Drakarnas Gryning

Maltren flämtade till och föll på knä, samtidigt som det stöttes i hornen.

Det hördes ett våldsamt hurrande från alla män som såg stolt på henne där hon stod som segrare över Maltren.

Men Maltren såg rasande upp mot henne – och istället för att erkänna sig besegrad som alla andra rusade han plötsligt mot henne och höjde svärdet och svingade.

Det var något Kyra inte förväntat sig. Hon hade trott att han skulle erkänna sig hederligt besegrad. När han kastade sig fram insåg hon att det nu bara fanns en begränsad uppsättning tekniker till hands på så kort varsel. Det gick inte att hinna ur vägen i tid.

Kyra kastade sig till marken och rullade undan, samtidigt som hon snurrade runt och smällde till med staven bakom Maltrens knän och slog undan benen för honom.

Han föll på rygg i snön, och svärdet flög ur hans hand – och Kyra kom genast på fötter och ställde sig över honom, med staven tryckt ned mot hans strupe, där hon höll den fast. Och i samma ögonblick kastade sig Leo fram till hennes sida, där han stod och morrade bara några centimeter från Maltrens ansikte, så att han dreglade droppar ner på Maltrens kind och bara väntade på ordern att anfalla.

Maltren såg upp, med blod över läpparna, bedövad och ödmjukad till sist.

”Du din vanära bland mina fars män”, väste Kyra, fortfarande rasande. ”Vad säger du nu om min lilla pinne?”

En spänd tystnad föll och hon höll honom fast mot marken. En del av henne ville höja staven och slå till, eller släppa Leo lös på honom. Ingen av männen gjorde något för att stoppa det eller kom till hans räddning.

Maltren insåg att han var ensam och tittade upp med rädsla i ögonen.

”KYRA!”

Plötsligt skar en barsk röst genom tystnaden.

Alla ögon vändes om, och plötsligt dök hennes far upp och marscherade in i cirkeln, iklädd sin päls och omgiven av ett en handfull män. Han såg ogillande på henne.

Han stannade bara en meter bort och såg på henne, och hon visste redan vad hon skulle få höra. När de stod ansikte mot ansikte med varandra kravlade Maltren upp och skyndade iväg, och hon undrade varför han inte tillrättavisade Maltren istället för henne. Det gjorde henne arg, och far och dotter blev stående där och såg ilsket på varandra, med hon var lika envis som han och ingen var villig att ge sig.

Till sist vände hennes far om, utan ett ord, och började gå tillbaks till fortet, åtföljd av sina män och väl medveten om att hon skulle följa efter. Spänningen löstes upp och männen följde efter, och det gjorde motvilligt även Kyra. Hon började pulsa hem genom snön, mot de avlägsna ljusen från fortet, väl medveten om att hon hade en utskällning att vänta – men utan att längre bry sig.

Oavsett om han accepterade henne eller inte, så hade hon den här dagen accepterats av hans män – och för henne var det det enda som betydde något. Efter den här dagen så skulle allt bli annorlunda, så mycket visste hon.

KAPITEL SEX

Kyra gick vid sidan av sin far genom stenkorridorerna i Volis fort, en oregelbunden fästning stor som ett mindre slott, med släta stenväggar, spetsiga tak och tjocka, utsirade dörrar – ett uråldrigt befästningsverk som hyst Flammornas vakter och skyddat Escalon i århundraden. Fortet var livsviktigt för riket, så mycket visste hon, men det var också hennes hem, det enda hon haft i livet. Hon somnade ofta till ljuden av krigare som festade i salarna och hundar som slogs om matrester, väsandet från eldstädernas sista glöd och vindilar som letade sig genom väggarnas sprickor. Hon älskade den här platsen med alla dess små egenheter.

Kyra fick kämpa för att hålla takten med honom, och det fick henne att undra vad det egentligen var som bekymrade honom så mycket. De gick snabbt och tyst med Leo, redan sena till festen och på väg genom korridorer och förbi soldater och tjänare som stelnade till när de gick förbi. Hennes far gick ovanligt snabbt, och även om hon visste att de var sena så var det inte likt honom. Oftast gick han vid hennes sida, redo med ett stort och blixtrande leende bakom skägget och en arm om hennes axel, ibland med skämt eller berättelser från dagens händelser.

Men nu gick han dystert och sammanbitet flera steg framför henne, och med vad liknade en rynka av ogillande i pannan, vilket det inte var ofta hon sett. Och han såg bekymrad ut. Hon antog att det hade med dagens händelser att göra, med brödernas dumdristiga jakt, försöken av Lordens mäns att lägga beslag på vildsvinet – och kanske till och med att Kyra fått för sig att sparras. Först hade hon tänkt att han väl bara var distraherad av festen – helgdagarnas festligheter var alltid en börda för honom, eftersom traditionen bjöd att han skulle ha mängder av krigare och andra gäster hos sig till långt efter midnatt. När hennes mor ännu var i livet, det hade Kyra fått höra, så hade sådant varit mycket enklare. Han var inte särskilt sällskaplig av sig, och han fick kämpa för att upprätthålla allt vad etiketten krävde av honom.

Men när tystnaden mellan dem blev allt tätare började Kyra undra om det inte gällde något helt annat. Troligast var väl att det berodde på att hon tränat med hans män. Förhållandet till hennes far, som en gång i tiden varit så enkelt, hade blivit allt mer komplicerat ju äldre hon blev. Han tycktes tveka om vad han egentligen skulle göra av henne, om vad han borde förvänta sig av sin dotter. Å ena sidan hade han ofta undervisat henne i krigarens livsprinciper, om hur en riddare bör tänka och föra sig. De hade ständiga diskussioner om tapperhet, ära och mod, och han kunde stanna uppe till småtimmarna med berättelser om förfädernas strider. Och det var sådana berättelser hon levde för och aldrig fick nog av.

Men samtidigt hade Kyra lagt märke till hur han på senare tid ibland hejdat sig när han börjat prata om sådant, som om han insett att han inte borde tala om det, som om han förstod att han fostrat någonting inom henne som han nu önskade att han kunde ta tillbaks. Det var hans andra natur att prata om strid och tapperhet, men nu när Kyra inte längre var en flicka, nu när hon började bli kvinna och dessutom en krigare i sin egen rätt så var det som om det förvånade honom, som om han aldrig förväntat sig att hon skulle växa upp. Han tycktes inte riktigt veta hur han skulle förhålla sig till att hans dotter höll på att bli vuxen, och särskilt inte till att hon längtade efter att bli en krigare, och nu visste han inte längre vilken väg han skulle uppmuntra henne att följa. Hon insåg att han inte visste vad han skulle göra med henne, och att en del av honom till och med kände sig obekväm i hennes närhet. Men på samma gång, kände hon, så var han i tysthet stolt över henne. Han kunde bara inte tillåta sig att visa det.

Kyra stod inte ut med tystnaden längre – hon var tvungen att få veta vad som stod på.

”Är du bekymrad över festen?”, frågade hon.

”Varför skulle jag vara det?”, svarade han utan att se på henne, vilket var ett säkert tecken på att han var upprörd. ”Allt är i ordning. Faktum är att vi är sena. Om jag inte fått gå till Kämparporten för att leta reda på dig så hade jag redan suttit vid mitt högsäte nu”, avslutade han harmset.

Så det var det saken gällde: hennes sparring. Hon blev arg över att han var arg. Hon hade trots allt besegrat hans män och förtjänat hans erkänsla. Istället betedde han sig som om inget hade hänt, eller till och med som om han misstyckte.

Hon ville få veta sanningen, och i sin irritation bestämde hon sig för att provocera honom.

”Såg du inte att jag vann över dina män?”, sa hon för att göra honom förlägen och få den erkänsla som han vägrade henne.

Hon såg honom bli aningen rödare i ansiktet, men han höll tyst och gick vidare – vilket bara förvärrade hennes ilska.

De fortsatte framåt, förbi Hjältesalen och Visdomens kammare, och hade nästan hunnit till stora salen när hon inte stod ut med det längre.

”Men vad är det, far”, krävde hon att få veta. ”Om du ogillar vad jag har gjort så är det väl bara att säga det.”

Till sist stannade han, rätt framför dörren till den stora festsalen, och vände sig om och såg på henne med sammanbitet ansikte. Hon plågades av hans min. Hennes far, den människa hon älskade mer än alla andra, som aldrig haft annat än leenden för henne, såg på henne nu som om hon var en främling. Hon förstod inte.

”Jag vill inte se dig på de där fälten igen”, sa han, med iskall vrede i rösten.

Tonfallet gjorde ännu ondare än orden, och hon fick rysningar och kände sig förrådd. Om det sagts av någon annan hade hon knappt brytt sig – men från honom, från den man som hon höll av och såg så mycket upp till, han som alltid varit så snäll mot henne. Nu fick hans röst hennes blod att frysa till is.

Men Kyra var inte den som vek undan från en strid – och det var ett drag hon fått från honom.

”Och varför det?”, fordrade hon.

Han blev mörk i ansiktet.

”Jag behöver inte förklara mig för dig”, sa han. ”Jag är din far. Och jag är kommendör över det här fortet och över mina män. Och jag vill inte att du tränar med dem.”

”Är du rädd att jag skall klå dem?”, sa Kyra, som gjorde sitt bästa för att reta upp honom och vägra låta honom lägga locket på saken för alltid.

Han blev röd i ansiktet, och hon såg att hennes ord gjort ont i honom.

”Hybris är för enkelt folk”, bannade han, ”inte för krigare.”

”Och jag är ingen krigare, är det så det ligger till, far?”, retades hon.

Hans ögon smalnade av och han hade inget svar att komma med.

”Jag är femton år nu. Vill du att jag ska slåss mot träd och pinnar hela livet?”

”Jag vill inte att du ska slåss överhuvudtaget”, snäste han av. ”Du är flicka – och kvinna nu. Du ska göra vad kvinnor gör – laga mat, sy – allt som din mor skulle ha uppfostrat dig till om hon varit i livet.”

Nu var det Kyra som blev mörk i synen.

”Jag är verkligen ledsen att jag inte är den flicka du önskar, far”, svarade hon. ”Förlåt så mycket att jag inte är som alla andra flickor”

Nu såg även han plågad ut.

”Men jag är min fars dotter”, fortsatte hon. ”Jag är den flicka du uppfostrat, och gillar du inte den jag har blivit så gillar du inte heller dig själv.”

Hon blev stående med händerna i höfterna, med en krigares styrka blixtrande i sina ljusgrå ögon. Han såg tillbaks på henne med bruna ögon bakom det bruna håret och skägget, och skakade på huvudet.

”Det här är en helgdag”, sa han, ”och en fest som inte bara är för krigare utan också för besökare och dignitärer. Folk har kommit från hela Escalon, och från fjärran länder.” Han synade henne med ogillande i blicken. ”Du har en krigares kläder på dig. Gå till din kammare och klä dig i kvinnfolks finkläder, som alla andra damer vid bordet.”

Hon rodnade av ilska – och han böjde sig fram och höjde ett finger.

”Och låt mig inte se dig där ute på fältet med mina män igen”, väste han.

Plötsligt vände han sig om, och när tjänare öppnade de stora dörrarna framför honom så kom en våg av oväsen vällande till hälsning, tillsammans med dofterna av grillat kött, otvättade hundar och sprakande brasor. Ljuden av musik och larm av allt som pågick därinne i salen dränkte alla andra. Kyra såg sin far vända om och gå in, åtföljd av sina tjänare.

Andra tjänare stod kvar och väntade på henne och höll upp dörrarna, och Kyra blev stående, kokande av ilska i ett försök att bestämma vad hon skulle ta sig för.

Till sist vände hon om och stormade bort tillsammans med Leo, bort från salen och upp till sin kammare. För första gången i livet hatade hon sin far. Hon hade trott att han var annorlunda, att han stod över allt sådant. Men nu insåg hon att han var en mindre man än hon trott – och det smärtade mer än allt annat. Han tog ifrån henne det som hon älskade mest – träningen på fälten – och det högg som en kniv i hjärtat. Tanken att hon resten av livet skulle få hålla sig till siden och klänningar gjorde henne förtvivlad.

Hon ville lämna Volis – och aldrig komma tillbaks.

*

Kommendör Duncan satt vid bankettbordets högsäte i fortets väldiga festsal och blickade ut över sin familj, sina krigare, undersåtar, rådmän och rådgivare och besökare – mer än hundra personer som bänkat sig vid borden till helgfirandet – och med tungt hjärta. Bland alla dessa människor tänkte han mest på den han av princip försökte titta på minst: dottern, Kyra. Duncan hade alltid haft ett speciellt förhållande till henne, hade alltid känt att han behövde vara både far och mor till henne för att kompensera förlusten av modern. Men han höll på att misslyckas som far – och ännu mer som mor.

Duncan hade alltid föresatt sig att vaka över henne, hon som var den enda flickan i en familj av pojkar, och i ett fort fullt av krigare – särskilt med tanke på att hon var en flicka som inte liknade någon annan, och en – det fick han lov att erkänna – som liknade honom mer än en aning. Hon var ensam i en värld av män och han hade gjort allt för henne, inte bara av plikt utan för att han älskade henne så mycket, mer än vad han kunde uttrycka och mer än sina pojkar, hur svårt det än var att erkänna det. För hur märkligt det än var, med tanke på att hon var en flicka, så var hon den som han mest kände igen sig i. Hennes viljestyrka, hennes obändiga beslutsamhet, hennes krigarsjäl och vägran att ge sig, hennes oräddhet, och hennes medlidande. Hon ställde alltid upp för de svagare, och särskilt för sin yngre bror, och alltid för vad som var rätt – oavsett kostnaden.

Och det var ytterligare en orsak till att deras gräl fått honom så irriterad och på så dåligt humör. När han sett henne där ute på träningsfälten under kvällen, när hon svingat staven mot mannarna med en sådan otrolig, häpnadsväckande skicklighet, så hade hans hjärta hoppat av stolthet och glädje i bröstkorgen. Han avskydde Maltren, som inte var annat än en skrävlare och en tagg i sidan på honom, och han var överlycklig att just hans dotter av alla människor hade satt honom på plats. Han var mer än stolt över att hon, en flicka som inte var mer än femton år, klarat av att hålla stånd mot hans män – och till och med besegra dem. Han hade önskat att få krama om henne och överösa henne med lovord inför de andra.

Men som hennes far så kunde han inte det. Duncan önskade det bästa för henne, och innerst inne kände han att den väg hon slagit sig in på var farlig, en väg av våld som ledde genom männens värld. Hon skulle vara ensam kvinna på ett slagfält med farliga män, män med köttsliga lustar, män som när blodet hettade skulle kämpa till döden. Hon förstod inte vad verkliga strider innebar, hur blodspillan, smärta och död såg ut på nära håll. Det var inget liv han önskade för henne – även om det varit tillåtet. Han ville att hon skulle vara trygg här i fortet, och ha ett liv i hemmets frid och bekvämlighet. Men han visste inte hur han skulle få henne att önska sig det för sin egen del.

Det hade fått honom att känna sig förvirrad. Genom att vägra att berömma henne, tänkte han, så skulle han kunna få henne att låta bli. Men innerst inne så kände han sig allt mer tveksam till om han verkligen kunde det – och hans vägran att ge henne beröm skulle bara skjuta henne ännu längre bort. Han avskydde hur han betett sig där under kvällen, och hur han kände sig nu. Men han hade ingen aning om vad han annars skulle ha gjort.

Men det som upprörde allra mest ekade någonstans i hans bakhuvud: profetian som förkunnats när hon var nyfödd. Han hade alltid struntat i den och sett den som nonsens, som bara några tomma ord från en häxa. Men när han sett henne under dagen, sett hennes förmåga, så hade han förstått hur speciell hon verkligen var, och det hade fått honom att undra om profetian kunde vara sann. Och den tanken skrämde honom mer än allt annat. Hennes öde närmade sig snabbt, och det fanns inget han kunde göra för att stoppa det. Hur länge skulle det dröja innan alla förstod sanningen om henne?

Duncan slöt ögonen, skakade på huvudet och tog en lång klunk ur vinskinnet och försökte att skjuta alltsammans ur tankarna. Det här skulle trots allt vara en festlig afton. Vintersolståndet hade kommit, och när han öppnade ögonen igen såg han snön yra utanför fönstret. Det var full snöstorm nu och snövallarna lade sig högar mot murarna, precis i tid för helgen. Vinden ylade därute, men här i fortet var de trygga och varma av elden som sprakade i eldstäderna, av kroppsvärmen och den grillade maten och vinet.

Och folk såg verkligen glada ut när han såg sig omkring – jonglörer, barder och musiker turades om, och män skrattade och trivdes och utbytte berättelser från krigen. Duncan såg uppskattande på överflödet framför sig, med bankettbord som dignade av alla möjliga sorters mat och delikatesser. Han kände sig stolt när han såg raderna av sköldar på väggen, var och en med sin särskilda vapensköld, med tecken för folkets alla ätter och för de enskilda krigare som kommit hit för att kämpa med honom. Och här hängde även alla troféer från krigen, minnen från ett liv i kamp för Escalon. Han var en lycklig man, så mycket visste han.

Men ändå, hur mycket han än önskade att inte låtsas om det, så kunde han inte glömma att hans rike var ockuperat. Den gamle kungen, Tarnis, hade kapitulerat för hela sitt folk och till deras skam lagt ned vapnen helt utan kamp och låtit Pandesien invadera. Det hade sparat både städer och liv, men hade också berövat dem deras stolthet. Tarnis hade alltid hävdat att Escalon ändå inte gick att försvara, att även om de höll stånd vid både Södra porten och Sorgernas bro så kunde Pandesien omringa dem och angripa från havet. Men alla hade vetat att det inte stämde. Escalon hade nämligen begåvats med en kust som bestod av höga klippor, med rasande vågor och vassa rev vid foten. Inget skepp kunde komma i närheten och ingen armé stiga iland utan att betala dyrt för nöjet. Pandesien kunde anfalla från havet, men priset skulle bli alltför högt, även för ett så stort imperium. Landvägen var enda sättet – och det innebar att den enda vägen gick genom flaskhalsen vid Södra porten, en plats som alla i hela Escalon visste att man kunde försvara. Kapitulationen var en akt av svaghet, inget annat.

Nu saknade han och de andra krigarna kung, och de hade lämnats att reda sig själva och sköta sina egna provinser och sina egna fort, och var och en av dem hade tvingats att knäböja och lyda den ståthållare som utnämnts av Pandesiens kejsarrike. Duncan hade ännu tydligt i minne den dag han tvingats svära en ny trohetsed, och hur det känts när de fått honom att böja knä – han blev illamående bara av att tänka på det.

Duncan försökte tänka tillbaks till gamla dagar när han varit stationerad i Andros, när alla riddare av alla ätter hade varit samlade, enade av en gemensam sak, en kung, en huvudstad och ett banér, och med en styrka tio gånger så stor som den han hade här. Nu var alla spridda runt rikets avlägsna delar, och hans män här var det närmaste man kom en enad styrka.

Tarnis hade alltid varit en svag kung. Duncan hade vetat det redan från början. Som överste befälhavare hade det varit hans roll att försvara kungen, även när han inte förtjänade det. En del av Duncan var inte förvånad över att kungen kapitulerat – men det var ändå överraskande hur fort allt fallit samman. Alla dugliga riddare spriddes för vinden, var och en hem till sin ätt, och utan någon kung kvar som styrde så hade makten hamnat i händerna på Pandesien. Med det hade lagen kastats åt sidan och riket, som en gång varit så fridfullt, blivit en härd av brott och missnöje. Det var inte ens säkert längre att färdas på de en gång så trygga vägarna när de låg längre bort från fästena.

Timmarna gick och måltiden gick mot sitt slut. Maten bars ut men ölstopen fylldes på nytt. Duncan plockade till sig chokladbitar och åt och njöt av dem och andra delikatesser som hörde till Vintermånen och nu bars runt till borden. Muggar med kunglig choklad skickades runt, täckta av färsk grädde av getmjölk, och Duncan – vars huvud börjat snurra av ölen och som kände att han behövde fokusera – tog en kopp i handen och gladdes åt dess värme. Han drack allt på en gång och kände värmen sprida sig i magen. Snön yrde därute, tätare för varje ögonblick, och gycklarna visade sina lekar, barderna berättade sagor, musikerna gav små mellanspel och festnatten gick sin gång där inne där alla var glömska av vintervädret. Det var tradition vid Vintermånen att festa till efter midnatt för att på så sätt välkomna vintern som en vän. Legenderna hävdade att om man höll sig till traditionen så skulle vintern inte vara länge.

Mot sin egen vilja så tittade Duncan till sist bort mot Kyra. Hon satt och såg otröstlig ut, tittade ensam ned i bordet. Hon hade inte bytt från krigarkläderna som han sagt åt henne, och för ett ögonblick kände han ilskan flamma upp igen. Men så beslöt han att låta det vara. Han såg att även hon var upprörd. Precis som han själv så var hon alldeles för känslig.

Duncan bestämde sig för att det var dags att sluta fred med henne, eller åtminstone trösta henne även om han inte kunde hålla med henne, och han skulle just resa sig ur stolen och gå bort mot henne – när plötsligt, de stora dörrarna till bankettsalen slogs upp.

En besökare skyndade in i rummet, en kort man i pråliga pälsar som visade att han kom från ett främmande land, med huvud och kappa täckta av snö. Han eskorterades av tjänare fram till bankettbordet. Duncan var förvånad över att det kommit en gäst så sent på kvällen, och särskilt i snöstormen, och när mannen drog av sig kappan lade Duncan märke till att han var klädd i gult och purpur, de färger som hörde till Andros. Duncan förstod att han måste ha kommit hela vägen från huvudstaden, tre dagsritter bort.

Nya gäster hade strömmat till under kvällen, men ingen så sent som den här, och ingen från Andros. Synen av de där färgerna fick Duncan att tänka på den gamle kungen, och på bättre dagar.

Tystnaden föll i rummet när besökaren ställt sig framför sin plats och bugat elegant med huvudet mot Duncan i väntan på en inbjudan att ta plats.

”Förlåt mig, herre”, sa han. ”Jag hade för avsikt att komma tidigare, men jag är rädd att snön förhindrade det. Jag hoppas att det inte tas som tecken på ohövlighet.”

Duncan nickade.

”Jag är ingen herre”, rättade Duncan, ”bara en enkel befälhavare. Och här är vi alla likar vid bordet, oavsett om av hög eller låg börd och man eller kvinna. Alla besökare är välkomna, oavsett när de anländer.”

Besökaren nickade hövligt och skulle till att sätt sig, när Duncan höjde en hand.

”Traditionen bjuder att långväga besökare får en hedersplats vid bordet. Kom och sitt intill mig.”

Besökaren såg förvånad ut, nickade hövligt och en av tjänarna ledde honom – en kort, smal man med utmärglade kinder och ögonhålor, möjligen i fyrtioårsåldern, men med utseendet av en som var äldre – fram till en plats intill Duncan.

Duncan såg forskande på honom och lade märke till en oro i ögonen. Mannen var alltför spänd för att bara vara en helgfirande gäst. Något var på tok, förstod Duncan.

Besökaren satte sig, med huvudet böjt och ögonen bortvända, och när liv och rörelse återvänt till rummet igen glupade han i sig av den skål med soppa och den choklad som ställts fram, tillsammans med en stor bit bröd. Han var uppenbarligen utsvulten.

”Säg mig”, sa Duncan så snart mannen ätit, angelägen att får veta mer, ”vad nytt från huvudstaden?”

Besökaren sköt långsamt ifrån sig soppskålen och såg ned, ovillig att möta Duncans ögon. När folk såg hans bistra min blev det tyst runt bordet. Alla väntade på hans svar.

Till sist vände han sig om och såg på Duncan, med blodsprängda och tårade ögon.

”Inte nyheter av det slag som någon man borde få”, sa han.

Duncan hade anat det och gjorde sig redo att höra.

”Så ut med det då”, sa han. ”Dåliga nyheter blir bara härsknare med tiden.”

Mannen tittade ner i bordet igen och gned med fingrarna nervöst mot träet.

”Från och med Vintermånen har en ny pandesisk lag införts i landet: puellae nuptias.”

Duncan kände blodet stockas i ådrorna vid orden, och upprörda flämtningar hördes längs med borden. Det var en upprördhet han delade. Puellae Nuptias. Det var ofattbart.

”Är du säker?”, fordrade Duncan.

Besökaren nickade.

”Från och med idag kan var ogift dotter, till var man, herre eller krigare i vårt rike, när hon fyllt femton år krävas i gifte av den lokale ståthållaren – antingen för hans egen del eller för vem han än önskar.”

Duncan såg genast på Kyra, och han såg förvåningen och ilskan i hennes ögon. Och även alla andra män i rummet, samtliga krigare, vände sig och såg på Kyra. Alla insåg allvaret i nyheten. Andra flickor skulle i det ögonblicket ha sett skrämda ut, men hon såg snarare hämndlysten ut.

”De ska inte få henne!”, ropade Anvin ilsket i tystnaden. ”De ska inte få en enda av våra flickor!”

Arthfael drog sin dolk och högg den i bordet.

”Vårt vildsvin kan de ta, men vi ska kämpa till döden innan de tar våra flickor!”

Krigarna skrek till bifall, av en ilska som också eldats av för mycket öl. Stämningen i salen hade på ett ögonblick blivit usel.

Duncan reste sig långsamt. Måltiden var förstörd, och det blev långsamt tyst i salen när han reste sig. Alla krigare reste sig med honom, till tecken på respekt.

”Festen är över”, förkunnade han med dov röst, och när han yttrade orden insåg han att det ännu inte var midnatt – ett fruktansvärt omen vid Vintermånen.

Duncan gick bort till Kyra genom den täta tystnaden, förbi raderna av soldater och dignitärer. Han lutade sig över hennes stol och såg henne i ögonen, och hon såg tillbaks med styrka och trots i en blick som fyllde honom med stolthet. Leo satt intill och såg upp även han.

”Kom, dotter”, sa han. ”Du och jag har mycket att tala om.”