Himmel Av Magi

KAPITEL TRE

Reece stod på kanten av lavagropen, och tittade ner med misstro medan marken skakade våldsamt under honom. Han kunde knappt tro vad han nyss hade gjort, hans muskler värkte fortfarande från att ha släppt ner stenen, från att ha kastat ner Ödessvärdet ner i hålet.

Han hade just förstört det mest kraftiga vapnet i Ringen, legendens vapen, svärdet från hans förfäder i flera generationer, vapnet för den valda, det enda vapen som höll uppe Skölden. Han hade kastat ner den i en grop med lava och med sina egna ögon hade han sett det smälta, en stor flammande boll, och sedan försvinna bort. För alltid.

Marken hade skakat sedan dess, och den hade inte slutat. Reece kämpade för att hålla balansen, likaså de andra, och de backade bort från kanten. Det kände som om hela världen skakade runt honom. Vad hade han gjort? Hade han förstört Skölden? Ringen? Hade han gjort det största misstaget i hans liv?

Reece försäkrade sig själv att han inte hade haft något val.

Stenen och svärdet var uppenbarligen för tungt för att bäras därifrån, och mycket svårare att klättra upp med, eller att springa ifrån dessa vilda bestar med. Han hade varit i en desperat situation, och det hade krävt desperata handlingar. Deras desperata situation hade inte förändrats ännu. Reece hörde höga skrik runt om honom, och ljud från tusentals av dessa varelser, som klapprade tänderna samtidigt som de skrattade och morrade. Det lät som en armé av schakaler. Det var uppenbart att Reece hade gjort dem arga; han hade tagit deras värdefulla objekt, och nu verkade alla beslutna över att tvinga honom att betala för de handlingar som han hade gjort.

Trots att situationen var riktigt illa innan, så var det värre nu. Reece såg de andra, Elden, Indra, O´Connor, Conven, Krog och Serna, och alla tittade ner med skräck i lavagropen, och tittade desperat på varandra. Tusentals av fawsar närmade sig från alla håll. Reece hade lyckats med svärdet, men han hade inte tänkt längre än så, han hade inte tänkt igenom hur de skulle ta sig ifrån faran. De var fortfarande helt omringade, utan något sätt att ta sig ut.

Reece var beslutsam över att hitta en väg ut, och utan bördan av svärdet, så kunde de nu, åtmindståne förflytta sig snabbt.

Reece drog sitt svärd, och svärdets klang skar genom luften. Varför sitta och vänta på att dessa varelser skulle attackera? Han skulle i alla fall dö i strid.

”ATTACK!” skrek Reece till de andra.

Alla drog sina vapen och rusade bredvid honom, och följde honom när han sprang från kanten av lavagropen och rakt in i den tjocka mängden med fawsar, och svingade sitt svärd åt varje håll, och dödade dem från höger till vänster. Bredvid honom, höjde Elden sin yxa och högg av två huvuden samtidigt, medan O´Connor drog sin båge och sköt springandes, och dödade alla i sin väg. Indra rusade fram och med hennes korta svärd, högg hon två i hjärtat, medan Conven drog båda sina svärd och skrek som en besatt, rusade framåt, svingade brett och dödade fawsar i varje riktning. Serna svingade sin spikklubba, och Krog sitt spjut, och skyddade den yttre flanken.

De slogs som en samlad kraft, slogs för sina liv, och skar sin väg genom den tjocka massan och de försökte desperat att fly. Reece ledde upp dem för en liten kulle, och siktade mot toppen.

De halkade där de gick, marken skakade fortfarande, och backen var fortfarande lerig. De förlorade lite fart, och flera fawsar hoppade upp på Reece, de rev och bet honom. Han vände sig om och slog dem; de var envisa och klängde sig fast på honom, men han klarade av att kasta av dem, sparkade tillbaka dem, och högg sedan dem innan de kunde attackera igen. Skuren och med blåmärken, fortsatte Reece att kämpa, vilket de andra också gjorde, alla slogs för sina liv, för att ta sig upp för kullen, och för att fly från denna plats.

När de till slut kom upp för kullen, fick Reece andrum. Han stod där, flämtade efter luft, och på håll, såg han Kanjonens vägg innan den täcktes av den tjocka dimman. Han visste att den var där ute, livlinan tillbaka till ytan, och han visste att de var tvungna att nå den.

Reece tittade över sin axel och såg tusentals av fawsar rusa upp för kullen mot den, med klapprande tänder som gav ifrån sig ett hemska ljud, högre än någonsin, och han visste att de inte skulle låta dem gå.

”Mig då?” skrek en röst som skar genom luften.

Reece vände sig om och såg Centra. Han var fortfarande fånge, bredvid ledaren, och en fawsare höll fortfarande en kniv mot hans hals.

”Lämna inte mig!” skrek han. ”De kommer att döda mig!”

Reece stod där och brann av frustration. Centra hade rätt: de skulle döda honom.

Reece kunde inte lämna honom där; det skulle vara mot Reeces lag om ära. Centra hade trots allt hjälpt dem när de behövde hjälp.

Reece stod där och tvekade. Han vände sig om och såg på håll, Kanjonens vägg, vägen ut, som frestade honom.

”Vi kan inte gå tillbaka efter honom!” sa Indra rasande. ”De kommer att döda oss alla.”

Hon sparkade en Faw som kom fram till henne och den föll baklänges, och gled på dess rygg ner för backen.

”Vi ska vara glada om vi kan komma undan med våra egna liv som det är nu!” ropade Serna.

”Han är inte en av oss!” sa Krog. ”Vi kan inte sätta vår grupp i fara för honom!”

Reece stod där och debatterade. Fawsarna närmade sig, och han visste att han var tvungen att ta ett beslut.

”Ni har rätt,” höll Reece med om. ”Han är inte en av oss. Men han hjälpte oss. Och han är en god man. Jag kan inte lämna honom i händerna på de bestarna. Ingen man ska lämnas!” sa Reece strängt.

Reece började ta sig ner för backen, tillbaka till Centra, men innan han kunde, bröt sig Conven ur gruppen och rusade ner, hoppade och gled i den leriga backen, med fötterna först, sitt svärd högt, gled ner och högg medan han åkte, och dödade Fawsar från höger till vänster. Han kastades ner i massan av fawsar, ensam, oansvarigt, och på något sätt högg han sig genom med endast sin beslutsamhet.

Reece hoppade in i striden precis bakom.

”Resten stannar här!” ropade Reece. ”Vänta på att vi ska återvända!”

Reece följde Convens spår, och högg fawsar åt alla håll, han kom ifatt Conven och täckte honom, och de två slog sin väg tillbaka ner för kullen mot Centra. Conven rusade fram, bröt sig genom mängden av fawsar medan Reece kämpade sin väg mot Centra, som stirrade tillbaka med uppspärrade ögon av rädsla. En faw höjde sin kniv för att skära av Centras hals, men Reece gav honom inte chansen: han gick fram, höjde sitt svärd, siktade och kastade det med all sin makt.

Svärdet flög genom luften, och satte sig själv i halsen på den Faw som försökte döda Centra. Centra skrek när han såg svärdet döda fawsen, de var så nära deras ansikten nuddade nästan varandra.

Till Reeces förvåning, rusade inte Conven mot Centra; istället fortsatte han att springa upp för den lilla kullen, och Reece blev förskräckt när han såg vad han gjorde. Conven verkade självmordsbenägen. Han skar sin väg genom gruppen av fawsar som omringade ledaren, och satt högt uppe på sin plattform och tittade ut över striden.

Conven dödade dem från höger till vänster. De hade inte förväntat sig det, och allt hände så snabbt för att de skulle hinna reagera. Reece insåg att Conven siktade på ledaren.

Conven kom närmare, hoppade upp i luften, höjde sitt svärd, och när ledaren insåg och försökte fly, så högg Conven den i hjärtat. Ledaren skrek, och plötsligt hördes en kör av tiotusentals skrik, från alla fawsarna, som om de själva blev dödade. Det var som om de alla delade samma system, och Conven hade förstört det.

”Du skulle inte ha gjort det där,” sa Reece till Conven när han återvände till hans sida. ”Nu har du startat ett krig.”

Reece såg på med skräck, hur den lilla kullen exploderade, och ut ur den kom tusentals av fawsar, som vällde ut, som myror. Reece insåg att Conven hade dödat deras kung, och han hade skapat ilska hos alla. Marken skakade av deras fotsteg, när de alla klapprade sina tänder och rusade rakt mot Reece, Conven och Centra.

”RÖR PÅ ER!” skrek Reece.

Reece knuffade Centra, som stod i chock, och alla vände sig om och sprang mot de andra, och slog sin väg tillbaka upp för den leriga backen.

Reece kände hur en faw hoppade upp på hans rygg och fick honom att trilla. Den drog honom i hans anklar, ner för backen, och sänkte sina tänder mot hans nacke.

En pil seglade förbi Reeces huvud och det kom ett ljud från en pil som flög in i kött och Reece tittade upp för att se O´Connor på kullen, som höll i sin pilbåge.

Reece reste sig upp igen, och Centra hjälpte honom upp medan Conven skyddade dem, och slogs tillbaka mot fawsarna. Till slut hade de alla kommit för resten av backen och nått fram till de andra.

”Glad att ha dig tillbaka!” ropade Elden och rusade fram och dödade flera fawsar med sin yxa.

Reece pausade vid toppen, kikade ut i dimman och undrade åt vilken håll de skulle gå. Vägen gick åt två olika håll och han tänkte gå höger.

Men Centra rusade plötsligt förbi honom och stack åt vänster.

”Följ mig!” ropade Centra medan han sprang. ”Det är den enda vägen!”

När tusentals fawsar började klättra upp för backen, vände sig Reece och de andra om och sprang, följde Centra, halkande ner för andra sidan av kullen, medan marken fortsatte att skaka.

De följde Centra, och Reece var mer tacksam än någonsin över att han hade räddat hans liv.

”Vi behöver ta oss till Kanjonen!” ropade Reece, som inte var säker på åt vilket håll hans sprang. De rusade sin väg genom de tjocka, krokiga träden, och kämpade med att följa efter Centra när han skickligt navigerade sin väg på den leriga stigen, som var full av rötter.

”Det finns endast ett sätt att göra sig av med de bestarna!” ropade Centra till dem. ”Följ mig!”

De följde Centra nära medan han sprang, de snubblade över rötter, rev sig på grenar, och Reece kämpade med att se genom den tjocka dimman. Han snubblade mer än en gång på det ojämna underlaget.

De sprang tills deras lungor gjorde värkte, och det hemska skriket från varelserna bakom dem, närmade sig. Elden och O´Connor hjälpte Krog som saktade ner dem. Han hoppades och bad att Centra visste var han skulle; han kunde se väggen på Kanjonen härifrån. Plötsligt stannade Centra, och sträckte ut sin hand och slog till Reece på bröstet, och stoppade honom.

Reece tittade ner och såg sina fötter vid ett brant stup, ner i en rasande flod nedanför.

”Vatten” förklarade Centra, och kippade efter andan.

”De är rädda för att korsa vatten.”

De andra stannade bredvid dem, och stirrade ner i de rytande strömmarna, samtidigt som de alla försökte att samla sig.

”Det är din enda chans,” sa Centra. ”Korsa floden och ni kan komma undan en stund, och tjäna lite tid.”

”Men hur?” frågade Reece som stirrade ner på det skummande, gröna vattnet.

”Den strömmen skulle döda oss!” sa Elden.

Centra flinade.

”Det är det minst av dina problem,” svarade han. ”Vattnet är fyllt med forener, det dödligaste djuret på planeten. Trilla i, och de kommer slita er itu.”

Reece tittade ner i vattnet och undrade.

”Då kan vi alltså inte simma,” sa O´Connor. ”Och jag ser ingen båt.”

Reece tittade över sin axel, och hörde ljudet av fawsar närma sig.

”Detta är din enda chans,” sa Centra och sträckte sig bak och drog fram en lång ranka som satt fast i ett träd, och dess grenar hängde över floden.

”Vi måste svinga oss över,” sa han. ”Halka inte. Och trilla inte för tidigt. Skicka tillbaka den när du är klar.”

Reece tittade ner på det forsande vattnet, och när han gjorde det, såg han en hemsk, gul liten varelse som hoppade, som en solfisk, bara käkar, som klapprade och gjorde konstiga ljud. Det fanns flockar av dem och alla såg ut som om de väntade på nästa måltid.

Reece tittade tillbaka över sin axel, och såg armén av fawsar i horisonten som närmade sig.

De hade inget val.

”Du kan gå först,” sa Centra till Reece.

Reece skakade på huvudet.

”Jag kommer att gå sist,” svarade han. ”Ifall alla inte klarar sig i tid. Du går först. Du tog oss hit.”

Centra nickade.

”Du behöver inte fråga mig två gånger,” sa han med ett leende, när han nervöst tittade på hur fawsarna närmade sig. Centra tog tag i rankan och med ett skrik hoppade han, och svingade sig över vattnet när han hängde i rankan, och lyfte sina fötter från vattnet, och från de klapprande varelserna. Till slut landade han på andra sidan.

Han klarade det.

Centra stod där och log. Han tog tag i rankan och svingade, och skickade tillbaka den över floden.

Elden sträckte sig ut och tog tag i den, och gav den till Indra.

”Damerna först,” sa han.

Hon grimaserade.

”Jag behöver inte pjoskas med,” sa hon. ”Du är stor, du kanske tar sönder rankan. Gå du först, och få det gjort. Ramla inte i, då kanske kvinnan behöva rädda dig.”

Elden grimaserade, inte nöjd, och tog tag i rankan.

”Jag försökte bara att hjälpa till,” sa han.

Elden hoppade med ett skrik, seglade genom luften, och landade på andra sidan tillsammans med Centra.

Han skickade tillbaka rankan, och O´Connor var näst, sedan Serna, sedan Indra, och sen Conven.

De som var kvar var Reece och Krog.

”Jag antar att det bara är vi två nu,” sa Krog till Reece. ”Gå. Rädda dig själv,” sa Krog och tittade nervöst över sin axel. ”Fawsarna är för nära. Det finns inte tid för oss båda att klara det.”

Reece skakade på huvudet.

”Ingen man lämnas,” sa han. ”Om du inte går så gör jag inte det.”

Båda stod där envist, Krog verkade bli mer och mer nervös. Krog skakade på huvudet.

”Du är en idiot. Varför bryr du dig så mycket om mig? Jag skulle inte bry mig hälften så mycket om dig.”

”Jag är en ledare nu, vilket ger mig ansvar,” svarade Reece. ”Jag bryr mig inte om dig. Jag bryr mig om ära. Och min ära befaller mig att inte lämna någon bakom.”

Båda vände sig nervöst om när de första fawsarna började närma sig. Reece gick fram, bredvid Krog, och de högg med sina svärd och dödade flera stycken.

”Vi går tillsammans!” ropade Reece.

Utan att slösa någon tid, tog Reece tag i Krog, kastade honom över axeln, tog tag i repet och de skrek när de flög genom luften, bara sekunderna innan Fawsarna kommit fram.

De två seglade genom luften, och svajade rakt mot andra sidan.

”Hjälp!” skrek Krog.

Krog gled av Reeces axel, och han tog tag i rankan; men den var nu blöt från strömmarna, och Krogs hand gled av rankan och han föll ner. Reece sträckte sig ner för att ta tag i honom, men allt hände för snabbt; Reeces hjärta gick itu när han var tvungen att se Krog falla, precis utom hans räckhåll, ner i det forsande vattnet.

Reece landade på andra sidan och föll ner till marken. Han rullade upp på sina fötter, förberedde sig på att rusa ner i vattnet, men innan han kunde reagera, så kom Conven fram från gruppen, rusade fram och dök med huvudet först i det rusande vattnet.

Reece och de andra tittade på utan att andas. Reece undrade, om Conven var den modig? Eller bara självmordsbenägen?

Conven svimmade orädd genom det strömmande vattnet. Han kom fram till Krog, utan att bli biten av varelserna, och tog tag i honom där han flaxade, drog en arm runt hans axel och trampade vatten med honom. Conven simmade mot strömmen, tillbaka mot kanten.

Plötsligt skrek Krog.

”MITT BEN!”

Krog vred sig i smärta när en forne tog tag i hans ben och bet honom, dess gula glänsande fjäll var synlig ända upp ur vattnet. Conven simmade, och till slut närmade de sig kanten och Reece och de andra sträckte sig fram efter dem och drog upp dem, och när de gjorde det, så hoppade en flock med forener efter dem, och Reece och de andra smällde tillbaka den.

Krog flaxade och Reece såg forenen som fortfarande satt på hans ben; Indra drog sin kniv, böjde sig över och högg in den i Krogs lår när han skrek, och grävde ut den. Den hoppade ut, ner mot vattnet.

”Jag hatar dig!” väste Krog till henne.

”Bra,” svarade Indra kallt.

Reece tittade på Conven, som stod där, dyngsur, avundsjuk på hans oräddhet. Conven stirrade uttryckslöst tillbaka, och Reece märkte med chock hur en foren satt fast i hans arm, och flaxade i luften. Reece kunde inte tro hur lugn Conven var, han sträckte sig långsamt, drog ut den, och kastade tillbaka den i vattnet.

”Gjorde inte det där ont?” frågade Reece förvirrat.

Conven skakade på axlarna.

Reece oroade sig för Conven mer än någonsin; samtidigt som hans beundrade hans mod, så kunde han inte tro hans ansvarslöshet. Han hade dykt med huvudet före ner i en flock av vildsinta varelserna, och tänkte inte ens två gånger på det.

På andra sidan floden, stod hundratals fawsar, och stirrade ut, helt rasande, och klapprade med sina tänder.

”Äntligen,” sa O´Connor. ”Vi är i säkerhet.”

Centra skakade på huvudet.

”Endast för stunden. Fawsarna är smarta. De vet var floden böjer sig. De tar den långa vägen, springer runt den, och hittar korsningen. Snart är de på vår sida. Vår tid är knapp. Vi måste skynda oss.”

Alla följde Centra när han sprang genom flera fält, förbi exploderande gejsrar, och navigerade sin väg genom det exotiska landskapet.

De sprang och sprang, tills dimman slutligen försvann och Reeces hjärta blev lättat när han såg Kanjonens vägg framför dem, och dess uråldriga sten glänste. Han tittade upp, och väggen verkade vara omöjligt hög. Han visste inte hur de skulle kunna klättra upp.

Reece stod med de andra och stirrade upp med rädsla. Väggen verkade vara ännu mer imponerande nu än den hade varit på väg ner. Han tittade och såg hur utmattade de var, och han undrade hur de skulle kunna klättra upp. Alla var utmattade, slagna och med blåmärken, slitna från strid. Deras händer och fötter var råbarkade. Hur skulle de på något sätt kunna klättra rakt upp, när det hade tagit all deras kraft att klättra ner?

”Jag kan inte fortsätta,” sa Krog, med en sprickande röst.

Reece kände likadant, trots att han inte sa det.

De satt fast. De hade sprungit ifrån fawsarna, men inte för en lång stund. Snart skulle de hitta dem, och de skulle vara alldeles för få, och bli dödade. Allt detta hårda arbete, alla deras ansträngningar, allt för inget.

Reece ville inte dö här. Inte på denna plats. Om han var tvungen att dö, så ville han dö där uppe, på deras egen jord, på huvudlandet, och med Selese vid sin sida. Om han endast kunde ha en till chans att rymma.

Reece hörde ett hemskt ljud, och han vände sig om och såg fawsarna, som var ungefär en kilometer bakom dem. De var tusentals, och de hade redan tagit sig över floden, och närmade sig.

Alla drog sina vapen.

”Det finns ingenstans att springa,” sa Centra.

”Då slåss vi till döden!” ropade Reece.

”Reece!” sa en rost.

Reece tittade upp för Kanjonens vägg, och när dimman klarnade, så såg han ett ansikte, som gjorde att han först trodde att han inbillade sig. Han kunde inte tro det. Där, framför honom, var kvinnan han precis hade tänkt på.

Selese.

Vad gjorde hon här? Hur hade hon kommit hit? Och vad gjorde den andra kvinnan med henne?

Det såg ut som den kungliga helaren, Illepra.

De två hängde där, på sidan av klippan, och ett långt tjockt rep låg lindat runt deras midjor och händer. De kom ner snabbt, och föll ca trettio meter ner genom luften, som från himlen, och landade vid Reeces fötter.

Det var deras väg ut.

De tvekade inte. Alla sprang mot linan, och inom få sekunder klättrade de upp, så snabbt de kunde. Reece lät alla andra gå först, och när han hoppade upp, sist, så klättrade han och drog i repet med sig samtidigt, så att fawsarna inte kunde nå det.

När han lyfte från marken, kom fawsarna och hoppade efter hans fötter, och missade Reece precis när han klättrade utom räckhåll.

Reece stannade när han kom fram till Selese, som hade väntat på honom vid kanten; han lutade sig över och de kysstes.

”Jag älskar dig,” sa Reece, och hela han blev fylld av kärlek till henne.

”Och jag dig,” svarade hon.

Båda två vände och klättrade upp för Kanjonens vägg med de andra. De klättrade, högre och högre. Snart skulle de vara hemma. Reece kunde knappt tro det.

Hemma

KAPITEL FYRA

Alistair rusade igenom det kaotiska stridsfältet, och korsade sin väg mellan soldaterna när de slogs för sina liv mot armén av odöda som kom upp runt om dem. Stön och skrik fyllde luften när soldaterna dödade dem, samt när de odöda, dödade soldaterna. Silver och MacGils och silesier slogs modigt, men de var många färre. För varje odöd som de dödade, kom det fler. Det var bara en tidsfråga, kunde Alistair se, tills alla människor skulle vara döda.

Alistair sprang fortare, och sprang med allt hon hade, hennes lungor skulle spricka när som helst, och hon duckade när en odöd svingade mot hennes ansikte och skrek när en annan rev hennes arm, så att det rann blod. Hon slutade inte springa. Det fanns ingen tid. Hon var tvungen att hitta Argon.

Hon sprang i den riktning där hon hade sett honom sist, där han slagits mot Rafi och kollapsade av utmattningen. Hon bad över att det inte hade dödat honom, att hon skulle kunna väcka honom, och att hon kunde göra det innan allt hennes folk dödades.

En odöd kom framför henne och blockerade hennes väg, och hon höll ut sin hand; en vit boll av ljus slog den i bröstet, och slog ner den bakåt.

Fem fler kom, och hon höll ut sin hand, men denna gång, kom endast en boll av ljus, och de andra fyra närmade sig henne. Hennes krafter, var begränsade, insåg hon chockat. Alistair samlade sig själv för en attack när de närmade sig, sedan hörde hon ett morrande ljud och tittade över sin axel för att se Krohn, som hoppade upp bredvid henne och högg en i halsen. De odöda vände sig mot honom, och Alistair såg sin chans. Hon armbågade en i halsen, vilket slog ner den, och sprang.

Alistair knuffade sin väg fram genom kaoset, desperat, medan de odöda bara ökade i antal, och hennes folk drogs bakåt. När hon duckade och svingade, så kom hon till slut fram till den lilla öppningen, platsen där hon kom ihåg att hon sett Argon.

Alistair tittade på marken, desperat, och såg till slut, mellan alla lik, Argon. Han låg där, på marken, ihopkrupen till en boll. Han låg i en liten öppning och han hade uppenbarligen satt i verk någon trollformel för att hålla andra borta från honom. Han var medvetslös, och när Alistair rusade fram till hans sida, så hoppades och bad hon om att han fortfarande levde.

När hon kom närmare, kände Alistair sig omfamnad, skyddad av hans magiska bubbla. Hon satte ett knä vid honom och tog ett djupt andetag, äntligen säker från striden runt henne, och fick lite andrum mitt i stormen.

Ändå var Alistair fylld av skräck när hon tittade ner på Argon: han låg där, med ögonen stängda, och andades inte. Hon fylldes av panik.

”Argon!” skrek hon, och skakande ruskade hon hans axlar med båda händerna. ”Argon, det är jag! Alistair! Vakna! Du måste vakna!”

Argon låg där, utan att reagera, medan striden runt om henne blev intensivare.

”Argon snälla! Vi behöver dig. Vi kan inte slåss mot Rafis magi. Vi har inte de skickligheter som du har. Snälla, kom tillbaka till oss. För Ringen. För Gwendolyn. För Thorgrin.”

Alistair ruskade i honom, ändå reagerade han fortfarande inte.

Desperat, så fick hon en idé. Hon la båda händerna på hans bröst, stängde sina ögon och fokuserade. Hon samlade all sin inre energi, vad som var kvar, och sakta, så kände hon hur händerna blev varma. När hon öppnade sina ögon, så såg hon ett blått ljus komma från hennes händer, som spred sig över hans bröst och axlar.  Snart utvecklades det och spred sig över hela kroppen. Alistair använde en speciell trollformel som hon hade lärt sig, för att återuppliva sjuka. Det tömde henne, och hon kände hur hennes energi lämnade hennes kropp. Det gjorde henne svag, hon ville att Argon skulle komma tillbaka.

Alistair kollapsade, utmattad från ansträngningen, och låg vid Argons sida, för svag för att röra sig.

Hon kände en rörelse, och hon tittade över axeln och såg med förvåning hur Argon började vrida på sig. Han satte sig upp och vände sig mot henne, hans ögon glänste med en intensitet som skrämde henne. Han stirrade på henne, uttryckslöst, och sträckte sig sedan över, tog sin stav, och reste sig upp. Han sträckte ut en hand, tog tag i henne och utan att anstränga sig, drog han upp henne på fötter.

När han höll hennes hand, så kände hon hur hon fick sin energi tillbaka.

”Var är han?” frågade Argon.

Argon väntade inte på svaret; det var som om hon visste exakt var han skulle gå, och han vände, med staven vid sin sida, och gick rakt in i striden.

Alistair kunde inte förstå hur. Argon tvekade inte när han gick rätt in bland soldaterna. Då förstod hon varför: han hade en magisk bubbla runt honom när han gick, och när de odöda rusade mot honom från alla sidorna, kunde ingen komma igenom. Alistair hölls sig så nära honom som hon bara kunde när han vandrade helt orädd, och ofarligt genom den tjocka striden, som om hon promenerade på en äng mitt under en solig dag.

De två gick genom stridsfältet, och fortsatte att marschera i tystnad, han var klädd i sin långa, vita mantel och huva, och gick så snabbt så att Alistair knappt kunde hänga med.

Han stannade till slut mitt i striden, i en öppning, där Rafi stod mittemot. Rafi stod fortfarande där, höll ut båda armarna på sidorna, hans ögon hade rullat bakåt i hans huvud när han kallade på tusentals av odöda, som vällde ut på alla sidor ur sprickan i jorden.

Argon höjde ena handen över huvudet, rakt mot himlen, och öppnade sina ögon brett.

”RAFI!” skrek han med en utmanande röst.

Trots allt ljud, så skar Argons röst genom striden, och vibrerade genom kullarna.

När Argon skrek, så delade plötsligt sig molnen ovanför. En vid strimma av ljus kom lysande ner, från himlen, rakt ner i Argons hand, som om den slöt samman honom med himlen. Strömmen av ljus blev bredare och bredare, som en tornado som omfamnade stridsfältet, och som även utvecklades runt om honom.

Det kom ett högt svischande ljus, och Alistair såg på med misstro när marken under henne började skaka ännu mer våldsamt, och den gigantiska sprickan började röra sig i motsatt riktning, och gick ihop sakta igen.

Samtidigt som den började gå ihop, skrek dussintals odöda, som krossades när de försöka kravla ut.

Inom en liten stund, halkade hundratals odöda ner i jorden, när sprickan blev mer och mer smal.

Jorden skakade en sista gång, sen blev det tyst, när sprickan till slut stängde sig själv, marken var hel igen, som om den alltid varit det. Det hemska skriket från de odöda hördes, dämpat, från underjordens marker.

Det kom en tystnad, en paus i striden, och alla ställde sig och tittade.

Rafi skrek och vände sig om och tittade på Argon.

”ARGON!” skrek Rafi.

Tiden hade kommit för den slutliga striden för de två stora titanerna.

Rafi sprang in i öppningen, höll den röda staven högt, och Argon tvekade inte, han sprang ut för att möta Rafi.

De två möttes i mitten, och båda svingade sin stav över sina huvuden. Rafi drog ner sin stav mot Argon och Argon höjde sin och blockerade det. Ett stort vitt ljus lös, som gnistor, när de möttes.

Argon svingade tillbaka, och Rafi blockerade.

Fram och tillbaka höll de på, slag efter slag, attackerande och blockerande, medan vitt ljus lös överallt. Marken skakade vid varje slag, och Alistair kunde känna energin i luften.

Till slut hittade Argon sin öppning, svingade sin stav underifrån, uppåt, och när han gjorde det, sprack Rafis stav.

Marken skakade våldsamt.

Argon gick fram, höjde sin stav högt över huvudet med båda händerna, och högg ner den rakt ner genom Rafis bröst.

Rafi gav ifrån sig ett hemskt skrik, och tusentals av små fladdermöss flög ut ur hans mun när hans käkar öppnades brett. Himlen blev svart för en stund, när svarta moln samlades i himlen, rakt över Rafis huvud, och virvlade ner på jorden. De svalde honom hel, och Rafi ylade när han åkte upp i luften, upp i himlen, rakt mot något hemskt öde som Alistair inte ville föreställa sig.

Argon stod där, och andades tungt när det till slut blev tyst, och Rafi var död.

Den odöda armén skrek, en i taget, och alla försvann framför Argons ögon, och blev en i taget, en hög med aska. Snart skulle stridsfältet vara fullt med tusentals av högar, av allt som återstod av Rafis förbannelser.

Alistair övervakade stridsfältet och såg att det bara var en strid kvar att ta tag i: över öppningen, så fanns hennes bror, Thorgrin, som redan stod mot sin far, Andronicus. Hon visste att striden hade kommit, och en av dessa beslutsamma män skulle förlora sitt liv: hennes bror eller hennes far.

Hon bad om att det var hennes bror som skulle komma ut ur det här levande.