Himmel Av Magi

KAPITEL FEM

Luanda låg på marken vid Romulus fötter, och såg med skräck hur tusentals av Imperiets soldater flödade ut på bron, medan de skrek i triumf och korsade Ringen. De invaderade hennes hemland, och det fanns inget hon kunde göra än att sitta där, hjälplöst, och se på, och undra om det på något sätt var hennes fel. Hon kunde inte hjälpa att på något sätt känna sig ansvarig för att Skölden sänkts.

Luanda vände sig om och tittade ut mot horisonten, hon såg de oändliga skeppen från Imperiet, och hon visste att snart skulle miljoner trupper flöda in. Hennes folk var slut; Ringen var slut. Allt skulle vara över nu.

Luanda slöt sina ögon och skakade på huvudet, igen och igen. Det fanns en tid när hon hade varit så arg på Gwendolyn, på henne far, och skulle varit glad över att se Ringen förstöras. Men hon hade förändrat sitt tankesätt, ända sedan Andronicus svek och behandling av henne, ända sedan han rakat hennes huvud, och slagit henne framför sitt folk. Det fick henne att inse hur fel, hur naiv, hon hade varit när hon varit ute efter makt. Nu, skulle hon ge vad som helst för att få tillbaka sitt gamla liv. Allt hon ville ha nu var fred. Hon ville inte längre ha ära eller makt, nu ville hon bara överleva, och göra fel, rätt igen.

Men medan hon iakttog allt, insåg Luanda att det var för sent. Nu var hennes älskade hemland på väg att bli förstört, och det fanns inget hon kunde göra.

Luanda hörde ett hemskt ljud, skratt blandat med ett morr, och hon tittade upp och såg Romulus som stod där, med händerna på höfterna, och tittade på allt med ett stort leende på sitt ansikte, och hans långa, vassa tänder blottades. Han kastade bak sitt huvud och skrattade lättat.

Luanda ville verkligen döda honom; om hon hade haft en kniv i sin hand, så skulle hon hugga honom rätt i hjärtat. Men hon kände honom, hur tjockt byggd han var, hur ogenomträngligt han var för allt, inte ens kniven skulle gå igenom.

Romulus tittade ner på henne, och hans leende skiftade till en grimas.

”nu” sa han. ”Är det dags att döda dig långsamt,”

Luanda hörde ett distinkt klang när Romulus drog sitt vapen från sin midja. Det såg ut som ett kort svärd, förutom att den hade en lång, smal spets. Det var ett ont vapen, ett som uppenbarligen var designat för att tortera människor.

”Du kommer att lida väldigt, väldigt mycket,” sa han.

När han sänkte sitt vapen, så höjde Luanda sina händer till sitt ansikte, som om hon kunde blockera det. Hon slöt sina ögon och skrek.

Det var då något underligt hände: när Luanda skrek, så dränktes hennes skrik av ett ännu högre skrik. Det var skriket från ett djur. Ett monster. Ett vildsint rytande, högre och mer resonans än hon någonsin hört i hela hennes liv. Det var som åska, som delade på himlen. Luanda öppnade sina ögon och tittade upp mot himlen, och undrade om hon hade inbillat sig det. Det lät som om det hade varit skriket från självaste Gud.

Romulus, som också stannade till, tittade upp mot himlen förbryllad. Av hans ansiktsuttryck, kunde Luanda inse att det faktiskt hände; hon hade inte inbillat sig.

Det hördes igen, ett andra skrik, ännu värre än det första, med en sådan råhet, sådan kraft, att Luanda insåg att det bara kunde vara en endaste sak:

En drake.

När himlen delade sig, blev Luanda full av vördnad när hon såg två drakar sväva över hennes huvud, den största och mest skräckinjagande varelsen hon någonsin sett, som blockerade solen, och gjorde dag till natt, när de kastade en skugga över dem.

Romulus vapen föll från hans händer, och hans mun öppnades i chock. Han hade tydligen aldrig sett någonting som detta, han heller, speciellt inte när de två drakarna flög så lågt över marken, knappt fem meter över deras huvuden. Deras stora svansar hängde under dem, och när de skrek igen, så krökte de sina ryggar och spred sina vingar.

Först samlade Luanda sig, eftersom hon antog att de kom för att döda henne. Men när hon såg dem flyga, så snabbt över huvudet, och vinden var nära på att välta henne, insåg hon att de skulle någon annanstans: över Kanjonen, in i Ringen.

Drakarna måste ha sett soldaterna som korsade Ringen och insett att Skölden var nere. De måste ha sett att det var deras chans att också komma in i Ringen.

Luanda såg på när en av drakarna plötsligt öppnade sin mun, dök ner, och andades eld på männen som gick över bron.

Skrik från tusentals av Imperiets soldater hördes, skrikande mot himlen som om en enorm vägg av eld slukat dem hela.

Drakarna fortsatte att flyga, och sprutade eld medan de korsade bron, och brände alla Romulus män. De fortsatte att flyga, mot självaste Ringen, och fortsatte att spruta eld och förstöra varje man från Imperiet som hade tagit sig in.

På bara en kort stund, så fanns där inga av Imperiets män kvar på bron, eller på land innanför Ringen. De av Imperiets män som var på väg mot bron, som precis skulle korsa, stannade direkt. De vågade inte gå in. Istället, vände de sig om och flydde, och sprang tillbaka till skeppen.

Romulus vände sig om och såg sina män retirera.

Luanda satt där, chockad, och insåg att detta var hennes chans. Romulus var distraherad, han vände sig om och jagade efter sina män och försökte få dem att gå mot bron. Detta var hennes chans. Luanda hoppade upp på sina fötter, hennes hjärta slog, och vände sig om och rusade tillbaka mot bron. Hon visste att hon endast hade lite, värdefull tid på sig; om hon hade tur, så kanske, bara

kanske,

kunde hon springa långt nog, innan Romulus märkte av det, och ta sig till andra sidan. Och om hon kunde ta sig till andra sidan, så kanske det skulle få tillbaka Skölden.

Hon var tvungen att försöka, det var nu eller aldrig.

Luanda sprang och sprang, hon andades så tungt så att hon knappt kunde tänka, och hennes ben skakade. Hon snubblade på sina fötter, hennes ben var tunga, hennes hals var torr, och hon flaxade sina armar medan hon sprang, och den kalla vinden blåste på hennes skalliga huvud.

Hon sprang snabbare och snabbare, och hennes hjärta slog i hennes öron, ljudet av hennes egna andetag fyllde hennes värld, och allt blev suddigt. Hon tog sig ungefär trettio meter över bron innan hon hörde det första skriket.

Romulus hade sett henne.

Bakom henne kom det plötsligt ett ljud av män som rusade på hästar, korsande bron, mot henne.

Luanda sprang, ökade sin takt, och hon kände hur männen närmade sig henne. Hon sprang förbi alla lik, som var brända av drakarna, som fortfarande brann, och hon gjorde sitt bästa för att undvika dem.

Bakom henne kom hästarna ännu närmare. Hon tittade över sin axel, och såg spjuten som var höjde högt, och hon visste att Romulus denna gång siktade på att döda henne. Hon visste att, inom en liten stund, så skulle de spjuten sitta i hennes rygg.

Luanda tittade fram och såg Ringen, hemlandet, bara några meter framför henne. Om hon bara kunde klara det. Bara tre meter till. Om hon kunde ta sig över gränsen, så kanske, kanske skulle Skölden gå tillbaka upp för att rädda henne.

Männen var nästan framme när hon tog sina sista steg. Ljudet av hästar var täckte allt annat ljud, och hon kände lukten av hästarna och männens svett. Hon samlade sig själv, och förväntade sig att spjut skulle punktera henne rygg när som helst. De var bara meter ifrån. Men det var även hon.

I en sista akt av desperation, så dök Luanda, precis när hon såg att en soldat höjde handen med spjut bakom henne. Hon slog i marken hårt. I ögonvrån såg hon spjutet som seglade genom luften, rakt mot henne.

Så fort Luanda korsade linjen, och landade i Ringen, så plötsligt, bakom henne, var Skölden aktiverad igen. Spjutet, som var några centimeter bakom henne, förstördes mitt i luften. Och bakom den, så skrek alla soldaterna på bron, och höjde sina händer mot sina ansikten, när de alla brändes upp.

Inom en kort stund, vara alla bara högar av aska.

På andra sidan bron stod Romulus och såg på. Hans skrek och slog sig på sitt bröst. Det var ett skrik av smärta. Ett skrik från någon som hade blivit besegrad. Överlistad.

Luanda låg där, andades tungt, och var i chock. Hon lutade sig ner och kysste jorden hon låg på.

Sedan kastade hon bak sitt huvud och skrattade av lättnad.

Hon hade klarat det, hon var säker.

KAPITEL SEX

Thorgrin stod i öppningen, mot Andronicus, omringad av båda arméerna. Armén stod stilla, och såg på när far och son möttes igen. Andronicus stod där med all sin ära, tornade sig över Thor, och svingade en enorm yxa i ena handen, och ett svärd i den andra. När Thor stod mot honom, så tvingade han sig själv att andas sakta och djupt, för att kontrollera sina känslor. Thor var tvungen att hålla sig klar i huvudet, för att fokusera när han slogs mot denna man, på samma sätt som vilken annan armé eller fiende. Han var tvungen att berätta för sig själv att han inte mötte sin far, utan sin värsta fiende. Mannen som hade skadat Gwendolyn; mannen som hade skadat alla hans landsmän; mannen som hade hjärntvättat honom. Mannen som förtjänade att dö.

Nu när Rafi var död, hade Argon kontroll igen, och när alla odöda var tillbaka under jorden, så fanns det inget mer som skulle försena den slutliga konfrontationen, Andronicus som stod mot Thorgrin. Det var striden som skulle bestämma ödet i detta krig. Thor skulle inte låta honom komma undan, inte denna gång, och Andronicus, som inte hade något val, verkade till slut vilja möta sin son.

”Thornicus, du är min son,” sa Andronicus, med sin låga vibrerande röst. ”Jag vill verkligen inte skada dig.”

”Men jag vill skada dig,” svara Thor, som vägrade att gå med på hans spel.

”Thornicus, min son,” upprepade Andronicus, när Thor tog ett steg närmare, ”jag vill inte döda dig. Lägg ner ditt vapen och gå med mig. Gå med mig som innan. Du är min son. Du är inte

deras

son. Du har min blodlinje; du har inte deras. Mitt hemland är ditt hemland; Ringen är bara en adopterad plats för dig. Du är

mitt

folk. Dessa människor betyder ingenting för dig. Kom hem. Kom tillbaka till Imperiet. Tillåt mig att vara den far du alltid har velat ha. Och bli den som jag alltid velat att du skulle vara.”

”Jag vill inte slåss mot dig,” sa Andronicus till slut, och sänkte sin yxa.

Thor hade hört nog. Han var tvungen att göra något nu, innan han tillät sig själv att bli hypnotiserad av detta monster.

Thor skrek ett stridsrop, höjde sitt svärd högt, rusade framåt, och drog ner det med båda händerna mot Andronicus huvud.

Andronicus stirrade tillbaka med förvåning, och i sista sekunden, sträckte han sig ner, tog tag i sin yxa från marken, höjde den och blockerade Thors slag.

Gnistor flög från Thors svärd när de låste sina vapen, centimeter ifrån, båda stönade när Andronicus höll tillbaka Thors slag.

”Thornicus,” grymtade Andronicus, ”Din styrka är stor, men det är

min

styrka. Jag gav dig den. Mitt blod rinner i dina ådror. Sluta med denna galenskap, och gå med mig!”

Andronicus knuffade tillbaka Thor, och Thor snubblade bakåt.

”Aldrig!” skrek Thor trotsigt. ”Jag kommer aldrig att återvända till dig. Du är inte en far till mig. Du är en främling. Du förtjänar inte att vara min far!”

Thor attackerade igen, skrikande, och drog ner sitt svärd. Andronicus blockerade det, och Thor, som förväntat sig det, vände sig snabbt runt med sitt svärd och högg Andronicus i armen.

Andronicus skrek när blodet sprutade från hans sår. Han snubblade bakåt och såg mot Thor i misstro, sträckte sig och rörde sitt sår, och undersökte blodet i hans hand.

”Du vill döda mig,” sa Andronicus, som om han insåg det för första gången. ”Efter allt jag har gjort för dig.”

”Japp, det gör jag,” sa Thorgrin.

Andronicus studerade honom, som om han tittade på en helt ny person, och snart förändrades hans blick från förundran och besvikelse, till ilska.

”Då är du inte min son!” skrek han. ”Den store Andronicus frågar inte två gånger!”

Andronicus kastade ner sitt svärd, höjde sin stridsyxa med båda händerna, skrek, och rusade mot Thor. Till slut hade striden börjat.

Thor höjde sitt svärd för att blockera slaget, men det kom med sådan kraft, till Thors förvåning, så att Thors svärd gick itu på mitten.

Thor improviserade snabbt, och duckade ur vägen när slagen fortsatte att komma mot honom; de missade honom med någon centimeter, så nära så att han kände vinden borsta honom på axeln. Hans far hade en massiv styrka, större än någon krigare han någonsin mött, och Thor visste att detta inte skulle bli lätt. Hans far var snabb också, en dödlig kombination. Och nu hade Thor inget vapen.

Andronicus svingade igen utan att tveka, han svingade sin yxa i sidled, och siktade på att hugga Thor mitt itu.

Thor hoppade upp i luften, högt ovanför Andronicus huvud, och använde sina inre krafter för att ta honom högt upp i luften och landa bakom Andronicus. Han landade på sina fötter, sträckte sig ner, och tog tag sin fars svärd från marken, och vände sig om och attackerade, och han svingade rakt mot ryggen på Andronicus.

Men till Thors förvåning, var Andronicus så snabb, han var förberedd. Han vände sig om och blockerade slaget. Thor kände smällen av metall som slog emot metall vibrera genom hans kropp. Andronicus svärd, höll i allafall; det var starkare än hans. Det var konstigt, att hålla sin fars svärd, speciellt när han mötte sin far.

Thor svingade runt, och kom från sidan mot Andronicus axel. Andronicus blockerade, och drog ner sitt vapen mot Thor.

Fram och tillbaka höll de på, attackerade och blockerade, och Thor drev Andronicus bakåt, och Andronicus, i sin tur, drev Thor bakåt. Gnistor flög, och vapnen rörde sig så snabbt, så att de glänste i ljuset, och de stora klingande ljuden vibrerade i stridsfältet, och de två arméerna tittade på, helt fixerade. De två stora krigarna knuffade varandra fram och tillbaka över öppningen, och ingen gav vika en centimeter. Thor höjde sitt svärd för att slå igen, men denna gång överraskade Andronicus honom genom att gå fram och sparka honom i bröstet. Thor flög bakåt, och landade på rygg.

Andronicus rusade fram och drog ner sin yxa. Thor rullade ur vägen, men inte snabbt nog: Den skar i Thors biceps, tillräckligt för att blodet skulle rinna. Thor skrek, men svingade runt och skar i Andronicus vad. Andronicus snubblade och skrek, och Thor rullade tillbaka på sina fötter, när de två stod mot varandra, båda skadade.

”Jag är starkare än dig, min son,” sa Andronicus. ”Och mer erfaren än dig i strid. Ge dig nu. Dina druid-krafter kommer inte att fungera mot mig. Det är bara du mot mig, man mot man, svärd mot svärd. Och som en krigare, är jag bättre. Du vet det. Ge dig, och jag kommer inte att döda dig.”

Thor skrockade.

”Jag ger mig inte för någon! Allra minst dig!”

Thor tvingade sig själv att tänka på Gwendolyn, på vad Andronicus hade gjort mot henne, och hans ilska ökade. Nu hade tiden kommit. Thor var beslutsam över att döda Andronicus, en gång för alla, för att skicka tillbaka denna hemska varelse till helvetet.

Thor rusade fram med en sista ansträngning, han gav allt han hade, och skrek ett stridsrop. Han drog ner sitt svärd till höger och vänster, och svingade så snabbt att han knappt kunde hålla i det, och Andronicus blockerade alla slag, samtidigt som han knuffades bak, steg för steg. Striden fortsatte, och Andronicus verkade förvånad över att hans son kunde ha en sådan styrka, och under så lång tid.

Thor såg sin chans, när Andronicus arm blev trött för en stund. Thor svingade mot bladet på yxan, och lyckades slå det ur Andronicus händer.

Andronicus såg chockat på när det flög genom luften, och Thor sparkade sedan sin far i bröstet, fällde honom, ner på sin rygg.

Innan han kunde ställa sig upp, gick Thor fram och placerade en fot på hans hals. Thor hade honom, och han stod där och tittade ner på honom.

Hela stridsfältet var tyst när Thor stod över honom, och höll spetsen på hans svärd mot sin fars hals.

Andronicus, log, och blod sipprade ut ur munnen.

”Du kan inte göra det, min son,” sa han. ”Det är din stora svaghet. Din kärlek för mig. Precis som min svaghet för dig. Jag skulle aldrig kunna döda dig. Inte nu, inte under hela ditt liv. Hela denna strid är meningslös. Du kommer att släppa mig. För du och jag är en.”

Thor stod över honom, händerna skakade när han höll svärdsspetsen mot sin fars hals. Sakta höjde han den. En del av honom kände att hans fars ord var sanna. Hur skulle han kunna klara av att döda sin far? Men när han stirrade ner, tänkte på all smärta, alla skada, som hans far hade orsakat på alla runt om honom. Han tänkte på priset över att låta honom leva. Priset av medkänsla. Det var ett för stort pris att betala, inte bara för Thorgrin, utan för alla han älskade och brydde sig om. Thor tittade bakom sig och såg tiotusentals av Imperiets soldater som hade invaderat hans hemland, som stod där, redo att attackera hans folk. Och denna man var deras ledare. Thor var skyldig detta till hans hemland. Till Gwendolyn. Och mest av allt, sig själv. Denna man kanske var hans far genom blod, men det var allt. Han var inte hans far på något annat sätt. Och endast blod, gjorde inte honom till en far.

Thor höjde sitt svärd högt, och med ett högt skrik, drog han ner det.

Thor slöt sina ögon, och öppnade dem, för att se svärdet, nerbäddat i jord, precis bredvid Andronicus huvud. Thor lät den vara där och backade.

Hans far hade haft rätt: han hade inte klarat det. Trots allt, så kunde han bara inte döda en försvarslös man. Thor vände sin rygg mot sin far, mot sitt eget folk, mot Gwendolyn. Det var uppenbart att han hade vunnit striden. Nu, skulle Andronicus, om han hade någon ära, inte ha något val än att återvända hem.

”THORGRIN!” skrek Gwendolyn.

Thor vände sig om med chock, för att se Andronicus svinga mot honom, rakt mot hans huvud.

Thor duckade i sista sekunden, och yxan flög förbi.

Andronicus var snabb dock, och i samma rörelse så svingade han med en spikklubba och slog till Thor över käken, och slog ner honom så att han landade på sina händer och knän.

Thor kände hur revbenen knäcktes, när Andronicus sko sparkade honom i magen, och skickade iväg honom rullades, flämtande efter luft.

Thor låg på sina händer och knän, och andades tungt, blodet droppade från hans mun, hans revben smärtade honom, och han försökte tvinga sig att resa sig upp. I ögonvrån såg han Andronicus gå fram och höja sin yxa med båda händerna. Han siktade, kunde Thor se, på att hugga av Thors huvud. Thor kunde se i hans blodsprängda ögon att Andronicus inte hade någon nåd, som Thor hade haft.

”Detta är vad jag skulle ha gjort för trettio år sedan,” sa Andronicus

Andronicus skrek högt, när han drog ner sin yxa mot Thors blottade nacke.

Thor var dock inte klar med att slåss; han klarade med en