Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av två böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); och de två psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).

Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

Copyright © 2018 av Blake Pierce. Alla rättigheter förbehållna. Med undantag för vad som tillåts enligt US Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, spridas eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller ett hämtningssystem, utan att ha föregåtts av tillstånd från författaren. Denna e-bok är licensierad endast för personligt bruk. Denna e-bok får inte säljas vidare eller ges bort till andra människor. Om du vill dela denna bok med en annan person, vänligen köp en extra kopia för varje mottagare. Om du läser den här boken och inte köpte den, eller om den inte köptes för endast din användning, vänligen returnera den och köp din egen kopia. Tack för att du respekterar det hårda arbete som denna författare lagt ner på att färdigställa boken. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser och incidenter är antingen produkter av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Alla likheter med faktiska personer, levande eller döda, är rent slumpmässiga. Jacket image Copyright Elena Belskaya, används under licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

EN SERIE AV PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSTHRILLERS OM JESSIE HUNT

DEN PERFEKTA HUSTRUN (Bok #1)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

OM HON SÅG (Bok #2)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROLOG

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIO

KAPITEL TRETTIOETT

KAPITEL TRETTIOTVÅ

KAPITEL TRETTIOTRE

KAPITEL TRETTIOFYRA

KAPITEL TRETTIOFEM

KAPITEL TRETTIOSEX

KAPITEL TRETTIOSJU

KAPITEL TRETTIOÅTTA

KAPITEL TRETTIONIO

PROLOG

Ingen såg honom när han sent en kväll smög nedför den stilla gatan i församhället. Klockan var ett på natten och det var den sortens grannskap där folk gick och la sig vid ett anständigt klockslag och en vild kväll bestod av ett glas vin för mycket i soffan, med The Bachelor på TV:n.

Det var den sortens grannskap han avskydde.

De betalade sina fastighetsföreningsavgifter, de skyfflade upp sin hundskit i små plastpåsar för att inte förnärma grannarna och deras barn spelade säkerligen någon sport, både i skolan och i privata länsligor. Hela världen fanns tillgänglig för dem. De kände sig trygga. Visst, de låste dörrarna och ställde in sina larm men när allt kom omkring kände de sig trygga.

Det skulle komma att ändras.

Han svängde upp över en särskild gräsmatta. Hon var säkert hemma vid det här laget och hennes man var alltid och jobbade i Dallas. Han visste vilket fönster som var hennes sovrumsfönster och han visste att deras säkerhetslarm alltid slutade fungera i den bakre delen av huset när det regnade.

Han vred på sig och kände sig uppmuntrad av den undanstoppade kniven mellan byxkanten på kalsongerna och jeansen. Han höll sig längs husets sida, öppnade vattenflaskan han bar med sig och stannade när han nådde baksidan. Där glödde den gröna lilla lampan på larmdosan. Han visste att om han försökte förstöra den skulle larmet gå igång.

Men han visste också att den trasslade såhär i regnet. Det var något med fukten, trots att den här sortens system skulle vara hundra procent vattentätt. Med detta i åtanke höjde han flaskan och dränkte lådan i vatten.

Han såg på medan det gröna ljuset flackade, tappade styrkan.

Med ett leende rörde han sig mot den smala bakgården och upp för trappstegen till altanen. Att bända upp skärmdörren med kniv var en barnlek; den gav inte ifrån sig mycket till ljud i den stilla natten.

Han rundade korgstolen i hörnet, lyfte sittkudden och hittade nyckeln alldeles under. Han tog upp den med sin handskklädda hand, återvände till bakdörren, lät nyckeln glida in i låset, vred om och klev in.

En liten lampa var påslagen i den smala hallen som ledde ut från köket. Han följde hallen till en trappuppgång och rörde sig uppåt.

Ängslan virvlade i hans mage. Han började bli upphetsad—inte på ett sexuellt vis, utan snarare på samma sätt som han blev när han åkte bergochdalbana, med förväntan som växte inom honom då han steg uppför banans första kulle.

Han höll hårdare i kniven och gick mot sovrummet i slutet av hallen. Där låg hon i sin säng.

Hon sov på sidan med knäna smått böjda. Hon hade en t-shirt och ett par springshorts på sig, inget imponerande, då hennes make var bortrest.

Han närmade sig sängen och iakttog henne sova en stund. Han funderade på livets fibermassa. Hur ömtåligt det var.

Sedan lyfte han kniven och svepte den nedåt, nästan nonchalant, som om han bara målade en tavla eller viftade bort en fluga.

Hon skrek. Bara för ett ögonblick—innan han högg till ännu en gång. Och ännu en.

KAPITEL ETT

Av alla livsläxor Kate Wise hade lärt sig av sitt första år som pensionerad så var detta tveklöst den viktigaste: utan en riktig plan blir pensionen väldigt snabbt tråkig.

Hon hade hört berättelser om kvinnor som gick i pension och skaffade sig nya intressen. Vissa öppnade små Etsybutiker online. Vissa roade sig med målning och virkning. Andra försökte sig på att skriva en bok. Visst, de var skapliga tidsfördriv men ingen av dem tilltalade just henne.

För någon som hade spenderat över trettio år med en pistol på höften var det svårt att hitta ett sätt att hålla sig lyckligt upptagen på. Stickning kunde inte ersätta spänningen i att jaga en mördare. Trädgårdsarbete kunde inte återge adrenalinet som kom när hon bröt sig in i en byggnad, utan att veta vad som väntade på andra sidan dörren.

Eftersom inget hon gav sig an kunde mäta sig med lyckan hon upplevde som FBI-agent hade hon slutat försöka efter ett par månader. Det enda som ens kom i närheten var hennes besök till skyttebanan, två gånger i veckan. Hon skulle våga sig dit oftare om det inte vore för oron att de yngre medlemmarna skulle se henne som en patetisk, pensionerad agent i en hopplös jakt efter känslan hon hade en gång i tiden, då när hon var storslagen.

Det var en rimlig oro. Det var trots allt exakt så verkligheten såg ut.

Det var en tisdag, strax efter två på eftermiddagen, när uppenbarelsen träffade henne som en kula rakt i pannan. Hon hade precis kommit hem från skyttebanan och lagt tillbaka sin M1911-pistol i nattduksbordslådan när hennes hjärta bröts i tu från ingenstans.

Trettioett år. Hon hade spenderat trettioett år på byrån. Hon hade tagit del av hundratals räder och hade arbetat inom insatsstyrkan för högprofilerade fall vid tjugosex olika tillfällen. Hon hade varit känd för sitt tempo, sin knivskarpa kvickhet och svala attityd.

Hon hade även varit känd för sitt utseende, något som fortfarande besvärade henne även vid femtiofem års ålder. När hon tog polisexamen vid tjugotre års ålder tog det inte lång tid att tilldelas smaklösa smeknamn som Hon-Med-Benen eller Barbiedockan—smeknamn som i dagens sociala klimat skulle ge dessa män sparken men som på den tiden tyvärr var en del av vardagen för kvinnliga agenter.

Kate hade orsakat ett antal brutna näsor på byrån då män fick för sig att tafsa. En gång slungade hon en manlig kollega genom en hiss när han viskade något vidrigt i hennes öra bakom henne.

Smeknamnen hängde efter henne långt upp i fyrtioårsåldern men att bli stött på och utstirrad slapp hon däremot. Ordet spreds och hennes manliga kollegor lärde sig att respektera henne och se förbi hennes kropp—en kropp som hon kunde erkänna, med tveksam stolthet, alltid hade varit i god form och vad de flesta män skulle kalla en tia.

Som femtiofemåring saknade hon till och med smeknamnen. Hon hade aldrig kunnat ana att pensionen skulle vara så krånglig. Skyttebanan dög väl men den var bara en kvardröjande ande i det förflutnas svall. Hon hade försökt skuta undan sin längtan efter dåtiden genom att läsa böcker. Särskilt böcker om vapen; Kate hade läst otaliga böcker om historien bakom vapenanvändning, hur de tillverkades, militärens vapenpreferenser och så vidare. Det var på så vis hon hade landat på en M1911 för eget bruk; den hade en stark koppling till amerikanska krig och var en tidig modell som använts till och med under första världskriget.

Hon hade gett skönlitteratur ett försök utan framgång—dock lyckades de om cyberbrottslighet underhålla henne. Och trots att hon övervägde böcker hon en gång hade älskat fanns det inte längre något av intresse i påhittade liv. Dessutom vägrade hon bli den ynkliga pensionären som praktiskt taget bodde på biblioteket, så alla böcker hon hade läst det senaste året köpte hon från Amazon. Numera stod de hundratals otillräckliga böckerna på hög i hennes källare. Så småningom skulle hon ta tag i saken och göra ett ordentligt kontor med bokhyllor där nere.

Hon hade trots allt inget annat för sig.

Uppskakad av tanken att hon hade spenderat det senaste året åt ingenting satte sig Kate Wise långsamt ned på sängkanten. Hon satt där, orörlig, i flera minuter. Hon tittade på skrivbordet på andra sidan rummet och fotoalbumen som låg där. Det fanns ett enda familjefoto inuti. Ett foto på hennes avlidne man, Michael, med armarna runt deras dotter och Kate vid hans sida med ett leende på läpparna. Ett suddigt foto taget på stranden, som alltid värmde hennes hjärta.

Alla de andra bilderna i albumen var från jobbet: bakom-kulisserna-bilder, firmafestbilder, bilder på en ung Kate som simmar längder, en ung Kate på skyttebanan, på löparbanan och så vidare.

Hon hade levt det senaste året på samma sätt som en sportfåne från en småstad, som aldrig tar sig ut. Som hänger runt vemsomhelst som är villig att lyssna på hans historier om touchdowns från gymnasietiden för trettio år sedan.

Hon var inte bättre själv.

Det gav henne kalla kårar att tänka på. Kate reste sig för att kasta en blick i albumen. Långsamt, nästan metodiskt, gick hon igenom alla tre. Hon fann foton på sitt unga jag, sin utveckling genom åren och hur bilderna övergick till att vara tagna med mobiltelefoner. Hon såg sig själv och folk hon hade känt, folk som hade dött vid hennes sida genom jobbet och hon började förstå att trots att dessa ögonblick varit bidragande i hennes utveckling, hade de inte definierat henne. Inte helt.

Tidningsurklipp fanns sparade längre bak i albumen och de berättade en mer ingående historia. Hon var huvudrubriken i dem allihop. 2-ÅRS ERFAREN FBI-AGENT HAFFAR MÖRDARE PÅ RYMMEN löd en rubrik; KVINNLIG FBI-AGENT DEN ENDA ÖVERLEVAREN I SKOTTLOSSNING MED 11 OFFER, ”MÅNSKENSMÖRDAREN” STOPPAD AV FBI-AGENT KATE WISE.

Rent hälsomässigt hade hon åtminstone tjugo år till i sig—fyrtio om hon kunde härda nog att hålla döden på avstånd. Så, säg trettio. Trettio år, innan hon kolade av vid åttiofem…Trettio år var länge. Man hann göra mycket på sådan lång tid. Åtminstone en tredjedel kunde ägnas åt något riktigt produktivt innan åldern började riva ned henne på riktigt.

Frågan var förstås var hon skulle hitta något att göra med alla dessa år.

Trots att hon hade sitt rykte som en av de skarpaste i byrån under det senaste decenniet, hade hon ingen aning om var hon kunde börja leta.

***

Förutom skyttebanan och hennes nästintill frenetiska läsvanor hade Kate också rutinen att veckovis fika med tre andra kvinnor. De skämtade om sig själva och hur de hade skapat ”den sorgligaste klubben någonsin”: fyra pensionerade kvinnor utan någon som helst aning om hur de skulle fördriva sin nyfunna fritid.

Dagen efter sin uppenbarelse var Kate på väg till deras vanliga fik. Inte nog med att det var ett mysigt familjeägt ställe där kaffet var betydligt bättre än den kostsamma sörjan på Starbucks, det var även en frizon från tonåringar och fotbollsmorsor.

Deras stammisbord fångade Kates blick innan hon nått fram till kassan. Två av tre väninnor var redan på plats och vinkade glatt mot henne.

Kate beställde sin hasselnötsbrew och slog sig ned bland sina vänner. Bredvid henne var Jane Patterson, en femtiosjuåring inne på sin sjunde månad som pensionerad efter att ha hoppat fram och tillbaka mellan företag, som anbudsansvarig för en statlig telekommunikationsfirma. Mittemot henne satt Clarissa James; före detta deltidsanställd kriminologiprofessor, numera heltidspensionerad, sedan lite över ett år tillbaka. Den fjärde medlemmen i deras sorgsna lilla klubb—femtiofemåriga, nyligen pensionerade Debbie Meade—hade ännu inte dykt upp.

Konstigt, tänkte Kate, Deb är vanligtvis den första på plats.

Så fort hon hade satt sig blev Jane och Clarissa märkbart stela. Det var särskilt underligt då Clarissa alltid brukade vara så livlig. Till skillnad från Kate hade Clarissa fattat stort tycke för livet som pensionerad. Kate antog att det hjälpte att Clarissa var gift med en drygt tio år yngre man som tävlade i simning på sin fritid.

”Vad är det med er?” frågade Kate. ”Ni vet att jag kommer hit för att daska upp mig, eller hur? Ni ser ju ledsna ut.”

Jane och Clarissa gav varandra blickar som Kate hade sett otaliga gånger förut. Under sin tid som FBI-agent hade hon sett den i vardagsrum, förhörsrum och i väntrum på sjukhus. Det var den blick som utan ett ord frågade: Vem ska berätta för henne?

”Vad är det?” sa Kate.

Plötsligt blev Debs frånvaro väldigt markant.

”Det är Deb,” sa Jane, som för att bekräfta Kates rädsla.

”Tja, inte Deb specifikt,” la Clarissa till, ”Men hennes dotter, Julie. Har du träffat henne?”

”En gång, tror jag,” sa Kate. ”Vad har hänt?”

”Hon är död,” sa Clarissa. ”Mördad. De vet inte vem som gjorde det än.”

”Herregud,” sa Kate, genuint bedrövad över sin väns situation. Hon hade känt Deb i femton år sedan de möttes på Quantico. Kate hade vikarierat för nyanställda fältagenter och Deb jobbade på teknikavdelningen med något nytt säkerhetssystem. De hade klickat med en gång och blivit goda vänner.

Det faktum att Deb inte hade messat eller ringt henne angående händelsen var bevis på hur snabbt vänskap kan skifta under åren.

”När hände det?” undrade Kate.

”Nån gång igår,” sa Jane. ”Hon SMS:ade mig i morse.”

”Och de har inga misstänkta?”

Jane ryckte på axlarna. ”Hon sa bara att de inte vet vem det är. Inga ledtrådar, inga spår, nada.”

Kate fann sig själv i agentläge med detsamma. Hon tänkte att det måste vara hur en atlet känner sig efter för lång tid från sin arena. Hon hade visserligen inte hemmaplan och publik att påminna henne om sin storhetstid på samma vis, men hon hade ett finjusterat sinne för brottslösning.

”Gör det inte,” sa Clarissa med ett försök på sitt bästa leende.

”Vad för nåt?”

”Bli inte agent Wise nu,” sa hon. ”Just nu behöver du bara vara hennes vän. Jag kan se hur kugghjulen rör sig i din skalle. Herregud, kvinna. Har du inte en gravid dotter? Ska du inte bli mormor?”

”Snacka om att sparka på den som ligger,” sa Kate och log. Hon släppte kommentaren och frågade: ”Debs dotter… hade hon en pojkvän?”

”Ingen aning,” sa Jane.

Tystnaden som la sig över bordet var minst sagt obekväm. Under det dryga år deras grupp seniora väninnor hade umgåtts hade konversationerna alltid varit lättsinniga. Det här var deras första riktigt tunga ämne och det flöt inte med den vanliga rutinen. Men Kate var förstås van. Hennes tid på akademin hade lärt henne hur man hanterar sådana situationer.

Clarissa hade dock rätt. Kate slog lätt över till agentläge när hon hörde nyheten och hon visste att hon borde tänka som en vän först och främst—tänka på Debs förlust och känslotillstånd. Men FBI-agenten i henne var för stark; instinkterna fanns där vid ytan efter att ha legat undanstoppade i ett helt år.

”Så, vad kan vi hitta på för att göra det lättare för henne?” frågade Jane.

”Jag tänkte ett slags knytkalas,” sa Clarissa. ”Jag vet några fler som skulle haka på. Då kan vi se till att hon inte behöver laga mat åt sin familj på några veckor, så hon får tid att ta sig igenom det hela.”

De spenderade de kommande tio minuterna med att diskutera det mest effektiva sättet att få ihop ett knytkalas för deras sörjande vän men för Kate flöt konversationen bara på ytan. I djupet av hennes tankar befann sig någonting annat. Hon dök och grävde efter detaljer och omständigheter inom Debs familj i försök att göra ett fall av något som kanske inte ens kunde göras till ett.

Eller så kan det, tänkte Kate. Jag antar att det bara finns ett sätt att veta säkert.

KAPITEL TVÅ

Efter att hon tog pension hade Kate flyttat tillbaka till Richmond i Virginia. Hon hade växt upp i den lilla staden Amelia, drygt fyrtio minuter från Richmond, men hade gått högskola precis i kanten av stadskärnan. Hon spenderade sina första år på VCU där hon till en början siktade på en konstexamen—av alla ting. Tre år senare fann hon inom sig en fallenhet för kriminologi genom en av sina extrakurser i psykologi. Det ledde henne längs en slingrande väg med Quantico och en trettioårig, ärofylld karriär som slutdestination.

Nu fann hon sig bakom ratten på en av de familjära vägarna i Richmond. Hon hade bara besökt Debbie Meades hus en gång förut men mindes exakt var det var. Hon mindes för att hon hade avundats omgivningen; huset var en gammaldags byggnad bland gatorna i centrum som omringades av träd i stället för gatlampor och höghus.

Höstlöv låg som ett täcke över Debs gata, strödd från almträden som lutade sig över den. Kate fick parkera tre gator bort eftersom alla platser runt huset redan var tagna av Debs familj och vänner.

Kate försökte övertyga sig själv om vilken dum idé det var medan hon gick längs trottoaren mot huset. Visst, hon tänkte göra besök i form av en vän—även om Jane och Clarissa, till skillnad från henne, hade bestämt sig för att vänta tills senare på eftermiddagen för att ge Deb lite andrum—men det fanns något djupare i Kates intentioner, utöver detta. Hon hade letat efter något att hitta på under de senaste månaderna, något bättre och mer meningsfullt att fylla sina dagar med. Hon hade ofta drömt om att få frilansa för byrån på något vis, kanske bara med enkla efterforskningsuppgifter.

Även de allra minsta kopplingarna till sitt före-detta jobb jagade upp henne. Hon var inkallad nästa vecka för att vittna inom en villkorlig frigivningsförhandling och såg visserligen inte fram emot att behöva se gärningsmannen i ögonen igen, men att bara få dyka tillbaka ned i sitt arbete—om än för en kort, kort stund—var guld värt.

Men det var nästa vecka. Nästa vecka kändes som en evighet bort.

Hon såg upp på Debbie Meades veranda. Hon visste inom sig varför hon egentligen var här. Hon ville hitta svar på några av frågorna som stormade i hennes huvud. Kate kände sig självisk, som om hon utnyttjade sin väns förlust för att doppa tårna i vattnet hon inte hade svalkat sig i på över ett år. Denna situation handlade om en nära vän, vilket gjorde saker och ting lite krångligare. Men agenten inuti henne hoppades att det kunde utvecklas till något annat. Vännen inuti henne, däremot, varnade för hur riskfyllt det kunde vara, och de båda tillsammans undrade om det kanske vore bäst att bara fantisera om en comeback till jobbet.

Det kanske är precis det jag gör, tänkte hon när hon tog stegen upp för trappan till familjen Meades hus, och ärligt talat var hon inte säker på vad hon tyckte om det.

Hon knackade försiktigt på dörren och den öppnades hastigt av en äldre dam Kate inte kände till.

”Är du familj?” frågade kvinnan.

”Nej,” svarade Kate, ”Bara en nära vän.”

Kvinnan fingranskade henne ett ögonblick innan hon släppte förbi henne. Kate steg på, gick igenom hallen och nådde vardagsrummet, som var fyllt med dystra människor i en ring runt en ensam person i en fåtölj. Personen i fåtöljen var Debbie Meade. Kate kände igen mannen som stod vid hennes sida och pratade med en annan man; det var Jim, hennes make.

Kate gick taffligt in i vardagsrummet och direkt fram till Deb. Utan att ens ge henne en sekunds förberedelse lutade sig Kate ned och kramade om henne.

”Jag är så hemskt ledsen, Deb,” sa hon.

Deb var uppenbart dränerad från allt gråtande och orkade inte mer än att nicka mot Kates axel. ”Tack för att du kom,” viskade hon. ”Kan du möta mig i köket om några minuter?”

”Självklart.”

Kate släppte taget, rätade på sig och nickade åt de personer runtom som hon kände igen. Hon blev snabbt obekväm och letade sig ut till hallen igen, där den slutade och köket började. Köket var tomt på människor men fullt med assietter och glas som fikats på för någon stund sedan. Några pajer stod på diskbänken tillsammans med skinkrullar och annan plockmat. Kate började automatiskt att plocka ihop stöket och handdiska fat och bestick.

En stund senare kom Jim Meade in i köket. ”Det behöver du inte göra,” sa han.

Kate vände sig för att se på honom. Han var synligt trött och omåttligt sorgsen. ”Jag vet,” sa hon, ”Jag kom för att visa stöd men stämningen verkade rätt tung i vardagsrummet, så jag visar stöd genom att diska.”

Han nickade men såg mer ut som att han skulle nicka till och somna helt. ”Ja, en av våra vänner sa att hon såg en kvinna komma upp mot gården för nån minut sedan. Jag är glad att det var du, Kate.”

Kate såg en annan person komma mot dem bakom Jim med samma utmattade och förtvivlade uppsyn. Deb Meades ögon var puffiga och röda från tårar. Hennes hår var trassligt och när hon försökte le mot Kate tycktes leendet lossna med en gång.

Kate lade ned porslinet hon höll i, torkade snabbt händerna på en handduk vid diskhon och närmade sig sin vän. Hon var inte den mest kramgoda personen men hon visste när någon behövde omfamnas. Hon förväntade sig att känna Deb gråta mot henne men det enda som mötte hennes kram var Debs slappa tyngd.

Hon har förmodligen gråtit ut all sin styrka, tänkte Kate.

”Jag hörde om det först i morse,” sa Kate, ”Jag beklagar verkligen, Deb. Båda två,” sa hon och slängde ett öga på Jim.

Han nickade bekräftande och blickade ut i hallen. När han såg att ingen lurade där ute och förstod att gästernas mumlande fortfarande kom från vardagsrummet, tog han ett steg mot Kate. Hon och Deb släppte taget om varandra.

”Kate, vi måste be dig om nånting,” halvviskade han.

”Och snälla,” sa Deb med ett hårt tag om Kates hand, ”Låt oss prata klart innan du säger nej.”

Kates hjärta brast en aning när hon kände hur Debs hand darrade.

”Polisen har ingen aning om vem som gjorde det,” sa Deb. Plötsligt förvandlades hennes utmattning till något som liknade ilska. ”På grund av nåt vi sa och några SMS de hittade på Julies mobil, arresterade de hennes gamla pojkvän direkt. Men de höll honom i mindre än tre timmar och sen släppte de honom. Bara sådär. Men, Kate… Jag vet att han gjorde det. Det måste vara han.”

Kate hade sett det här beteendet många gånger under sin tid som agent. Sörjande familjer ville ha upprättelse så snabbt som möjligt. De kunde se förbi logik och polisutredningar i hämndens namn. Och om hämnden inte kom snabbt nog flyttade den sörjande familjen måltavlan till polisen eller FBI och deras påstådda inkompetens.

”Deb… om de släppte honom så snabbt måste de ha haft en bra anledning. Hur längesen var det de dejtade?”

”Tretton år sen. Men han har försökt få kontakt med henne på nytt i flera år. Till och med efter att hon gifte sig. Hon behövde till och med skaffa besöksförbud mot honom vid ett tillfälle.”

”Men ändå… Polisen måste ha haft ett starkt alibi för honom om de släppte honom så snabbt.”

”Om de hade det så har inte jag fått höra om det,” sa Deb.

”Deb… Lyssna,” sa Kate och gav henne en tröstande kläm på handen, ”Ni förlorade henne så himla nyligen. Låt det gå några dagar så ska du se att du börjar tänka mer rationellt. Jag har sett det här hundra gånger.”

Deb skakade på huvudet. ”Jag är säker på det, Kate. De dejtade i tre år och inte en enda gång kände jag att han gick att lita på. Vi är säkra på att han gav henne minst två hjärnskakningar, hon sa det bara aldrig. Han hade kort stubin. Till och med han själv skulle bekräfta det.”

”Polisen har säkert—”

”Det är vi skyldiga henne,” avbröt Deb, ”Jag vill att du ska kolla upp det. Jag vill att du ska gå med i fallet.”

”Deb, jag jobbar inte längre. Du vet det.”

”Jag vet. Men jag vet också hur mycket du saknar det. Kate… Mannen som dödade min dotter fick inte mer än att bli lite uppskrämd och spendera nån timme i ett förhörsrum. Och nu sitter han bekvämt hemma hos sig medan jag måste planera min egen dotters begravning. Det är inte rätt, Kate. Snälla… Kan du kolla upp det? Jag vet att du inte kan göra det rent officiellt men… Vad du än kan göra. Jag skulle uppskatta det.”

Det var så mycket sorg i Debs ögon att Kate kunde känna det smitta även henne. Allt inuti henne skrek att hon skulle stå på sig—inte låta falska förhoppningar eldas på av Debs smärta—men samtidigt hade hon rätt. Kate hade saknat sitt jobb. Och även om det Deb föreslog bara var några enkla telefonsamtal till Richmonds polismyndighet eller till och med till sina gamla kollegor på byrån, så skulle det vara någonting.

Det skulle definitivt vara bättre än att som besatt grubbla över sitt förflutna genom ensamma besök på skyttebanan.

”Okej, det här är vad jag kan göra,” sa Kate, ”När jag gick i pension förlorade jag alla officiella tillgångar. Visst, ibland ringer de för att fråga om min åsikt i nånting, men jag har ingen auktoritet. Dessutom skulle det här fallet vara helt bortom min rättsbefogenhet om jag fortfarande jobbade. Men jag ska ringa några samtal till mina gamla kontakter och se till att bevisen de släppte honom på var starka nog. Och, ärligt talat, Deb, det är det enda jag kan göra.”

Tacksamheten syntes på både Deb och Jim. Deb omfamnade henne igen och denna gång kom tårarna. ”Tack ska du ha.”

”Inga problem,” sa Kate. ”Men jag kan verkligen inte lova något.”

”Vi vet,” sa Jim. ”Men nu vet vi i alla fall att vi har någon kompetent på vår sida.”

Kate var obekväm vid idén att de såg henne som någon slags legosoldat och likaså att de antog att polisen i övrigt inte stod bakom dem. Men återigen visste hon att det handlade om deras sorg och hur den bländade dem i jakt på svar. Låt gå för den här gången, tänkte hon.

Hon tänkte på hur trött hon hade varit mot slutet av sin karriär—inte fysiskt trött, utan mer känslomässigt dränerad. Hon hade alltid älskat sitt jobb men det hände ofta att hon nådde slutet av ett fall och slogs av tanken: Fan vad leds jag är på det här…

Det hade hänt oftare och oftare de senaste åren.

Men detta handlade inte om henne.

Hon höll hårt i sin vän och funderade på hur det aldrig spelade någon roll hur mycket man försökte sätta sitt förflutna bakom sig—vare sig det handlade om förhållanden eller karriären—på något vis förföljde det en alltid; alltid närmare en än man trodde.