Drakarnas Gryning

KAPITEL FEM

Kyra stod mitt i trängseln på bron och kände allas ögon på sig. Alla väntade på hennes beslut om vad som skulle göras med vildsvinet. Hon rodnade om kinderna och tyckte inte om att bli centrum för all uppmärksamhet. Men hon älskade sin far för att han gett henne den erkänslan, och hon var stolt över att han lagt beslutet i hennes händer.

Men samtidigt kände hon också vilket tungt ansvar det innebar. Hon visste att vad hon än beslöt sig för så skulle det påverka folkets framtid. Hur mycket hon än avskydde pandesierna så hade hon ingen lust att kasta in sitt folk i ett krig som de inte kunde vinna. Men hon ville inte heller ge med sig, göra Lordens män ännu djärvare och bringa vanära över sitt folk genom att få dem att framstå som svaga, särskilt som Anvin och de andra visat sådant mod och stått upp för saken.

Hon insåg hur klokt det var av hennes far. Att sätta beslutet i hennes händer innebar att flytta det från Lordens män, och det beslutet i sig räddade ansiktet på dem. Hon insåg också att han lagt beslutet i hennes händer av en anledning: han förstod att situationen krävde en utomstående röst för att alla sidor skulle kunna rädda ansiktet – och han hade valt henne för att det varit enklast, och för att han visste att hon skulle vara en medlande röst snarare än en dumdristig. Ju längre hon tänkte på det, desto mer insåg hon varför han valt henne: inte för att starta krig – för det hade han lika gärna kunnat välja Anvin – utan för att få sitt folk ut ur ett.

Hon fattade ett beslut.

”Det vilar en förbannelse över odjuret”, sa hon avvisande. ”Det dödade nästan mina bröder. Och det kom från Törnskogen och dräptes på Vintermånsafton, en dag då vi är förbjudna att jaga. Det var ett misstag att ens bära det till våra portar – bättre hade det varit att lämna det kvar att ruttna i skogen, där det hör hemma.”

Hon vände sig hånfullt mot Lordens män.

”Ta det ni till er herre ståthållaren”, sa hon med ett leende. ”Då gör ni oss en tjänst.”

Lordens män flackade med blickarna från henne till djuret, och minerna förvreds i deras ansikten. Nu såg de ut att ha bitit i någonting ruttet, något de inte längre ville ha.

Kyra såg Anvin och de andra se uppskattande och med tacksamhet på henne – och det gällde i ännu högre grad hennes far. Hon hade klarat det – hon hade räddat ansiktet på sitt folk, och räddat dem från ett krig – och samtidigt fått in ett litet stick mot Pandesien.

Hennes bröder släppte vildsvinet i marken, och det föll med en duns i snön. De tog några steg bakåt, ödmjukade och uppenbart med värk i axlarna.

Nu vändes allas ögon mot Lordens män, som stod kvar och inte visste vad de skulle göra. Det var uppenbart att Kyras ord träffat en nerv, för nu såg de på djuret som om det var något skämt som släpats upp ur jordens innanmäten, och de tycktes ha tappat allt intresse för det.

Efter en lång tystnad gav deras befäl till sist tecken åt sina män att plocka upp djuret, och så vände han om och marscherade iväg med bister min, tydligt irriterad och väl medveten om att han överlistats.

Folksamlingen löstes upp och spänningen avtog och ersattes av lättnad. Flera av hennes fars män kom fram för att visa sin uppskattning och lade händerna på hennes axel.

”Bra gjort”, sa Anvin, och såg uppskattande på henne. ”Du blir en bra härskare en dag.”

Byborna återgick till sitt, och det blev liv och rörelse igen och den spända stämningen försvann och Kyra vände sig om för att söka sin fars ögon. Hon märkte att han såg tillbaks på henne och att han inte stod mer än någon meter bort. Inför sina mannar var han alltid reserverad mot henne, och den här gången var inget undantag – hans min var uttryckslös, men han nickade lätt, och hon visste att den nicken visade uppskattning.

Kyra tittade bort och såg Anvin och Vidar ta tag i sina spjut för att gå vidare, och hon kände pulsen slå snabbare.

”Får jag följa med?”, frågade hon Anvin, eftersom hon visste att de var på väg mot träningsfältet med resten av faderns män.

Anvin såg nervöst mot hennes fars håll, medveten om att han skulle misstycka.

”Snön faller allt tätare”, svarade han till sist med tvekan i rösten. ”Och det börjar bli mörkt.”

”Men det hindrar ju inte er”, protesterade Kyra.

Han grinade brett.

”Nej, det gör det ju inte”, erkände han.

Anvin blickade bort mot hennes far igen, och hon vände sig om och såg honom skaka på huvudet innan han vände sig för att gå in igen.

Anvin suckade.

”De förbereder en verklig fest till kvällen”, sa han. ”Det är bäst att du går in.”

Kyra kunde själv känna doften – luften var tung av fint kött över elden – och hon såg bröderna vända om och gå in, tillsammans med mängder av bybor som nu skyndade för att förbereda festligheterna.

Men Kyra vände sig bort och kastade längtansfulla blickar ut mot träningsfälten.

”Maten kan vänta”, sa hon. ”Men det kan inte träningen. Låt mig få följa med.”

Vidar log och skakade på huvudet.

”Är du säker på att du är en flicka, och inte en krigare?”, frågade han.

”Kan jag inte vara både och?”, svarade hon.

Anvin gav ifrån sig en lång suck, och skakade på huvudet.

”Din far skulle flå mig levande”, sa han.

Men så nickade han till sist.

”Du tar visst inte ett nej”, slog han fast, ”och det är mer hjärta i dig än i hälften av mina mannar. Och det skadar väl inte om vi blir en till.”

*

Kyra sprang över det snötäckta landskapet, i spåren av Anvin, Vidar och flera andra av faderns män, och med Leo som vanligt vid sidan. Snön föll allt tätare, men hon brydde sig inte. Hon kände sig lika fri och upprymd som alltid när hon passerade Kämparporten, det låga portvalv som ledde genom muren in till träningsfältet. Hon drog djupt efter andan när hon sprang ut på den plats hon gillade bäst i världen, där de mjuka kullarna nu var täckta av snö och omgivna av en oregelbunden stenmur med några hundra meters diameter. Hon tyckte att allt såg ut precis som det skulle när hon blickade ut över alla män som tränade och red till häst med lans och siktade mot avlägsna mål. I hennes ögon var det meningen med livet.

Träningsfältet var avsett för faderns mannar. Kvinnor var inte tillåtna, och det var heller inte pojkar som ännu inte fyllt arton, och inte bjudits in. Brandon och Braxton väntade otåligt varenda dag på att bjudas in – men Kyra misstänkte att det aldrig skulle hända. Kämparporten var avsedd för redbara, härdade krigare, och inte för skrytmånsar som hennes bröder.

Kyra sprang över fälten. Här var hon lyckligare och mer levande än någon annanstans. Energin där innanför murarna var påtaglig och det var fullt av hennes fars bästa krigare, alla med något olika rustningar och härkomst från olika delar av Escalon, alla män som med tiden sökt sig hit till fortet. Där fanns män från södern, från Thebus och Leptis, från rikets mitt och då särskilt huvudstaden Andros, men även från bergen i Kos, västerlänningar från Ur, flodkarlar från Thusis och alla män från grannskapen i Esephus. Där fanns också män från Irsjön, och de som kommit hela vägen från Eviga fallen. Alla bar olika färger och rustningar och använde olika typer av vapen. Alla var de män av Escalon, men var och en representerade sin egen trakt. Det var en bländande uppvisning av kraft.

Hennes far var den förre kungens förkämpe och en man som bemöttes med stor respekt. I dessa tider och detta splittrade kungadöme var han den ende som folk kunde samlas kring. Faktum var att när den gamle kungen beslutat sig för att de skulle lägga ned sina vapen utan strid så hade folket uppmanat hennes far att ta tronen och leda striden vidare. Med tiden hade de främsta av den gamle kungens krigare sökt sig till honom, och nu växte styrkorna dagligen, så att Volis fått en här som snart gick upp mot huvudstadens. Kanske var det därför, tänkte Kyra, som Lordens män kände ett sådant behov av att de förödmjuka dem.

På andra håll i Escalon tillät Pandesiens ståthållare knappast riddare att samlas eller liknande friheter, av rädsla för uppror. Men här i Volis var det annorlunda. Här hade pandesierna inget annat val. De var tvungna att tillåta det eftersom man behövde så dugliga män som möjligt för att hålla vakt vid Flammorna.

Kyra vände sig och tittade bort, bortom murarna och bortom de mjuka kullarna. Långt borta vid horisonten så gick det precis att se den, till och med genom snöfallet: den där svaga glöden från Flammorna. Det var eldväggen som skyddade Escalons gräns mot öster, Flammorna, en femton meter bred och skyhög mur av eld som brann lika klart som alltid där borta och lyste upp i natten. Man såg hur den sträckte sig utmed horisonten, allt tydligare ju mörkare det blev. Flammorna sträckte sig i nästan åtta mil, och de var det enda som stod mellan Escalon och det folk av vilda troll som levde i öster.

Men trots den så bröt sig troll igenom och skapade kaos och förödelse, och om det inte varit för Vaktposterna, hennes fars modiga män som höll Flammorna vid liv, så skulle Escalon inte ha varit mer än ett land av slavar åt trollen. Trollen fruktade vatten och kunde därför bara anfalla Escalon landvägen, och Flammorna var det enda som höll dem stångna. Vaktposterna gjorde sina skift och patrullerade, och de behövdes av Pandesien. Även andra fanns utposterade vid Flammorna – inkallade, slavar och förbrytare – men hennes fars män, Vaktposterna, var de enda verkliga soldaterna bland dem, och de enda som visste hur man höll Flammorna vid liv.

I utbyte tillät Pandesien att Volis män fick behålla vissa små friheter, som fortet och träningsfälten, riktiga vapen – alltsammans små smakprov på den frihet som fick dem att fortsatt känna sig som fria krigare, även om det var en illusion. De var inga fria män, och det visste de. De levde dagligen med en obekväm blandning av frihet och slaveri som ingen i längden kunde uthärda.

Men här innanför Kämparporten var männen åtminstone fria som förr att vara krigare och tävla och träna och förbättra sina färdigheter. De representerade det bästa av Escalon, bättre krigare än några Pandesien kunde erbjuda. Alla var veteraner från Flammorna och gick på skift där, bara en dagsritt bort. Kyra önskade inget hellre än att bli en av dem, att visa sig värdig och utposteras vid Flammorna för att kämpa mot de troll som bröt sig igenom och skydda sitt land från invasion.

Naturligtvis visste hon att det aldrig skulle tillåtas. Hon var för ung för att väljas – och hon var flicka. Det fanns inga andra flickor i leden, och även om det funnits det så skulle hon aldrig få tillåtelse av sin far. Även mannarna hade sett henne som ett barn när hon först börjat komma dit för några år sedan, och de hade roats av hennes närvaro när hon satt som åskådare och tittade på. Men när männen väl gått hem så hade hon stannat kvar, ensam, och tränat dag och natt på de tomma fälten med deras vapen och måltavlor. De hade förvånats över att komma dagen efter och se nya märken på sina mål – och ännu mer över att de var mitt i prick. Men med tiden hade de vant sig.

Kyra började få deras respekt, och särskilt efter de sällsynta tillfällen då de lät henne deltaga. Nu, efter två år, visste alla att hon kunde träffa mål som de flesta av dem inte klarade – och nu hade toleransen förbytts till något annat: respekt. Men naturligtvis, till skillnad från de andra männen så hade hon aldrig kämpat i någon verklig strid, aldrig dräpt någon man eller stått vakt vid Flammorna eller mött ett troll i strid. Hon kunde inte svinga vare sig svärd, stridsyxa eller hillebard, och inte brottas som männen. Hon kom inte i närheten av deras fysiska styrka, och det var något hon sörjde djupt.

Men Kyra hade i alla fall upptäckt en begåvning för två typer av vapen – bågen och trästaven – och med dem i händerna blev hon en formidabel motståndare, trots sin ringa storlek och sitt kön. Att använda bågen hade kommit naturligt för henne, medan färdigheten med staven kommit mer av en slump, många månar tidigare, när hon inte klarat av att ens lyfta ett tvåhandssvärd. Den gången hade männen skrattat åt hennes oförmåga att svinga svärdet och en av dem hade kastat till henne en stav, mest på ren elakhet.

”Få se om du kan lyfta den här pinnen istället!”, hade han ropat, och alla hade skrattat gott. Kyra skulle aldrig glömma skammen i det ögonblicket.

Till en början hade faderns män sett staven mest som ett skämt. För dessa djärva män, som bar tvåhandssvärd, hackor och hillebarder som klöv träd med ett enda hugg, så var staven trots allt bara ett träningsvapen. De såg hennes träkäpp som en leksak, vilket minskade deras respekt för henne.

Men hon hade gjort skämtet till ett verktyg för hämnd och till ett fruktat vapen. Nu var staven ett vapen som till och med många av faderns män hade svårt att försvara sig mot. Kyra hade förvånats över hur lätt den vägt i hennes händer, och ännu mer över sin naturliga fallenhet med den – att hon var så snabb att hon ofta slagit till redan innan soldaterna lyft sina svärd. Mer än en av de män hon sparrats mot hade slagits gul och blå av staven, och med ett slag i taget hade hon kämpat sig till deras respekt.

Kyra hade ägnat långa nätter i ensamhet till träning där hon lärt sig att bemästra tekniker som fick männen att häpna och som de inte helt förstod. De hade börjat intressera sig för hennes stav, och hon hade lärt dem. Kyra menade att bågen och staven kompletterade varandra, och att båda var lika nödvändiga: pilbågen för strid på distans och staven i närstrid.

Kyra hade också upptäckt att hon hade en annan begåvning som männen saknade: hon var snabb. Hon var som en mört i ett hav fullt av hajar, och även om de äldre männen var urstarka så kunde Kyra dansa runt dem, med språng genom luften och till och med volta över dem och landa med en perfekt kullerbytta – eller på fötterna. Och smidigheten och tekniken med staven var en dödlig kombination.

”Vad gör hon här”, hördes en barsk stämma.

Kyra stod vid sidan av träningsfälten, bredvid Anvin och Vidar, och hörde hästar som närmade sig och vände sig om. Hon såg Maltren rida fram, omgiven av några soldatkamrater. Han andades tungt och höll fortfarande svärdet i handen, just tillbaks från träning på fälten. Han såg föraktfullt ner på henne, och hon kände hur det knöt sig i magen. Av alla faderns män var det bara Maltren som ogillade henne. Av någon anledning avskydde han henne, redan från första gången de setts.

Maltren satt till häst, och det såg ut att koka av ilska i hans fula ansikte med dess platta näsa. Han var en man som älskade att hata, och i Kyra tycktes han ha hittat en bra måltavla för sitt hat. Han hade alltid motsatt sig hennes närvaro på fälten, förmodligen för att hon var flicka.

”Du borde vara där borta i din fars fort, flicka”, sa han, ”och ordna för festen med alla andra okunniga småflickor.”

Leo, stod intill henne och morrade upp mot Maltren, och Kyra fick lägga en lugnande hand på hans huvud.

”Och varför tillåts den där vargen att hålla till på träningsfälten”, tillade Maltren.

Anvin och Vidar gav Maltren bistra blickar. De var på hennes sida, och Kyra lät sig inte rubbas, utan log, väl medveten om att hon var under deras beskydd och att han inte kunde tvinga henne att gå därifrån.

”Kanske borde du återgå till din träning istället”, sa hon med hån i rösten, ”istället för att bekymra dig om hur en okunnig småflicka kommer och går.”

Maltren rodnade om kinderna, oförmögen att ge svar på tal. Han vände om, redo att storma iväg, men inte utan ett sista hugg mot henne.

”Idag är det spjut som gäller”, sa han. ”Du gör klokast i att hålla dig ur vägen när riktiga män kastar riktiga vapen.”

Han vände om och red iväg med de andra, och när hon såg honom försvinna kände hon hur glädjen över att vara här solkades av hans närvaro.

Anvin gav henne en tröstande blick och lade en hand på hennes axel.

”Det är det första man lär sig som krigare”, sa han. ”Man lär sig att leva med dem som hatar en. Oavsett vad man tycker om det, en dag så står man sida vid sida med dem i strid och är beroende av varandra. Ofta kommer de värsta motståndarna inte utifrån, utan är inre fiender.”

”Och det är också sant att de som inte kan slåss låter käften gå istället”, hördes en röst.

Kyra vände sig om och fick se Arthfael närma sig med ett grin, som vanligt snabb att ta hennes sida. Precis som Anvin och Vidar var Arthfael en hård krigare, lång, skallig och med ett svart, styvt skägg, och han hade alltid varit svag för henne. Han var en av de bästa svärdskämparna och sällan besegrad, och han ställde alltid upp för henne. Det kändes bra att vara i hans sällskap.

”Det är bara prat”, fortsatte Arthfael. ”Om Maltren var en bättre krigare så skulle han ägna sig mer åt sig själv och mindre åt andra.”

Anvin, Vidar och Arthfael satt upp till häst och gav sig av med de andra, och Kyra stod kvar och såg efter dem och tänkte. Varför var vissa människor tvungna att hata? Hon visste inte, och hon var inte säker på att hon någonsin skulle förstå.

De väldiga stridshingstarna sprängde fram över fälten, i full galopp i vida bågar omkring, och Kyra följde dem noggrant med blicken, fylld av längtan efter att en dag ha en egen. Hon såg männen rida i cirklar runt fälten längs stenmurarna och hur hästarna av och till halkade i snön. Männen slet till sig spjut från flinka väpnare, och när de hunnit ett varv runt banan kastade de mot avlägsna mål: sköldar som hängde från grenar. Vid varje träff hördes en hög metallisk klang.

Hon insåg att det var svårare än det såg ut att kasta medan man satt till häst, och många av männen missade också, särskilt de som siktat mot de mindre av sköldarna. Och av de som träffade så var de få – utöver Anvin, Vidar, Arthfael och en handfull andra – som träffade i mitten. Hon märkte att Maltren missade ofta, och att han svor tyst för sig själv och blängde åt hennes håll, som om det varit hennes fel.

Kyra ville hålla sig varm och drog därför fram staven och började snurra och svänga den i händerna, som om den hade sitt eget liv. Hon slog till mot tänkta fiender, parerade tänkta slag, bytte hand, snurrade staven runt nacken och midjan, som om staven av trä som slitits av åratals användning var en tredje arm för henne.

Medan männen red runt omkring fälten tog Kyra sig bort till sitt eget lilla fält, vid en liten del av området som sällan användes av männen men som hon själv tyckte om. Där i en dunge hängde delar av rustningar och dinglade i olika höjd i rep från grenarna, och Kyra sprang förbi och låtsades att varje enskilt mål var en fiende som hon slog staven med. Luften fylldes av ljudet av smällarna när hon sprang genom dungen och högg, sicksackade, och duckade när de kom svängande tillbaks mot henne. I fantasin var det ärofulla anfall i en segerrik kamp mot den inbillade fienden.

”Har du fått död på någon ännu?”, hördes en hånfull röst.

Kyra snodde runt och såg Maltren rida fram och hånskratta åt henne, innan han red bort igen. Hon kokade av ilska och önskade att någon skulle sätta honom på plats.

Hon drog efter andan och såg att männen avslutade träningen med spjuten och satt av från hästarna och bildade en ring i mitten av gläntan. Deras väpnare sprang fram och gav dem deras träningssvärd, gjorda av kraftig ek och nästan lika tunga som riktiga svärd av stål. Kyra höll sig i utkanten. Pulsen slog snabbare när hon såg männen i kamp mot varandra, och mer än något annat ville hon vara med.

Innan de började klev Anvin in i mitten och vände sig runt mot dem alla.

”På den här helgdagen kämpar vi om ett särskilt pris”, utropade han. ”Vinnaren får de bästa bitarna från festen!”

Det hördes ivriga rop till svar, och männen anföll varandra och luften fylldes av träsvärdens klackande när de tvingade varandra fram och tillbaka.

Över ljuden av sparringen hördes av och till hornstötar, var gång en kämpe träffades och fick kliva till sidan. Hornet hördes ofta, och snart blev det tunnare i leden och de flesta stod på sidan av och tittade på.

Kyra stod också vid sidan, ivrig att sparras, men inte tillåten att göra det. Men nu var det hennes födelsedag. Hon var femton nu, och hon kände sig redo. Hon kände att det var dags att tala för sin sak.

”Låt mig vara med!”, bad hon Anvin, som stod intill och tittade.

Anvin skakade på huvudet, utan att ta ögonen från kampen.

”Idag är det min femtonde årsdag!”, envisades hon. ”Låt mig kämpa!”

”Det här är en träningsplats för män”, inflikade Maltren, som också han stod vid sidan av efter att ha förlorat en poäng. ”Inte för unga flickor. Du kan sitta vid sidan av med de andra väpnarna, och hämta vatten när vi vill ha.”

Kyra blev röd av ilska.

”Är du så rädd att du ska få stryk av en tjej?”, svarade hon, utan att vika en tum och full av ilska. Hon var trots allt sin fars dotter, och ingen hade rätt att tala till henne på det sättet.

Några av männen fnissade, och nu var det Maltrens tur att rodna.

”Hon har en poäng”, inflikade Vidar. ”Kanske borde vi låta henne sparra. Vad har vi att förlora?”

”Sparras med vad?”, sköt Malten in.

”Med min stav!”, ropade Kyra. ”Mot era träsvärd.”

Maltren skrattade.

”Det vore just en syn”, sa han.

Alla ögon vändes mot Anvin som stod där och överlade med sig själv.

”Om du blir skadad så tar din far livet av mig”, sa han.

”Det blir jag inte”, bönade hon.

Han blev stående i vad som tycktes som en evighet, tills han slutligen suckade.

”Då ser jag inget fel i det”, sa han. ”Om inte annat får det tyst på dig. Så länge inte dessa män har något att invända”, tillade han och vände sig mot soldaterna.

”BIFALLES!”, ropade ett dussintal av hennes fars män, alla till entusiastiskt stöd för henne. Kyra älskade dem för det, mer än hon någonsin kunde säga. Hon såg deras beundran för henne, samma typ av kärlek som de gav hennes far. Många vänner hade hon inte, och de här männen betydde allt för henne.

Maltren fnyste.

”Låt flickan göra sig till åtlöje då”, sa han. ”Så lär hon sig kanske en läxa en gång för alla.”

Ännu en hornstöt hördes, och när en man lämnade cirkeln passade Kyra på att rusa in.

Kyra kände hur alla stirrade på henne. Det här hade ingen väntat sig. Hon stod ansikte mot ansikte med sin motståndare, en lång och kraftig man i trettioårsåldern, en duglig krigare som hon känt sedan sin fars tid vid hovet. Hon hade studerat honom och visste att han var en skicklig kämpe – men också att han var överdrivet självsäker och ofta anföll vårdslöst redan i början av en strid.

Han vände sig mot Anvin och blängde.

”Försöker ni förolämpa mig?”, frågade han. ”Jag tänker inte slåss mot en flicka.”

”Du förolämpar dig själv genom att visa dig rädd att möta mig”, svarade Kyra ilsket. ”Jag har två armar och två ben precis som du. Om du vägrar att kämpa så får du erkänna dig besegrad!”

Han anföll med full hastighet, precis som hon anat, med träsvärdet högt och hårt på väg rätt ner mot hennes axel. Det var ett drag hon väntat sig, ett hon sett honom göra många gånger, och ett som han var klumpig nog att avslöja i förväg med hur han rörde armarna. Träsvärdet var hårt och kraftfullt, men det var klumpigt också, i jämförelse med hennes stav.

Kyra följde honom noggrant med blicken, väntade tills det sista ögonblicket, då hon steg åt sidan och lät det väldiga hugget glida förbi hennes sida. I samma rörelse svängde hon runt med staven och smällde till på sidan av hans axel.

Han stönade till och stapplade åt sidan. Han blev stående som bedövad, irriterad över att behöva erkänna sig besegrad.

”Någon fler?”, frågade Kyra, och log brett och vände sig runt mot cirkeln av män.

De flesta av dem log, uppenbarligen stolta över henne, över att ha sett henne växa upp och nå den här nivån. Utom Maltren förstås, som såg bistert på henne. Han såg ut som om han just skulle till att utmana henne, när plötsligt en annan soldat klev fram och ställde sig framför henne med allvarlig min. Den här mannen var kortare och bredare, med yvigt rött skägg och vilda ögon. Hon märkte på hur han höll sitt svärd att han var försiktigare än hennes tidigare motståndare. Det tog hon som en komplimang: äntligen började de ta henne på allvar.

Han anföll. Kyra visste inte hur, men av någon anledning hade hon ingen svårighet att veta vad hon skulle göra. Det var som om instinkterna tog över. Hon var så mycket lättare och snabbare än dessa män, med deras tunga rustningar och träsvärd. Alla kämpade de med kraft, som om de väntade sig att motståndaren skulle möta upp och blockera. Men Kyra nöjde sig istället med att bara ducka och vägrade att slåss på deras villkor. Männen stred om vem som var starkast – men hon om vem som var snabbast.

Kyras stav svängde som en förlängning av hennes egen kropp. Hon snodde runt så snabbt att hennes motståndare inte hann reagera, utan fortfarande var mitt i sina hugg när hon redan var bakom dem. Den nye kämpen vräkte sig fram mot hennes mitt – men hon klev bara åt sidan och svingade staven, med en smäll mot handleden som slog svärdet ur hans grepp. Sedan for hon runt med stavens andra ände med ett slag mot huvudet på honom.

Det blåste i hornet, och det var hennes poäng, och han såg chockat på henne, med handen om huvudet och svärdet på marken. Kyra såg närmare på sitt hantverk och insåg att hon fortfarande stod kvar på fötterna, inte så lite överraskad själv.

Kyra hade plötsligt blivit den man tävlade om att försöka klå, och nu tvekade männen inte längre, utan köade för att få pröva sin skicklighet mot hennes.

Snöstormen rasade och man fick tända facklor i skymningsljuset, och Kyra sparrades med en man efter en annan. Ingen log längre: minerna var dödligt allvarliga, förundrade, och rent ut irriterade eftersom ingen lyckades röra vid henne – och alla besegrades av henne. Mot en man hade hon kastat sig över hans huvud vid hugget, snurrat runt och landat bakom honom innan hon slog honom på axeln. Mot en annan hade hon duckat och rullat undan, låtit staven byta händer och slagit till med den oväntade vänstern. För var och en hade hon en ny teknik som var delvis gymnastik och delvis svärdskonst, vilket gjorde att ingen kunde förutsäga vad som skulle komma. Männen fick skamsna kliva åt sidan, var och en häpen över att ha besegrats.

Snart var det inte mer än en handfull män kvar. Kyra stod mitt i cirkeln och andades tungt och vände sig runt och sökte efter en ny motståndare. Anvin, Vidar och Arthfael såg på från sidan, var och en med breda, stolta och beundrande leenden i sina ansikten. Hennes far var kanhända inte här och var stolt över henne, men de här männen var det.

Kyra besegrade ännu en motståndare, den här gången med ett slag bakom knäet, och ännu en hornstöt hördes. Och så, när det inte fanns någon annan kvar, klev Maltren in i cirkeln.

”Det där är barnlekar”, sa han och spottade i marken på väg mot henne. ”Du kan snurra den där pinnen. Men den skulle inte vara till hjälp i en riktig strid. Mot ett riktigt svärd klyvs den där staven itu.”

”Skulle den det?”, frågade hon djärvt och kände sin fars blod pumpa genom ådrorna, och hon insåg att hon nu var tvungen att ta sig an den här översittaren en gång för alla, särskilt som hon nu hade alla män där som publik.

”Varför inte göra ett försök då?”, sa hon utmanande.

Maltren blinkade förvånat mot henne. Det var tydligen inget svar han förväntat sig. Så kisade han med ögonen mot henne.

”Varför det?”, svarade han. ”Så att du kan springa och ta skydd hos din far?”

”Jag behöver inte min fars beskydd, eller någon annans heller för den delen”, svarade hon. ”Det här är mellan dig och mig – oavsett vad som händer.”

Maltren såg bort mot Anvin. Han var uppenbart obekväm, som om han grävt en grop åt sig själv som han nu inte kunde ta sig ur.

Anvin såg tillbaks, lika bekymrad.

”Här sparrar vi med träsvärd”, ropade han. ”Jag tänker inte tillåta att någon skadas under min vakt – och allra minst vår befälhavares dotter.”

Men Maltren blev plötsligt mörk i ansiktet.

”Flickan vill ha riktiga vapen”, sa han med beslutsamhet i rösten, ”och då ska hon få det. Då lär hon sig kanske en läxa för livet.”

Utan att vänta längre gick Maltren bort över fältet och drog sitt riktiga svärd från skidan med ett ljud som skar genom luften, och rusade tillbaks. Luften var tjock av anspänning, och alla tystnade, osäkra på vad de skulle göra.

Kyra vände sig mot Maltren. Hon kände svetten i handflatorna, trots kylan och trots vindbyarna som fick facklornas flammor att blåsa åt sidan. Hon kände snön frysa till is och krasa under fötterna, och hon tvingade sig själv till koncentration, väl medveten om att det här inte skulle bli någon vanlig kamp.

Maltren ropade högt och skarpt mot himlen i ett försök att skrämma henne, och rusade fram med svärdet högt och blänkande i fackelskenet. Hon visste att han var en annorlunda kämpe än de andra, mer oförutsägbar och mindre brydd om äran – en man som kämpade för att överleva snarare än för att segra. Hon förvånades över att se honom hugga henne rätt mot bröstet.

Kyra duckade undan klingan, som susade förbi, alldeles i närheten.

De församlade männen flämtade upprört till, och Anvin, Vidar och Arthfael klev framåt.

”Maltren!”, ropade Anvin rasande, som om han försökte få stopp på det hela.

”Nej!”, ropade Kyra tillbaks, fortfarande med ögonen på Maltren, som andfått kastade sig fram igen. ”Låt oss kämpa!”

Maltren snurrade genast runt och svingade svärdet igen – och igen och igen. För varje hugg duckade hon eller steg åt sidan, eller hoppade över hans svingar. Han var stark, men inte lika snabb som hon.

Så höjde han svärdet högt och högg rätt ner mot henne, tydligen i avsikt att hon skulle blockera och få sin stav huggen itu.

Men Kyra såg vad som var på väg och steg istället åt sidan och slog till med staven sidledes, så att den träffade klingan på sidan och slog bort den utan att skadas. I samma rörelse drog hon nytta av öppningen och svingade runt och stötte till med staven i hans solarplexus.