicin som stör sömnen det sista man behöver.”

“Du sa att doktorn skrev ut medicinen. Tar du slutat tagit dem?”

“Ja. De fuckade med min sömn, min aptit, min sexlust. Nu när jag inte tar dem längre mår jag mycket bättre… är bara trött hela tiden.”

“Varför skrev han ut dem då?” frågade Chloe.

“För att råda bot på min snokande syster”, sa Danielle, halvt på skämt. Hon väntade lite innan hon fortsatte, den här gången med ett ärligt svar. “Jag började känna mig ganska deprimerad. Det kom från ingenstans. Först försökte jag fixa det på… ganska korkade sätt. Jag drack. Hade sex. Och sånt.”

“Om du fick dem för att behandla din depression borde du förmodligen börja ta dem igen”, sa Chloe, samtidigt som hon insåg hur påträngande hon var. “Och vad ska du ha sexlust till?” sa hon med ett fniss.

“Ganska viktigt för oss som inte snart ska gifta oss. Vi kan inte bara rulla över till andra sidan av sängen och ha sex när vi vill.”

“Du har väl aldrig haft problem med att få killar”, påpekade Chloe.

“Det har jag inte heller”, sa hon, och ställde två kaffekoppar på bordet. “Det är bara för arbetsamt. Speciellt på sistone. Den här nya. En seriös kille. Vi sa att vi skulle ta det långsamt... skit samma.”

“Det är den enda anledningen till varför jag gifter mig med Steven, vet du väl”, sa Chloe, och försökte lyfta stämningen. “Jag blev trött på att behöva gå ut och anstränga mig för att få sex.”

Båda skrattade åt kommentaren. Det borde ha känts mer naturligt att le och skratta tillsammans igen, men det var någonting som gjorde att det kändes oäkta.

“Så, hur är läget, syrran?” frågade Danielle. “Det är inte likt dig att bara dyka upp. Vid det här laget vet jag väl egentligen inte det, eftersom vi inte har setts på nästan två år.”

Chloe nickade och tänkte på den enda gången de faktiskt umgåtts under de senaste åren. Danielle hade varit i Philly för att gå på någon konsert och hade sovit över hemma hos henne. De hade snackat lite, men inte mycket. Danielle hade varit stupfull och bangat på hennes soffa. De hade pratat om både mamma och pappa. Det var den enda gången Chloe någonsin hade hört Danielle säga att hon ville gå och besöka honom.

“Den där brottsplatsen imorse”, sa Chloe. “Den fick mig att tänka på den där morgonen utanför lägenheten. Jag kunde inte sluta tänka på blodet längst ner på trappan och det tog över mig helt. Jag trodde att jag skulle spy. Och jag är inte en sådan person, vet du vad jag menar? Brottsplatsen var ganska odramatisk jämfört med annat jag har sett. Det bara påverkade mig så starkt. Jag kom att tänka på dig och kände att jag var tvungen att träffa dig. Förstår du vad jag menar?”

“Ja. De där humörstabilisatorerna... Jag är ganska säker på att depressionen kom från mardrömmar jag hade om mamma och pappa. Så fort jag hade en sådan mardröm mådde jag dåligt i flera dagar. Typ, ville inte gå upp ur sängen, för att det kändes som att jag inte kunde lita på en enda person i hela världen.”

“Ah ok. Jag tänkte fråga hur du gör för att orka med när du blir påmind om vad som hände när vi var små, men nu förstår jag.”

Danielle nickade och vände bort blicken. “Piller.”

“Hur är det?”

Danielle ryckte på axlarna men hon kunde lika gärna ha visat henne långfingret. “Du har varit här i tio minuter och så ska du redan snacka om det där. Fan, Chloe…har du inte lärt dig att leva utan att gräva i den där skiten? Du kanske redan har glömt bort det, men när du ringde mig för att berätta att du skulle flytta tillbaka Pinecrest, då bestämde vi att vi inte skulle prata om det där. Det som har hänt har hänt, kommer du ihåg att vi kom överens om det?”

Chloe blev helt ställd. Hon hade just sett Danielle gå från syrlig och sarkastisk till förbannad på en sekund. Visst, det var känsligt att prata om föräldrarna, men Danielles reaktion var ju helt bipolär.

“Hur länge sedan var det du slutade ta din medicin?” frågade Chloe.

“Skit i det.”

“Hur länge sedan?”

“Typ tre veckor. Varför undrar du?”

“För att jag har varit här i en kvart och jag kan redan se att du behöver dem.”

“Tack, doktorn.”

“Kan du börja ta dem igen, snälla? Jag vill att du kommer till mitt bröllop. Brudtärna, kommer du ihåg? Även om det verkar egoistiskt av mig, vill jag faktiskt att du ska ha det trevligt då. Så snälla, kan du inte börja ta dem igen?”

När Chloe nämnde att hon skulle vara brudtärna var det någonting som fick Danielle att tänka om. Hon suckade och slappnade av med kroppen. Hon såg Chloe i ögonen igen och även om hon fortfarande var arg, så fanns det också en värme i hennes blick.

“Ok”, sa hon.

Hon reste sig från bordet och gick fram till en liten dekorativ korg som stod på köksbänken. Hon tog fram pillerburken, ruskade fram ett piller och svalde det med en klunk kaffe.

“Tack”, sa Chloe. Men hon ville inte ge sig så lätt, för hon hade en känsla av att det var någonting som inte stod rätt till. “Är allt ok annars?”

Danielle funderade ett ögonblick och Chloe kunde se att hon slängde ett öga mot sin ytterdörr. Det hela hände väldigt snabbt, men Chloe hann uppfatta att det var någonting hennes syster var rädd för.

“Ja, allt är ok.”

Chloe kände sin syster tillräckligt väl för att veta att det inte var någon idé att envisas.

“Så, vad fan är en kvartersfest, egentligen?” frågade Danielle.

Chloe skrattade till. Hon hade nästan glömt bort hur Danielle kunde hoppa från ett samtalsämne till ett annat; lika graciös som en elefant. Men, så enkelt var det gjort. Chloe väntade för att se om systern skulle titta bort mot ytterdörren igen, med den där rädslan i blicken, men det gjorde hon inte.

Chloe kände ändå att det var någonting som glömde sig under ytan. Danielle kanske skulle öppna sig mer när hade spenderat lite mer tid tillsammans.

Men vad döljer hon? undrade Chloe, och såg bort mot ytterdörren.

Och det var då hon insåg att hon egentligen inte kände sin syster överhuvudtaget. Det fanns aspekter av henne som verkade vara precis som den sjuttonåriga goth-tjejen hon hade känt så väl. Men det var också någonting som var nytt med Danielle... någonting mörkare. Någonting som gjorde att hon behövde piller för att kontrollera sitt humör, för att hjälpa henne att sova och funka som människa.

I det ögonblicket insåg Chloe att hon var rädd för sin syster och ville göra allt för att hjälpa henne.

Även om det innebar att hon var tvungen att gräva i det förflutna.

Men inte nu. Kanske efter bröllopet. Hon hade ingen aning om vilka bråk och humörsvängningar som kunde triggas om de började prata om mammas död och deras inspärrade pappa. Ändå kunde Chloe känna det förflutna spöka mer än någonsin nu när hon satt där med Danielle, och det fick henne att undra hur intensivt det egentligen hade plågat Danielle genom åren.

Vad var det som spökade i Danielles huvud? Och vad var det spökena sa?

Hon kände på sig, precis som man kan känna när det blåser upp till storm, att vad det än var som Danielle försökte kväva, så hade det med henne att göra. Hennes nya liv. Hennes nya fästman, hennes nya hus. Hennes nya liv.

Och det skulle inte leda till någonting gott.