Borta

Kapitel 23

När Riley nådde Quantico och gick in i beteendeanalysenheten väntade både chefen och Bill på henne på Walders kontor. Hon insåg att Bill måste ha kallats in speciellt för detta mötet.

Specialagent Carl Walder klev upp från sitt skrivbord.

”Senatorns knähund?” sa Walder, hans babyliknande ansikte fullt av ilska.

Riley sänkte sin blick. Hon hade verkligen gått för långt med den anmärkningen.

”Jag är ledsen, sir” sa hon.

”Ledsen kommer inte att räcka, agent Paige” sa Walder. ”Du har tappat kontrollen helt. Vad tänkte du, åka till senatorns hus för att bemöta honom så? Förstår du vilken skada du har orsakat?

Med ”skada” var Riley säker på att Walder menade hans egen personliga förlägenhet. Det oroade henne inte särskilt mycket.

”Har du hittat Cindy McKinnon än?” frågade hon med låg röst.

”Nej, det har vi faktiskt inte” sa Walder starkt. ”Och du hjälper oss inte att hitta henne.”

Riley kände sig träffad.

”Jag hjälper inte?” svarade hon. ”Sir, jag har sagt flera gånger att ni har fel kille, och att ni letar i fel—”

Riley stoppade sig i mitten av meningen

Cindy MacKinnon var det som spelade roll just nu, inte Rileys pågående strider med Walder. Det fanns ingen tid för småbråk. När hon talade igen var det i en mildare ton.

”Sir, även om jag verkligen känner att han döljer något, kan jag ha gjort fel i att själv uppsöka senatorn utan att kolla med dig först, och jag ber om ursäkt. Men glöm mig för ett ögonblick. Den stackars kvinnan har saknats i drygt tjugofyra timmar. Vad händer om jag har rätt, och någon annan håller henne fången? Vad går hon igenom just nu? Hur länge kommer hon stå ut?”

Hans röst var försiktig, men Bill lade till ”Vi måste överväga möjligheten, sir.”

Walder satte sig ner och sa ingenting på en stund. Riley kunde se på hans ansiktsuttryck att han också var orolig över möjligheten. Sedan pratade han väldigt långsamt och gav vikt åt varje ord.

”Byrån kommer att hantera det.”

Riley visste inte vad hon skulle säga. Hon förstod inte ens vad Walder menade. Erkände han sitt möjliga misstag? Eller var han fortfarande fast besluten att inte ändra uppfattning?

”Sätt dig, agent Paige” sa Walder.

Riley satte sig i stolen bredvid Bill, som tittade på henne med ökad oro.

Walder sa ”Jag hörde om vad som hände med din vän idag, Riley.”

Riley ryckte till lite. Hon var inte förvånad över att Walder visste om Maries död. När allt kom omkring hade rykten om att hon varit först på plats säkert tagit sig tillbaka till byrån. Men varför tog han upp det nu? Upptäckte hon ett spår av sympati i hans röst?

”Vad hände?” frågade Walder. ”Varför gjorde hon det?”

”Hon kunde inte hantera det längre” sa Riley i en viskning.

”Kunde inte hantera vad?” frågade Walder.

En tystnad föll. Riley kunde inte formulera ett svar på den frågan.

”Jag har hört att du inte tror att Peterson är död” sade Walder. ”Jag antar att jag kan förstå varför du inte kan skaka av dig den tanken. Men du måste förstå att det är meningslöst.”

Ännu en paus.

”Hade du berättat för din vän om det?” frågade Walder. ”Hade du berättat för henne om den här obsessiva idén du har?”

Rileys ansikte hettade till. Hon visste vad som kom härnäst.

”Hon var för ömtålig för det, agent Paige” sade Walder. ”Du borde ha vetat att det skulle skada henne. Du borde ha haft bättre omdöme. Men uppriktigt sagt, agent Paige, så är ditt omdöme helt borta. Jag är ledsen att säga det, men det är sant.”

Han skyller på mig för Maries död, insåg Riley.

Riley höll tillbaka tårarna nu. Huruvida de var tårar av sorg eller ilska visste hon inte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Var skulle hon börja? Hon hade inte planterat den tanken i Maries huvud och hon visste det. Men hur kunde hon få Walder att förstå? Hur kunde hon förklara att Marie hade sina egna skäl att tvivla på att Peterson var död?

Bill pratade igen. ”Sir, ta det lugnt med henne, okej?”

”Jag tror att jag har tagit det för lugnt med henne, agent Jeffreys” sa Walder och hans röst blev sträng. ”Jag tror att jag har varit för lugn.”

Walder mötte hennes blick en lång stund.

”Ge mig din pistol och din bricka, agent Paige” sa han till slut.

Riley hörde Bill opponera sig.

”Sir, det här är galet” sa Bill. ”Vi behöver henne.”

Men Riley behövde inte bli tillsagd två gånger. Hon reste sig från sin stol och tog fram sin pistol och bricka. Hon la dem på Walders skrivbord.

”Du kan städa ur ditt kontor i din egen takt” sa Walder, hans röst stadig och känslokall. ”Samtidigt borde du gå hem och få lite vila. Och börja med terapin igen. Du behöver det.”

När Riley vände sig om för att lämna rummet så ställde sig Bill upp som om för att gå med henne.

”Du stannar, agent Jeffreys” beordrade Walder.

Rileys ögon mötte Bills. Med en blick berättade hon att han inte skulle följa med. Inte den här gången. Han nickade tillbaka mot henne med ett hopplöst ansiktsuttryck. Sedan lämnade Riley kontoret. När hon gick ner längs hallen kände hon sig kall och tom och undrade vad hon skulle göra nu.

När hon gick ut i den kalla nattluften började tårarna äntligen rinna. Men hon blev förvånad över att inse att de var tårar av lättnad, inte förtvivlan. För första gången på dagar kände hon sig befriad, fri från frustrerande begränsningar.

Om ingen annan skulle göra vad som behövde göras så hade hon inget annat val än att göra det själv. I slutändan så fanns det nämligen ingen som skulle komma och berätta för henne hur hon skulle göra sitt jobb. Hon skulle hitta mördaren, och hon skulle rädda Cindy MacKinnon – oavsett vad som krävdes.

*

Efter att Riley, sen som vanligt, hade hämtat April och kört hem, så kände hon att hon inte skulle klara av att göra middag. Maries ansikte fanns där hela tiden, och hon kände sig mer utmattad än hon någonsin varit förut.

”Det har varit en dålig dag” sa hon till April. ”En hemsk dag. Kommer du att klara dig på grillade ostsmörgåsar?”

”Jag är inte så hungrig” sa April. ”Gabriela ser alltid till att jag är mätt.”

Riley kände ett djupt slag av förtvivlan. Ännu ett misslyckande, tänkte hon.

Men sedan tog April en ny titt på sin mamma, den här gången med en blick av medkänsla.

”Mackor blir bra” sa hon. ”Jag fixar dem.”

”Tack” sade Riley. ”Vad snällt.”

Hon kände att hennes humör lyfte lite. Åtminstone skulle det inte finnas någon konflikt här hemma ikväll. Hon behövde verkligen det lilla avbrottet.

De hade en snabb och tyst middag och sedan gick April till sitt rum för att göra klart sina läxor och gå och lägga sig.

Trots att Riley var utmattad så hade hon ingen tid att förlora. Hon satte igång. Hon öppnade sin bärbara dator, tog upp en karta över offrens platser och fick fram det hon ville studera.

Riley ritade långsamt en triangel på kartan. Dess linjer kopplade samman de tre ställena där offren hade hittats. Den nordligaste punkten markerade vart Margaret Geratys kropp hade dumpats på ett fält för två år sedan. En punkt i väst märkte ut vart Eileen Rogers hade placerats ut med större noggrannhet nära Daggett någon månad tidigare. Slutligen markerade punkten i söder där mördaren hade uppnått fullständig kontroll, med Reba Frye vid en bäck i Mosby Park.

Riley tänkte och funderade, gick igenom allt i huvudet. En annan kvinna kunde snart komma att hittas död någonstans i det där området, om hon inte redan var död. Det fanns ingen tid att förlora.

Riley hängde med huvudet. Hon var så trött. Men en kvinnas liv stod på spel. Och nu tycktes det vara upp till Riley att rädda henne utan officiell hjälp eller sanktion. Hon skulle inte ens ha Bill till hjälp. Men skulle hon kunna lösa fallet helt ensam?

Hon var tvungen att försöka. Hon var tvungen att göra det för Marie. Hon var tvungen att bevisa för Maries ande – och kanske till och med för sig själv – att självmord inte var det enda alternativet.

Riley rynkade pannan åt triangeln. Det var en bra gissning att offret nu hölls någonstans i det området på tusen kvadratkilometer.

Jag måste bara leta på rätt ställe, tänkte hon. Men var?

Hon visste att hon skulle behöva minska sitt sökområde, och det var inte lätt att göra. Hon var åtminstone bekant med en del av det allmänna området.

Den översta delen av triangeln, punkten närmast Washington, var mestadels exklusiv, rik och privilegierad. Riley var helt säker på att mördaren inte kom ifrån den typen av bakgrund. Dessutom måste han hålla offret på en plats där ingen kunde höra henne skrika. Labbtekniker hade inte funnit något tecken på att de andra kvinnornas mun kavlats eller tejpats. Riley ritade ett X över området.

De två södra punkterna var båda parkområden. Kunde mördaren hålla kvinnan i en hyrd jaktstuga eller på en campingplats?

Riley tänkte över det.

Nej, bestämde hon. Det skulle vara för tillfälligt.

Hennes instinkt sa henne att den här mannen arbetade i sitt eget hem – kanske ett hus där han hade levt hela sitt liv, där han hade genomlidit en ovanligt eländig barndom. Han tog gärna sitt offer dit. Tog dem hem med honom.

Så hon kryssade bort parkområdena. Det som var kvar var främst jordbruksland och småstäder. Riley misstänkte kraftigt att hon letade efter en bondgård någonstans i det området.

Hon tittade igen på kartan på sin dator och zoomade in nära på det aktuella området. Hennes hjärta sjönk vid synen av en mängd små vägar. Om hon hade rätt bodde mördaren på en gammal gård i den labyrinten. Men det fanns för många vägar för att hon snabbt skulle kunna söka med bil, och dessutom kanske gården inte ens syntes från vägen.

Hon stönade högt av förtvivlan. Det hela verkade mer hopplöst nu. Den fruktansvärda smärtan av förlust och misslyckande hotade att välla upp igen.

Men då sa hon högt, ”Dockor!”

Hon påminde sig om den slutsats hon hade kommit till igår – att mördaren troligen hade upptäckt alla sina offer i en enda butik som sålde dockor. Var kan den butiken vara?

Hon ritade en annan mindre figur på papperskartan. Den låg precis öster om den stora triangeln, och dess hörn markerade de ställen där de fyra kvinnorna bodde. Någonstans i det området kände hon sig ganska säker på att det fanns en butik där alla kvinnor hade köpt dockor, och där mördaren hade valt ut just dem. Hon skulle behöva hitta den affären först innan hon kunde spåra den plats dit han tog kvinnorna.

Återigen tog hon upp kartan på sin dator och zoomade in på den. Den östligaste punkten i det mindre området var inte långt ifrån där Riley bodde. Hon såg att en statsväg bildade en båge som nådde västerut genom flera små städer, ingen av dem varken rika eller historiska. De var precis den typen av städer hon letade efter. Och var och en hade otvivelaktigt någon form av leksaks- eller dockaffär.

Hon skrev ut den mindre kartan, gjorde sedan en ny sökning för att hitta butiker i varje stad. Till slut stängde Riley ner sin dator. Hon var tvungen att få lite sömn.

I morgon gick hon ut på jakt efter Cindy MacKinnon.

Kapitel 24

Skymningen föll när Riley svängde in i Glendive. Det hade varit en lång dag, och hon kände sig desperat. Tiden gick för fort, och likaså gjorde möjligheten att hitta några livräddande ledtrådar.

Glendive var den åttonde staden på hennes karta. I varje stad hittills hade Riley gått i butiker som sålde leksaker och dockor, frågat de som kunde prata med henne. Hon kände sig säker på att hon inte hade hittat den butik hon letade efter.

Ingen i någon av butikerna kom ihåg kvinnorna på de fotografier som hon hade visat dem. Naturligtvis var kvinnorna i fråga lika i ålder och utseende till ett dussin andra som de kunde ha mött. För att göra saken värre så såg Riley inga dockor som sannolikt hade kunnat ge inspiration för offrens arrangemang.

När hon körde genom Glendive fick Riley en udda känsla av déjà vu. Huvudgatan såg ojämn ut som i de flesta andra städer, med en tegelkyrka på ena sidan av en biograf och ett apotek på den andra. Alla dessa städer började likna varandra i hennes utmattade hjärna.

Vad tänkte jag? frågade hon sig själv.

I går kväll hade hon så desperat velat sova, och hon hade tagit sitt receptbelagda lugnande medel. Det hade inte varit en dålig idé. Men efter att ha följt det med ett par whiskyshots så hade det blivit dumt. Nu hade hon en hemsk huvudvärk, men hon var tvungen att fortsätta.

När hon parkerade sin bil nära affären som hon planerade att kolla upp så såg hon att dagsljuset avtog. Hon suckade modlöst. Ytterligare en stad och en butik att kolla ikväll. Det skulle dröja minst tre timmar till innan hon kunde komma tillbaka till Fredericksburg för att hämta April hos Ryan. Hur många nätter hade hon varit sen nu?

Hon tog fram sin mobiltelefon och ringde husnumret. Hon hoppades mot förhoppningarna att Gabriela skulle svara. I stället hörde hon Ryans röst.

”Vad är det, Riley?” frågade han.

”Ryan” sa Riley försiktigt, ”jag är väldigt ledsen, men—”

”Du kommer att bli sen igen” sade Ryan och lät domen falla.

”Ja” sade Riley. ”Jag är ledsen.”

En tystnad föll.

”Ja alltså, det är verkligen viktigt” sa Riley till slut. ”En kvinnas liv är i fara. Jag måste göra vad jag kan. ”

”Jag har hört det förut” sade Ryan i en låg ton. ”Det handlar alltid om liv och död. Ja ja, fortsätt. Ta hand om det. Det är bara det att jag börjar undra varför du bryr dig om att hämta April alls. Hon borde kanske bara stanna här.”

Riley kände sin hals strama åt. Precis som hon hade fruktat – Ryan lät som om han var redo för en vårdnadstvist. Och det var inte på grund av någon uppriktig önskan att uppfostra April. Han var för upptagen med att leva sitt nyfunna singelliv för att bry sig om sin dotter. Allt han ville var att orsaka Riley smärta.

”Jag kommer och hämtar henne” sade Riley och försökte stadga sin röst. ”Vi kan prata om allt det här senare.”

Hon avslutade samtalet.

Sedan klev hon ur bilen och gick det korta avståndet till affären – Debbies Dockbutik, hette den. Hon gick in och såg att namnet var lite väl personligt för en butik som sålde ganska vanliga märkesnamn.

Inget pittoreskt eller fint här, insåg hon.

Det verkade osannolikt att detta var den plats hon letade efter. Butiken som hon hade i åtanke måste vara speciell, en plats som inspirerade och ett rykte som lockade kunder från närbelägna städer. Trots det så var Riley tvungen att kolla den för att vara helt säker.

Riley gick fram till disken där en lång, äldre kvinna med tjocka glasögon och fågelliknande ansiktsdrag stod i kassan.

”Jag är agent Riley Paige, FBI” sade hon, och kände sig naken igen utan sin bricka. Hittills hade andra anställda varit villiga att prata med henne utan den. Hon hoppades att den här kvinnan skulle vara det hon också.

Riley drog fram fyra fotografier och la dem på disken.

”Jag undrar om du har sett någon av dessa kvinnor”, sa hon och pekade på bilderna en efter en. ”Du kommer nog inte komma ihåg Margaret Geraty – hon skulle ha varit här för två år sedan. Men Eileen Rogers skulle ha kommit hit för ungefär sex månader sedan i så fall, och Reba Frye ska ha köpt en docka för sex veckor sedan. Den här sista kvinnan, Cindy MacKinnon, ska eventuellt ha varit här så sent som förra veckan. ”

Kvinnan tittade noga på bilderna.

”Åh, kära nån” sade hon. ”Mina ögon är inte vad de brukade vara. Låt mig ta en närmare titt.”

Hon plockade upp ett förstoringsglas och granskade bilderna. Under tiden märkte Riley att det fanns någon annan i affären. Han var en ganska osynlig man av medellängd och kroppsbyggnad. Han hade på sig en T-shirt och slitna jeans. Riley kunde mycket väl ha missat honom om det inte var en viktig detalj.

Han bar på ett gäng rosor.

Dessa rosor var verkliga, men kombinationen av rosor och dockor kunde vara ett tecken på en mördares besatthet.

Mannen tittade inte på henne. Han hade säkert hört när hon meddelade att hon var från FBI. Undvek han ögonkontakt?

Just då höjdes kvinnans röst.

”Jag tror inte att jag har sett någon av dem” sa hon. ”Men som jag sa så ser jag inte alls bra. Och jag har aldrig varit bra med ansikten. Jag är ledsen att jag inte har kunnat vara till mer hjälp.”

”Det är okej” sade Riley och stoppade tillbaka bilderna i väskan. ”Tack för din tid.”

Hon vände sig om för att titta på mannen igen, som nu kikade han igenom en närliggande hylla. Hennes puls ökade.

Det kunde definitivt vara han, tänkte hon. Om han köper en docka, då vet jag att det är han.

Men det skulle inte vara smart av henne att stå där och titta på honom. Om han var skyldig så skulle han knappast röja sin identitet. Hon fick inte tappa honom ur sikte.

Hon log mot kvinnan och gick ut.

Utanför promenerade Riley en kort bit ner längs kvarteret och stod där och väntade. Bara några minuter senare öppnades butikens dörr och mannen kom ut. Han höll fortfarande rosorna i ena handen. I den andra höll han en kasse. Han vände sig om och började gå längs trottoaren bort från Riley.

Med långa steg gick Riley efter honom. Hon bedömde hans storlek och kroppsbyggnad. Hon var lite längre än vad han var, och kanske starkare. Hon var nog bättre tränad åtminstone. Hon skulle inte låta honom komma undan, inte nu.

Precis när han passerade en smal gränd så måste mannen ha hört steg bakom sig. Han vände sig plötsligt och tittade tillbaka på henne. Han klev åt sidan, som för att ta sig ur vägen.

Riley knuffade honom sidledes in i gränden – knuffade honom hårt och våldsamt. Utrymmet var smalt, smutsigt och mörkt.

Mannen tappade både paketet och rosorna i skräck. Blommorna låg spridda över trottoaren. Han lyfte upp en arm som för att avvärja henne.

Hon tog tag i armen och vred den bakom ryggen på honom och tryckte upp honom mot en tegelvägg.

”Jag är agent Riley Paige, FBI” fräste hon. ”Var är Cindy MacKinnon? Lever hon fortfarande?”

Mannen skakade från huvud till fot.

”Vem?” frågade han med darrande röst. ”Jag vet inte vad du menar.”

”Spela inte dum med mig” svarade Riley och kände sig mer naken än någonsin utan hennes bricka – och speciellt utan sitt vapen. Hur hade hon tänkt att ta sig an den här killen utan att dra ett vapen? Hon var långt från Quantico, och hon hade inte ens en partner för att hjälpa henne.

”Snälla du, jag vet inte vad det här handlar om” sade mannen och brast ut i tårar.

”Vad är rosorna för?” krävde Riley. ”Vem är de till?”

”Min dotter!” ropade mannen. ”Hennes första pianouppträdande är i morgon.”

Riley höll honom fortfarande hårt i högerarmen. Hans vänstra hand låg platt mot väggen. Riley märkte plötsligt något som hon inte hade sett förrän nu.

Mannen hade på sig en vigselring. Hon hade varit helt säker på att mördaren inte var gift.

”Pianouppträdande?” sa hon.

”Mrs Tullys elever” ropade han. ”Du kan fråga vem som helst i stan.”

Riley lossade sitt grepp lite.

Mannen fortsatte ”Jag köpte henne rosor för att fira. För att kasta upp när hon går fram för att buga. Jag köpte en docka till henne också.”

Riley släppte mannens arm och gick över dit där han hade tappat paketet. Hon plockade upp den och tog ut innehållet.

Visst var det en docka – en av de där tonårsdockorna som alltid hade stört henne, alldeles för sexiga med fylliga läppar och stora bröst. Men hur obehaglig hon än tyckte att den var såg det inte ut som den typ av docka som hon hade sett nära Daggett. Den dockan var en liten flicka. Likaså var dockan som hon hade sett på bilden av Cindy MacKinnon och hennes brorsdotter – med volanger, blont hår och klädda i rosa.

Hon hade fel man. Hon kippade efter andan.

”Förlåt” sade hon till mannen. ”Jag hade fel. Jag är så himla ledsen.”

Fortfarande skakandes av chock och förvirring så tog mannen upp rosorna. Riley böjde sig ner för att hjälpa honom.

”Nej! Nej!” ropade mannen. ”Hjälp inte till! Håll dig borta! Bara—bort från mig!”

Riley vände sig om och gick ut ur gränden och lämnade den vilsna mannen för att samla upp sin dotters rosor och docka. Hur kunde hon ha låtit detta hända? Varför gick hon så långt med det? Varför hade hon inte märkt mannens vigselring när hon såg honom?

Svaret var enkelt. Hon var utmattad och hennes huvud dunkade. Hon tänkte inte klart.

När hon promenerade yrt ner för trottoaren så såg hon ett skyltfönster i neon på en bar. Hon ville ha en drink. Hon kände att hon behövde en drink.

Hon gick in på det svagt upplysta stället och satte sig ner vid baren. Bartendern var upptagen med att vänta på en annan kund. Riley undrade vad mannen hon just anfallit gjorde just nu. Ringde han till polisen? Var hon på väg att bli gripen? Det skulle verkligen vara en bitter ironi.

Men hon gissade att mannen förmodligen inte skulle ringa till polisen. När allt kommer omkring skulle det bli svårt för honom att förklara vad som hade hänt. Han kanske kände sig generad för att ha blivit attackerad av en kvinna.

Hur som helst, om han hade ringt polisen, och de var på väg för att ta henne, skulle det inte tjäna något till att fly. Om hon var tvungen så skulle hon ta ansvar för sina handlingar. Och kanske förtjänade hon att bli arresterad. Hon kom ihåg hennes konversation med Mike Nevins, hur han hade uppmärksammat hennes egna känslor av värdelöshet.

Kanske har jag rätt att känna mig värdelös, tänkte hon. Kanske hade det varit bättre om Peterson bara hade dödat mig.

Bartendern gick mot henne.

”Vad ska du ha för något?” frågade han.

”En bourbon med is” sade Riley. ”Gör det till en dubbel.”

”Kommer strax” sade bartendern.

Hon påminde sig om att det inte direkt var så att hon drack på jobbet. Hennes plågsamma återhämtning från PTSD hade präglats av tillfälliga anfall av intensivt drickande, men hon trodde att det låg bakom henne nu.

Hon tog en klunk. Den starka drycken kändes tröstande och slank ner snabbt.

Hon hade fortfarande en stad att besöka, och minst en person till att intervjua. Men hon behövde något för att lugna nerverna.

Nåja, tänkte hon med ett bittert leende, jag är åtminstone inte officiellt i tjänst.

Hon drack upp snabbt och betalade för sig själv utan att beställa en till. Leksaksaffären i nästa stad skulle stänga snart, och hon måste komma dit snabbt. Tiden höll på att rinna ut för Cindy MacKinnon – om den inte hade redan gjort det.

När hon lämnade baren kände Riley att hon befann sig på kanten av en välbekant avgrund. Hon trodde att hon hade lämnat all den skräcken, smärtan och självhatet bakom sig. Kom det ikapp henne igen nu?

Hur mycket längre, undrade hon, kunde hon undvika dess dödliga dragningskraft?