Drakarnas Gryning

KAPITEL SEXTON

Kyra stod ensam i värmen på sommarängen och beundrade landskapet omkring sig. Allt var i blom och bländande färger, kullarna lysande gröna med fläckar av gula och röda blommor. Träd blomstrade på alla håll och kanter, med täta lövverk som gungade i vinden och grenarna tunga av frukt. Vingårdar klättrade bland de mjuka kullarna, mogna och med tunga dofter av druvor och blomster i sommarluften. Kyra undrade var hon var någonstans – och vad det blivit av vintern.

Hon hörde ett skri, och tittade upp och såg Theos cirkla däruppe. Han svepte ner och landade i gräset, bara några meter bort och såg på henne med sina intensiva, lysande gula ögon. De behövde inte utbyta några ord, utan hade en så stark kontakt att de kommunicerade i alla fall.

Plötsligt höjde Theos sitt huvud, skriade och andades eld, rätt mot henne.

Av någon anledning skrämde det henne inte. Hon ryggade inte tillbaks när lågorna kom närmare, som om hon visste att de inte skulle skada henne. Flammorna delade sig till höger och vänster om henne och tände eld på landskapet runtomkring, men lämnade henne oskadd.

Kyra vände sig om, förskräckt över att se flammorna sprida sig över landskapet och bränna sommarens gröna rikedom till aska. Landskapet ändrade sig inför ögonen på henne. Träd brändes till kol och gräs ersattes av jord.

Flammorna steg högre och högre och spred sig allt längre bort och allt snabbare, och långt bort såg hon dem förtära Volis – tills det inte återstod annat än spillror och aska.

Till sist slutade Theos, och Kyra vände sig och såg på honom igen. Hon stod där i drakens skugga, ödmjukad av dess väldighet och osäker på vad som skulle hända. Det var något han ville ha av henne, men hon förstod inte vad det var.

Hon sträckte sig fram och rörde vid hans fjäll, när han plötsligt höjde en klo, skriade, och skar upp hennes kind.

Kyra satte sig upp i sängen och höll sig om kinden. En fruktansvärd smärta spred sig genom kroppen. Hon fäktade med armarna och försökte komma undan draken – men till hennes förvåning var det istället människohänder hon kände, som försökte lugna henne och hålla henne fast.

Kyra blinkade till och tittade upp mot ett bekant ansikte och någon som höll en kompress mot hennes kind.

”Shhh”, sa Lyra lugnande.

Kyra såg sig förvirrat omkring och insåg till sist att hon drömt. Hon var hemma, i sin fars fort och fortfarande i sin kammare.

”Det var bara en mardröm”, sa Lyra.

Kyra insåg att hon måste ha somnat om, men visste inte hur länge. Hon tittade mot fönstret och såg att solen gått ner och ersatts av mörker. Hon satte sig förskräckt i sängen.

”Vad är klockan?”, frågade hon.

”Sent på natten, frun”, svarade Lyra. ”Månen har redan stigit upp.”

”Och armén, har den hunnit hit?”, frågade hon med bultande hjärta.

”Ingen armé har kommit, min fru”, svarade hon. ”Snön är fortfarande djup, och det var nästan mörkt när du först vaknade. Ingen här kan marschera under sådana förhållanden. Oroa dig inte – du har bara sovit i några timmar. Vila dig nu.”

Kyra lutade sig utmattad tillbaka och andades ut. Hon kände en fuktig nos mot sig och tittade dit och såg Leo slicka sin hand.

”Han har inte lämnat din sida, min fru”, sa Lyra och log. ”Och det har inte han där heller.”

Hon pekade och Kyra följde hennes gest med blicken och blev rörd när hon såg Aidan ligga där, ihopkrupen som en hög på några fällar intill elden, med en bok i ena handen och försjunken i djup sömn.

”Han läste för dig när du sov”, fortsatte Lyra.

Kyra överväldigades av kärlek till sin lillebror – och det fick henne att oroa sig ännu mer över faran som var på väg.

”Jag kan känna hur spänd du är”, fortsatte Lyra och höll kompressen mot hennes kind. ”Du hade besvärliga drömmar. Det är drakens tecken.”

Kyra märkte att Lyra såg forskande på henne, och med respekt i blicken, och det fick henne att undra.

”Jag vet inte vad som håller på att hända med mig”, sa Kyra. ”Jag har aldrig drömt förut. Inte så här. Det känns som mer än bara drömmar – det känns som om jag verkligen var där, som om jag såg saker genom drakens ögon.”

Sköterskan såg på henne med medkännande ögon och lade händerna på hennes knän.

”Det är något verkligt heligt att bli märkt av ett djur”, sa Lyra. ”Och det här är inget vanligt djur. Om en varelse som den rör vid dig, då delar ni en kraft – för alltid. Du kan komma att se vad den ser, känna vad den känner eller höra vad den hör. Det kan hända i natt, eller kanske först om ett år. Men det kommer att hända.”

Lyra såg frågande på henne.

”Förstår du Kyra? Du är inte samma flicka nu som du var igår, när du gav dig av härifrån. Det där är inte vilken skråma som helst på din kind – det ät ett tecken. Du bär nu på drakens tecken.”

Kyra rynkade ögonbrynen och försökte förstå.

”Men vad innebär det?”, frågade hon i ett försök att pussla ihop bitarna.

Lyra suckade, en lång, långsam utandning.

”Det får du se med tiden.”

Kyra tänkte på Lordens män och kriget som var på väg och känslan av att det var bråttom sköljde över henne igen. Hon kastade av sig fällarna och kom på fötter, men när hon gjorde det kände hon sig ur balans och inte helt som sig själv. Lyra sprang fram och höll henne till stöd om axlarna.

”Du måste lägga dig igen”, manade Lyra. ”Du har fortfarande feber.”

Men Kyra kände ett trängande behov av att hjälpa till och kunde inte ligga kvar i sängen längre.

”Jag klarar mig”, svarade hon och drog till sig kappan och svepte den över axlarna till skydd mot draget. När hon skulle till att gå kände hon en hand på sin axel.

”Drick åtminstone det här”, sa Lyra och räckte henne en mugg.

Kyra tittade ned och såg en röd vätska i muggen.

”Vad är det där?”

”Mitt eget hopkok”, svarade hon med ett leende. ”Det kommer att dämpa febern och lindra smärtan.”

Kyra höll muggen i båda händer, tog en lång klunk och vätskan kändes tjock och svår att svälja i halsen. Hon grinade illa, och Lyra log.

”Det smakar jord”, anmärkte Kyra.

Lyra log bredare. ”Man dricker det inte för smaken.”

Men Kyra kände sig redan bättre och varmare i hela kroppen.

”Tack ska du ha”, sa hon. Hon böjde sig ned över Aidan och gav honom en puss på pannan, försiktigt för att inte väcka honom. Sedan vände hon om och skyndade ut ur rummet med Leo vid sidan.

Kyra följde vindlingarna i Volis ändlösa, dunkla korridorer, upplysta endast av fladdrande facklor utmed väggarna. Endast ett fåtal män stod vakt vid denna sena timmen. Resten av fortets bemanning låg tyst i sömn. Kyra gick uppför spiraltrappan och stannade till framför sin fars kammare, där en vakt stod på post. Han såg på henne med något som liknade vördnad i ögonen, och det fick henne att undra hur långt berättelsen hade nått. Han nickade till henne.

”Min fru”, sa han.

Hon nickade tillbaks.

”Är min far i sin kammare?”

”Han kunde inte sova. Senast jag såg honom stegade han bort mot sitt arbetsrum.”

Kyra skyndade vidare genom stenkorridorerna, duckade under ett lågt, avsmalnande valv och gick nedför en spiraltrappa tills hon till sist kommit fram till andra sidan av fortet. Korridoren slutade i en tjock trädörr som ledde till faderns bibliotek, och hon sträckte fram handen för att öppna men såg att dörren redan stod på glänt. Men hon hörde enträgna, upprörda röster därinne, och hejdade sig.

”Jag säger ju att det inte var vad hon såg”, hördes hennes far med ilsken röst.

Han var arg, och hon hejdade sig och tänkte att det var bäst att vänta. Hon blev stående och väntade på att rösterna skulle tystna och nyfiken på vem det var som han talade med och vad det egentligen handlade om. Var det henne de talade om?

”Om hon verkligen såg en drake”, hördes en sprucken gammal röst. Kyra kände genast igen den som Thonos, faderns äldste rådgivare. ”Då finns det inte mycket hopp för Volis.”

Hennes far muttrade något som hon inte förstod, och på det följde en lång tystnad och en suck från Thonos.

”De gamla skrifterna”, svarade Thonos med ansträngd röst, ”berättar om drakarnas gryning. Om en tid när vi ska förtäras av deras eld. Våra murar kan inte stänga dem ute och vi har bara kullar och himmel omkring oss. Och om de är här nu, då är de här av en anledning.”

”Men av vilken anledning?”, frågade hennes far. ”Vad i all världen skulle få en drake att flyga hit från andra sidan av världen?”

”En kanske ännu bättre fråga, kommendör”, svarade Thonos, “är vad som kan tänkas ha sårat den?”

En lång tystnad följde när det enda som hördes var sprakandet av elden, tills Thonos talade igen.

”Jag misstänker att det inte är draken som bekymrar dig mest, eller hur?”, frågade Thonos.

Det blev tyst igen. Kyra visste att hon inte borde tjuvlyssna, men kunde inte låta bli och lutade sig fram och kikade in genom dörrspringan. Det gjorde ont i henne att se sin far sitta där och grubbla med huvudet i sina händer.

”Nej”, sa han, med utmattning i rösten. ”Det är det inte”, erkände han.

Kyra undrade vad de kunde tänkas tala om.

”Du grubblar över profetiorna, eller hur?”, frågade han. ”Vid tiden för hennes födsel?”

Kyra lutade sig fram. Hjärtat bultade i öronen på henne och hon kände på sig att det var henne de talade om, men förstod inte vad som menades.

Inget svar hördes.

”Jag var där, kommendör”, sa Thonos till sist. ”Precis som du.”

Hennes far suckade, men lyfte inte på huvudet.

”Det är din dotter. Vore det inte rättvist att berätta för henne? Om hennes födsel? Om hennes mor? Har hon inte rätt att få veta vem hon är?

Kyras hjärta slog våldsamt i bröstet. Hon avskydde hemligheter, och särskilt när de handlade om henne själv. Hon höll på att dö av nyfikenhet.

”Tiden är inte den rätta för det”, sa hennes far till sist.

”Men tiden blir aldrig den rätta, eller hur?”, sa den gamle.

Kyra drog häftigt efter andan och kände det som om hon blivit stucken med en kniv.

Plötsligt vände hon om och sprang iväg, med en klump i halsen och faderns ord ringande i öronen. De gjorde ondare än tusen knivar, värre än något Lordens män kunde göra mot henne. Hon kände sig förrådd. Han undanhöll en hemlighet från henne, en hemlighet som han gömt i hela livet. Han hade ljugit för henne.

Har hon inte rätt att få veta vem hon är?

Hela sitt liv hade Kyra känt att folk uppfattade henne som annorlunda, som om de visste något om henne som hon inte gjorde själv, som om hon var en främling utan att själv förstå varför. Men nu förstod hon. Det var inte bara att hon kände sig annorlunda än andra – hon var annorlunda. Men på vilket sätt?

Vem var hon egentligen?

KAPITEL SJUTTON

Vesuvius marscherade med hundra troll i följe genom Stora skogen, i uppförsbacke i en terräng som blivit så brant att hästarna inte längre kunde följa. Han gick beslutsamt fram, och för första gången på länge, med viss optimism. Han högg sig fram med klingan genom buskagen Han visste att han kunde passera lika bra utan att hugga omkring sig, men gillade helt enkelt att ta död på saker.

Med varje steg hördes vrålen av den fångade jätten högre. Det fick marken att darra under fötterna. Vesuvius såg skräcken i de andra trollens ansikten – och det fick honom att le. Den skräcken var något han hoppats få se i åratal. Den betydde att äntligen, efter alla tomma rykten, så hade man funnit jätten.

Han högg sig genom de sista av buskarna och nådde krönet av en ås, och när han gjorde det öppnade sig skogen framför honom till en stor glänta. Vesuvius stannade till mitt i steget, överraskad av synen. På gläntans andra sida låg en väldig grotta, med en rund öppning som höjde sig trettio meter över marken. Och kedjad till bergväggen, med metertjocka, långa kedjor – en runt varje hand- och fotled – var den väldigaste, ohyggligaste varelse han någonsin lagt ögonen på. Det var verkligen en jätte, en ruskig skapelse som reste sig åtminstone trettio meter på längden och tio meter på bredden, byggd som en man, men med fyra ögon och utan näsa och ett benigt gap späckat av tänder. Den öppnade gapet och röt, ett fullkomligt ohyggligt ljud. Till och med Vesuvius, som stått öga mot öga med de gräsligaste odjur utan att frukta något, fick erkänna att han var rädd. Jätten öppnade gapet bredare och bredare, visade upp meterlånga tänder som smalnade av till vassa spetsar, och såg ut som om den var redo att svälja världen.

Jätten såg ursinnig ut. Den röt, om och om igen, och stampad med fötterna och slet i kedjorna som fångat den så att både marken, grottan och hela bergväggen skakade. Det var som om besten hade kraft att flytta berget självt, som om den inte kunde hållas fången. Vesuvius grinade brett. Det här var precis vad han behövde. Den här varelsen skulle kunna spränga sig fram genom tunneln och göra vad som visat sig omöjligt för en hel armé av troll.

Vesuvius klev fram och in i gläntan och lade märke till ett dussintal döda kroppar av soldater som låg utspridda på marken, och samtidigt ställde sig hundratals soldater som väntat i givakt. Han såg skräcken i alla ansikten, som om de inte hade någon aning om vad de skulle göra med jätten, nu när de väl fångat honom.

Vesuvius stannade i kanten av gläntan, precis utom räckhåll för jättens kedja, ovillig att sluta sina dagar som de döda soldaterna. När han gjorde det snodde den runt och rusade mot honom och svepte mot marken med sina väldiga klor. Den missade med bara någon meter.

Vesuvius stod kvar och såg tillbaks på den, samtidigt som hans kapten kom springande mot honom, noga med att hålla sig utom räckvidd för jätten.

”Min herre och konung”, sa kaptenen med en respektfull bugning. ”Jätten är infångad och är er att ta med tillbaks. Men vi kan inte binda den. Vi har förlorat många soldater på våra försök. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska göra.”

Vesuvius blev stående med händerna i höfterna och kände trollens blickar på sig när han granskade besten. Den var ett respektingivande infall av skapelsen, och när den blängde ner och morrade mot honom, ivrig att få slita honom i stycken, så insåg han vad som var problemet. Han visste genast, som alltid, hur han skulle hantera situationen.

Vesuvius lade en hand på sin kaptens axel och böjde sig närmare.

”Du försöker komma nära den”, sa han lent. ”Men du måste låta den komma nära dig. Du måste fånga den när den har garden nere om du ska kunna binda den. Du måste ge den vad den vill ha.”

Kaptenen såg förvirrat tillbaks på honom.

”Och vad är det den vill ha, min herre och konung?”

Vesuvius började gå framåt, och förde kaptenen med sig, längre in i gläntan mot jätten.

”Dig, förstås”, svarade Vesuvius till sist, som om det varit den mest självklara sak i världen – och så knuffade han till av alla krafter, så att den stackars kaptenen föll snubblande fram in i gläntan.

Vesuvius backade undan på säkert avstånd igen och såg jätten blinka till förvånat. Kaptenen kastade sig upp på fötter igen och försökte springa undan, men jätten reagerade blixtsnabbt och svepte till med klorna, skyfflade upp honom med ett grepp runt midjan och lyfte honom till ögonhöjd. Jätten höll honom intill sig och bet huvudet av honom, så att skriken försvann in i gapet.

Vesuvius flinade, nöjd över att ha gjort sig av med ett inkompetent befäl.

”Vad är det för mening med att ha en kapten”, sa han till liket, ”om man ändå själv måste förklara vad som ska göras?”

Vesuvius vände sig om och såg på resten av soldaterna. Alla stod som förstenade och stirrade chockade tillbaks mot honom. Han pekade ut en soldat som stod i närheten.

”Du där”, sa han.

Trollet stirrade nervöst tillbaks.

”Ja, min herre och konung?”

”Din tur.”

Trollet spärrade upp ögonen och föll på knä med händerna knäppta framför sig.

”Jag kan inte, herre och konung!”, grät han. ”Jag ber! Inte jag! Välj någon annan!”

Vesuvius klev fram och nickade vänligt.

”Som du vill då”, sa han, och klev fram och skar halsen av trollet med en dolk, så att det föll dött till hans fötter. ”Någon annan får göra det.”

Vesuvius vände sig mot sina soldater.

”Plocka upp honom”, befallde han, ”och kastade honom inom räckvidd för jätten. Och ha sedan repen redo när den närmar sig. Bind den så fort den nappat på betet.”

En handfull soldater slet tag i kroppen och sprang fram och kastade den längre in i gläntan. Övriga soldater följde Vesuvius befallning och rusade in från var sida, beredda med repen.

Jätten såg forskande på det nya trollet vid dess fötter, som om den överlade med sig själv. Men plötsligt, precis som Vesuvius hade chansat, så visade den prov på begränsningarna i sitt snille, och kastade sig fram efter kroppen på marken.

”NU!”, ropade han.

Soldaterna kom med repen, slängde dem över jättens rygg och höll fast i båda ändar och drog för att hålla honom mot marken. Fler soldater rusade fram och kastade rep, mängder av dem, som kom med rep runt halsen, armarna och benen. De slet och drog av alla krafter och omringade den, och jätten fäktade och kämpade och röt av ilska – men snart nog kunde den inte göra mer. Jätten låg bunden med mängder av tjocka rep och hölls till marken av hundratals män. Den låg med ansiktet i marken och vrålade hjälplöst.

Vesuvius klev fram och ställde sig intill, något som bara några minuter tidigare hade varit fullkomligt otänkbart. Han tittade ner, nöjd med sin fångst.

Äntligen, efter alla dessa år. Han flinade brett.

”Nu”, sa han långsamt, och sög på varje ord. ”Nu är Escalon mitt.”

KAPITEL ARTON

Kyra stod vid fönstret i sin kammare och såg dagen gry över landskapet med en känsla av bävan och föraningar. Natten hade varit full av mardrömmar, och efter att hon råkar höra sin fars samtal så hade hon inte gjort annat än att ligga och vrida sig. Hon kunde fortfarande höra orden ringa i öronen:

Har hon inte rätt att veta vem hon är?

Hela natten hade hon drömt om en kvinna med ansiktet dolt bakom en slöja, en kvinna som hon var säker på att det var hennes mor. Om och om igen sträckte hon ut handen efter henne, bara för att vakna och gripa omkring sig i sängen.

Kyra visste inte längre vad som var verklighet och vad som var dröm, vad som var sanning och vad som var lögn.

Hon vaknade för gott vid gryningen, höll sig om kinden som fortfarande sved, och tänkte på sin mor. I hela sitt liv hade hon fått höra att hennes mor dött i barnsäng, och hon hade aldrig haft anledning att tvivla på det. Kyra kände att hon inte riktigt liknade någon annan i familjen eller fortet, och ju mer hon tänkte på det så insåg hon att alla alltid sett på henne som annorlunda, som om hon inte riktigt hörde hemma där. Men hon hade aldrig trott att det verkligen låg någonting i det, att hennes far ljugit för henne och undanhållit sanningen. Var hennes mor fortfarande i livet? Varför hade de behövt dölja det för henne?

Kyra skälvde inombords där hon stod vid fönstret och tänkte på hur drastiskt hennes liv förändrats på bara en dag. Hon kände också hur det brann i ådrorna, en eld som gick från kinden, ut i axeln och handen, och att hon inte längre var samma människa som förr. Hon kände drakens hetta strömma och bulta i sig. Hon undrade vad det egentligen innebar. Skulle hon någonsin bli sitt gamla jag igen?

Hon såg ner på folket där nere och häpnade över att se hundratals springa fram och tillbaka i den tidiga morgontimmen. I vanliga fall var det lugnt vid den här tiden på dagen. Men inte nu. Lordens män var på väg, som en annalkande storm, och alla visste att vedergällningen närmade sig. Och stämningen var annorlunda. Hennes folk hade alltid varit snabbt att vika undan och ge sig. Men den här gången hade de strid i sinnet och det gladde henne att se dem förbereda sig för kampen. Mängder av hennes fars män var uppe och säkrade jordvallarna, dubblade vaktposterna vid portarna, sänkte gallret, bemannade murarna, blockerade fönster och grävde diken. Män valde och vässade vapen och fyllde koger med pilar, förberedde hästarna och samlades med nerverna på spänn på borggården. Alla förberedde sig.

Kyra hade svårt att förstå att hon var den som fått allt det här att hända. Hon kände sig både skyldig och stolt på en och samma gång. Men mest av allt bävade hon. Hennes folk skulle inte överleva ett fullskaligt anfall av Lordens män med hela Pandesiens armé i ryggen, så mycket visste hon. De kunde hålla stånd ett tag, men när alla pandesiska styrkor kom fram, då var de dödens.

”Roligt att se dig på fötter igen”, hördes en glad röst.

Hon snodde runt, lika förvånad som Leo, över att se någon annan i fortet vaken vid den här tiden. Hon andades ut när hon såg Anvin stå med ett brett grin i dörren, tillsammans med Vidar, Arthfael och flera andra av faderns män. De såg tillbaks på henne och hon märkte att det var något som var annorlunda med dem den här gången. Det var något nytt i deras ögon: respekt. De såg henne inte längre som en liten flicka som bara tittade på, utan som om hon var en av dem. En like.

Det var en blick som gjöt liv i hennes hjärta igen och fick det att kännas som om allt varit värt det. Det var inget hon önskat högre än att få dessa mäns respekt.

”Så du är på bättringsvägen?”, frågade Vidar.

Kyra kände efter, och när hon knöt nävarna och sträckte på armarna insåg hon att hon verkligen mådde bättre – faktum var att hon kände sig starkare än någonsin. Hon nickade till svar, och såg då att det också fanns något annat i deras blickar: ett uns av rädsla, som om hon hade någon sorts kraft, något som de inte förstod sig på eller visste om de kunde lita på.

”Jag känner mig som född på nytt”, svarade hon.

Anvin grinade brett.

”Fint”, sa han. ”Det kommer du att behöva. Vi kommer att behöva varje man.”

Hon såg tillbaks på honom, både förtjust och förvånad.

”Erbjuder du mig chansen att kämpa tillsammans med er?”, frågade hon med bultande hjärta. Inget kunde göra henne mer förväntansfull.

Arthfael log och klev fram med en hand på hennes axel.

”Säg inget till din far bara”, sa han.

Leo klev fram och slickade männens händer, och alla klappade honom.

”Vi har en liten present åt dig”, sa Vidar.

Kyra såg förvånad ut.

”En present?”, frågade hon.

”Se det som ett välkommen hem”, sa Arthfael. ”Något litet bara för att glömma den där skråman på kinden.”

Han klev åt sidan, och det gjorde de andra också, och Kyra insåg att de bjöd henne att följa med. Hon log tillbaks, glad för första gången på så länge hon kunde minnas.

”Är det vad som måste till för att välkomnas bland sådana som er?”, frågade hon med ett leende. ”Jag var tvungen att ta död på fem av Lordens män?”

”Tre”, rättade Arthfael. ”Vad jag kan förstå så var det Leo som dräpte tre av dem.”

”Just det”, sa Anvin. ”Men att överleva ett möte med en drake räknas det också.”

*

Kyra marscherade med mannarna runt fortet. Leo följde vid sidan, stövlarna krasade i snön, och hon fylldes av allt liv och rörelse som pågick i fortet där alla var upptagna, målmedvetna och häpnadsväckande vakna med tanke på tiden. Hon passerade snickare, skomakare, sadelmakare och murare – alla fokuserade och upptagna med sina hantverk – och överallt syntes män slipa svärd och andra vapen mot stenar. Kyra märkte hur folk stannade till och stirrade på henne när hon gick förbi, och det fick det att hetta runt öronen på henne. Alla visste naturligtvis skälet till att Lordens män nu var på väg och vad hon gjort. Hon kände hur hon drog till sig uppmärksamheten och var rädd att folk skulle hata henne.

Men till hennes förvåning såg de på henne med något som liknade beundran – och något annat, kanske rädsla. De måste ha hört att hon överlevt mötet med draken, och de verkade inte riktigt veta vad de skulle tro.

Kyra tittade upp och spanade över himlen och hoppades att hon trots allt skulle få syn på Theos, att han klarat sig och flög däruppe nu och cirklade över henne. Men hon såg inget bland skyarna. Vart hade han tagit vägen? Hade han överlevt? Skulle han någonsin flyga igen? Var han redan på väg bort, halvvägs över jorden.

Kyra blev allt nyfiknare ju längre de gick över fortet och undrade vart de var på väg och vad det egentligen var för present de hade i beredskap för henne.

”Vart är vi på väg?”, frågade hon Anvin när de svängde in på en smal kullerstensgata. De passerade bybor som fortfarande höll på att gräva sig fram genom snön, samtidigt som stora sjok av snö nu börjat lossna från tegeltaken. Röken steg från alla skorstenar i byn och doftade skarpt i vintervädret.

De vek in på ännu en gata och Kyra fick syn på en bred, låg byggnad täckt av snö, med en röd ekdörr. Den låg avsides från andra hus, och hon kände genast igen den.

”Är inte det där smedjan?”, frågade hon.

”Det stämmer”, svarade Anvin utan att stanna.

”Men varför tar ni mig dit?”, frågade hon.

De kom fram till dörren, och Vidar log när han öppnade och klev åt sidan.

”Det får du se.”

Kyra duckade under den låga dörren och rätade sig sedan upp i smedjan. Leo följde efter och de andra kom in. Genast slogs hon av hettan därinne, från elden i ässjan. Och hon fick syn på mängder av vapen som lagts ut på smedens städ och såg beundrande på dem. Där låg svärd och yxor och väntade på att bli färdiga, några ännu rödglödgade i elden.

Smeden satt där med tre gesäller. Han var sotig i ansiktet och såg upp med en uttryckslös min bakom det svarta skägget. Smedjan var full av vapen – varje bordsyta täcktes av dem, liksom golvet, och krokar från taket. Han tycktes arbeta på ett dussin i taget. Kyra kände smeden, Brot, en kort, bred karl med en låg panna som ständigt rynkades av koncentration. Han var en allvarlig man som talade sällan och levde för sina vapen. Han var känd för sin bryskhet och för att ha mer till övers för stål än för folk.

De få gånger Kyra talat med honom hade det visat sig att han, under sitt bryska yttre, var en man med gott hjärta, och som kunde tala passionerat om vapen. Han måste ha sett en besläktad själ i Kyra, som delade hans kärlek till vapen.

”Kyra”, sa han, och verkade glad över att se henne. ”Sitt.”

Hon satte sig på en tom bänk framför honom där hon kände hettan från ässjan mot ryggen. Anvin och de andra trängdes runtom och såg Brot röra vid olika vapen: en lans, en skära, ett halvfärdigt stridsgissel som fortfarande väntade på sin kedja. Kyra tittade på ett svärd som fortfarande behövde få eggen framslipad. Bakom honom arbetade gesällerna vidare, och rummet fylldes av ljuden från deras hammare. En av dem bultade på en yxa så att gnistor flög åt alla håll. En annan använde långa tänger för att dra fram en bit vitglödgat stål ur härden och lade det på städet för att bearbetas. Den tredje använde sina tänger till att lyfta huvudet till en hillebard från städet och doppa det i ett stort järnkar, där vattnet väste till moln av ånga så fort det sänktes ned.

Kyra hade alltid tyckt att smedjan varit den mest spännande platsen i Volis.

Hjärtat slog lite snabbare när hon såg på honom, och hon undrade vad för typ av present som de här männen hade i beredskap.

”Jag har hört om dina äventyr”, sa Brot, med blicken mot ett långsvärd som han granskade och bedömde balansen på. Det var ett av de längsta svärd hon sett, och han rynkade pannan och kisade med ögonen när han höll i klingan, som om han var missnöjd.

Hon visste bättre än att avbryta honom och väntade tålmodigt i tystnad på att han skulle fortsätta.

”Synd och skam”, sa han till sist.

Kyra såg förvirrat tillbaks på honom.

”Vaddå?”, frågade hon.

”Att du inte dräpte den där pojken”, sa han. ”Om du gjort det så skulle vi inte befinna oss i det här eländet, eller hur?”

Han mötte fortfarande inte hennes ögon utan vägde svärdet i händerna, och hon rodnade. Hon visste att han hade rätt, men ångrade sig ändå inte.

”Låt det bli en läxa för dig”, fortsatte han. ”Döda allihop, alltid. Förstår du vad jag säger?”, frågade han med en ton som var kall och hård när han tittade upp och såg henne i ögonen, dödligt allvarlig. ”Döda alla.”

Trots hans barska ton och burdusa sätt, så beundrade hon Brot för att han alltid sa vad han tänkte och vad andra var rädda för att säga. Hon beundrade honom också för hans oräddhet: Pandesien hade gjort det olagligt att äga stålvapen. Det var belagt med dödsstraff. Hennes fars män var sanktionerade endast för att vakta vid Flammorna – men Brot smidde vapen också åt mängder av andra, och bidrog på så sätt till att utrusta en hemlig armé. När som helst kunde han gripas och dödas, men ändå tvekade han inte ett ögonblick inför sina plikter.

”Är det därför du kallat hit mig?”, frågade hon. ”För att ge mig råd om hur man bäst dräper män?”

Han hamrade en stund på ett svärd som låg på städet framför honom och arbetade på tills han var färdig, utan att bry sig om henne. Han fortsatte att se ner, men sa:

”Nej. För att hjälpa dig dräpa dem.”

Hon blinkade förvirrat, och Brot sträckte en arm med en gest till en av gesällerna, som sprang fram och gav honom något.

Brot såg på henne.

”Jag hörde att du tappade två vapen igår”, sa han. ”En båge och en stav, eller hur?”

Hon nickade och undrade vart han ville komma.

Brot skakade avfärdande på huvudet.

”Det är för att du leker med pinnar. Det är vapen för barn. Du har dräpt fem av Lordens män och överlevt att ställas öga mot öga med en drake, och det är mer än vad man kan säga om någon annan i det här rummet. Du är en krigare nu, och du förtjänar en krigares vapen.”

Han sträckte sig efter något från en av gesällerna, och vände sig mot henne igen och lade ett avlångt föremål täckt av rött sammet på bordet.

Hon såg frågande på honom med hjärtat bultande av förväntan, och han nickade mot henne.

Kyra sträckte sig fram, vek långsamt undan det röda tyget, och flämtade till när hon såg den. Det var en vacker långbåge, med vackert, snidat handtag och täckt av papperstunna blad av metall. Den liknade ingen båge hon sett.